En långlåda finns placerad på en släde. I långlådan ligger två kändisar nedbäddade i hö och fårfällar. Man far över Siljans is. Som är så lagom tjock. Släden hamnar i vattnet. Och brännande förälskelse uppstår. Kvinnan är 42 år och skriver i sin dagbok: "Det är som en vårflod i september!"
Detta utspelar sig i slutet av januari 1925. Kändisarna är författarna Elin Wägner och Sigfrid Siwertz.
Blöta och nedkylda sökte de sig till Mårsgården för att söka värme. Efter lite problem med en mindre tillmötesgående dam fick de komma in och värma sig innan dom tog sig tillbaka till det hotell där kändisar på denna tid bodde: Hotell Siljansborg i Rättvik. Dom var där tillsammans med Tor och Greta Bonnier.
Elin Wägner, som genomlidit ett äktenskap med den då välkände filosofen, författaren och kritikern John Landquist (som kanske inte var så bra på mopedliknande farkoster men väl så bra på det där med älskarinnor), skrev den 31 januari till väninnan Klara Johansson.
"Vi var ute och åkte släde på Siljan, isen brast och vi i spadet... minus 7 grader. Vi tog oss i land sedan vi sansat oss lite... men det dröjde en kvart, tjugo minuter, innan vi genomblöta kom upp till Mårsgården men där vägrade frun öppna för oss skeppsbrutna. Men på pensionatet fanns två snälla flickor som lät oss låna filtar, ta av de genomblöta kläderna och värma oss medan vi skickade efter kläder från Siljansborg. Jag fick 2 urringade sidenklänningar till mig men ingen päls att ersätta min genomblöta, så hemtåget var något egendomligt... Men Siljansborg har levt högt på denna händelse en tid. Förresten tar jag tillbaka det jag skrev om männen sist. Jag börjar nästa tro på kärleken igen."
Förälskelse blev det. Träffarna skedde i smyg. Sigfrid Siwertz var gift och var så där lagom road av att stöka till det med skilsmässa. Han skriver i ett brev till Elin Wägner ett drygt år efter slädturen:
"Cherié! Ack, min vän, den sagolika fjärran tid, då vi låg tillsammans under fällarna och under smekningar och förtroenden såg ljuset dö sin mildt patetiska död ute öfver den vackara Siljan!. Jag måste se dig igen snart, Elin. När man är ung är det ljuft att vänta, att längta - påstår dom... Karlfeldt åtminstone. Men när man är öfver fyrtio är de bara bittert. Ack, förlåt mig! Jag är en egoist, en grym gosse. Men jag gör åtminstone ingen hemlighet af det. (...) Min kära, kära vän, många kyssar, otåliga, bedjande, bönfallande kyyssar! Kom! Sigge."
Elin skriver i sin arbetsbok att tillståndet var "som en vårflod i september". Hon var 42 år. Och hade gett upp hoppet om en ny relation.
Vad hände? Blev det nåt långvarigt? Nja, några år fick dom. Men efter det att "Sigge" rest omkring i Afrika ett halvår (tillsammans med Tor Bonnier) hade det värsta gått över för hans del. Förälskelsen hade bytts ut mot malaria, Elin deppade ihop och lämnade Sverige - det tog henne fyra år att ta sig ur känsloläget.
Men förälskelsen genererade böcker. Elin Wägner skrev Natten till söndag (1926), som till del är sprungen ur hennes förhållande till Siwertz. Han i sin tur skrev boken Jonas och draken (1928). Elin kände igen sig i boken och blev besviken över vad hon läste. Som svar skrev hon Svalorna flyga högt (1929).
Någon ny passion blev det aldrig för Elin Wägners del. Däremot skrev hon den feministiska romanen Dialogen fortsätter (1932) och de två självbiografiska romanerna Genomskådad (1937) och Hemlighetsfull (1938). Sitt ideologiska testamente formulerade hon i Väckarklocka (1941)där feminism, pacifism och ekologism för första gången vävs samman i en tidvis mycket brännande text. Efter att ha skrivit en hyllad biografi över Selma Lagerlöf hamnar hon i Svenska Akademien.
De sista resterna av Hotell Siljansborg brändes för övrigt ner förra året.
Den som vill veta mer om Elin Wägner kan kika här eller gå in på Elin Wägnersällskapets hemsida.
Elin Wägner uttryckte frustration över att kvinnor trots år av rösträtt och talan inte betett sig bättre än männen. Så är det fortfarande. Åsa Romson MP gör nu ett försök och blir kallad naiv. Så blir det när man försöker bryta sig ur rådande normer.
SvaraRaderaDet hon säger kallas i Aftonbladet för "Miljöpartiets bomb" Istället för upprustning ställer hon och MP krav på en EU-ledd fredskår.
Välkomnar denna "naivitet" väldigt mycket och undrar om den inte bör utredas?
Om inte på denna blogg var annars?
Ställer mig frågan. Är EU för närvarande ett fredsprojekt, miljöprojekt? Finns det något som pekar på att det skulle kunna bli det?
Vad anser du Birger? Åsa Romson talar om "Man ser inte potentialen."
Måste erkänna att jag inte gör det fast jag inget hellre skulle vilja... Har jag missat något väsentligt i så fall vad?
Lisbeth
Undrar över om "Dialogen fortsätter"
SvaraRaderaDet gör den sällan. Ägnar vi oss åt för mycket passion? Den gör oss i så fall inte vidare rationella? Även om den är skön så länge den varar...Väldigt skön :)
Det blev inte någon ny passion för Wägner. "Men förälskelsen genererade böcker." "det tog fyra år att ta sig ur känsloläget". Säger en hel del...
Passionen för en filmroll eller passionen för en annan människa, vad gör dessa känslolägen med oss?
Vi håller krampartat fast "i ratten?" likt Anita Ekberg. Tills vi inte gör det längre... Först då sker det verklig förändring. Hon blev t.ex. djurens röst.
Hemska tanke hade det blivit en ny passion för Elin Wägner kanske inte "Dialogen fortsätter" eller "Väckarklocka" skrivits?
Det finns inget riktigt nytt under solen. Europa rustar fortfarande för krig och den arbetslösa ungdomen och inte bara den, stryker fortfarande längs väggarna och hoppas på någon slags revolution. Populistiska högervindar råder nu som då.
Elin Wägner skulle vara/är förmodligen fortfarande besviken på sina medsystrar och hela mänskligheten.
I EU parlamentet käftar S och M och ryker ihop om den fria rörligheten och om kollektivavtal.
Den fria rörligheten som "alla" säger sig villa ha och är en av byggstenarna, har visat sig gälla kapitalet och inte människors fria rörlighet. Att vi ens har den här diskussionen säger en en svensk (FP) politiker upprört.
En och en halv minut hade de olika parlamentarikerna på sig att ventilera långa tankar sist jag lyssnade...
Hur ska de gröna i parlamentet få andra att lyssna?
Men, "Man ser inte potentialen" säger MP. Potentialen finns inte nödvändigtvis i ett bygge som heter EU och som dessutom har militär upprustning inskrivet i grundlagen.
Potentialen/möjligheten finns inom oss människor...? Vad gör passionen för EU med oss?
Att kunna se potentialen till ett nytt tänkande inom unionen blir väldigt svårt. Ett kollektivt nytt tänkande krävs dock. Det måste börja med oss var och en...?
Lisbeth