tisdag 19 september 2017

Apropå regeringsförklaring: så här kunde MP låta i en debatt om en sådan...

Riksdagens snabbprotokoll
Protokoll 1995/96:76
Onsdagen den 27 mars
Kl. 9.00
 
 
Anf.  5  BIRGER SCHLAUG (mp)
Fru talman! Ledamöter! Ni som sitter på läktaren,
alla ni som lyssnar på radio eller ser på TV, orkar ni
en stund till? Jag tycker att det börjar kännas som det
alltid känns i de här debatterna. Det är samma argu-
ment.
Jag skall börja med att hålla med Gudrun Schy-
man om en sak, nämligen att det är alldeles för många
män som pysslar med ekonomi. Jag förstår att Gudrun
Schyman gärna vill räkna in Vänsterns ekonomiska
talesman i den ekonomiska skara som styr regeringens
ekonomi, nämligen Johan Lönnroth.
 
I övrigt vill jag gratulera Göran Persson till att ha
blivit president - förlåt, statsminister. Jag vill säga att
jag väldigt mycket uppskattar Göran Perssons bild-
språk. Det är mycket frodigt, mycket bra och mycket
talande, tycker jag. I Aftonbladet för ett tag sedan
uttryckte sig Göran Persson så här: EU är som en
gammal förbränningsmotor. Den hackar och stånkar,
men framåt kommer den.
 
Jag tycker att det här är en bra liknelse över hela
EU-projektet. Förbränningsmotorn - en 100 år gam-
mal uppfinning. Det har inte hänt så mycket med den.
Den går på bensin och olja, ändliga naturresurser, och
släpper ut en mängd skit i avgasrören.
 
Min vision om samhället och min vision om inter-
nationellt samarbete är större än något som kan liknas
vid en gammal hundraårig förbränningsmotor. Min
vision är snarare solceller. Jag tror att det är där Gö-
ran Persson och jag skiljer oss mest åt.
 
Jag är nämligen rädd för att Göran Persson saknar
visioner och är mer förankrad i gårdagen och det
gamla industrisamhället än vad som är nyttigt för
Sverige. Jag är livrädd för att Göran Persson när han
talar om ett hållbart samhälle menar armerad betong,
inte ett ekologiskt och socialt hållbart samhälle.
Det som verkar ligga i Göran Perssons pipeline nu
är satsning på fossilgas, statsbidrag till Öresundsbro
och Dennispaket, sämre villkor för handikappade och
ökade klyftor i samhället. Jag hoppas att mina farhå-
gor inte besannas. Kanske jag får svar i dag som säger
att jag målar i svart när det gäller Göran Perssons
eventuella visioner om samhället.
 
Men vad menas med ett ekologiskt hållbart sam-
hälle? Vilka svar har Göran Persson på frågorna om
trafiken, om den biologiska mångfalden, om kemika-
liseringen, om jordbruket, som efter Centerns och
Socialdemokraternas uppgörelse släpper ut ännu mer
kväve till haven än tidigare?
 
Det blir en stor EU-debatt i morgon, så jag skall
inte prata så mycket om EU. Men jag vill ändå ta upp
"galna ko-sjukan" litet grand. Värre än "galna ko-
sjukan" är nog EU:s galna regler som gör att vi i vårt
land och i andra länder inte har rätten att kräva ur-
sprungsmärkning på livsmedel. Detta är alldeles kopi-
öst, att man inte har den lagliga rätten att kräva ur-
sprungsmärkning. Jag tycker att det är ytterligare ett
skäl till att kräva en utträdesparagraf, så att svenska
folket har en möjlighet att ta sig ur det här eländet
om de så skulle önska.
 
När det gäller EMU har Göran Persson dessutom
sagt något mycket klokt: Medlemskap i EMU är
mycket större än medlemskapet i EU. Det är en bra
bild, för det är precis så det är. Medlemskap i EMU är
större än medlemskap i EU. Det borde föranleda Gö-
ran Persson, som tyckte att det var okej med en folk-
omröstning om EU, att acceptera en folkomröstning
om EMU. Vi är faktiskt överens om, som vingåkers-
bor vi båda är, att EMU är större än EU.
 
Jag skulle vilja ta upp fem stycken aktuella frågor,
som på många sätt innebär ett nytänkande och något
av en grön revolution.
 
