fredag 7 mars 2014

Än finns det hopp i de gröna

Frukost. Följande tanke fladdrar förbi: det är oerhört roligt att vara ute och prata för fullsatta hus om det som jag pratade om som språkrör för MP - det vill säga det som språkrör för MP numera inte talar om. Det är synd, för just nu, i just det här tidevarvet, har just den tidsanda kommit som MP under sin långa, långa startsträcka väntade på: att det finns ett sug efter just det som är grön ideologi. 

Men nu, just när efterfrågan på annat än arbetslinje, tillväxtjakt och krackelerande trygghetssystem är större än under hela MP:s existens har partiets ledning sedan många år trätt tillbaka. Man tycks sakna trygghet och tillit - och kanske än värre: tilltro - till den berättelse om Sverige, Europa och världen som MP bar i motvind under så många år.

Det finns idag ett sug - inte bland politiska journalister och ledarskribenter, men bland vardagens människor - efter en berättelse om ett Sverige som tar nästa steg i samhällsevolutionen. Suget är större nu än under hela MP:s existens. Också bland människor som för femton år sedan fnyste åt allt som MP då stod för.

Normalitet och anomalier...
Det är så tragiskt att MP trätt tillbaka. Istället talar man som alla andra om arbetslinjen, om tillväxt (med det påklistrade ordet grönt framför) och är snarare systemkramare än systemförändrare. Språkrör har visioner om det stora mittenpartiet i en tid när mitten steg för steg förflyttats mycket till en grå höger. Det har gått så långt så att det som var politisk normalitet för femton år sedan - t ex inte vinstsyftande bolag som skolkoncerner  - idag, i den mediebaserade politiska debatten, uppfattas som åsikter framförda av anomalier.

Ett parti som kallar sig grönt och som inte förstår att värna delaktigt demokratiska alternativ till den anonymiserade globaliserade marknadsfundamentalism, där vi alla reduceras till kuggar i ett ekonomistiskt hjul, är inte annat än ett parti vilket som helst. Vilket väl också är meningen från dem som fastnat i tron på trianguleringens frälsning.

Men det finns gröna entusiaster kvar i MP. Några i riksdagsgruppen, en hel del i kommuner och än fler bland de gräsrötter som ännu inte tröttnat. Jag blir lika glad som alltid när jag träffar dem. Som igår i Västerås till exempel. Eller Stockholm dagarna innan. Eller Lund för någon vecka sedan.

Den Stora Trianguleringen
Ledningen i MP borde lyssna, se, fundera. Känna trygghet och tillit till de gröna värderingar som en gång formade MP och andra gröna partier. Men kanske tror man inte på de värderingar som partiet en gång bar. Trots att det mesta fortfarande, tack vare medlemmars agerande på kongresser, finns kvar i partiprogram. Idoga försök har gjorts från partiledningar att lägga en våt filt på sådant som kan tyckas störande i strävan efter att bli gudar i Den Stora Trianguleringen. Den stora Mitten. Skit samma var Mitten befinner sig. Det är där, i Mitten, man får makt.

Makt för att genomföra vadå? Vill man bli ett mittenparti måste man väl åtminstone driva opinion för att Mitten skall förskjutas. Men inte ens det. Det är som Mona Sahlin sa, med viss självkritik, på Akademiska Föreningen i Lund häromveckan: partier driver inte opinion längre, de fegar.

Men så finns då de där som brinner för något annat. De som gör att det ännu finns hopp för partiet. Kanske fler i partiet kommer att inse att det just nu, just här, finns utrymme för den gröna berättelse som på många sätt utgör en motpol mot den samhällsutveckling vi just nu glider fram i.

Kan Ukraina bli den tändande gnistan för MP?
Kanske är det till och med så att den tragik som nu utspelas i Ukraina - hotas inifrån av högerextremism och utifrån av Putins militarism - kan bli en tändande gnista för De gröna i Sverige. Plötsligt står man upp - vilket man inte gjort för några år sedan! - för att Sverige inte skall falla offer för den militanta retoriken från medierna som nu får alla andra partier att sätta sig på det sluttande plan som leder till militär upprustning, militant retorik och slutligen medlemskap i Nato.

Övriga partier har kommit olika långt på det där sluttande planet. Vänstern har just placerat sig där. Folkpartiet har för länge sedan rasat ända ner. Kanske kan Peter Rådbergs agerande  - till skillnad från Annika Nordgren Christensens agerande i Agenda i söndags - tända den gnista som får fler gröna riksdagsledamöter - och kanske till och med språkrör - att våga känna tillit till de gröna värderingar som egentligen bär partiet.

