Monday, 28 November 2016

Vi är gröna

Lördagsintervju i Ekot med klimatminister och språkröret Isabella Lövin. Hon svarar rappt, inte alltid på frågorna, men rappt och med glöd. Imponerade av en hårt ansatt politiker. Som är statsråd mer än språkrör, får man nog säga, vilket väl också Isabella själv antydde.

Ett budskap från klimatministern var att näringslivet är på väg att göra sin del för att  fixa miljö och klimat. Näringslivet går före. Och med Parisavtalet på plats så är vi på väg att förverkliga de visioner som de gröna veteranerna, som bildade MP, arbetat för. Berättade Isabella.

Parisavtalet är ett skal, vi vet inte med vad det kommer att fyllas. Och näringslivets agerande i framkant? Det är en högst märklig bild av verkligheten.
  • Vi har just upplevt hur bilindustrin fifflat och manipulerat för att ge sken av att bilarna släpper ut mindre än vad de gör, vi har just upplevt hur våra ekologiska avtryck ökat, 
  • vi har just upplevt hur näringslivet strider för ett avtal som innebär att varukonsumtionen skall öka, 
  • vi har just upplevt hur näringslivet satsat hårt på Black Friday för att vi skall konsumera mer, 
  • vi har just upplevt hur läkemedelsindustrin förlägger sin produktion till länder med svaga miljölagar, 
  • vi har just fått veta att livsmedelsindustrin tillsätter alltmer fosfor i maten trots att man rimligen vet att fosfor i tvättmedel tvingats ner av miljöskäl, 
  • vi har just upplevt hur företrädare för näringslivet rutinmässigt ber om ursäkt när företagen blir påkomna för att lägga ut sin produktion i länder med minsta möjliga miljökrav. 
  • Vi ser hur kemikalieindustrin lobbar intensivt för att begränsa lagstiftning, 
  • Vi ser hur företagsledare inte bara drar en suck av sorg över Trumps seger, utan ser vinstmöjligheter för nästa kvartalsrapport i hans löften om att avveckla miljöregleringar.

Ända hänvisar klimatministern gång till gång till hur näringslivet tar klimatfrågan på allvar. Att delar av näringslivet ser att klimatallvar och vinst går ihop är en sak - men det är olyckligt om man skapar sig en bild av näringslivet efter att besökt företag som tillverkar solpaneler eller vindkraftverk eller något annat bra.

Jag säger inte att företrädare för näringslivet är onda personer, men de lever under ekonomismens järnlag och kortsiktighetens förbannelse. Aktiebolagslagen kräver det. Börsen kräver det. Förstår man inte det, utan idealiserar, är man naiv. Alltför många är naiva.
 
Som om de på allvar trodde att laddstolpar löser de stora problemen, som om de på allvar inte förstod att det ohämmade ekonomiska system vi lever med driver en utveckling där varugenomströmningen genom samhället ökar, som om de inte förstod att samma stund som vi tjänar pengar på att sätta upp solceller så gör vi något annat med de sparade pengarna... t ex byter ut fullt fungerande kök eller tar en extra semesterresa med flyg.

Som om de inte förstår dilemmat. Förstår inte en klimatminister dilemmat så har hen förstås inte heller avsikt att vare sig adressera problemet eller ens försöka göra något åt det.

Det är som om Isabella Lövin inte vill ta till sig att vi i Sverige inte alls ligger i fronten när det gäller klimatpolitik. Vi ligger på tionde plats på listan över länder vars befolkning gör störst ekologiska fotavtryck i världen. En grön klimatminister måste rimligen problematisera detta faktum istället för att negligera det i den retorik som förs. Sådan retorik må nyttjas av socialdemokrater, men av miljöpartister?

Sverige skall få en klimatlag som reglerar hur stora klimatrelaterade utsläpp vi får göra. Jag utgår från att den lagen kommer till tack vara Miljöpartiet - vars kongress satte upp den som första punkt på valmanifestet. Det är bra att också Sverige får en sådan.

Men vi måste ju också förstå att den här sortens ramverk samtidigt rundas. Det tragikomiska är att vi kan nå närmare våra klimatmål genom att vi blir rikare så vi kan byta semesterresan till moster Agda i grannbyn mot en extra flygresa till Maldiverna för att titta på ön som snart läggas under vatten... Flygresor över nationsgränser räknas inte in statistiken.

Vi kan närma oss våra klimatmål genom att fortsätta att lägga ner det svenska jordbruket och importera allt mer kött från andra länder. Ju mer vi hymlar, ju mer vi väljer fiffig modell för hur våra utsläpp skall räknas, ju mer lurar vi oss själva. Det är ju det som är ett av problemen. Och dessa löser vi inte om vi inta ens förmår vara ärliga.

I varje krona, euro och dollar finns - oavsett om det handlar om varor eller tjänster - inbakad miljöpåverkan i någon led. Det är ju därför tillväxten - även när vi lånar till den - leder till att våra ekologiska fotavtryck ökar år från år.

Det är som om man inte förstår att i takt med att vi blir fler människor på planeten så minskar var och ens ekologiska utrymme - när jag föddes var vi 2,5 miljarder, nu är vi 7 miljarder, om jag får leva genomsnittligt länge så är vi 9 miljarder när jag dör. För att balansera det räcker det inte med teknisk utveckling. Vilket är det som så kallade ekomodernister hävdar.

Svårigheten att vara grön klimatminister i en socialdemokratiskt ledd regering skall inte underskattas. Isabella kanske inte får säga mer än hon gör. Därmed bidrar hon tyvärr till att även miljöpartistiska medlemmar börjar tro att vi är på väg att lösa klimatfrågan, på väg att ta vårt ansvar, på väg att klara allt med hjälp av ekomodernistiska tankefigurer.

