onsdag 8 maj 2019

Tack också till Max... eller skall historien skrivas om i traditionell politikeranda?

Isabella Lövin valde i sitt inledande språkrörstal att nämna och tacka tre EU-parlamentariker men inte den fjärde. Den fjärde - Max Andersson - har lämnat MP och gått med i Partiet Vändpunkt. Men ändå... varför bortse från att också han gjort ett gott arbete? Det är på något sätt så snålt, så där snålt som man valt att se på alla som inte ropar halleluja till allt partiledningen drivit igenom. Så motades Lillemets, Mutt och Schlyter bort.

För övrigt är det så märkligt. MP:s valanalys efter 2014 sammanföll till stor del med vad vi som varit kritiska framfört under flera år - men då betraktats som fiender.... MP:s valanalys efter valet 2018 sammanfaller till ännu större del med den kritik som under hela mandatperioden uppfattats som fientlig - bland annat är den nästan identisk med det som vi (en radda f.d. språkrör) skrev på DN Debatt men som partiledningen surnade till för.

Och nu: när Partiet Vändpunkt bildats står nästan hela raddan som vill väljas till språkrör och till partistyrelsen i talarstolen och låter som om de varit medlemmar i det partiet... nu är alla - även de som nyss pläderat för platt skatt (Per Bolund) - helt inne på att partiet måste låta bättre i fördelningsfrågor... Bolund skrev att progressiviteten i löneskatterna kan tas bort och ersättas med den progressivitet som finns inbyggd i miljöskatterna. "Man låter helt enkelt miljöskatterna stå för progressiviteten i skattesystemet".

Så vad ska man tro? Vad är äkta? Vad är spel? Vad är resultat av "vått finger i luften för att känna vart det blåser"? Vilka värderingar finns i ett huvud som förespråkar platt skatt?

Hur som helst: Eftersom jag röstade grönt i EU-valet så vill jag tacka Max, Linnéa, Bodil och Jacob för ert jobb. Att Linnéa engagerat sig för Fogelstad ger guldstjärna i min gröna bok...


https://fogelstadsstiftelse.se/kop-byggstenar/

Apropå att skriva om historien. Liberaler och sossar älskar att omskriva historien för att framstå som bättre än de är. Senast gottade sig inte minst dylika ledarskribenter åt att skriva om rösträttens historia när man firade att "allmän och lika rösträtt" fyllde hundra år. Det gjorde den inte. De - inte minst ensamstående mödrar - som uppbar socialbidrag fick rösträtt först 1945. Svenska romer fick vänta till 1959. Så det som firades förra året var klassröstningen med rasistiska inslag... inget att vara stolt över.