söndag 28 september 2014

Politik som teater: Lööf, Palme, Adelsohn, Johnson och Gandhi..


Minns ni Den Stora Scenen: Annie Lööf vandrar fram till Löfven, försöker lämna över ett papper som han vägrar ta emot. Han liksom skuffar undan henne. Statsministern spelar därefter upp en egen scen. Publiken tittar på. I medierna analyseras regin, retoriken och det fysiska utförandet i rollspelet.

Den snabba tevedramaturgin har medfört att gammalt klassisk teaterkonst återupplivats: coup de théãtre eller ”effektscen”.


Att skapa en spektakulär scen kan överrumpla och överraska. Det behöver inte alltid bli bra. Men det kan vara oerhört vinnande. En av de mest omtalade scenerna i svensk politisk historia är när Olof Palme under en teveutfrågning om de påstådda ubåtskränkningarna 1983 i SVT:s Magasinet, plötsligt ur innerfickan, till programledaren Annika Hagströms förvåning, halade upp ett "hemligstämplat brev". 

Det gav det effekt. Man trodde förstås att det i "brevet" verkligen fanns ett hemligt svar på alla de frågor som virvlade runt.

Något svar fanns inte alls, men vem upptäckte det...

När jag plötsligt lyfte upp ett akvarium, med giftalger, i en tevedebatt och utifrån detta pratade om sambandet mellan ekonomi och ekologi var den avsedda effekten att skapa dramatik i en direktsändning, få människor att uppmärksamma att något ovanligt hände.

Det lyckades. Det var detta som det skrevs om nästa dag. Precis som med Lööfs papper...

När Per Unckel (M), under en tevedebatt inför folkomröstningen om kärnkraft, lutade sig framåt och tittade rakt in i kameran och med sorgset upprörd röst berättade att det stod ett litet barn framför teverutan därhemma och kvad ”pappa, pappa, varför vill dom ha kol?”, då var det mycket stor teaterkonst.


I början av min tid som politiker var jag lite avundsjuk på Bengt Westerberg, Folkpartiets dåvarande partiledare. Inte för politiken, utan för att han, precis som Annie Lööf, kunde lysa upp så fort en tevekamera riktades mot honom.

Jag glömmer aldrig hur han under ett debattprogram i SVT (Kvällsöppet) såg trött, glåmig och uttråkad ut – men genom någon magik så lyckades han koppla på den engagerade glansen i ögonen så fort kameran riktades mot honom. Gudarna vet hur han lyckades känna av kameran. Men det var alltid likadant. Stor konst...

När teve blev en del av politikens vardag så blev ju närbilden av ett ansikte, rakt in i vardagsrummet, något att ta hänsyn till. Idag måste man räkna med att allt förstoras i HD till 60 tum, så varenda näshår och rödporig finne riskerar att krypa in över räkfrossan i vardagsrummen… Lite äckligt är det allt.

Maria Wetterstrands råd till Åsa Romson, inför debatten i TV4 i årets valrörelse , var att hon skulle se snygg ut. Enligt vad Åsa sagt till en kvällstidning.

Med teve har den intellektuellt uppbyggda politiska argumentationen till stor del ersatts av det snabba välsminkade leendet, den snärtiga ordvändningen och den väl repeterade spontana repliken. Det krävs verklig skådespelartalang för detta.

Det innebär förstås inte att det måste saknas allvarligt menat, och väl analyserat budskap, bakom teatermasken. Självfallet inte. Shakespeare blir ju inte sämre för att skådisen är bra.

Men man får se upp förstås. Så det inte går som för Lyndon Johnson, ni vet den stackars president som tog över Vietnamkriget efter John Kennedy. Johnson kom från Texas, var en riktig sydstatare som hade en egen ranch. Självfallet ville han framstå som en ”riktig karl” som jobbade på farmen trots sitt höga ämbete.

Vad göra? Jo, kasta upp hö på skullen kunde ge en perfekt image, så det gjorde han gärna, så där spontant, när journalister kom. Men en gång dröjde sig en journalist kvar längre än som var avsett. Då hörde han hur medarbetaren på skullen ropade ner till Lyndon:

– Ska jag kasta ner skiten igen, så du har till nästa gäng? 


