Saturday, 10 December 2016

Kirk Douglas har nog fyllt 100 år...

Tredje klass. Lämnar Handens småskola. Och lämnar det gula huset, längst in i Drevviken. Börjar skolan på Hälsingegatan i Stockholm. Skolgård på taket. I Handen var det stor skolgård med tallar. Flyttar in på Dalagatan 40. Farsans firma ligger där på första våningen. Vi ska bo bredvid. Så hela våningsplanet blir liksom vårt.

Det hjälper inte. Jag längtar tillbaka till det gula huset, friheten på den stora tomten, till och med småskolan i Handen där Berit Holmberg var lärare. Nu blev det en ny lärare som envisades med att börja varje dag med psalmsång. Första dagen i den nya klassen vann jag en mattetävling. Alla gillade inte det. Skolgård på taket, syslöjd i källaren, stryk i Vasaparken. Detta var Stockholm. Vasastaden. Nästan granne med Astrid Lindgren. Det hjälpte inte.

Kirk Douglas. Han fyllde 100 år igår. Om han inte dog under natten. Kirk Douglas. Matinéfilm. Spartacus. Storslagen film. Såg den tillsammans med Gunde. Han var också nyinflyttad i Stockholm. Två vilsna figurer. Han från någon ort långt norr ut. Jag från några mil söder om Stockholm.

Kirk Douglas. Matinéfilm  På söndagar. På lördagar gick man i skolan. Men på söndagar gick man på matiné. Kirk Douglas såg man. Flera gånger. Nu är han 100 år. Om han lever.

Hundra år. Jag lär inte bli så gammal. Långt därifrån. Efter åren i partipolitiken, särskilt de sista året i riksdagen, berättade en läkare hurtigt och glatt att några organ i kroppen slets eftersom de gick på högvarv och inte ville tagga ner och bli normala. Hade nåt med kortisol att göra. Det tog några år att tagga ner.

Kirk Douglas. 100 år. Gammal man gör så gott han kan, men han dansar fan så illa. Det har jag förresten alltid gjort. Dansat fan så illa.

Tony Curtis spelade förresten Antonius i den där filmen, i Spartacus. Han blev 85 år. Det var hans frisyr som Elvis ville härma. Med Brylcreem och stålkam. Det hade jag också. På väg in till min första barnförbjudna film. Jag var underårig med försökte se ut som femton. Flaming Star med Elvis. Den slutade med att Pacer - det var Elvis - red bort mot bergen för att dö. Han hade skådat "the flaming star of death" och red nu mot sitt slut.

Vi satt där i biosalongens mörker, vi de tuffa grabbarna med stålkam i fickan och Brylcreem i håret och tårar i ögonen. Vi satt kvar så länge vi kunde så tårarna skulle torka. Det krävdes att först bli en man för att gråta så någon såg det.

Tja, det var allt för idag.