Jag skall börja med att prata om fastighetsskatten.
Jag menar att fastighetsskatten slår blint. Den läggs på
fiktiva värden, fördyrar boendet och inskränker män-
niskors möjlighet att leva ett liv i frihet. Dessutom får
den som satsar på energihushållning med energiglas i
fönstren, miljövänlig uppvärmning osv. en högre
fastighetsskatt. Är det verkligen vägen till ett hållbart
samhälle, att låta dem som gör miljöinvesteringar få
betala straffskatt? Är det det som är ett hållbart sam-
hälle? Är det det som är vägen till ett hållbart samhäl-
le? Måste inte Göran Persson liksom hela miljörörel-
sen inse att vi måste göra om fastighetsskatten?
 
Jag skulle dessutom vilja se en avveckling av fas-
tighetsskatten för normala hushåll, kanske som en del
av en skatteväxling. När energi- och miljöskatterna
ökar vill vi att arbetsgivaravgifterna och egenavgif-
terna skall sjunka. Men kanske det också är dags att
lägga in fastighetsskatten, för den slår blint. Det är
inte rimligt att boendet skall beskattas på det sättet.
 
Fråga två handlar också om boendet. Den handlar
om demokrati och delaktighet. Det finns många bo-
stadsområden i dag som inte är speciellt bra. Männi-
skor känner inte någon delaktighet, förstörelsen är stor
och anonymiteten är ett mycket stort problem. På en
del ställen, bl.a. i Malmö, har man försökt att öka
delaktigheten och brukarinflytandet. Men svensk
lagstiftning, uppbackad av mycket konservativa fack-
liga intressen, medför att de som tar ansvar genom att
städa, hålla snyggt, byta lampor som går sönder, m.m.
åläggs en straffskatt om hyran sänks som tack för
hjälpen. Lagstiftningen måste ändras så att delaktighet
och medverkan stimuleras och inte straffbeläggs på ett
gammal traditionellt vänstervis.
 
Vi har samma problem inom t.ex. barnomsorgen.
Den förälder som går in i barnomsorgen och gör ett
handtag borde kunna få sänkt avgift utan att straffbe-
skattas för förmånen. Vi måste släppa de här gamla
trötta vänsterdogmerna och öppna för verklig delak-
tighet i samhället. En egen insats inom barnomsorgen
eller inom bostadsområdet måste kunna leda till lägre
avgifter och lägre hyra. Vad är det för fel på delaktig-
het, Göran Persson? Är Göran Persson villig att se
över lagstiftningen så att vi öppnar för ett mer demo-
kratiskt och delaktigt samhälle?
 
Den tredje stora frågan handlar om att dela på job-
ben. Det finns nämligen inget annat sätt att komma till
rätta med arbetslösheten. Vi kan skatteväxla. Det ger
mer jobb. Vi kan satsa på gröna jobb. Det ger fler
arbetstillfällen. Det är riktigt. Men vi måste också inse
att arbetstiden måste anpassas till verkligheten. Verk-
ligheten säger oss att den inte kan vara 40 timmar
längre. Jag är mycket ledsen över att detta inte fanns
med i regeringsförklaringen som ett viktigt mål, att
faktiskt börja sänka arbetstiden ned mot åtminstone
35-timmarsvecka.
 
40-timmarsveckan är ingen naturlag. Vi har hört
Anna Hedborg säga: Sänker vi arbetstiden delar vi på
arbetslösheten. Det innebär att Anna Hedborg, som
visserligen inte är minister nu längre, menade att 40-
timmarsveckan är en naturlag. Det är effekten av det
hon säger. Men den är ingen naturlag.
 
Vi har hört Anne Wibble, tror jag det var, och
även moderaterna här i kammaren säga: Sänker vi
arbetstiden till 30 timmar är det planekonomi. Som
om 40-timmarsvecka var marknadsekonomi och 30-
timmarsvecka var planekonomi. Vi måste sänka ar-
betstiden, vi måste dela på jobben. Det kanske är den
viktigaste reformen som Göran Persson borde kunna
sjösätta den här mandatperioden. Det är den viktigaste
reformen för att skapa jobb, ökad jämlikhet och ökad
livskvalitet för de många människorna.
 
Den fjärde punkten som jag vill ta upp gäller nå-
got som inte heller berörs så mycket i regeringsför-
klaringen och som jag saknar. Det är energifrågan.
Det står att Göran Persson anser att en kärnreaktor bör
avvecklas den här mandatperioden. Bör - det har vi
hört tidigare. Vi har till och med hört en tidigare so-
cialdemokratisk miljöminister, vars namn jag inte har
rätt att nämna, lova som ett oåterkalleligt beslut att
kärnkraften skulle börja avvecklas i mitten av 90-
talet. Då var det oåterkalleligt. Nu står det bör. Jag
menar att det vore bra om vi i dag kunde få Göran
Persson att säga att en kärnreaktor skall avvecklas den
här mandatperioden. Man kan hänvisa till Ingvar
Carlsson som tidigare har sagt att kärnkraften inte hör
hemma i ett civiliserat samhälle. Jag antar att Göran
Persson vill vara statsminister i ett civiliserat samhäl-
le.
 
