söndag 6 september 2015

Nationalfågel i sorgdräkt

Min relation till fåglar är god. Särskilt till storlommen. Den blev inte nationalfågel. I en tid som denna borde den blivit det. Kan man tycka. Det är något ödesmättat över dess sång, något vemodigt, undrande. Inte som ett populistiskt löfte om ännu en  sommar, som koltrastens vackra sång. Utan något klagande, men också förväntansfullt.

En sorg över en skymning. Ett löfte om en gryning. Allt efter läge känner jag sorg, glädje, vemod, hopp när jag hör den. Just nu hade det nog varit mest sorg, påträngande sorg. Vad annat finns att känna över människors utatthet, vad annat finns att känna över vad som skrivs av en del människor på sajter vars livsluft är hat och empatilöshet och som titt som tätt förgiftar också denna bloggs kommentarsfält.

Storlommen borde vunnit, är min uppfattning.  Men visst, de fem fåglar som fick flest röster är inte dåliga de heller. Jag har god relation till dem allihop. Och starka minnen.

Skatan, vilken är ett mycket vacker fågel, betydligt mer än svart och vit om man studerar den närmare och solen skiner i dess fjäderdräkt - främst kan man se det på hannarna efter ruggningen. Dessutom avger skatan ett förtjusande kucklande när den skall lära sina ungar något om världen. De första spatserturerna på gräsmattan som ungarna gör är fyllda med, vad jag inbillar mig, stolthet över att vara fria och gå omkring och sprätta i akt och mening att inta världen.

Mitt första direkta minne - nu ska man ta minnet med en nypa salt, det förändras varje gång man tänker på det, men å andra sidan har jag inte tänkt speciellt många gånger på just det här minnet - är inte så kul.

Vi har besök från stan, en familj med bil har hälsat på oss där vi bor i det gula huset i Norrby vid Drevvikens strand. Själva hade vi inte bil, trots att det var två mil till stan och farsans jobb. Familjen som kommer på besök består av mamma, pappa och två medföljande barn. Ett är i min ålder.

Jag är, som jag minns det, ganska tillbakadragen och blyg. Men så blir jag fly förbannad. Den lille skiten har tagit en katt, som brukar hälsa på ibland, i svansen och formligen kastat henne ner för en slänt för att se om hon kommer ner på fötterna. Jag gråter av upprördhet och lappar till den lille skiten. Som börjar grina, tar upp stenar och börjat kasta, inte på mig, utan på två skator som går omkring borta vid grinden. En sten träffar. Och jag lappar till den lilla skiten en gång till. Han lappar till mig. Hårdare än jag lyckats lappa till honom. Jag störtdyker och inser att jag inte är så stor och stark som jag borde vara.

Det slutar med ett blå-grön-rött öga för min del. Jag bar det med stolthet trots allt. Min storebror gav mig en av sina Märklinvagnar som tröst. (Hela Märklinanläggningen såldes senare för att farsan skulle kunna betala löner i familjeföretaget, det hade varit en dålig vinter, det vill säga en vinter utan plötsliga köldknäppar. Kalla vintrar, pimpat med köldknäppar, satte fart på termometerförsäljningen.)

Pica pica är åledes en fin fågel som påminner mig om unga hjältedåd i kampen för allas - inklusive katters och skators - rätt att bli hyggligt behandlade.

Blåmesen. Jisses. En liten slagskämpe hen med. Ger sig gladeligen på de lite större fåglarna om kampen för fröna så kräver. Vi har en del holkar i trädgården och i dess närhet. Blåmesar har intagit majoriteten av dem. Ett par intog i våras dessutom en stenmur med små springor i. Precis framför stenmuren brukar vi ha en liten uteplats för morgonfika och eftermiddagsskugga.

När hetsen var som värst för att mata ungar flög mamman och pappan som tättingar fram och tillbaka med mat från några äppelträd i närheten. Helt oförvägna kastade de sig inte bara in i springan i muren utan också vådligt nära det frukostätande paret som ägnade sig åt sina morgontidningar och verbala diskussioner om dess innehåll.