Mahatma Gandhi beskriver i sina memoarer, Mitt tidigare liv, hur han kom till Sydafrika som advokat och prövade sig fram i olika roller. Han uppträdde i bonjour som engelsmännen, med turban i bengalisk stil – och registrerade noga resultatet. Han skriver: ”I Bombay bar jag skjorta, höftskynke, mantel och vit halsduk. Därefter klädde jag mig i kostym som de fattiga med mössa från Kashmir - allt valdes efter kalkyl och registrerades, liksom effekten i ett aktivt och passivt politiskt spel.”


Kläder har alltid varit viktiga i den politiska världen; ofta beskrivet är hur Robespierre bar gula byxor i sämskskinn, livrock och skärp i trikolorens färger. Kläderna var ett budskap i sig: han ville se ut en bonde klädd till fest och med det berätta att han kom från folket och inte skämdes för att likna det.

I Sverige utgör mörk kostym och vit skjorta det manliga politiska plagget. Så har det varit smärtsamt länge. När jag var språkrör i den ännu unga Miljöpartiet, som ville markera rågången mot de gamla partierna, var det därför viktigt att inte använda dessa symboler. Så under 80-talet bar jag stickade koftor istället. Efter mycket om och men fick jag till och med använda kofta – om det var slag på dem - i riksdagen.

Inför valet 1994 blev det skjortor i starka färger med slips. Det gav distans till såväl det gamla vänster-högeretablissemanget som det gamla koftpartiet, som ju faktiskt ramlat ur riksdagen och hade förlorarstämpel. 

Ett lite bisarrt minne: Inför ekonomidebatten i teve 1994 kom jag till studion med traditionell kostym, men minuterna före sändningen tog jag, som planerat, av mig kavajen. Jag satte mig på min plats, bredvid Göran Persson, med mörkgrön skjorta och slips. Persson insåg att jag skulle se mer avspänd ut än de övriga - hur skulle han uppträda? Han blev orolig, tittade sig runt, funderade på att ta av sig kavajen, men bestämde sig för att ha den på sig. Någon på den borgerliga kanten mumlade surt något om provokation... Debatten gick bra, budskapet gick hem och kläderna förstärkte, på ett närmast retoriskt sätt, budskapet.


Kläder speglar en attityd, men attityden som man vill skapa får inte krocka med den personlighet man har. Då blir det lätt katastrof. Högerns partiledare Yngve Holmberg försökte man lansera som en svensk Kennedy, en roll han inte kunde fylla. Det blev ett praktfiasko.

Ulf Adelsohn, som var en glad gamäng med ett stort mått av självdistans, försökte moderaterna i valrörelsen 1985 stöpa om till något annat. Han fick dra iväg till Scandinavium i Göteborg för valupptakt. Här skulle han spela en annan roll än den sympatiske killen i grannhuset. Han möttes av mängder med strålkastare, gjorde en lång entré med spotlights och talkörer som följde honom. Det viftades med flaggor och han framträdde i en upphöjd, isolerad talarstol högt över alla människor, avtecknad som en siluett mot himmelen… Och i skyn svävade ett jättestort M.

Det där var inte Ulf Adelsohn. Det visste han. Det visste journalisterna. Det visste publiken. Det var ett skådespel med fel regi, fel skådis och fel manus. Modellen hade man hämtar från Reagans valrörelser. Det blev förödande. Sossarna tog över makten.

När Lars Leijonborg, som ju har en närmast förlägen framtoning, skulle göra sitt första framträdande i Almedalen hade man hjälp av en PR-byrå. Byrån försökte lansera Leijonborg som en karismatisk, offensiv statsman. Man lät bland annat trycka upp en gigantisk textilbanderoll som täckte Visbys största husgavel. Teatern misslyckades totalt. 

En person i PR-firman berättade sedan att ”Leijonborg kunde inte leva upp till vårt koncept”. Då har man som PR-firma, och teaterregissör, totalt missuppfattat sitt uppdrag. Och gjort sin uppdragsgivare mycket illa och än mer förlägen. 

