Wednesday, 14 December 2016

Dödsångest, shoppingcenter och Hitlerstudier - kul!

Jack Gladney är föreståndare på institutionen för Hitlerstudier vid The College-on-the-Hill. En kylig klar dag med byig ostanvind 1968  hade han lanserat idén om Hitlerstudier. Åren har gått. Han har viss ångest för att han inte kan tyska. Ett språk som kräver allehanda grimaser för att komma till sin rätt. Han lever i en dysfunktionell - eller om den är funktionell - familj, umgås måttligt med personer som, om boken utspelats i Norrland, hade kunna gå under beteckningen "lite eljest".

Jag läser boken med ett smil, lägger undan den ibland och funderar på läckra formuleringar, undrar hur de låter på originalspråket och funderar på om översättaren gjort boken bättre eller mindre bra. Ska banne mig läsa den på engelska också.

Boken heter Vitt brus. Författare är Don DeLillo. Återkommande namn när sådana som anser sig veta något framlägger kandidater till Nobelpriset i litteratur.

Min erfarenhet av amerikanska nutida författare är sådär lagom. Hade förståelse för Akademiens tidigare sekreterare som pyste ut något mindre smickrande om sådana författare. Det är en trappa att bestiga varje gång jag ska öppna en bok av någon sådan. Antingen väljer jag med omsorg eller också är jag offer för fördomar - det visar sig nämligen allt som oftast att de är fullt läsvärda. Om inte så är det bara att avsluta senast sidan femtio. Livet har kommit så långt att utmätt tid inte bör belastas med moraliska uppfattningar om att man skall traggla igenom mindre bra böcker.

Den lilla staden, utkastad en bra bit från det urbana livet. Det är där Jack lever med sin ångest - ångest att avslöjas som akademisk bluff som inte ens, som expert på Hitler, kan tyska. Denna ångest kombineras med vanlig hederlig dödsångest. Om det låter dystert så är det inte med sanningen överensstämmande.  Boken är inte dyster. Eller om den är det. Det beror väl på hur texten tas emot.

På universitetet där Jack ägnar sig åt Hitler har man nu också försett sig med akademisk kurs om Elvis Presley. Och en kurs om bilkrockar i filmer.

Förutom detta drabbas den lilla oansenliga staden av det som kallas en "luftburen toxisk incident". Ett läckage av giftig gas läcker ut, undantagstillstånd utropas och man flyr undan giftmolnet medan Jacks äldste son finner en plats i tillvaron som exalterad över situationen och sin egen roll i den. Dysfunktionellt. Eller om det är funktionellt. 

Medierna tycks inte bry så om den toxiska incidenten. Den tycks bara vara en i raden. Konsumtionssamhället kräver sin tribut. Och shoppingcentrum, med allt sitt blingbling, är ett pastoralt helvete där tvångsbeteendet får utlopp.

För Jack är läget inget vidare. Inte bara det att det är tungt att lära sig uttala tyska gutturala ord, han har råkat andas in den giftiga substansen också. Inget ont som inte har något gott med sig: han gläds i smyg att han, trots allt, kommer att dö före sin älskade Babette. Livet utan henne vore förfärande.


Boken sägs vara en klassiker. Tja, varför inte. Och nog går det bättre med tyskan om man grimaserar. Lustigt med en bok om dödsångest som är gravallvarligt mycket rolig. Och döden är ju alltid ett spännande ämne ända tills man är där.

Får författaren nobelpris? Nej, det är lugnt. Så han kommer att skriva fler böcker...

Undrar om Dylan skadats av sitt. Tänker han numera på att leva upp till föreställningar om priset, eller forsätter han skriva på det sätt som gav honom priset...?