Vi var allmänt oroliga för hur det skulle gå när ungarna fått för sig att lämna boet, stapplande och lätt förvirrat. Vad skulle våra katter göra? Begreppet fågelmat fick en ny innebörd. Men grävlingen tog Kizel och åldern tog Nelson så blåmesarna kunde lugnt flyga ut.

Havsörn. Jo, den finns här i inlandet också. Redan för drygt tio år sedan kunde man se den glida fram över skogarna i trakten, då var det en märklig känsla att få se den. Den har varit nästan utrotningshotad i Sverige - miljögifterna kräver sina offer och en bit upp i näringskedjan ligger man risigt till - men genom såväl ideella som betalda insatser har den kommit tillbaka. Alla gillar den inte. Konstigt nog.

Mitt första minne av havsörnen är från sommaren 1969, eller möjligen 1970. En kompis hade kört ut mig och min blivande första hustru till en ö i Stockholms norra skärgård. Ön heter Vettlösan. Och vettlöst kanske det var för vi bodde där en dryg vecka utan vare sig båt eller möjligheter till kontakter med omvärlden.

Hur som helst såg vi havsörn där vi låg på klipporna. Men bara en enda gång. Vi vakade över Fredag, en ynklig liten måsunge som tycktes vara övergiven av sina föräldrar, vi sjöng Taubes rader om den lilla ungen som hängde i havsörnens klor och möjligen bidrog det också till att vi lyckades skrämma bort inkräktare som ville lägga till sina stora flådiga båtar vid ön.

Koltrasten. Den vann och förblir nationalfågel. Jaja, man kan skriva hur mycket som helst om hur fint den låter de där första varma vårkvällarna när den sjunger så det går rysningar av välbehag genom kroppen. Men jag är tvungen att markera: storlommen låter än vackrare och sådär fantastiskt ödsligt som bara den kan. Inbjudande till en oviss framtid på något sätt. Koltrasten låter mer som en populistisk inbjudning till sommaren.

Egentligen har jag bara ett problem med denna fågel - den är svart med gul näbb. Påminner om ett förortslag som ligger oförskämt bra till i Allsvenskan för tillfället. Men, allvarligt talat, klädd i klädsam sorgdräkt som sig bör i en tid som vår.

Korpen. Mytologisk budbärare brukar det berättas. Därute i Norrby, där jag bodde som barn, fanns det korp. Att stjäla som en korp, var ett uttryck jag hört. Tror att jag hörde det första gången när jag vistades i farsans firma och en järnhandlare eller färghandlare eller optiker eller nåt kom upp för att hämta ett paket termometrar av något slag. En hel drös hade tydligen stulits i hans affär. Nån hade stulit som en korp. Farsan gav honom rabatt på termometrarna eller om handlaren och farsan kom överens om ett byte av varor.

Hur jag kan komma ihåg detta? Jo, det visade sig att det inte var en järnhandlare eller optiker utan en färghandlare. Och inte vilken om helst. Det var Gösta Sandberg, även kallad Knivsta. Nummer 11 i Djurgården. Och jag hade en Djurgårdströja med nummer 11 på.

För övrigt var Lasse Björn - legendarisk back i Djurgårdens hockeylag - också på besök på firman vid något tillfälle, varför vet jag inte. Men hans autograf fick jag. Minns nåt om att den var oläsbar, vilket kanske inspirerade mig själv i valet av egen autograf som under många år var oläsbar - det blev den kanske, när jag tänker efter, i samband med att jag som facklig företrädare skrev under ett par hundra tjänstgöringslistor för personal vid SMHI:s väderstationer. Som hade fått nya avtal, efter strejkhot som hotade flyget. Jag hade varit ledare för det där upproret som till slut ledde fram till den fackliga rörelsens bästa avtal om man ser det i relation till de villkor som varit förut.

Men det har ju inte med fåglar att göra. Annat än att arbetsgivarens chefsförhandlare visade sig vara en skojare som så småningom hamnade i buren. Vilket ju också fåglar kan göra - dock helt oskyldiga.

God morgon, hoppas ni får en hygglig dag. Det regnar och åskar i skogsbältet i norra Östergötland. I gyningen lär lomparet i viken höra av sig, precis som de gjorde i går kväll. Vemod eller hopp? Eller både och?


