Sunday, 14 May 2017

Alternativ partistyrelse

Inom en bred rörelse, som har viljan att stärka MP rent ideologiskt och strategiskt, har en grupp vaskat fram förslag på hur en partistyrelse skulle kunna se ut.

Man har helt enkelt lagt ett alternativ till det förslag som valberedningen presenterat. Något sådant har aldrig tidigare hänt i MP:s historia, och kanske inte i något annat etablerat parti heller.

Det alternativa förslaget ansluter till partiets ursprungliga idé om maktdelning och återknyter till partiets historia. Sålunda finns bara två statsråd med, tillika språkrören, och endast en riksdagsledamot, en av gruppledarna. Kontrasterar skarpt mot valberedningens förslag.

Den nya listan är dessutom bättre balanserad när det gäller åldersfördelning och erfarenheter - valberedningens förslag saknar någon som uppnått pensionsålder och domineras av människor som lever på politik.

Dessutom innehåller den alternativa listan medlemmar som brinner för interndemokrati och grön ideologi.

Tydlighet, är om jag fattat rätt, själva budskapet i den här listan.

MP behöver bli tydligt, ideologiskt förankrat, modigt. I dagens mätning ligger partiet kvar under 4-procentspärren. MP är inte ens största parti när man frågan vilket parti som är bäst på miljö. Det är förvisso djupt orättvist, men begripligt med tanke på den strategi man haft och det sätt man kommunicerat sin politik.

Partiets strateger tycks leva i en egen bubbla, med oförmåga att ta till sig kritik, dessutom med den helt absurda linjen att beskriva de som vill mer grönt som sina fiender - istället för att se dem som en tillgång.

Isabella Lövin fick en svårt uppgift - utan att egentligen kunna partiet blev hon språkrör och kastades in i en mall som redan formats. Tanken var nog att Isabella skulle bli språkrör först efter nästa val, efter det att hon lärt känna partiet minst lika väl som hon lärde känna EU-parlamentet. Hennes hemvist nu känns mer som regeringen än som Miljöpartiet - vilket i och för sig är helt naturligt med tanke på situationen.

Partisekreterare Amanda Lind har också fått en mycket svår uppgift, också hon hamnade i en redan färdig mall och inlemmades i en sedan länge etablerad strategi - jag hade helst sett att hon fått mer fria händer att förändra det som  tycks vara inkrökt och uppfyllt av förödande innanförperspektiv. Stommen av de som formade den minst sagt usla valrörelsen 2014 finns fortfarande kvar som någon sorts mental propp för omtänkande. Tjänstemannatyngden tycks vara otymplig. Hur som helt är det en helt annan ton i det som Amanda Lind säger och det som kännetecknade tidigare partisekreteraren.

Riksdagsgruppen har det inte heller lätt. Man förväntas stötta regeringens beslut, fyra ledamöter röstar i några få - men uppmärksammade - frågor emot partiledningens linje vilket kanske fler egentligen hade velat göra om de inte känt att lojaliteten med ledningen väger mycket tungt. Det måste i så fall vara oerhört jobbigt, och förmodligen känns det orättvist att en del tar sig rätten att "strula". Grundfrågan är, hur man än ser på det, vad som är partilinje - är det partiprogram, kongressbeslut och "vallöften" eller är det partiledningens uppfattning om hur man skall agera?

Vilka utsikter har den alternativa listan att antas på kongressen i slutet av maj? Obefintliga förstås. Men några namn kan säkert ta sig in - om inte så lär konflikten som finns i partiet snarast öka. Kommer däremot flera in så är det en signal till partiledningen att man har kongressens stöd att värna ideologin och driva förhandlingarna i regeringen hårdare. En sorts omstart med bättre internkommunikation, bättre interndemokrati, aktivare opinionsbildning och skarpare ton i den aktuella politiska debatten. Visa att man inte är ett dotterbolag till den löfvenska socialdemokratin. MP kan mer, kan bättre. Är bättre!

Här finns listan.