Sunday, 13 November 2016

Kan man inte kompromissa har man inte i partipolitiken att göra

Språkröret Isabella Lövin manade igår till stopp för "plakatpolitik, trams och stridsyxor" - hon talade om politiken i allmänhet men riktade sig tydligen också till de fyra riksdagsledamöter som framfört offentlig kritik.

Isabella fullföljde därmed Gustavs uttalande i gårdagens DN. Han meddelade, mycket klokt, att vuxna människor måste lära sig kompromissa - "alla vuxna människor måste kunna lära sig att man inte alltid får som man vill".

Jag tycker nog att även de som inte är vuxna bör lära sig denna goda livsregel.

 Min uppfattning är följande:

1. Kan man inte kompromissa har man inte i partipolitiken att göra.  Kompromisser måste ske såväl internt i ett parti som i det politiska hantverk som sker i riksdag, landsting och kommunfullmäktige. 

2. Sätter man inte gränser för hur långt man kan kompromissa har man inte heller i politiken att göra. Var dessa gränser går bör man i möjligaste mån slå fast innan man går in i ett samarbete med andra. Dels därför att man därmed blir en starkare förhandlingspart, dels därför att man annars riskerar att legitimera en politik, en samhällsutveckling, som partiet man företräder egentligen motsätter sig.


Personligen har jag aldrig mött någon politiker som inte insett att man måste kompromissa. Jag har heller aldrig träffat någon vuxen som inte lärt sig att man inte alltid kan få det man vill. Däremot har jag träffat både vuxna och politiker som haft olika åsikter om var gränser för kompromisser går.

De fyra som kritiseras i MP har mig veterligen kompromissat i många frågor och i nästan alla frågor röstat som majoriteten.

I några för partiet strategiska frågor har man gått emot. Man har följt partilinjen, inte grupplinjen.

Såldes: De fyra vet att man inte alltid får som man vill. Men man anser att det finns gränser för kompromisser och har därför röstat emot (utan att beslutet i riksdagen förändrats) och offentligt deklarerat varför.


Det finns två sätt att bemöta internkritik i ett parti som ingått förhandlingar med andra partier.
  • Den internkritik som bygger på att partiet inte skall gå för långt i att kompromissa bort ideologiska ståndpunkter, kongressbeslut och partiprogram kan bemötas som en tillgång för de som förhandlar. Internkritiken, gärna offentligt framförd, stärker nämligen partiets förhandlingsposition. Partiledningen kan peka på internkritik för att driva igenom mer av partiets politik i förhandlingar. 
  • Det andra sättet att möta internkritik är att göra tvärtom. Vilket olyckligtvis blivit MP:s strategi. Partiledningen utpekar kritiker som vill mer grönt som något belastande. Vilket snarare stärker den part man förhandlar med. Resultatet ser vi genom att S inte fått vika ner sig i någon stor fråga, medan MP fått vika ner sig i flera, för partiet, strategiskt viktiga frågor.. De socialdemokratiska strategerna vet att Miljöpartiets ledning känner mer lojalitet med regeringen än med sitt parti. 
(Måste man inte hålla ihop och försvara allt? Nej. För några år sedan ändrades regeringsformen för att statsråd skall kunna meddela en annan uppfattning än det regeringsbeslut som tagits. Den tidigare lojalitetsförbindelsen gäller således inte.)


Vad är politik? Jo, politik består av två delar: dels det politiska hantverket, dels opinionsbildning.

Miljöpartiets ledning har valt att ägna sig åt en del: det politiska hantverket. Däremot har man helt lämnat opinionsbildning Den står istället - tragikomiskt nog - de fyra obstinata för. När det gäller CETA, TTIP, Värdklandavtal, Vattenfall etc. Men ändå utmålas de som partiets fiender.

Hur skall då en väljare förstå vad MP egentligen vill?