 

19 kommentarer:

  1. Storlomen har ett underbart läte. Det är dock svårt att skilja på ljudet och den speciella stämning som ofta råder då man har tillfälle att lyssna till lomens sång. Själv sätter jag korpen som nationalfågel, då den som Odens spanare har ett kulturellt försprång. Dess kraftfulla gestalt men också den mångfacetterade sången med många olika karaktärer och dess ständiga patrullerande över skogarna på hög höjd som ger vandrare och jägare sällskap, gör korpen till min favorit.

    SvaraRadera
  2. Är så tacksam för att denna blogg finns.

    Att väva ihop en tävling om Sveriges nationalfågel, situationen i världen och självbiografiska minnen, det är stort.

    SvaraRadera
  3. Håller med om det fina i Lommens läte, gjorde själv en skaplig imitation av den innan jag kom i målbrottet (för snart 40 år sedan).

    När du ändå är inne på svensk/nordisk religion, så skulle jag nog ändå sätta höken Vedrfolnir (tillsammans med) örnen Hraesvelgr främst, i toppen av världsträdet Yggdrasil. Fast kanske speglar det att jag känner mig mer nordisk än svensk.

    SvaraRadera
  4. Korpen får mig annars att tänka på olyckskorpar som kraxar om än det ena, än det andra.

    SvaraRadera
  5. Man kan ju säga att koltrasten ger hopp dels för att den inte rymmer ur landet när det drar mot vinter, dels för att den sjunger året runt. När det inte är "säsong" är sången ofta väldigt tyst och diskret, men jag har hört en koltrast sjunga diskret ur en snötäckt buske när det var minus tjugo här i Stockholm. Och skulle det vara plusgrader mitt i vintern kan vår svartklädde vän ibland klämma i så det nästan låter vår om det! Koltrastsång vid jul, det är en upplevelse!

    SvaraRadera
  6. Björn, det är förstås riktigt att en del koltrasten stannar kvar i Sverige under vintrar. Men alla är inte trogna. En del, som håller till i lite mer norra delar, kan dock dra söderut. Typ Skåne eller Danmark. En del flyttar, så vitt jag vet, ända till södra Europa. Och, märkligaste av allt, några lär dra till England, vilket inte kan vara någon höjdare. Ska lyssna noga efter koltrasten i vinter, Björn!

    SvaraRadera
  7. Vackert skrivet! Bloggägarens vurm för Storlommen, har väckt mitt intresse. För att veta mer om olika fåglar. Ett ganska bra val! Man kan säga Hen om storlommen! Dess trut är lika formad. Förlåt näbb. Man kan kanske kalla den för feminismens talesperson? Hen varnar. Uhhh, Bhuuuu

    Oj, nu farligt nära att stenbumlingen krossar dagens vackra trädgård. Är inte meningen! Gillar gråsparven! Storlommen är stor. Den är väl snäll mot gråsparven? Är man stor bör man vara snäll? Ja även politiker...

    Tänkte när tävlingen utlystes, nu alla gråsparvar får ni upprättelse! Flygfärdiga, funktionshindrade osv. Men nej den fanns inte ens med. Men gråsparvens status i världen är "Livskraftig" enligt Wikipedia. (Fast det är ju ingen tillförlitlig källa) Där kan vilken olyckskorp som helst kraxa.

    Som sagt vilket bra inlägg! Det ger oss som kommenterar också chansen att försöka väva samman saker och ting. I bästa fall. Ja idag är det regn och rusk. Idag gråter "änglarna". Må de som talar på manifestationer runt om i landet, lägga band på sin näbb! Förlåt trut. Må de inte använda t.ex. små döda pojkar som motiv för att nå olika syften. Till skillnad från Storlommen och gråsparven kan människan använda sig av eftertanke. Det kanske ljusnar under manifestationerna. Eller så tilltar regnet. Kanske är det, alla små döda barn som gråter. Över att så många, verkar behöva en bild på eländet för att ens agera/reagera.
    Vi får hoppas att regnet avtar. Och att solens strålar kan bryta fram.

