Wednesday, 14 February 2018

Hade jag skrivit detta med gåspenna?

Om man hittar någon sorts genomsnitt så har mitt liv berikats av två svenska favoritförfattare, Stig "Slas" Claesson och Per Gunnar Evander. Två diametralt olika författare. Slas med sin ofta slänga stil. Evander med sin extremt torra, närmast tekniskt dokumentära stil.

På senare år har fler tillkommit, Teodor Kallifatides är en, men genomsnittet domineras av de där två obekväma och jobbiga existenserna. Att läsa efterbörder som nära och kanske inte alltid så kära skrivit är inte så muntert, men det förtar inte författarskapet. De där två hjälpte mig att se världen, samhället och människor på lite bredare sätt än undomsårens vurm för Strindberg och Hemmingway. Tänk er själv vilket manligt tankeschema dessa två skapade i mitt huvud...

Som tur var mötte jag Elin Wägner och hennes Väckarklocka så småningom och på kuppen blev jag grön politiker. Påmindes häromveckan av att jag som sådan åkte omkring med dikten Elda under din vrede, av Inger Sjöstrand, i väskan som botemedel för uppgivenhet.

I övrigt må jag tillstå att två manliga författare - Yasar Kemal och MoYan - är de stora berättarna i mitt liv. Den sistnämnde överraskade de mer kvalificerade  litteraturtyckarna så mycket att de inte vågade erkänna att de aldrig läst honom utan istället hittade nån politisk kritik av honom på nätet som de i total vilsenhet började spinna pratsjok kring. Kriminallitteratur som jag återkommer till skrivs av Elisabeth George, trots att också hon tycks fastna i det moderna skrivandets förbannelse... sånt vi slapp när skrivande skedde under perioder då gåspenna, bläck och Tipp Ex var begränsande faktorer för ordslöseri.

Möjligen var detta inlägg också exempel på det sistnämnda. Frågan är om jag verkligen skrivit detta med gåspenna.