Sunday, 8 April 2018

Slow food och slow politics, Spanska trappan och långa tankar











När jag följt den inledande fasen av årets valrörelse inser jag att det finns behov av slow politics. Slow politics innebär samtal istället för debatt förpackad i verbalt degigt bröd. Slow politics ger tid att utveckla tankar istället för att peppra åhöraren med oneliners. Slow politics kräver mod att tala om vår framtid och våra liv med öppet visir och utan lans.
Slow politics kräver något annat än Agenda. Vars partiledardebatter blir allt mer absurda. Med dueller. På några minuter. Där det gäller att pytsa ut oneliners inköpta av konsulter.
Det kräver att journalistiken mognar, att man inte tar varje tillfälle i akt att kasta sig över ett förfluget ord, en prövande ansats, ett resonemang där politikern vågar visa osäkerhet och insikt om att också den egna politiken har brister.
Men det kräver också att medborgaren tar politiken på allvar, att vi som sådana inte sitter vid köksbordet och gnäller över att ”vi inte fått veta något” när vi själva valt bort kunskap för underhållning i form av aldrig sinande digital pubertetshumor, söta katter och informationsflöden som vandrar genom våra hjärnor så snabbt att ingenting fastnar.
Jag skriver detta väl medveten om att söta katter har sin tjusning. Nästan alla katter har sin tjusning.
Här kan du läsa hela krönikan, som börjar med Spanska trappan i Rom och hur det blev när McDonald skulle lansera sin första restaurant där... Snopet.