Eva Goës, språkrör när partiet kom in i riksdagen 1988 och fortfarande eldsjäl,  påpekade i gårdagens SVT att språkrören borde att ha två bollar i luften: såväl fungera i regering som företräda partiets ståndpunkter. Det är en svår politisk konst. Och obekvämt i relation till det andra regeringspartiet. Men klarar man inte av denna konst som språkrör gör man bara halva sitt jobb - nämligen jobbet som statsråd, inte som språkrör.


För ett grönt parti - som faktiskt står för en helt annan världsbild än de övriga partierna vad gäller allt från arbetslinje och tillväxtanalys till fredspolitik och miljöpolitik -  är det än viktigare än för andra partier att såväl tydliggöra vad man står för som att markera vilken ideologisk grund man vilar sin sakpolitik på.

Det var många och långa år sedan jag hörde språkrör motivera politiska beslut utifrån den ideologiska grund partiet står för.

Istället har man hävdat sådant som att man är liberaler eller att man har mycket gemensam värdegrund med andra partier. Man har gjort nästan allt för att tillintetgöra den rågång som finns mellan MP och de andra.

Detta är alltid olyckligt för ett parti som bildades just på grund av den ideologiska rågången. Än mer olyckligt är det i en tid som vår - när det uppenbart finns en längtan efter något som inte vuxit samman med "etablissemanget". Istället för att värna sin särart, värnar partiledningen - i allt från sakpolitik till retorik och klädval - bilden av att man tillhör just etablissemanget.

När MP släppt sin opinionsbildande roll - och inte tar tillvara det annorlundaskap som partiet byggt på - har man dessutom krattat manegen för SD som varande det enda parti som uppfattas som "något annat" (som dessutom tydligen uppfattas som något så ovanligt i vår tid som bärande på en vision...).

De fyra "utbrytarna" ser uppenbart ovanstående problem och har i ett antal frågor av djup ideologisk art markerat. Vilket borde tas till vara av en partiledning som värnar partiets existens.


Har då inte "utbrytarna" varit orsak till att partiet tappat i opinionen? Svar: Nej, faktiskt inte. Opinionsras kom snarare i takt med att såväl kärnväljarna som andra, enligt opinionsmätningar, lämnat partiet. De kärnväljare som är kvar delar förmodligen de politiska uppfattningar som de fyra torgför.

Ett antal kommunalråd hävdade igår att de fyras agerande skadar deras möjlighet att prata politik - kommunalråden anser att man istället för att berätta om vad man gör i kommuner och regioner tvingas svara på frågor om situationen i riksdagen.

Det är verkligen ledsamt att kommunalråden inte förstår vilka möjligheter man har att använda frågor om "splittringen i riksdagen" för att offensivt föra ut partiets politik när det gäller allt från synen på arbetslinjen till fredsfrågan. Det är ju faktiskt de fyra "utbrytarna" som står för partilinjen, medan språkrören står för regeringslinjen.


Kanske beror hela situationen på två misstag. 

För det första.Partiet har under många år underlåtit att ha ideologisk debatt, sådan har snarast motarbetats av partiledningen - vilket resulterat i att den självtillit som är så viktig för ett parti som har en annan värderingsgrund än den som utgör norm inom politiken försvunnit.

För det andra. Man tycks gått in i regeringen utan att ha en övergripande förhandlingsstrategi där vare sig ramar eller principer slagits fast - detta gör att det större partiet med stor regeringsvana kan driva MP onödigt långt. Miljöpartisterna är har helt enkelt hamnat i en situation där de fungerar som dåliga förhandlare.

PS! 
Lustigt nog förordar ledande miljöpartister nu en majoritetsregering där partiets åsikter kommer att väga än mindre än mindre i frågor som arbetstidsförkortning, kärnkraft, närmande till Nato, synen på trygghetssystem, synen på fördelning mellan rik och fattig.

Man är uppenbarligen mer intresserad av att verka för en "stark regering" än att verka för en regering där ens egna åsikter kan få mer tyngd. Det måste väl ändå uppfattas som ett haveri av ofantligt mått att vara mer intresserad av att sitta med i bilen än att fråga sig vart man är på väg.