    Lisbeth

    SvaraRadera
  8. Birger, jag har en känsla av att det varmare stads-mikro-klimatet gör att kolisarna gärna håller sig kvar och till och med drar en låt här under vintern. Koltrasten är ju faktiskt en invandrare från landsbygd till stad, så det kan vara så (jag är inte säker på det dock) att trastar som stannat på landet håller näbb när det blir vinter eftersom det kanske är kallare utanför stadsplanebelagt område. I värsta fall får du väl lyssna på Sveriges Radios fågelinspelningar!

    SvaraRadera
  9. Rikedomen finns i fattigdomen. Vi tror att vi måste göra häftigare och häftigare saker för att berika vårt liv med de sensationella upplevelser. I själva verket är det tvärtom. Vi måste ner till noll för att börja se och uppskatta småsakerna runt omkring oss. Det är då livet är som rikast. Enkel mängdlära egentligen.
    "Bröderna Slut" är en musikgrupp från Surahammar. Gick man på en konsert med dem kunde man köpa en dekal att sätta på kavajslaget; "Våga vara slut". Jag skulle vilja tvinga alla människor inklusive mig själv att bära en sån dekal och inte ta av sig den innan man är fullständigt klar över innebörden.
    För mig innebär att våga vara slut en bot mot vemod och melankoli. Ge upp, våga vara slut i någon minut. Sedan börja leva på nytt. Flaxa lite och sedan sväva omkring som fågel Fenix i ny blå fjäderdräkt.

    SvaraRadera
  10. Svart är klädsamt. Både på starar och skriftställare.
    Gt

    SvaraRadera
  11. Världsläget. Går in och läser Mattias Karlsson för första gången. Klokt inlägg. Alla måste sansa sig.
    https://m.facebook.com/mattias.karlsson.9889/posts/10152985726586097

    SvaraRadera
  12. En gång som förfärligt nykläckt fågelvän var storlommen med sina lysande lingonröda ögon som noga avspanade omgivningen det som mest imponerade, plus det tokroligt spektakulära magplasket vid själva landningen.
    Minns jag då läste 1700-tals zoologen Gilbert White (Englands svar på Linné), kyrkoherde i Selbourne. Han skrev att han nu intill övertygelse visste var Gud tydligast uppenbarade sin visdom och prakt. Det var i storlommens byggnad och färgteckning. Dess kropp så imponerande: lätt och samtidigt tung, smäcker och samtidigt massiv.
    Just så.
    PRECIS som Birgers blogg!

    (Koltrasten är i alla avseenden perfekt som Sveriges nationalfågel om det nu alls ska behövas en sådan litet infantil bedömning.)

    Nordens nestor i det vi kallar ornitologi, Erik Rosenberg, avslutade en text om koltrasten med hög ilande igenkänningsfaktor:

    Det finns begåvade koltrastar och medelmåttor vad det gäller sång och melodi. Alla filar på sina strofer och försöker nå fulländning. Bara ett fåtal lyckas.

    SvaraRadera
  13. Själv minns jag som 7-åring en nöjespark i Tyskland där en kroppsbyggare "underhöll" en applåderande publik med att misshandla en drogad alligator genom att lyfta upp den likt en "sadismens Herkules" & våldsamt kasta ner den i vattnet. I den skränande publiken stod en tyst, stel 7-åring med svart blick och hoppades, kanske bad?, om att de där drogerna som använts just den dagen hade varit verkningslösa, att krokodilen likt en gammal knarkare vant sig med "fixarna" med tiden...& just den dagen skulle "piggna till" rejält! För övrigt framställs älgjakten på nyheterna så där "gemytligt rosenkindat" som den brukar, ungefär som om dom byggde om altanen eller liknande. Tänk på alla vådaskott: älgmular som exploderar i "blod-kaskader", avskjutna bakben som virvlar i luften, vrålen, allt helt i onödan, köttdiskarna är fyllda med kött...vilket helvete, ONDSKAN!

