lördag 20 september 2014

Att vara eller inte vara i regeringen, det är frågan...

Ska MP ingå i en regering med det många gånger större S? Och vad leder det till? Hur tänkte vi 1998 när frågan kom upp första gången?  Finns nåt att lära av detta inför hur dagens situation skall hanteras?

Har fått frågor, bland annat från en del medier, kring detta. Blir bland annat något i en av kvällstidningarna på söndag.

1998. Det var ett tråkigt val, läser jag i mina minnesanteckningar. Dels för att de stora frågorna inte kom in i debatten trots våra envetna försök, dels för att stämningen var slitsam i vår egen valgrupp. Det som var lust och glädje och jävla-anamma 1988 och 1994 (då jag också var språkrör) var denna gång grinigt och tryckande.

Efteråt har det funderats en del hur det kom sig att MP inte krävde regeringsmedverkan redan då. Här kommer den historien, levererad på pricken 33 år sedan partiet bildades den 20 september 1981.


På sajten Backspegel - En del av Miljöpartiets historia skrev jag för några år sedan nedanstående (här kraftigt  förkortat och aningen redigerat) med benägen hjälp med bildmaterial.


Gav vi bort makten?
För ett tiotal år sedan gjorde Maria Wetterstrand och Peter Eriksson till sin version att ”Birger skänkte Göran Persson makten” 1998. Denna bild gavs första gången i DN (9 augusti 2004) av Peter Eriksson  och upprepades sedan med jämna mellanrum. Jag valde att inte kommentera detta under de år Maria och Peter var språkrör.

 Vårt mål i valrörelsen 1998  var att försöka bli vågmästare mellan det de borgerliga partierna (M+FP+C+KD) och de socialistiska (S+V). 

Ett än mer grundläggande mål var förstås att för andra gången hålla oss kvar i riksdagen... Efter att som första nya parti på 70 år kommit in i riksdagen 1988, åkte vi nämligen som första parti ut ur riksdagen 1991, för att som första parti återkomma till riksdagen 1994.NU gällde det att hålla sig kvar. Valrörelsen var dålig från vår sida. Själv var jag trött, hade velat lägga av två år tidigare, men - dumt nog - övertalats att stanna kvar. Det var en djupt grinig valrörelse...

Men: vi klarade både målen: såväl hålla oss kvar (med ynka 4,5%) som bli vågmästare. Mer intressant än själva valrörelsen är hur vi hanterade den vågmästarställning vi uppnådde. Sättet att hantera den skilde sig radikalt från hur partiet agerade fyra år senare.

Språkrörens funktion
Vid den här tidpunkten var inte funktionen som språkrör sådan att man som "ledare" kunde bestämma partiets linje i regeringsfrågan. Själva idén med språkrör var från början att partiet inte skulle ha någon ledare i den vanliga bemärkelsen. Både jag och Marianne Samuelsson - som var språkrör 1998 - hade varit aktiva redan när partiet bildades i början av 1980-talet.

Inte minst jag kritiserade hårt det jag kallade partiledardiktatur, det vill säga att det blivit allt vanligare att partiledarna i de gamla partierna själva gjorde upp om allt fler frågor över huvudet på både partistyrelse, riksdagsgrupp och medlemmar.


Valrörelsen 1998
Vi fick således erbarmliga 4,5 procent av rösterna, medan Vänstern gjort sitt bästa val genom tiderna och blivit dubbelt så stort som MP. Gudrun Schyman hade drivit upp feminismen på dagordningen så att till och med borgerliga partiledare plötsligt kallade sig feminister.


 Själv utsattes jag för en kontroll av en kvällstidning hur det var ställt med jämställdheten hemma och om jag kunde tvätta. Jag hade enligt referatet skött mig bra, och kunde det här med tvätt. Givetvis lade jag ett ideologiskt perspektiv på tvättande genom att påpeka att man inte behöver tvätta ullkläder så ofta, det räcker att hänga ut dem.

Gudrun Schyman hade i slutdebatten i teve spelat på att hon var den enda kvinnliga partiledaren och tillika den enda partiledaren som var nykter alkoholist – vilket skulle vara ett bevis på att Vänstern var det parti som förstod hur människor som drabbats illa verkligen hade det.

Gudrun Schyman var som bäst i 1998 års valrörelse. Hon hade blivit en alltmer tekniskt skicklig retoriker som aldrig släppte ordet frivilligt – hon hade tekniken att andas mitt i en mening, istället för vid punkt, och kunde därmed inte avbrytas utan att det upplevdes som en oförskämdhet.
(Tillägg: Således var det Schyman som drog röster från MP redan 1998, hon gjorde det också 2014...)


Kongressen beslutar om linje i regeringsfrågan
Miljöpartiet hade på kongressen, våren 1998, uttalat att regeringsmedverkan för MP endast skulle vara aktuellt om a) partiet blev ”tillräckligt stort” samt b) regeringspolitiken i "huvudsak är grön".

