Friday, 16 December 2016

Floden mellan bergen, nästa års Nobelpristagare.

Även om man inte hör orden så hör man att det är svenska som pratas där man sitter på ett torg någonstans i världen. På liknande sätt känner man igen en japansk eller afrikansk författare. Även om de är översatta.

Jag är inte tillräckligt litterärt blidad för att kunna uttrycka vad det är som gör detta. Men jag tar sällan fel. Det räcker med några sidor.

Att Ngũgĩ wa Thiong'o  är en lysande afrikanskt författare är det ingen tvekan om. Sedan många år tillbaka på listan över presumtiva nobelpristagare.  Hade honom som favorit i år, med Dylan som alternativ.

Läste honom första gången i betydligt yngre åt. Nu har jag läst Floden mellan bergen. En underbar bok av en stor berättare. 

Yasar Kemal och Mo Yan är andra favoriter. De berättar stort, vackert men också ganska pompöst, ibland nästan lite svulstiga. Ngũgĩ wa Thiong'o berättar utan åtbörder och drag av svulstighet. 

Det är som om han vill spara på orden, inte vill ta läsarens tid i anspråk med onödiga ord och meningar och stycken. Men så återkommer han gång efter annan till kärnan. Kolonialism och missionerande utan vare sig hänsyn eller förståelse för den historia som ligger till grund för de samhällen man invaderar. Så skapas konflikter där tidigare fred funnits.

Kenya. 1920-talet. Mellan två åsar rinner en flod. Nog har det funnits konflikter mellan byarna på åsana,  redan deras skapelsemyt innehåller en dualistisk urscen. Som gjort för kolonialmakten att spela ut.

Vem skall träda fram som den store ledaren i en tid när de vita gör allt större anspråk på land och beslutsrätt? Hur ska gikuru-folket bemöta detta, vad kan man ta till sig av de vita männens kunskap och magi utan att förlora sin identitet? 

Omskärelse för att bli riktig kvinna och man, kan riter reduceras och till vilket pris i så fall? Kan man utrota könsstympning utan att förstå den djupare mening som riten innebär, måste man inte ersätta riter med andra riter som ger identitet? Boken har flera decennier på nacken, men är nog så aktuell idag...

Huvudpersonen Waiyakis söker en tredje väg, är uppslukad av idén om att sprida kunskap genom bygge av alltfler skolor, fria från missionärernas allt strängare krav. Han bär på en historia som ställer krav.

Förälskad i en kvinna från den andra åsen, dotter till en far som gjort de vita missionärernas budskap till sitt. Kamp om makt, där en tredje  ståndpunkt bara kan leda till en sak. 

En berättelse om berättelsernas och riternas makt, vilket vi kan fundera en del över i vår tid där vi själva är del av berättelser och riter utan att vara speciellt medvetna om det.

Förresten: författaren har har skrivit en del om språk, valde själv bort engelska till förmån för sitt hemspråk. Språket är ju mer än en behållare där ord, bilder och idéer kan hällas ner. Som författaren påpekat: språket talar till oss. Översättning är en grannlaga uppgift. Jag hoppas att inte alltför mycket försvunnit på vägen från urspungsspråket: kikuyu.