Tuesday, 2 October 2018

"Du är i alla fall inte Gahrton...!"

Ovanstående var inledningsfrasen - sagd med ett lätt självironisk leende skall sägas - då jag för ett antal år sedan var inbjuden till en synagoga med anledning av ett större firande. Min ofta uttalade förståelse för att det måste vara fruktansvärt att bli utsatt för raketer har till viss del balanserat min kritik av Israels politik. Att Per Gahrton tidigt blev svensk frontperson för palestiniernas rättigheter har inte uppskattats av alla, för att uttrycka det milt.

Konflikten - den absurda konflikten - mellan Israel och Palestina har pågått ända sedan den dag jag föddes. Och lär fortsätta långt efter min död. Periodvis har jag följt den i detalj, haft båda sidors förespråkar nära intill mig redan sedan barnsben. Ville man av någon anledning skapa dålig stämning var det bara att inleda ett samtal om det som eurocentrerat kallas Mellanöstern.

Nu är det på väg att bli än värre. Israel, som på många sätt med rätta kunnat kallats demokrati, är på väg att totalt spåra ur. Det började för många år sedan, men nu är extremnationalister och religiöst ultraortodoxa på väg att förvandla Israel till något som inte har ett dyft med demokrati att göra. Talet om Israel som "regionens enda demokrati" blir falskare för vad dag som går. Judiska vänner är förtvivlade över vad som sker. Bosättningar, markplundring, nationallagen som slår fast att endast judar har nationella rättigheter, förslag på att införa dödsstraff. Nu handlar det inte "bara" om hur man betett sig i t ex Gaza, nu handlar det om hur man beter sig i det egna landet.

När jag var i tidiga tonår blev min stora litterära förälskelse Anne Franks dagbok, kanske som en replik på att jag i min närhet haft sådana som periodvis varit intresserade av nationalsocialism. Lustigt nog var det gamla tal av tyska nazister - hittade dammiga buntar av dem i en kartong på en vind - som var mitt starkaste skäl mot svenskt medlemskap i EU.  I TCO:s studiematerial inför folkomröstningen kunde man läsa att vi i Europa hade så mycket gemensamt. Vi åt bröd, inte couscous eller ris, kunde man läsa som argument för medlemskap. Vi européer. Vi som hade bröd som basföda. Inte som de andra. Jag har aldrig litat på Europa, dess historia förskräcker, dess syn på koloniernas befolkning, dess härskarmentalitet, dess föreställning om Europa som kulturens krona, pratet om "redan de gamla grekerna", den eurocentriska historiebeskrivningen.

Rasism, nationalism, prat om "vårt folk". Det är avskyvärt. Därför är också utvecklingen i Israel avskyvärd, trots att den borde kunnat vara ett ljus i mörkret, trots alla goda fredsaktivisters modiga ageranden, trots alla goda demokraters försök att hålla emot. Nu är man på väg att instifta en ny lag: Upphävningslagen som gör det juridiskt fullgott att bortse från lagen om människans värdighet och frihet, den lag som varit ett öppet fönster för att frisk luft skall kunna syresätta rum som annars kan bli så kvävande att varje demokratisk ansats självdör.