Valresultatet blev 4,5 procent, det vill säga lägre än i föregående val. Detta innebar att det första kravet från kongressen inte var uppfyllt.  Vi blev inte tillräckligt stora, och med 4,5 procent bakom oss vore det inte rimligt att tro att regeringspolitiken skulle bli ”i huvudsak grön”. (Vår bästa valresultat kom i stora städer, vilket således på intet sätt är något nytt).

Vi hade för övrigt i partistyrelsen diskuterat vad "tillräckligt stort" skulle kunna vara  i siffror och kommit fram till att det borde ligga i häraden kring 8 procent, lite beroende på hur stora övriga tilltänkta regeringspartierna skulle bli. (Som ensamt parti med S krävdes förstås mer än 8 procent.)


Vad hade vi då för strategi före och efter valdagen 1998?
Det var inte bara kongressens grundläggande beslut som utgjorde beslutsunderlag för vårt agerande. Även partistyrelse och riksdagsgrupp, som träffades efter valet, hade den klara uppfattningen att vi inte skulle kräva medverkan i regeringen.

Givetvis fanns det ändå en rad andra vägval att göra. Såväl i valrörelsen som efter valdagen. I valrörelsens slutskede valde vi att  klart uttala att vi såg möjlighet till samarbete med socialdemokraterna, att moderaterna och kristdemokraterna kändes orimliga att släppa fram i regeringsställning.

Vi blev alltmer tydliga i den frågan i takt med att - som Sören Holmberg i DN den 25 september 1998 påpekade - valet kom att bli "det tydligaste blockvalet sedan 60-talet". Vi vågade helt enkelt inte riskera att tappa väljare som ville ha någon sorts garanti för att vi inte skulle släppa fram en borgerlig regering med Carl Bildt som statsminister.

Duellen mellan sittande statsminister Göran Persson och utmanaren Carl Bildt tog allt större plats ju närmare valdagen vi kom. Vi släppte dock inte vår politik för att närma oss socialdemokraterna - vi drev kravet på sänkt arbetstid, kritik av konsumtionssamhället och andra gröna grundbultar i närmast stigande grad.

 Vi valde att driva vårt budskap rakt av. Sänkt arbetstid skulle, med vår modell, innebära sänkt lön för höginkomsttagare. Däremot skulle låginkomsttagare få så pass mycket sänkt skatt att det skulle gå jämt upp.

Vi formulerade vårt akuta uppdrag i termer som att "göra Persson lite grönare", vi ville försäkra oss om eventuella stödröster från socialdemokrater som ville blockera en moderat regering. Socialdemokraterna såg nämligen ut att göra sitt sämsta val någonsin - man tappade enormt när valet närmade sig - vilket var både till fördel och nackdel för oss.  

Nackdel eftersom vi upplevde att många, som kunde tänka sig att rösta på oss, i första hand ville blockera att Bildt skulle bli statsminister. Fördel för oss eftersom socialdemokraterna skulle vara sårade och kanske till och med aningen ödmjuka.

Klara signaler för valdagen
Vi gav klara signaler före valdagen att vi skulle släppa fram Persson som statsminister men samtidigt ta oss den självklara rätten att driva egen politik även om det skulle medföra att regeringen förlorade enskilda omröstningar i riksdagen.

Vi gav således ett löfte till väljarna före valdagen att släppa fram Persson som statsminister. Ett sådant löfte innebär ett ansvar. Man använder det inte för att lura till sig väljare.

Strategier 1998 och 2002
Inför valet 2002 hävdade språkrören att man aldrig skulle släppa fram moderater eller kristdemokrater i regeringsställning. Man fick på det sättet nödvändiga stödröster från det socialdemokratiska hållet - MP låg nämligen oerhört illa till i opinionsmätningarna och behövde stödröster från S för att kunna klara sig kvar i riksdagen. Efter valet satte man sig med kristdemokrater, folkpartister och centerpartister och förhandlade om en regeringsbildning.

Klargörande redan på valnatten1998

Marianne Samuelsson och jag beslöt redan på valnatten, när det var klart att vi blivit vågmästare, att omedelbart klargöra att vi var ointresserade av att samtala med de borgerliga - allt i enlighet med vad vi sagt före valdagen.

Vi hade dessutom strikt strategiska skäl för vår bedömning. Vi hade alla skäl i världen att inte agera så att det uppstod utrymme för de socialdemokrater som avskydde oss att påbörja sökande mot mitten, vi ville att Persson inte skulle finna minsta anledning att töva - eller hinna pressas - vad gällde samarbete med oss. Perssons ställning var starkt försvagad inom partiet, och hur han skulle agera och bli behandlad inom sitt parti var vi osäkra på.  