Men kluvet blir det: i lördagsintervjun så gläds klimatminister Isabella Lövin åt att bensinskatten ökat, men samtidigt gläds vice statsminister Isabella Lövin åt att bensinpriset ändå inte är högre idag än för några år sedan.

Än mer kluvet blir det när klimatministern hävdar att vår gröna vision - som hon vänligt påtalar att "veteranerna" som skrivit debattartikeln i DN arbetat så hårt för - nu blir verklighet genom Parisavtal och näringslivets nya insikter. Men, kära hjärtanes, då har ju Isabella inte förstått vad som var vår gröna vision.

Ska vi krångla till det med begrepp kan man säga att Isabella ansluter sig till den ekomodernistiska världsbilden - med teknisk utveckling och ekonomisk tillväxt kan vi lösa de miljö- och klimatproblem vi globalt står inför, genom att varva upp, växla upp och köra fortare skall vi liksom hinna ifatt och ta död på miljöhoten.

Det är samma tankefigur som såväl borgerliga som de flesta socialister burit på i årtionden. Den gröna tankefiguren var något helt annat, man kan hitta den i trakterna av det som kallas ekologisk postmodernism. Där är själva idén om evig ekonomisk tillväxt ett av problemen, där handlar det om systemförändringar snarare än att hålla grönmelerat innehåll i de strukturer som, enligt den ekologiska postmodernismen, utgör själva problemet.

Idén om grön tillväxt låter ju smeksamt fin. Men den är bedräglig. Ekonomisk tillväxt innebär att BNP är större i år än förra året. Ser vi BNP som en hink så skall hinken bli större varje år. Grön tillväxt innebär att det som redan finns i hinken skall bli grönare, inte att hinken blir större. För vi skall ju inte både tillverka elbilar och fossilbilar, inte  nyttja både solkraft och olja. Vi ska byta ut innehållet i hinken.

Att hävda att grön tillväxt leder till ökad ekonomisk tillväxt är lika dumt som att hävda att BNP ökar om vi köper blåfärgade kylskåp istället för vitfärgade.

Per Gahrton har hävdat - i antologin Behövs det en grön ideologi? -  att gröna partier i maktställning är ointresserade av ideologisk utveckling. Det verkar vara en helt riktig bedömning - intresset tycks försvinna likt en droppe vatten i öknen en dag när samumen blåser.

Finns då en grön ideologi?

Naturligtvis beror svaret på frågan på hur man definierar begreppet ideologi. Jag tillhör dem som anser att det finns en grön ideologi, upparbetad av bland annat europeiska gröna partier. Men än mer av tänkare utanför partipolitiken. 

Men i maktställning händer inte bara det som Per Gahrton konstaterat - gröna i maktställning är inte intresserade av ideologisk utveckling - utan någon än värre: försvar av tänkta ideologiska grundbultar blir hinder för maktpolitiska strävanden.

De landvinningar som gjorts i försöken att bygga ideologi lämnas åt sitt öde, glöms bort eller till och med förnekas. Grön ideologi har försvunnit från den partipolitiska agendan. Partiets företrädare har istället reducerat begreppet grönt till det som liberaler och socialister alltid försökt göra: till en fråga som närmast kan kokas ner till naturvård. Punkt. Men det är så mycket mer. Det är ett systemtänkande, en väv av tankefigurer som berör hela samhället, dess strukturer och system och därmed också normer.

Gröna i maktställning är inte intresserade av ideologisk utveckling. På så sätt kan man helt rått hävda att den makt som t ex MP vunnit i samband med budgetsamarbete - jag var språkrör då och kände av det - med tidigare socialdemokratiska regeringar försvagat partiets ideologiska utveckling.

Det fortsatte med blockpolitikens krav på strömlinjeformad politik som inte skulle skrämma väljare från blocket. Och förstärktes när formella maktsträvanden plötsligt omvandlade Miljöpartiet till ekomodernismens främsta företrädare. Vilket man faktiskt är idag om man utgår från vad partiledande företrädare säger och skriver. Man är det - om man utgår från vad partiföreträdare (inte partiprogram) - som Miljöpartiet bildades för att bekämpa.

Det är ju detta som är problemet, det är ju detta som ligger till grund för att de åtta "veteranerna" - eller åtta fossilerna som det sägs i Rosenbad - skrev debattartikeln i DN. 

Själv har jag mage att hålla föredrag om grön ideologi. Kanske gör jag en större sak av maktanalys än vad en del gröna anser trevligt. Jag anser således att det, trots allt, finns tillräcklig grund för att tala om en existerande grön ideologi.

Jag anser dessutom att det är nödvändigt att tala om en sådan. Dels därför att jag anser att den faktiskt finns, dels därför att det är viktigt att gröna politiker känner tilltro till de värderingar som hämtas ur det värdepaket som förvisso har en del skavanker men som ändå är fyllt med grönsaker i dess bästa betydelse såväl vad gäller maktfrågor som frihetsfrågor och synen på livet självt.

Vi är inte röda, vi är inte blå, vi är inte liberaler, vi är inte socialister, vi är gröna. Jag avslutade några av mina kongresstal som språkrör på det sättet. Idag skulle jag kunna tillägga: Vi är inte liberala eller socialistiska ekomodernister. Vi är så mycket mer: vi är gröna.

PS!
Hur gick det med Volkswagen som fifflat med mätvärden? De berättades att företag som inte tar miljöansvar, som fifflar, straffas av, inte minst svenska miljömedvetna, konsumenter. Så var givetvis inte fallet. Företagets bilar ligger etta och trea på den svenska försäljningslistan.