Monday, 16 July 2018

Bäst, men alltför väloljat och helt otillräckligt

Utdrag från min söndagsledare i ETC:

Partiledare och språkrör tar sig några veckor ledigt efter en bisarr förvalrörelse. I vilken Jimmie Åkesson kan le i mjugg.
S och M har tävlat om att i sak närma sig SD medan retoriken varit helt förvirrad.
I augusti bryter valrörelsen ut på allvar. Frågan är om de partiaktiva nu, i tystnaden efter Almedalen, besinnar sig. För det är just besinning som behövs.
Talen i Almedalen förskräcker nämligen på en punkt: avsaknaden av engagemang för klimatfrågan.


Som det ser ut i dag har vare sig Sverige, Europa eller världen tagit beslut som kan leda till att 2-gradersmålet kan uppfyllas. Vi går snarare med 3, rent av 4, graders genomsnittlig uppvärmning. Med katastrofala följder för människans möjligheter att kunna bygga goda samhällen. Med svårigheter att kunna upprätthålla social anständighet, demokrati och än mindre grund för en fredlig utveckling.
Man kan därför tycka att talen i Almedalen skulle sjuda av intresse för klimatfrågan. De gjorde de inte. Tvärtom. Ointresset var monumentalt.
Ebba Busch-Thor (KD) och Jimmie Åkesson (SD) nämnde inte klimatfrågan med ett enda ord i sina tal. Ulf Kristersson (M), Jan Björklund (L) och Stefan Löfven (S) nämnde pliktskyldigast ordet klimat några gånger. Utan engagemang och utan reellt innehåll. Mest för att pricka av att man nämnt ordet.
De tre resterande – Isabella Lövin (MP), Jonas Sjöstedt (V) och Annie Lööf (C) – ägnade i fallande skala tid åt klimatfrågan. Sjöstedt knöt klimatfrågan till jämlikhet och Lööf till småföretagandet på ett förenklat, rent av fördummande, sätt. 
Det räcker inte att som Jonas Sjöstedt peka finger på de allra rikaste för att dessa gör de största klimatavtrycken när de bara är toppen på ett isberg. Att inte våga säga att vi alla – också medelklassen – måste byta livsstil är onekligen fegt. Vi är faktiskt på väg mot katastrof, då räcker det inte att de rikaste tvingas ändra livsstil genom att betala lite mer i kapitalskatt eller få mindre utdelning från vinstsyftande välfärdsbolag. Jonas Sjöstedts engagerade klimatretorik, som inledde mandatperioden, har avtagit ju närmare valet vi kommit. Synd. Sjöstedt som kan klimatfrågan behövs i opinionsbildningen.
Annie Lööfs retorik om att minskade skatter, enklare regler och friare marknad för företag skapar ny teknik som löser problemen är än mer förenklat. Rent av fördummande med tanke på att en diktatur som Kina är ledande när det gäller till exempel solceller.
Isabella Lövin var den som ägnade mest tid och engagemang åt klimatfrågan. Den dominerade hennes tal. Det var hedervärt. Prioriteringen må ha varit framtvingad av dåliga opinionssiffror men klimatfrågan bottnar ändå i den ideologi som hennes parti bildats utifrån. Men, och det är problematiskt för MP, hennes utgångspunkt var den ekomodernistiska, rent av industriella. Med ny teknik skall vi klara att ställa om.
Det är onekligen ett glatt budskap, väloljat rent av. Men totalt otillräckligt
Hela ledaren finns här-