Vi ville låsa upp Göran Persson
Inom socialdemokraterna fanns en stor ovilja att legitimera MP genom att göra sig beroende av oss. För många socialdemokrater var MP det värsta av riksdagens partier.  Det fanns ett tryck på Göran Persson att söka sig till mittenpartierna och kanske också till kristdemokraterna. Detta visste vi mycket väl. Inte blev det bättre av att Vänsterpartiet gått som en raket (12%, vilket var plus 5,8%), medan socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan 1920-talet (36,4%, minus 8,9%). (En rad mer eller mindre tunga socialdemokrater fortsatta att varna för samarbete med MP i olika debattartiklar etc efter valdagen).

 
 

Vi ville ha Persson fast - dels för att det skulle ge oss en reell vågmästarsituation, dels därför att ett närmare samarbete skulle legitimera oss inför grupper som slentrianmässigt utmålat oss som flummare etc.

Sent på valkvällen 
Jag fick tillfälle att fånga Persson redan när partiledarna intervjuades i teve sent på valkvällen, vilket fick Göran Persson att omedelbart kunna säga att han avsåg att sitta kvar trots de stora mandatförluster man gjort. I sin biografi skriver han, till hälften rätt, till hälften fel: "Birger Schlaug gav oss klartecken att fortsätta regera. Det skedde, troligen oavsiktligt, på valnatten 1998. I de första partiledarkommentarerna efter valutgången deklarerade nämligen Birger Schlaug att allt var tänkbart för miljöpartiet - utom samarbete med kristdemokraterna."

 

Göran Persson hade rätt i att jag gav klartecken, men fel i att det var oavsiktligt.Hur som helst: vi hade uppnått två av målen vi hade när valrörelsen började. För det första att för första gången hålla oss kvar i riksdagen, för det andra att bli vågmästare utan att tumma på vår politik. Redan vid midnatt samtalade jag med Göran Persson om hur vi skulle ta de första stegen på ett samarbete. Vårt motstånd mot Kristdemokraterna härrörde inte minst från ett antal uttalanden av homofobisk karaktär i valrörelsen.

Per Gahrton och Peter Eriksson kritiserar partilinjen
Per Gahrton tillhörde dem som ville att vi skulle ta oss in i regeringen. Han hävdade med emfas i debattartiklar, i Studio Ett, i morgonsoffor och i Aktuellt att MP borde kräva och få två ministrar.  Socialdemokraterna och De gröna ingick vid denna tidpunkt i flera regeringar i Europa, vilket Per hänvisar till.

Per hade uppmuntrats av sin kollega i EU-parlamentets gröna grupp: Dany Cohn-Bendit, som vi annars med alla upptänkliga medel försökt hålla borta från svenska valrörelser på grund av en rad skäl… Nu var han tydligen småguru för Per Gahrton, vilket förvånade mig storligen.

Per fortsatte att driva frågan offentligt trots att vi redan den 5:e oktober offentliggjort att Miljöpartiet inlett samarbete med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet utan att ingå i regering. Samarbetet skulle gälla budgetpropositionen samt fem politiska områden som specificerades under de ospecifika begreppen rättvis fördelning, jämställdhet, miljö, sysselsättning och ekonomi

Per hävdar i sin bok Det gröna genombrottet – mina trettio år med Miljöpartiet att han vid författandet av boken, som kom ut tretton år efter valet 1998, förstått att ”varken Miljöpartiet eller svensk politik var mogna för något sådant” som grön regeringsmedverkan.  

Jag förstår inte hur Per kan påstå något sådant, det hade inte ett dyft med mognad att göra. Det hade däremot med heder och valresultat att göra. Det hade varit pubertalt omoget att ingå i en regering - ens om Persson släppt in oss utan strulande - efter det valet.

Sakpolitiska skäl till de vägval som gjordes efter valet 1998.
Fanns det då rent politiskt sakliga skäl att avstå från regeringsmedverkan 1998? Jo, en hel del och Per Gahrton låter ofrivilligt det främsta skälet framstå i all sin patetiska skönhet: Per krävde, från sin plattform i Bryssel, i en DN-debattartikel (25 september 1998) att MP, med sina 4,5 procent av väljarna bakom sig, borde få två ynka statsråd i en socialdemokratisk regering och med V som valets stora vinnare.

Det skulle naturligtvis ha lett till total katastrof för MP att som minsta parti ha ingått i en regering med det "statsbärande partiet" och ett vänsterparti som gjort sitt bästa val genom historien. Min bedömning, som jag delade med partistyrelse och riksdagsgrupp, var att vi skulle kunna få mycket större politiskt inflytande om vi dels kunde utnyttja vågmästarrollen i sakpolitiken, dels utsätta S för utpressning i en del frågor.

Till detta kom att vi skulle ha fritt spelrum i medierna att driva vår politik, opponera både mot borgare och socialister, driva opinion för grön politik i syfte att få fler människor att ställa sig bakom den världsbild som De gröna stod för.

Det var således inte bara interndemokratiskt hederligt, det var också strategiskt bättre, att välja att inte kräva poster i regeringen. Hur vi sedan hanterade samarbetet med S under valperioden är en fråga som jag, med viss kritik i bagaget, återkommer till.