Sen gäller det förstås att se till att inte en kamera avslöjar sånt som lätt kan missbrukas...:


17 kommentarer:

  1. Riktigt roligt. Nu vet vi hur det går till innan sändning, t.ex. hos Nyhetspanelen.☺

    Gt

    SvaraRadera
  2. Gt, jo, så går det till när sminkarna ägnar sig åt den kvinnliga delen av panelen. Vi som är män duttas över med en brev vipppensel med lite puder. Klart på tre minuter, medan man ägnar bortåt en halvtimme åt kvinnor. Det är nog det enda stället där ojämlikheten slår åt de andra hållet mot vad som är brukligt. Män är genomströmningsartiklar medan kvinnor behandlas som konstverk som tämligen trötta och glåmiga träder in i sminkrummet och kommer ut fräscha och synligt pigga och på alerten. Män är lika erbarmliga före som efter inträdet. På så sätt är vi utsatta för en viss ärlighet...:-)

    SvaraRadera
  3. Grekerna hade några bra ideer om skådespelet:

    Omröstningar vid folkförsamlingens möten skedde med handuppräckning, innan vilken de som ville uttala sig i den aktuella frågan hade fått hålla ett anförande var.

    Ett undantag från handuppräckningen var fenomenet ostracism. Ostracism gick ut på att de församlade skrev namnet på en person som blivit mäktig inom staden, på en lerskärva. Om en person hade för mycket makt, ansågs detta kunna vara ett hot mot demokratin. Om en person fick ett visst antal "röster" kunde personen landsförvisas i upp till tio år.
    http://sv.wikipedia.org/wiki/Den_atenska_demokratin

    SvaraRadera
  4. Jag tror herr Schlaug slog huvudet på spiken, utan att veta om det i sitt svar 08:42.
    "...ärlighet"

    SvaraRadera
  5. För närvarande är det väl vänster-media som viftat undan angelägna små undringar? Verkar som man valt att "tulta vidare" utan någon analys alls, annat än idioti att det var fotboll på tv & eller att folk var så säkra (..!) på (s)eger att de valde soffan. Alla dessa "affärsplaner", "kontrakt" för fattiga & skolmodeller som verkar ha inspirerats av kriminal-vårdens sätt att arbeta..vad sade egentligen röda väljare om sådant, den där söndagen??

    SvaraRadera
  6. Tur att jag inte blev politiker!

    SvaraRadera
  7. Glöm inte bort att det var just John Edwards som Birger Schlaug stödde som presidentkandidat i primärvalet 2008...

    SvaraRadera
  8. Hans i viken, stämmer bra det!
    Fred, eller varför inte otur??

    SvaraRadera
  9. Sorry för Off-topic men jag vet inte hur jag kommer i kontakt med dig Birger.
    Jag vill bara veta vad du har för synpunkter på studien som nämns i artikeln.
    Har du läst den?

    Vet att du sagt att grön tillväxt är en chimär. Vad anser du som sagt då om denna studie?

    http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=406&artikel=5966133

    Mvh
    Andreas Persson

    SvaraRadera
  10. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  11. Unknown: Ett av svaren finns här: http://www.friatidningen.se/artikel/115463

    SvaraRadera
  12. Stackars, stackars ungdomar i gymnasieåldern framöver.....

    SvaraRadera
  13. Jag såg att du nämnde det i artikeln, men jag tycker inte du riktigt gick in och analyserade vad det egentligen handlar om.

    Du har säkert förklarat det på många ställen tidigare, jag har bara inte läst så mycket av dig än.

    Mvh
    Andreas Persson

    SvaraRadera
  14. Apropå sminklogen på SVT, det är ju orättvist för alla glåmiga och trötta män som tvingas sitta framför kameran en ogudaktig timme på dygnet.
    Nästa gång borde du kräva att få din halvtimme, Birger! Rätt ska vara rätt!
    :)

    SvaraRadera
  15. Politik som teater. Vi röstar BLANKT

    SvaraRadera
  16. Varför debatterade du i tv med Göran Persson inför valet 1994? Har du fel på person eller årtal eller var det inte en partiledardebatt?

    SvaraRadera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.