Kanske vågar man också nu, när man väl rimligen börjar inse att tragiken i Ukraina nog kan leda till att Löfven gör upp med bara borgerliga partier efter valet. Då finns utrymmet för en grön opposition i fyra år, en opposition som opinionsbildar och verkligen berättar om hur nästa steg i samhällsevolutionen kan se ut. En motbild som kommer att tas emot av många med tillfredsställelse när samhället steg för steg är på väg att krackelera under de ekonomiska kriser som blir ett måste när tillväxten upprätthålls genom ökande skuldsättning och ökande allt mer meningslös konsumtion.

Efter det kanske till och med Gustav Fridolin få sin önskan uppfylld: mitten har förflyttats till de gröna. Vi slipper bisarrt tal om arbetslinje, flummig tro på ständig ekonomisk tillväxt och anpassning till den anonymiserade globaliserade marknadsfundamentalismen. Vi börjar tala om det som är viktigt: Vad är bättre liv? Är det mer arbete och ökande konsumtion? Eller är det mer fri tid, mer kultur, mer social närvaro? Är verklig rikedom flyktiga siffror på konton, eller är det något annat, något större? Ska vi bygga system för människor, eller ska vi anpassa människor efter system? Kommunisterna försökte med det sistnämnda, ekonomismens företrädare håller på.

19 kommentarer:

  1. I dessa dagar av häftiga omslag får även Birger Schlaug lov att ändra inställning. (Miljöpartiets företrädare är visst inte så opportunistiska längre.)

    SvaraRadera
  2. I vilken eller vilka frågor då, Anonym 10:18?

    SvaraRadera
  3. Mycket bra analys av läget. Delar helt din uppfattning om att MP:s idéer vinner mark bland gräsrötter även bland dem som tidigare fnös åt MP. Möter sådana människor ofta - där man minst anar det.

    Att ta strid mot militarismen är en bra - och alldeles nödvändig - början



    /Anso

    SvaraRadera
  4. !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!TACK!
    L.

    SvaraRadera
  5. Anso besvarade din fråga, Anonym 10:24.

    SvaraRadera
  6. Eftersom MP:s väljare till 95 procent är miljöväljare med miljön som prioritering, gör jag inte samma analys som Birger. Miljöengagemanget går upp och det går ner från tid till annan. Nu är det klimatkrisen som är "inne" bland dessa väljare, alltså växer MP i opinionsmätningarna. Den övriga politiken hos MP har man inte mycket till övers för.

    När omvärlden ser en fara i Rysslands ökade kaxighet, närmar sig Birger pacifismen. Men denna biter endast på den som befinner sig på samma nivå. Putin är en maktmänniska, och sådana kan man aldrig möta med silkesvantarna på, det visar oss historien. Putin måste veta att omvärlden kommer att ge honom mycket stora svårigheter. Det ryska folket saknar all förståelse för pacifism och demokrati, de har aldrig upplevt någonting annat än krig och despoti. Se på TV hur ryssar bär sig åt! Man känner sig förflyttad långt tillbaka i tiden.

    Vi kan alltså inte blunda för verkligheten.

    SvaraRadera
  7. "tillväxt (med det påklistrade ordet grönt framför)"

    Kanske menar man att det är "gröna aktiviteter" som ska växa på bekostnad av andra. Kanske inte.
    Ingen vet.

    SvaraRadera
  8. Från svenska medier hörs alltmer militant retorik, precis som Schlaug idag skrev. Kritiken mot Rysslands agerande är hård, ofta rättvist men stundtals alltför orättvist. Ryssland kan näppeligen lastas för alla postsovjetiska konflikter (västukrainare mot östukrainare, armenier mot azerer, georgier mot abchaser, för att bara nämna några) Att dra in Sveriges försvarsförmåga i detta sammanhang är irrelevant.

    SvaraRadera
  9. Annika Norgren Christensen talade om att vi kanske inte ens skulle kunna få vara med i Nato.
    Varför skulle vi inte få det??? Allt pekar ju snarare på att vi snart ÄR med oavsett vad folket tycker.

    Tycker att det lät som samma retorik som Mona Sahlin medvetet eller omedvetet använde sig av ang. EU. Om vi inte hoppar på tåget nu så är det försent. Det är nu eller aldrig. Är det verkligen nu eller aldrig?
    Oavsett vad man tycker om Nato borde man inte ställa sig den frågan?

    Om vi hade väntat med att bli medlemmar i EU och istället tänkt efter, så hade det inte funnits någon möjlighet, för oss att bli medlemmar idag om vi vill?
    Högst märkligt! För EU anpassningen fortsätter i andra länder.

    Idag verkar snarare ingen tro att det är möjligt att ens gå ur. Då trycker man "i mitten". Det är klart att vi kan gå med i Nato den dag vi vill. Om det nu är så att vi kan välja. Istället borde vi fråga oss om och hur vi kan gå ur Nato om vi har gått med.