Dagen efter valet 
På måndagen efter valdagen 1998 hade jag och Göran Persson telefonkontakt, på tisdagen den 22:a september träffades vi "hemma" hos Persson på Sagerska över några mackor och en öl. Jag presenterade de krav vi hade för att överhuvudtaget sätta oss i formella budgetförhandlingar. Göran Persson hade förståelse för dessa, och nickade dessutom extra positivt till ett av kraven - mer om det längre fram.

Övergripande diskuterade vi områden där det fanns anledning för både oss och Socialdemokraterna att i ett första skede inte samarbeta och hur MP avsåg att förhålla sig till sin friare roll när det gällde rätten att kritisera regeringen och utnyttja vågmästarsituationen i riksdagen vad gällde sakfrågor som kunde betraktas som liggande utanför det formella budgetarbetet.

Jag uppfattade att Göran Persson förstod hur viktigt det var för oss att värna vår identitet. Formellt skulle vi inte i detta inledande skede ha inflytande över t ex försvarspolitiken, men jag uppfattade ändå mycket tydligt att vi informellt var helt överens om att MP i realiteten skulle ha inflytande över försvarsfrågan eftersom vi skulle förhandla om statens budget. Jag är inte helt säker på att Persson verkligen ogillade detta faktum...

Självfallet insåg också Göran Persson finessen med ett mer fristående grönt parti, som skulle kunna dra väljare från det borgerliga blocket och därmed de facto stärka sin egen möjlighet att förbli statsminister.

Krav för att börja prata...
Redan när Persson via telefon tog kontakt för att bjuda in till prat i Sagerska hade partiet beslutat att några samtal inte ens skulle inledas om inte tre punkter var tillgodosedda:

1) Inget beslut om att föra in Sverige i EMU under mandatperioden utan eventuellt folkomröstning.
2) Inget beslut, eller förberedande delbeslut, om att föra in Sverige i Nato undermandat perioden.
3)  Vänsterpartiets krav att betala tillbaka mindre på statsskulden, än vad S och MP var överens om, skulle avvisas.

Det sistnämnda fick Persson att skina upp lite extra, han hade nog inte förväntat sig detta trots att vi varit tydliga i valrörelsen. Jag och Marianne, uppbackade av riksdagsgrupp och partistyrelse, var måna om att inte medverka till att det skulle råda några som helst oklarheter om att vi skulle vara noga med statens finanser. Tanken att inte låna på kommande generationers bekostnad var stark. Att inkräkta på nästa generations frihet var ett icke-grönt förhållningssätt. Lån till investeringar för framtiden, javisst. Lån för att att hålla igång konsumtion, absolut nej.Vi hade också hela 90-talskrisen i färskt minne.

Ville spara på annat sätt
Miljöpartiet hade under den föregående mandatperioden varit noga att, till skillnad från Vänsterpartiet, hålla budgetramarna som regeringen antagit. Däremot hade vi lagt helt andra förslag inom budgetramen – sålunda hade vi sparat lika mycket på socialförsäkringarna men med en helt annan profil så att låginkomsttagare skulle gå skadelösa, vi hade sparat lika mycket på offentlig verksamhet men dragit ner på t ex militära vapenköp istället för på pengar till kommuner och landsting.

Vi hade varnat för det samhälle som skulle växa fram när klyftorna ökade och till och med välfärdens kärna drabbades av nedskärningar – jag hade bland annat skrivit en DN-debattartikel på temat ”Perssons politik skapar rädslans samhälle”. Socialdemokrater var förbannade på mig.

Långsiktigt samarbete?
Helt riktigt påpekade Göran Persson i sina memoarer Min väg, mina val att jag inte var speciellt ”socialdemokratiskt orienterad”. Han skrev:

”Miljöpartiets faktiske ledare i det här läget var Birger Schlaug. Liksom jag hade han sin förankring i Vingåker. Han hade egentligen aldrig varit en person som orienterat sig till vänster. Jag uppfattade Schlaug som borgerlig, dock progressiv i frågor som rörde livsstil och radikal i frågor som rörde miljöhänsyn. Han hade ett antikapitalistiskt drag, vilket inte var ovanligt i rörelser som var miljöpartiet närstående. Jag har aldrig upplevt att Schlaug var socialdemokratiskt orienterad.”
Persson och jag åkte från Katrineholm till Stockholm. Då berättade han att det bara fanns två riktiga partier: Socialdemokraterna och Centern. När Daléus ersatte Olof Johansson som partiledare föll samarbetet.

Hur som helst: Persson var mer angelägen än jag att betona det långsiktiga i samarbetet när vi satt i det Sagerska köket och åt mackor och drack varsin öl. För statsministern var det givetvis viktigt, nästan ett självändamål, med långsiktigheten för att visa på stabilitet. Visserligen förstod jag detta, men för MP var inte långsiktigheten ett mål i sig. 

