söndag 11 december 2016

Konsten att sälja krig

Krigspropaganda. Det låter ju inget vidare. Men när går krigsretorik, som vi ser och hör idag, över i krigspropaganda? Och när går det över styr? Annie Lööw varnade för "ryssen" i teve. Hon sa så: "ryssen".

Vem har facit på vem som försvarar och vem som är aggressiv? Vad händer bakom strålkastarna när ljuskäglorna riktas på det man vill sätta ljuset på?

Frågorna är många. Alla svar finns inte i Pierre Gillys nya bok: Konsten att sälja krig. Men nog finns många svar.

Boken inleds med en genomgång av propagandans psykologi. Konsten att demonisera fienden är gammal, kanske lika gammal som människan själv. Den bästa propagandan är den som - för att citera Goebbels - "arbetar osynligt, som genomsyrar hela tillvaron utan att offentligheten har någon som helst vetskap om de initiativ propagandan tar".

Frågan som bör ställas är nog: i vilken sfär av propaganda lever vi just nu, just i detta tidevarv?

Pierre Gilly går igenom propagandans historia från första världskriget och till Ukraina 2014 då "små gröna män", som gav sken av att vara ukrainare, spelade en stor roll för utgången. Gilly ställer sig frågan, när han besökte Kiev: "Förstår folket i huvudstaden att det råder krig? Intellektuellt vet väl alla det, men känslomässigt? Det kan i så fall vara Putins största triumf. Ett lågintensivt krig som börjar, upphör och börjar igen. Man vänjer sig  vid att en liten del av landet skärs av, som en tunn skiva i taget. Då är man lite som grodan i vattnet som värms upp så långsamt att man inget märker förrän man kokar ihjäl".

En styrka med Gillys bok är att han inte värjer för att vända på perspektiven - hur de "goda" minsann sagt och gjort liknande som de "onda".

Hur säljer man då krig? Det klassiska är förstås att Gud är på ens sida Redan i Iliaden sanktionerar gudar krig, de "gamla grekerna" tillfrågade oraklet i Delfi, romarna inväntade godkännande från präster, George W Bush hävdade att gud sagt åt honom att invadera Irak. Och propagandaminister Goebbels instruerade den tyska pressen att beskriva Hitlers överlevnad efter ett bombattentat som "ett synligt tecken på gudomlig intervention".

När man inte låter guden fungera så går det förstås också bra med att exploatera känslor, peka ut påhittade eller uppblåsta hot, upprepa något så många gånger att en föreställning förvandlas till verklighet. Det är samma mönster sedan årtusenden tillbaka. Och Pierre Gilly går rappt, rikt på fotnötter och med en gigantisk litteraturlista igenom historien. En fotnot som inte kunde komma med skulle kunna hämtas från veckans Fokus, där krigsnormen faller ut i form av Edward Bloms krönika i vilken han funderar över hur han skall göra om, eller snarare när, Ryssland invaderat Sverige...

Hur ska man tolka vad som sägs? Och hur beskrivs historien? När Obama, med rätta, kritiserade Ryssland för att inte respektera Ukrainas territorium sker det förstås med en dos hyckleri. Kennedy försökte invadera Kuba, Johnson invaderade Dominikanska republiken, Nixon bombade Kambodja, Reagan invaderade Grenada, Bush senior invaderade Panama, Bush junior invaderade Irak... I vår tid uppfattas ändå den ena parten som ren och den andra som krigisk. Propagandan har väl gjort sitt.

Det som skiljer fallet Ukraina med ovanstående amerikanska "åtaganden" är att informationskriget kan bedrivas i nya kanaler. Den nya strategin för propaganda omfattar en ny dimension, det gäller inte bara att övertyga utan att förvirra genom att "pumpa ut stora mängder desinformation" i syfte att vi inte skall tro på någonting. Det tycks vara en strategi från Putins troll.

Frågan är vad som är värst. Att lita på den reella propaganda som knappt uppfattas som propaganda eller att ifrågasätta allt och inte tro på något. Kanske är det så att de som sprider propaganda och krigsretorik mest vulgärt - som t ex SvD gjort  - är så kontraproduktivt att den ryska sfärens devis "ifrågasätt mer" (läs: "tro inte på något") till slut bli vinnare...

Mer om boken här.