    SvaraRadera
  14. Trots att den inte är svensk, så känns papegojan nog som mest typisk svensk. Folk rapar efter andra utan att tänka själv, allt för att undvika konflikt och sälla sig till mängden (förlåt alla fina papegojor!).

    SvaraRadera
  15. Vad gäller djurlivet tillåts vi alltså sortera i mera värda resp. mindre värda. Rasism i kubik...

    hälsar
    Gråsparven

    SvaraRadera
  16. Ännu en gråsparv... Ja vi är ju många... och fler blir vi. En anonym. Kommer i fortsättningen, endast att skriva, under signaturen Lisbeth. Även om jag anser, att anonyma inlägg är lika mycket värda.

    Gråsparven är social, präglas av flockbeteende. Men det gäller att kunna skilja, även gråsparvar åt. Även om de heter "Gråsparven" eller Lisbeth! De är individer i kollektiv. Lands, världs kollektiv. Men håller med! Gillar man verkligen mångkultur och det påstår sig EU göra, så varför inte gråsparven? Som EU:s gemensamma fågel. En för alla, alla för en. Så skapas mångkultur?

    Det finns inga suveräna stater. Gråsparven är otroligt utbredd. Varför ska Sverige ha en egen nationalfågel? Varför Storlommen som larmar och varnar? Eller en nattsvart koltrast. Vi har ju Merkel papegojan. Tack Anonym.

    Men det finns ett stort problem, alltför många gråsparvar, kan orsaka regn och översvämning, även dödsfall, detta enligt gammal svensk folktro. Men det fixar vi EU! Vi ska ha en gemensam klimatpolitik? På SVT talade man just om EU. Dom sa man. Dom undrade gästen, EU är vi. Journalisterna har liksom inte riktigt kläm på det ännu. Därför så tycker, många av dem att Löfven var lam i sitt tal. Nog med kommatecken, eller kan detta också missförstås?

    Lisbeth

    SvaraRadera
  17. Anonym, "Rikedomen finns i fattigdomen"? Så talar endast "den rike" Som blundar och låtsas "en minut"
    Dem som är nere på noll, har de största drömmarna, enligt vetenskapliga undersökningar. Det måste vi förstå, nu när så många flyktingar kommer. De kommer säkert, att vara väldigt tacksamma ett tag. Mer än en minut. Men sedan då? En dekal med "Rikedomen finns i fattigdomen" hur skulle det mottas? Rikedomen finns i jämställda samhällen. En sådan dekal borde alla vilja bära. Ett sådan värld, borde vi vilja skapa. Nej håller nog på Storlommen trots allt. Den varnar, den vill oss gråsparvar väl. Är man stor ska man vara snäll!

    Lisbeth

    SvaraRadera
  18. Milda makter, Lisbeth. Jag har varit fattig de senaste 20 åren. Jag vet vad det vill säga att inte ha pengar till något annat än mat o hyra och knappt det. Jag vet hur det känns att den feta medelklassen i Sverige inte vill förstå de fattigas villkor. Att de tex pratar om "barnfattigdomen" i Sverige, trots att det givetvis är föräldrarna som är fattiga. Men det är inte den fattigdomen jag pratar om. Du har missuppfattat mitt inlägg helt.

    SvaraRadera
  19. Anonym, Ja vi är många som tvingats ner till "noll" kan gälla hälsa eller pengar. Oftast både och. Som har haft fattiga föräldrar, som inte kan tillgodose våra mest grundläggande behov som barn, för att de själva mår så dåligt. Handlar inte alltid om pengar. Håller med "barnfattigdom" handlar om att en del roffar åt sig och inte förstår att andra då får det sämre.

    Mitt inlägg gällde väl mer sak än person. Dig känner jag ju inte. Har även jag varit nere på noll. Ville peka på vad forskningen säger. Att det är de allra fattigaste, som har de högsta drömmarna enligt forskning. För den som är sjuk t.ex. är ofta den största drömmen att bli frisk. Vet enligt egen erfarenhet och ser även på andra, att det är en bra början att vara helt nere på noll. Men även att vi lätt glömmer... Vi verkar behöva slå huvudet i väggen gång på gång. Tack för att du svarade.

    Lisbeth

    SvaraRadera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.