Däremot var det ett mål i sig att MP skulle få igenom något av det som vi gått till val på. Jag tog också upp frågan om att vi nog måste få in eget folk i finansdepartementet om vi rent praktiskt skulle kunna hålla ihop samarbetet under en längre tid. Centerpartiet hade haft det under föregående mandatperiod då S och C samarbetat på ungefär samma sätt som vi nu gjorde. 

Förtroendeskapande åtgärder...
Samtidigt hölls kontakter mellan Marianne Samuelsson och bland annat Thage G. Peterson - som lämnat posten som försvarsminister för att i Statsrådsberedningen vara Perssons kontakt med riksdagsgrupp och partiorganisation - för att bygga någon sorts väv av förtroende och tillit. Vi hade fördelen att vara två språkrör, vi insåg fördelen av att ett språkrör utnyttjade sin sociala kompetens och byggde välvilliga relationer, medan det andra språkröret avhöll sig från personligt relationsskapande och därmed lättare skulle kunna uppträda buffligt om så skulle behövas.

På onsdagen efter valet träffade språkrören och partisekreterare Kjell Dahlström Vänsterpartiets ledning. Vi hade att ta hänsyn till att inte bli utspelade mot varandra, att inte driva samma krav gentemot regeringen även om vi informellt var överens om vikten av förslagen. Nog fanns där ett inte helt dold misstänksamhet mellan de tre partierna i detta skede.
 
Vad hade hänt om vi bildat regering?
Situationen efter valet var således den att MP var ett parti som gått tillbaka, Vänstern var ett parti som blivit stort. Lägg till det att det tunga uppblåsta statsbärande partiet var cirka 8 gånger så stort som MP. Vad hade hänt om Per Gahrton – och Peter Eriksson – fått sin vilja igenom och vi skulle tagit oss in i regeringen?

Jo, vi hade låst in oss utan att kunna utnyttja vågmästarrollen, tvingats ta ansvar för en politik som absolut inte var vår och dessutom tvingats hålla band på oss när det gällde opinionsbildning. Dessutom hade vi kört över partimedlemmarna som via kongressbeslut slagit fast att partiet måste vara ”tillräckligt stort” för att ingå i en regering – vilket partistyrelsen uppfattade som ungefär åtta procent - och att regeringspolitiken skulle vara i ”huvudsak grön”

Att ingå i en regering på dessa grunder hade varit djupt omoget.

Per Gahrton inser det själv när han i sin bok Det gröna genombrottet (2011) skriver: ”När det kom till kritan om neutralitet, försvar, västorientering, krigsmedverkan och liknande stod Socialdemokraterna närmare högern än de rödgröna samarbetspartierna. ”

Socialdemokraterna kunde givetvis inte plötsligt anamma vare sig Vänsterpartiets eller Miljöpartiets syn på t ex försvars- och utrikesfrågor. Det hade jag full respekt för.

Göran Persson hade full respekt för att vi inte kunde anamma deras syn. Även om han säkert blev förbannad på en och annat debattartikel i DN.




Budgetförhandlingar inleds
Det största problemet var att skapa förtroende mellan partierna. Det skulle visa sig vara svårare sagt än gjort. Själva hade jag inga problem med Göran Persson  – jag uppfattade honom visserligen som lite bufflig ibland när andra var närvarande, men hederlig i den bemärkelsen att ett ord var ett ord. Jag uppfattade också att ett handslag med Persson var att betrakta som ett ingående avtal. Något som på intet sätt gällde andra socialdemokrater.  

Huruvida detta var ett spel vet jag ingenting om. Om han spelade the good guy och lät andra spela rollen av flåbusar, tja, vad vet man… 

Under de här dagarna, innan riksdagen skulle samlas igen efter valet, träffades förstås vår förhandlingsgrupp regelbundet för att analysera de kontakter vi haft med våra tänkta samarbetspartner.  I vår förhandlingsgrupp ingick förutom språkrören även gruppledaren i riksdagen, Gunnar Goude, samt partistyrelseledamöterna Åsa Domeij och Conny Wahlström. Partisekreteraren Kjell Dahlström var adjungerad och bistod med kloka synpunkter.  

Nivågruppering...
Egentligen ville vi att förhandlingarna med de övriga partierna skulle ske på partiledare/språkrörsnivå men Gudrun Schyman verkade ointresserad och Göran Persson ville lämna över förhandlandet till finansdepartementet där Erik Åsbrink utgjorde statsråd.  

Jag var tudelad inför detta upplägg: jag insåg att praktiskt förhandlande om detaljer skulle ta oändligt mycket tid i anspråk och därmed också minska möjligheterna att fungera som utåtriktat språkrör, men samtidigt ville jag ha viss kontroll över vad som yppades kring förhandlingsbordet – dessutom hade jag viss fallenhet, efter ett antal år med facklig verksamhet och till och med strejkledare, för förhandlingar. 

Till detta skall läggas att jag förstås insåg att det var en finess att inte sitta med i förhandlingarna om jag skulle skälla på regeringen – förhandlarna kunde alltid skaka på huvudet och säga nåt i stil med ”jaja, ni vet hur Birger är…”.  Sägas skall också att jag inte hade något odelat förtroende för Eric Åsbrink.  Jag litade överhuvudtaget inte på andra socialdemokratiska politiker än Persson och några enstaka andra.

