Man kan irritera sig på mycket - med åren har jag lärt att det är meningslöst och låter för det mesta bli. Men. Det finns banne mig undantag.
Lyssnade på radio häromdagen, där spelades Just walking in the rain med smörsångaren Johnnie Ray, med antydan att det minsann var hans låt. Så var det inte alls. Det var The Prisonaires låt. Ett band från statsfängelset i Nashville.
De hade, under stor uppståndelse, körts med poliseskort till Sun Studio i Memphis och spelat in Just Walking In the Rain. Som blev en kanonhit i bomullsbältet. Johnnie Ray gjorde efter något år en cover som hans stora bolag lyckades kränga utanför bomullsbältet. Här kommer originalet som ni, bästa ungdomar, nog aldrig hört.
Om ni känner igen skivmärket - SUN - så kan det bero på att Elvis slog igen där. Ägaren, Sam Phillips, ägnade sig mest åt musik med svarta artister, men så en dag dök vite Elvis upp och sjöng som en svart. Hans första hit blev That´s all right, mama. Som var en cover på originalet som spelats in åtta år tidigare av dess skapare - då lät det så här:
Vita sångare som snodde svarta låtar, kan man tycka. Man kan också säga att vita sångare förde in svart musik i det vita samhället. Vi talar om 50-talets USA.
En gång skulle Chuck Berry göra en konsert i Knoxville i Södern, ensam tillsammans med ett lokalt band. Han hade fått en hit med Maybellene. Som var en vit coutrylåt snarare än svart blues...Han flög ner, landade, hyrde en bil hos Hertz och körde ner till gigget. Han parkerade på baksidan av lokalen och knackade på dörren till sceningången. Dörren öppnades och en stor vit luns frågade vad han ville.
”Jag ska spela här i kväll”, sa Chucken. ”Jag kommer i god tid så jag kan repa med bandet”.
Lunsen började garva och berättade att Chuck Berry – ”killen med Maybellene” – skulle spela och att det var utsålt.
”Det är jag som är Chuck Berry”, sa Chucken och tog fram kontraktet för kvällens spelning.
Lunsen tittade på pappret, sedan på Chucken. Och slog igen dörren.
Femton minuter senare öppnades dörren igen. Nu stod där fyra män och tre kvinnor och stirrade på Chucken som borde vara vit. Den som såg ut att vara chef sa:
”Vi hade ingen aning om att Maybellene var inspelad av en neger. Vi kan inte tillåta att en nigger uppträder. Det strider mot den lokala ordningsstadgan.” Så Chucken fick åka hela vägen hem igen.
Elvis Presley hävdade förresten under slutet av sin karriär att det inte gjordes några bra rocklåtar längre. Så när han, efter att Las Vegas lagt snaran kring hans hals, letade efter en gammal hederlig rocklåt så hittade han Promised Land, skriven av just Chuck Berry. Elvis spelade in den i Stax Studio i Memphis. Vistelsen där blev, tack vare låten, dräglig de här trista decemberdagarna 1973 när livet i stort var ett helvete.
Men inspelningen började dåligt. Presley trodde att man utsatts för invasion i form av fyra nya tekniker från New York. När han lyssnade på de första tagningarna gnällde han: ”Det låter som en typisk New York-mix”.
Det visade sig att en högtalare inte var inkopplad. Presley gillade aldrig New York. Tyckte där fanns för mycket fisförnäma kulturknuttar med ena benet hos psykiatern och det andra i pillerburken.
Chucken själv satt i förhör när Presley spelade in hans låt. En en- och en halvmeterhög skattmas anklagade honom för skattefiffel. Så småningom fick ha krypa in. Han började bli van, det var tredje vändan.
Apropå The Prisonaires.
Just fängelse var för övrigt hemvist för en av Elvis riktigt bra filmer - han gjorde själv koreografin till den här sekvensen i filmen - under inspelningen råkade han slå ut en tand.