    Birger Schlaug din debatt med Mona Sahlin då hon envisades med att det var bråttom med EU medlemskap väckte dessa tankar hos mig. Är det detta vi ska uppleva igen. Akta er för ryssen nu är det bråttom.

    Kanske missuppfattade jag Annika Nordengren Christensen. Det är möjligt. Men jag är otroligt less på politikernas känslosvall som naturligtvis överförs på oss väljare. Vad är det för fel på eftertanke och låååånga tankar?
    Det är ju nu vi borde börja tänka fredsbevarande tankar. Elin Wägner du skulle behövas här nu...
    Men som tur är har andra t.ex. Birger Schlaug snappat upp "dina" tankar.
    Vilken tur att knappast en tanke vi tänker är vår egen. Det är ju nu vi ska vända skutan.

    Lisbeth

    SvaraRadera
  10. En fråga till Anders. Putin är en maktmänniska ja. Men finns det fler? En fråga till, tycker du att västvärlden verkar ha förståelse för pacifismen? Borde inte västvärlden gå på "Birgers" linje? När jag ser på TV så ser jag hur världen bär sig åt. Inte bara hur det ryska folket bär sig åt. Du känner dig tillbakaflyttad i tiden. Snarare så verkar det som att tiden har stått still. Börjar snart tvivla på evolutionsteorin.
    Men ändå inte, det går sakta framåt. "Snart" tror vi förhoppningsvis på fred mer än på krig.

    Lisbeth

    SvaraRadera
  11. Anomali, triangulering och rentav Putin som tändande input-gnista för De Gröna.
    Birger försöker smida om det gamla förirrade MP istället för att komma med gångbara konkreta
    förslag till verklig omställning.
    Regissören har en svårare uppgift än krönikören eller kåsören.
    Dirigenten har mer att ta hänsyn till än opponenten.
    Sublima partitaktiska funderingar omkring olika konstellationer verkar tyvärr locka
    mer än verklighetsförankrad realpolitik.
    /IQ

    SvaraRadera
  12. Om du vill höra vad Birger har att säga om vad han vill konkret så är det bara att söka på bloggen och söka på youtube! Att du missat youtube är förstås ok, att du som följer bloggen är värre med tanke att du inte uppfattat all den konkreta politik som redovisats!

    SvaraRadera
  13. Ska vi bygga system för människor, eller ska vi anpassa människor efter system? Kommunisterna försökte med det sistnämnda, ekonomismens företrädare håller på.

    Det kan finnas en annan förklaring och den kan vara att
    den förstes vansinne förstärker den andres.
    Det kan finnas en annan förklaring och den kan vara att
    den andres vansinne förstärker
    den förstes.
    Strävan, intressen och vansinnen.
    Dom hänger ihop, men så länge
    ingen eller makterna eller BS vill vidkännas detta att vi alla är medlöpare så kommer Kapten Konkurs att fortsätta att härska!
    Några frågor ...

    SvaraRadera
  14. "Några frågor..."
    Ja Roland undrar om du bara orkat läsa de sista raderna. Dessutom undrar jag HUR du läser dem.

    Förlåt Roland! Men jag undrar vad du/vi vinner på att skjuta budbäraren? i det här fallet Birger Schlaug. Slutar Kapten Konkurs att härska då?

    Lisbeth

    SvaraRadera
  15. Lisbeth
    Du ställer väldigt bra frågor.
    Jag blev för mitt bästas anseendes
    skull, bortplockad från denna blogg, som var rätt åt mig, för ett par dagar sedan. Så lugn.
    Det finns ett dike mellan mig och Birger. När jag ska svara på dina
    frågor så måste jag vara på tårna och det är jag inte just nu.
    Men kanske på Söndag om Birger vill.



    SvaraRadera
  16. Lisbeth, Birger och andra som var med på den tiden. Minns ni om Sverige reagerade med krigsrubriker, när USA gick mot Kuba (Grisbukten)? Och hur var det med Panamas kanalzon? Och några andra ställen där USA visade musklerna?

    I Vietnam-kriget kom dock medierna att ställa sig emot stormakten i väster. Det var väl Palme som hjälpte till med det "omslaget", eller?

    Gt

    SvaraRadera
  17. Neoliberal Agendalör mars 08, 09:54:00 fm

    "Ska vi bygga system för människor, eller ska vi anpassa människor efter system? "

    Vi ska varken bygga statliga system eller anpassa människor in i dessa.

    Vi ska ge individen frihet (skydda den från tvång från andra individer) så den kan forma sitt eget liv, själv och tillsammans med andra.

    SvaraRadera
  18. och det gör nyliberalismen?

    SvaraRadera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.