Rent praktiskt förelåg också det faktum att vi var i tidsnöd. Det talade för att finansen tog över förhandlingarna. Vi bara hade några veckor på oss innan höstbudgeten måste vara klar. 

Förtroende, och brist på sådant
Problemet med upplägget – att föra över förhandlingarna till finansnivå – var, enligt mina minnesanteckningar, större än att jag inte litade på socialdemokraterna. Det trista var att jag inte fullt ut litade på miljöpartisterna vi hade att tillgå på den här nivån. De var förträffliga personer, men de var ideologiskt långt ifrån säkra kort. 

Vår man i finansutskottet under föregående mandatperiod var Roy Ottosson och vår ekonomisk-politiska utredare var Lennart Olsen. Dessa utgjorde de naturliga valen för detta uppdrag. De adjungerades till förhandlingsgruppen för att bli våra direkta förhandlare med finansdepartementets folk. 

Skulle det bli problem fanns en ”högre nivå” i form av partiledare och språkrör som kunde ta över.

Tandempar...
Jag ångrade snart mycket djupt att vi inte lagt upp det så att Marianne ensam fick utgöra ”den högre nivån för partiledarsamtal” och att jag själv hade ingått som en av dem som konkret förhandlade med finansen. Inte för att vi fått ut mer, men det visade sig så småningom att Lennart Olsen gick utanför de ramar som förhandlingsgruppen satt upp. Det skulle bara dröja ett halvår innan han gjorde egna utspel och drog in oss i förhandlingar om maxtaxan på dagis, något vi kommer överens om att inte göra.

Hård e-post 
Roy Ottosson, senare med efternamnet Resare, var på många sätt en utmärkt miljöpolitiker och som språkrör hade jag haft mycket glädje av hans kunskaper på det mer biologiska området. Men under åren då han suttit i riksdagens finansutskott (1995 – 1998) hade han tillsammans med just Lennart Olsen utgjort en ekonomisk-politisk axel som allt för ofta saknade det jag uppfattade som grön kompass.

Jag hade under dessa år alltmer förstått varför min gamla språkrörskollega från 1988 – Eva Goës – ofta haft hårda duster med Roy också på hemmaplan i Västernorrland. 

För några år sedan fick jag tillgång till e-post som skickade inom vår riksdagsgrupp och kunde konstatera att Roy och jag hade några våldsamma uppgörelser under åren. 

Roy ersattes inför nästa budgetförhandling av Matz Hammarström som efter valet tagit platsen i riksdagens finansutskott. Roy hade inte blivit återvald till riksdagen. Matz var en försiktig general, dock mer ideologiskt förankrad än Roy. (Matz skulle år 2000 komma att efterträda mig som språkrör. Tyvärr avgick han efter mycket kort tid, vilket jag beklagar djupt eftersom jag är övertygad om att han hade kunnat slå igenom i medierna ungefär som Bengt Westerberg gjorde 1985.)

Budgetförhandlingarnas nestor
Lennart Olsen skulle bli den som deltog i alla de femton budgetförhandlingar som MP hade med regeringen under samarbetsperioden. Han var en utmärkt tjänsteman, hade varit ekonomisk utredare under vår första period i riksdagen, och varit mig behjälplig i valrörelsen 1994.

Jag hade lyckats få riksdagsgruppen att anställa honom igen 1995, dock med en hel del motstånd från flera riksdagsledamöter. Min uppfattning om Lennart var att han var en utmärkt kompetent utredare – den kanske bästa som jag överhuvudtaget haft att göra med – men en visionslös och byråkratisk siffernisse som absolut inte skulle få styra politiken.   

Min tanke hade varit att en stark riksdagsgrupp skulle kunna styra honom, men snart blev det tvärtom, han började så smått styra riksdagsgruppen genom sitt ihärdiga och, som många tyckte, nedbrytande ältande. 

En förtjänst med Lennart är att han är djurgårdare och jag uppskattade hans lågmälda humor och att vi alltid kunde föra bra samtal trots att vi hade olika ingångar, uppfattningar och syn på vad som var realistiskt.

"Fan  vet hur det här ska gå..."
Första gången de tre partierna träffades på ”finanspolitisk nivå” var jag som språkrör med, liksom vid några andra tillfällen då partiet fann det strategiskt rimligt.