Miljöpartiet har i några uppgörelser lyckats för-
handla fram en del pengar till alternativ energi - sol-
och vindkraft. Jag tycker att regeringens förståelse för
de frågorna har varit ganska bra.
 
Nu är pengarna för vindkraften slut. Det står
människor i kö som vill sätta upp nya vindkraftverk.
Det finns ett enormt intresse, men pengarna är slut.
Innebär det Göran Persson sade både på s-kongressen
och i regeringsförklaringen om ett hållbart samhälle
att det i tillväxtpropositionen blir mer pengar för
vindkraften så att alla de människor som nu vill satsa
har chansen? Eller är det bara fossilgas från Norge
som gäller i något sorts nordiskt samarbete för ökad
fossilanvändning i energisystemen? Jag tror att det
vore väldigt bra och att många skulle bli mycket glada
om vi fick svar på det. Får vindkraften de pengar som
den nu behöver?
 
Jag är orolig för både Centerpartiets och Social-
demokraternas linje när det gäller fossilgas, eller
naturgas, som det litet felaktigt kallas. Investerar vi ett
antal miljarder i fossilgasanläggningar, i kulvertar
eller i kraftverk på Västkusten, som den f.d. energi-
ministern mer eller mindre sagt att den gamla rege-
ringen ville ha, innebär det att vi tvingas leva med ett
nytt fossilt bränsle i många herrans år. Det vore ett
gigantiskt misstag och har ingenting med en uthållig
utveckling att göra, inte ett dyft.
 
I stället måste vi satsa på biobränslen. Det är de
inhemska bränslena som ger jobb i Sverige. Det finns
utrymme för biobränslen, och det är ekonomi i dem.
Då får vi inte låsa upp resurser i något så "fossilt"
som naturgas. Det är en orimlighet. Bygger vi ut 27
TWh biobränslen ger det i varje fall 14 000 jobb i
Sverige. Satsar vi motsvarande på fossilgas ger det ett
antal hundra jobb. Biobränslen är arbetskraftsinten-
sivt, och naturgas är kapitalintensivt. Vi behöver jobb
i Sverige och bättre miljö, och då är biobränsle det vi
bör satsa på.
 
Den femte frågan jag vill ta upp - och jag förstår
att en del fackföreningar ryser när man nämner den -
är arbetsbyte. Jag tror inte att vi kommer till rätta med
arbetslösheten speciellt fort. Därför bör vi titta på vad
andra länder har hittat på för att få in människor som
är arbetslösa på arbetsmarknaden. I Danmark och
Finland har man fattat beslut om att införa arbetsbyte.
Det innebär att om en människa tar ledigt ett år, och
det skapar jobb för någon som är arbetslös, får den
människan som tar ledigt a-kassa eller något under a-
kasseersättning.
 
Detta tjänar staten på. Den som får jobb tjänar på
det, och den som får ledigt ett år tjänar på det. Det
enda som kan stoppa det är rigida fackföreningar eller
Jantelagen. Vi måste självfallet satsa på det här. Det
är något som ökar livskvaliteten både för dem som får
jobbet och för dem som får ledigt. De som får ledigt
kan göra precis som de vill. De kan vara hemma och
sköta barn, åka jorden runt, studera, måla eller vad
som helst, och alla tjänar på det. Varför har då den
socialdemokratiska regeringen hittills sagt nej till
detta förslag när man har sagt ja i både Danmark och
Finland?
 
Innan jag mer regelrätt övergår till att tala om re-
geringsförklaringen vill jag litet grand kommentera
det Lars Tobisson sade. Det kan jag kommentera på
följande sätt: I de blindas rike är den enögde kung.
Just nu är Tobisson kung hos Moderaterna. Men pro-
blemet för Sverige är inte att Moderaterna och Social-
demokraterna har haft olika uppfattningar. Det stora
problemet i Sverige är att Moderaterna och Socialde-
mokraterna har samma uppfattning i en rad viktiga
och avgörande frågor, som t.ex. den svenska kronans
knytning till ecu:n, något som har kostat svenska
folket massarbetslöshet, stopp för investeringar och
räntor på 500 %. Detta var den stora kollapsen för
svensk ekonomi. Där är Moderaterna och Socialde-
mokraterna fullständigt överrens. Men ingenting är så
bra i politiken som ett kort minne, eller hur, Lars
Tobisson?
 
Fru talman! Jag har tagit upp fem konkreta frågor
som berör miljö, arbete och demokrati. Jag skall nu
försöka titta litet närmare på regeringsförklaringen.
 
