söndag 20 november 2016

Hoppa över ålen

Ål. Den ligger illa till. Vare sig myndigheter eller yrkesfiskare tycks bry sig. Eller kanske snarare så här: myndigheterna förmår inte, medan yrkesfiskarna tänker på nästa kvartal. Och sen har vi då det illegala fisket. Jag läser i Landets Fria att kustbevakningen beslagtog 379 illegala ålfiskeredskap förrförra året.

Det är Johanna Sandahl och Ellen Bruno från Naturskyddsföreningen som skriver. De avslutar sin artikel så här: "När du hittar ål på ditt julbord - berätta att den är utrotningshotad och att det inte finns några ålar som är hållbart odlade eller fiskade."

Jag håller med.

Inför det att jag i Kunskapskanalen intervjuade John B. Erikson - entusiast som skrivit bok om sportfiske - djupdök jag i ålarnas historia och livscykler. Tyvärr var inte John, som kan det mesta om att fånga fisk och sedan "försiktigt återföra" den till sjön, så insatt just i ålen.

Ålar. Fantastiska varelser. Som de flesta varelser är. Ålar som själva tar sig in i Östersjön kan hitta ut därifrån, när det är dags att ta sig tillbaka till Sargassohavet för att leka och göra nya ålar. Man kan tro att det ligger i generna hos arten.

Men så enkelt är det inte. För de ålar man planterar in i Östersjön, efter att ha hämtat dem på andra platser, tycks inte alls hitta ur ur Östersjön. Åtminstone var det forskningsläget när jag gjorde intervjun. Detta skulle således tyda på att det inte bara är gener som styr, utan att ålarna även har personliga minnen på individplanet.

Det finns studier som visar att ålar orienterar sig efter de magnetiska fält som finns i jordskorpan  och forskarna tänker sig att de skapar ett slags inre karta under sina vandringar, som hjälper dem att hitta tillbaka samma väg som de kom.

De ålar som lever i det geografiska område som kallas Sverige har fötts i Sargassohavet. Dom tar sig - får lifthjälp med Golfströmmen - till Europas kuster där de letar sig upp i floder och in i sjöar. Där lever de i bortåt 20 år. Sedan förvandlas dom, blir silverfärgade och slutar äta - matsmältningen slutar fungera - och "söker sig en mörk natt tillbaka mot havet". Det vackra citatet är från Johannas och Ellens artikel.

Sedan simmar de - ålarna alltså -  utan att äta  de700 milen till Sargassohavet för att leka och dö. De är värda vår respekt. Så skippa ålen på julbordet, visa att det får vara nog nog, att vi vill ha arten kvar i våra vatten.

4 kommentarer:

  1. Jag har för mig ha sett en ålodling i det geografiska område som kallas sjön Bolmen. Borde inte de kunna ätas?

    SvaraRadera
  2. Ett tillägg, det är vattentubinerna som har ihjäl flest ålar.

    SvaraRadera
  3. Ålens vandringsinstinkt är omvittnad. Såg en gång småålar klättra upp för en dammlucka. Dammluckan var bara lätt lätt blöt men ytspänningen fungerade som "klister". Ål fanns förr i sjöar och vattendrag som knappt hade en förbindelselänk till havet.
    Förr släppte man gärna en ål i gårdens brunn. Ålen höll rent från djur, grodor, insekter m.m. som kunde förorena vattnet. En sak är nog säker- försvinner ålen från Europa så kommer den aldrig att kunna återintroduceras.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Grodor förorenar väl knappast vattnet. Snarare ett tecken på rent vatten. Fast det visste de kanske inte förr.
      Åtminstone dricker jag gärna vattnet jämte prinsen. Men är kanske bara jag som är okunnig.

      Radera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.