Starkaste minnet var hur Eric Åsbrink vid detta första tillfälle talade om ”pengar till parker” när vi krävde pengar till biologisk mångfald och inköp av skyddsvärda skogar. Jag antecknade också följande (förkortningar är utskrivna och några mindre smickrande ord är raderade) efter mötet: 

”Åsbrink såg totalt frågande ut när jag redogjorde för tanken med friåret. Att man inte skulle behöva stå till arbetsmarknadens förfogande utan göra precis det man ville upp till ett år med a-kassa (anm: om någon som var arbetslös tog jobbet under detta år) vållade karln bekymmer. Han verkade inte tro att det var sant att någon hade så befängda idéer. Ligga i hängmattan ett helt år om man så vill utan en enda byråkrat eller förbaskad sosse lägger sig i. Men hur många vill ligga i en hängmatta ett år? Friåret skapar kreativitet! Åsbrink såg ett tag ut att dö. Han förstår ingenting av miljöfrågor. Persson är bättre. Fan vet hur det här ska gå.”

Sossarna försöker ta hela utrymmet
Naturligtvis hade socialdemokraterna valt att redan från början uppträda som den allenarådande parten. Således fick vi besked om att de själva tagit hela budgetutrymmet i anspråk för egna förslag i linje med deras valmanifest. Det hela var absurt.  Hade Persson släppt lös Åsbrink för att komma undan den överenskommelse som innebar att också MP skulle vinna något på uppgörelsen? 

Maxtaxans kostnader hade man yxat till, det slutade någonstans kring drygt tre miljarder medan Kommunförbundet kommit fram till mer än det dubbla. Jag – och jag tror även Marianne – tog en del kontakter med folk inom regeringspartiet. Huruvida det var detta som innebar att Åsbrink i sista förhandlingsögonblicket drog tillbaka kravet på maxtaxa vet jag inte, men våra förhandlare kom tillbaka med ett sådant besked i alla fall.

Detta medförde att det fanns utrymme för våra egna förslag inom budgetens ram. Eftersom det nu handlade om den första budgeten vi samarbetade om ville vi markera vår närvaro i frågor som vi gått till val på. Det innebär att vi fick till en smärre skattesänkning för låginkomsttagare, ökat bistånd samt pengar för att minska eländet för hemlösa. Vi lyckades också, långt bättre än till och med Naturskyddsföreningen hade krävt, öka anslagen för biologisk mångfald, som i praktiken innebar pengar för inköp av skyddsvärd skog.  Vi lade också grunden för ökade anslag för miljöforskning.   

Några principiella framgångar fick vi också, några av största betydelse inför framtiden: vi fick till beslut om gröna nyckeltal i finansplanen samt beslut om att barnkonsekvensanalyser skulle göras av innan beslut togs i olika frågor. Resultatet av det sistnämnda blev, med facit i handen, inte mycket med eftersom regeringen aldrig genomförde det. Vi lade också grunden för grön skatteväxling.

Telefonsamtalet
I mina minnesanteckningar framgår att jag fick telefonsamtal framåt fyratiden på morgonen den 13 oktober. Lennart Olsen ringde och meddelade hur slutbudet såg ut. Jag sa nej och Marianne delade senare min uppfattning. Vi vägrade att ta beslut på så lösa boliner och krävde att hela förhandlingsgruppen skulle mötas morgonen därpå för att analysera budet på ett mer seriöst sätt.
Lennart verkade bli besviken, det var bråttom att låsa budgeten inför tryckningen. Visst kunde jag sagt okej, som jag upplevde slutbudet verkade det vara i linje med vad vi sagt var den nivå vi skulle nå. Men, vad fan, hade Åsbrink trixat så länge som han gjort i inledningen av förhandlingen fick han nu ta konsekvenserna. Måste de låsa budgeten i natt så fick Åsbrink göra det utan vår medverkan. Vi måste stävja den här formen av dålig och grabbig förhandlingskultur. 

Bara tanken att sitta och förhandla till framåt fyratiden på morgnarna var absurd. Jag hade ett stort intresse för hjärnforskning, följde med så gott jag kunde och fascinerades av allt nytt som hade börjat komma fram. Av detta drog jag slutsatsen att politiska beslut inte skall tas på det sättet som socialdemokraterna ville. 

Efter att ha gått igenom budgeten än en gång, analyserat konsekvenserna ytterligare några timmar, kunde vi enhälligt acceptera budet om vi fick bort en del text som hyllade ekonomisk tillväxt. Självfallet hade formuleringarna kring EU också varit en delikat balansgång mellan det EU-ivriga finansdepartementet och de skeptiska samarbetspartierna.  

MP korades till segrare
Under tidig eftermiddag pratade jag med de första journalisterna för att ge en glimt av överenskommelsen, utan att för den skull avslöja allt. Under resans gång hade givetvis lämpligt material läckt. Vad som var lämpligt rådde det förstås olika uppfattningar om. Hur som helst: jag uppfattade att det läckte ganska vilt från Finansdepartementet, som gnällde på att vi läckte. Det gjorde vi också, men först när vi förstod att sossarna hade för avsikt att i sina informella kontakter med medierna förminska bilden av vårt inflytande.

 

K-G Bergström meddelade i Rapport att vi var den stora vinnaren i budgetöverenskommelsen. I Dagens Nyheter meddelade deras politiska recensent Göran Eriksson att Göran Persson hade ”goda skäl att tacka väljarna för Birger Schlaugs vågmästarsituation”.

