Än finns det hopp i de gröna

Frukost. Följande tanke fladdrar förbi: det är oerhört roligt att vara ute och prata för fullsatta hus om det som jag pratade om som språkrör för MP - det vill säga det som språkrör för MP numera inte talar om. Det är synd, för just nu, i just det här tidevarvet, har just den tidsanda kommit som MP under sin långa, långa startsträcka väntade på: att det finns ett sug efter just det som är grön ideologi. 

Men nu, just när efterfrågan på annat än arbetslinje, tillväxtjakt och krackelerande trygghetssystem är större än under hela MP:s existens har partiets ledning sedan många år trätt tillbaka. Man tycks sakna trygghet och tillit - och kanske än värre: tilltro - till den berättelse om Sverige, Europa och världen som MP bar i motvind under så många år.

Det finns idag ett sug - inte bland politiska journalister och ledarskribenter, men bland vardagens människor - efter en berättelse om ett Sverige som tar nästa steg i samhällsevolutionen. Suget är större nu än under hela MP:s existens. Också bland människor som för femton år sedan fnyste åt allt som MP då stod för.

Normalitet och anomalier...
Det är så tragiskt att MP trätt tillbaka. Istället talar man som alla andra om arbetslinjen, om tillväxt (med det påklistrade ordet grönt framför) och är snarare systemkramare än systemförändrare. Språkrör har visioner om det stora mittenpartiet i en tid när mitten steg för steg förflyttats så mycket till en grå höger. Det har gått så långt så att det som var politisk normalitet för femton år sedan - t ex inte vinstsyftande bolag som skolkoncerner  - idag, i den mediebaserade politiska debatten, uppfattas som åsikter framförda av anomalier.

Ett parti som kallar sig grönt och som inte förstår att värna delaktigt demokratiska alternativ till den anonymiserade globaliserade marknadsfundamentalism, där vi alla reduceras till kuggar i ett ekonomistiskt hjul, är inte annat än ett parti vilket som helst. Vilket väl också är meningen från dem som fastnat i tron på trianguleringens frälsning.

Men det finns gröna entusiaster kvar i MP. Några i riksdagsgruppen, en hel del i kommuner och än fler bland de gräsrötter som ännu inte tröttnat. Jag blir lika glad som alltid när jag träffar dem. Som igår i Västerås till exempel. Eller Stockholm dagarna innan. Eller Lund för någon vecka sedan.

Den Stora Trianguleringen
Ledningen i MP borde lyssna, se, fundera. Känna trygghet och tillit till de gröna värderingar som en gång formade MP och andra gröna partier. Men kanske tror man inte på de värderingar som partiet en gång bar. Trots att det mesta fortfarande, tack vare medlemmars agerande på kongresser, finns kvar i partiprogram. Idoga försök har gjorts från partiledningar att lägga en våt filt på sådant som kan tyckas störande i strävan efter att bli gudar i Den Stora Trianguleringen. Den stora Mitten. Skit samma var Mitten befinner sig. Det är där, i Mitten, man får makt.

Makt för att genomföra vadå? Vill man bli ett mittenparti måste man väl åtminstone driva opinion för att Mitten skall förskjutas. Men inte ens det. Det är som Mona Sahlin sa, med viss självkritik, på Akademiska Föreningen i Lund häromveckan: partier driver inte opinion längre, de fegar.

Men så finns då de där som brinner för något annat. De som gör att det ännu finns hopp för partiet. Kanske fler i partiet kommer att inse att det just nu, just här, finns utrymme för den gröna berättelse som på många sätt utgör en motpol mot den samhällsutveckling vi just nu glider fram i.

Kan Ukraina bli den tändande gnistan för MP?
Kanske är det till och med så att den tragik som nu utspelas i Ukraina - hotas inifrån av högerextremism och utifrån av Putins militarism - kan bli en tändande gnista för De gröna i Sverige. Plötsligt står man upp - vilket man inte gjort för några år sedan! - för att Sverige inte skall falla offer för den militanta retoriken från medierna som nu får alla andra partier att sätta sig på det sluttande plan som leder till militär upprustning, militant retorik och slutligen medlemskap i Nato.

Övriga partier har kommit olika långt på det där sluttande planet. Vänstern har just placerat sig där. Folkpartiet har för länge sedan rasat ända ner. Kanske kan Peter Rådbergs agerande  - till skillnad från Annika Nordgren Christensens agerande i Agenda i söndags - tända den gnista som får fler gröna riksdagsledamöter - och kanske till och med språkrör - att våga känna tillit till de gröna värderingar som egentligen bär partiet.

Kanske vågar man också nu, när man väl rimligen börjar inse att tragiken i Ukraina nog kan leda till att Löfven gör upp med bara borgerliga partier efter valet. Då finns utrymmet för en grön opposition i fyra år, en opposition som opinionsbildar och verkligen berättar om hur nästa steg i samhällsevolutionen kan se ut. En motbild som kommer att tas emot av många med tillfredsställelse när samhället steg för steg är på väg att krackelera under de ekonomiska kriser som blir ett måste när tillväxten upprätthålls genom ökande skuldsättning och ökande allt mer meningslös konsumtion.

Efter det kanske till och med Gustav Fridolin få sin önskan uppfylld: mitten har förflyttats till de gröna. Vi slipper bisarrt tal om arbetslinje, flummig tro på ständig ekonomisk tillväxt och anpassning till den anonymiserade globaliserade marknadsfundamentalismen. Vi börjar tala om det som är viktigt: Vad är bättre liv? Är det mer arbete och ökande konsumtion? Eller är det mer fri tid, mer kultur, mer social närvaro? Är verklig rikedom flyktiga siffror på konton, eller är det något annat, något större? Ska vi bygga system för människor, eller ska vi anpassa människor efter system? Kommunisterna försökte med det sistnämnda, ekonomismens företrädare håller på.