 Jag tycker att regeringsförklaringen är ganska tunn.
Ibland är den fylld med litet floskler, något som gör
mig rädd. Göran Persson bjuder in hela svenska folket
att komma till rätta med arbetslösheten. Det låter ju
bra, ungefär som om det vore en fest. Vad menas
egentligen? Det låter mer som om det var ett citat ur
en fars med Peter Sellers.
 
Många både svenska medborgare och invandrare
är redan inbjudna till den festen. De har fått del av
festen. Det enda som bjöds på den festen var just
arbetslöshet. Därför måste man göra någonting kon-
kret för att komma till rätta med detta. Då gäller det
att dela på jobben, skatteväxla, satsa på gröna jobb
och satsa på arbetsbyte enligt den danska modellen.
Det finns egentligen inte något så meningslöst som
när någonting utförs på ett kompetent sätt och det inte
borde utföras. Jag menar att Göran Persson i allra
högsta grad är en mycket kompetent politiker. Jag
tycker också att det finns en vilja att komma till rätta
med statens finanser som är alldeles utmärkt. Miljö-
partiet har också ställt upp på en hel del saker, och vi
kan naturligtvis även fortsätta med det. Vi ser ytterli-
gare möjligheter att spara när det gäller t.ex. militären
och väganslaget.
 
Frågan är hur man skall spara. Jag menar att Gö-
ran Persson med nästan kirurgisk precision har slagit
hårdast mot dem som har det svårast i samhället. Det
är redan nu svårt för dem som lever i ekonomisk och
social stress. Ändå har Göran Persson försämrat för
dem och kommer förmodligen ytterligare att försämra
för stora grupper, t.ex. handikappade, där det nu
kommer en proposition från regeringen. Att öka
klyftorna i samhället är inte bra. Det leder till ökade
konflikter. Ökade konflikter är grogrund för våld,
rasism och framväxten av ett samhälle med allt fler
rädda människor.
 
Ett samhälle med rädda människor är ett dåligt
samhälle. De orden är hämtade ur Göran Perssons
regeringsförklaring, och jag delar den uppfattningen.
Men tyvärr leder den ekonomiska politik som förs och
de ökade klyftor som regeringen faktiskt har drivit
fram till fler rädda människor och är grogrund för
både rasism och våld. Därför måste vi spara på ett
sådant sätt att klyftorna inte ökar.
 
Det finns mycket goda förslag till hur man skulle
kunna göra detta, t.ex. genom att införa ett brutet tak i
socialförsäkringssystemen eller att i stället för att
skära i barnbidraget i stället höja det till 1 000 kr och
dessutom beskatta det. Staten hade tjänat lika mycket
pengar. De som hade behövt pengarna hade också fått
dem, medan vi med höga inkomster - Göran Persson,
jag och andra - hade fått litet mindre.
 
Miljöpartiet de gröna lovar inte guld och gröna
skogar. Vi lovar gröna skogar och ett människovärdigt
samhälle. Det är ett stort löfte i en tid när människor
kallas marknader och girighet ofta kallas etik. Men
Miljöpartiet tar människors längtan på allvar. Vi är
som miljöpartister delar av denna längtan efter det
nya samhället. Längtan är i dag någonting annat än
när Socialdemokraterna, Kommunisterna, Högern och
de andra gamla partierna bildades.
 
I dag längtar människor efter det som är bättre
snarare än efter det som är mer. Det handlar om bra
miljö, färre allergier, livskvalitet, sänkt arbetstid,
delaktighet, spännande liv, vänskap och kärlek. Det är
de nya målen. Mot det står de gamla målen med mer
prylar, större bilar, mer utrullad betong och socialt
klättrande. Jag har mött unga företagare, inte minst
invandrare, som inte ser som något självändamål att
företaget de äger skall växa. De ser det som viktigt att
de själva, deras familjer och de anställda skall leva i
en social samhörighet och med en lokal förankring.
Det här är hopp för framtiden. Det är nytänkande:
bättre, men inte mer. Kvalitet i stället för kvantitet.
Fru talman! Det behövs nytänkande inför framti-
den. De gröna värderingarna är framtiden.
 
(Applåder)
I detta anförande instämde Ewa Larsson, Eva
Goës, Marianne Samuelsson, Gunnar Goude, Gudrun
Lindvall, Kia Andreasson, Bodil Francke Ohlsson,
Per Lager, Barbro Johansson, Annika Nordgren,
Yvonne Ruwaida, Ragnhild Pohanka, Thomas Julin,
Peter Eriksson och Roy Ottosson (alla mp)