Motivet för detta var att vår kritiska analys av tillväxtsamhället hade hjälpt regeringen att hålla i Vänsterpartiet som gärna lovade allt till alla. Dessutom hade vi varit en konstruktiv partner för att hjälpa Persson med idén om ett grönt folkhem, något som få andra socialdemokrater verkade vara så begeistrade i. Grön skatteväxling var dessutom på gång.
Partiledarsamtal om spelreglerna
Samtidigt med 1998 års budgetförhandlingarna pågick partiledarsamtal om hur vi skulle lägga upp spelreglerna för det fortsatta samarbetet.  Ministrarna skulle hålla Miljöpartiets och Vänsterpartiets ledamöter i respektive riksdagsutskott informerade om vad som var på gång. Vi skulle anmäla vilka propositioner vi ville vara med om. De vi inte ville  samarbeta om kunde vi lämna därhän och istället driva vår egen politik. Den innebar att vi själva kunde styra i vad mån vi ville samarbeta och i vad mån vi ville opponera.  

Jag betonade vår rätt att också kunna göra upp med de borgerliga för att få igenom vår egen politik.
Persson såg lagom road ut, men jag vet att han förstod att allt annat var omöjligt. Jag tror faktiskt att han innerst inne tyckte det var bra att vi skulle utnyttja rätten att agera fritt eftersom MP på detta sätt skulle kunna dra till sig väljare från den borgerliga sidan. Vilket de facto skulle gynna vår konstellation i nästa val. Några förluster för Persson i kammaren kunde i själva verket stärka hans möjlighet att bilda någon form av regering även efter nästa val.

Det kunde till och med vara så att hård offentlig kritik från MP i olika debattartiklar skulle kunna gynna konstellationen eftersom det markerade De grönas självständighet. Några av artiklarna jag skrev på t ex DN-debatt var ganska hårda, trots att vi samtidigt samarbetade. En del socialdemokrater blev förbannade, men jag mötte faktiskt en och annan som mös - särskilt efter en artikel där jag hävdade att Göran Persson var värd förakt för sin fula argumentation för  EMU.

Lojalitet med vad?
Jag var personligen mycket nöjd med den här överenskommelsen och den frihet vi skapat med den. Alla i riksdagsgruppen var inte lika nöjda. Det fanns röster för att vi skulle knyta oss starkare till regeringen för att på det sättet visa lojalitet inför en eventuell regeringsbildning efter valet 2002. Tanken var att om vi var tillräckligt snälla nu skulle vi bli belönade med taburetter. Jag menade tvärtom att man kunde slå hur mycket som helst på sossarna, de var så kåta på makten att de skulle kunna samarbeta med oss ändå bara de kunde behålla bilden av sig själva som det statsbärande partiet.

 

Min uppfattning var att lojalitet med vår egen gröna ideologi, som vi arbetat så hårt för att utveckla och torgföra som något betydligt vidare än "bara" omfattande miljöfrågor, var viktigare än allt annat. Skulle vi börja tumma på den så skulle begreppet "grönt" snart åter börja definieras som en fråga om enbart natur. Precis på det sätt som "gröna" liberaler och "gröna" socialister alltid velat ha det för att på det sättet kunna cementera sin idé om att det bara finns en dimension i politiken: vänster-höger, rött-blått.

Grönt är mer än stråk i rött och blått, grönt är en heltäckande ideologi vars rågång mot övriga ideologier är viktig att värna.

Ministrar ringer och ber om hjälp...
Under de fortsatta förhandlingarna visade det sig att bland annat Kjell Larsson, som var miljöminister, ringde mig och bad oss driva en del frågor som han inte fått Finansdepartementet att acceptera. När jag berättade detta på ett seminarium om grön ideologi, som spelades in av Axess-TV, kunde Staffan Edman, som arbetade på departementet under denna tid, bekräfta. Här finns inspelningen - Stefan bekräftar det under mitt anförande. (Finns här - en bit in på mitt anförande som börjar efter 10.30)

Under perioden fram till 2002 togs bland annat beslut om grön skatteväxling på 30 miljarder, friårsförsök, rejäla anslagsökningar för biologisk mångfald. Frågan är emellertid om vi verkligen lyckades få ut så mycket som vi kunnat få. Efter några år började sakförhandlingarna, enligt min uppfattning, bli väl urvattnade - kanske i syfte att lägga grund för en regeringsmedverkan 2002. Jag avgick som språkrör år 2000 och lämnade riksdagen ett år senare, efter att ganska ofta hamnat i minoritet i riksdagsgruppen. 

2 kommentarer:

  1. Makt, det rejält mums kan smaka
    en despot-tårta, ej en liten kaka
    men karaktärerna ofta börjar knaka
    och väljarna stödet drar tillbaka

    Påminner lite om den där ringen
    vars dragningskraft var så stark
    en malign längtan efter tingen
    men för många ett bröd med bark..

    SvaraRadera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.