lördag 2 februari 2013

Grattis Per, som fyller 70 idag.


Häromdagen skrev jag om Per Gahrton med anledning av att han idag fyller 70 år. Igår uppvaktades han med att få sig en bok tillägnad - Per Gahrton, den pragmatiske visionären. Ett stort antal skribenter - över 70 stycken! - skriver till och om Per på olika, mer eller mindre ideologiska, teman. Så här skriver jag:

Inför det att jag skulle hålla mitt sista kongresstal som språkrör – det var i juni år 2000 - så bad min fru Lena mig att jag skulle passa på att tacka Per för de barn hon fött. Vilket jag naturligtvis också gjorde.

Utan Per hade jag nämligen inte träffat Lena på den där parkeringsplatsen på den där skolgården i Örebro på det partibildande mötet 1981. Utan Per, som initiativtagare och erfarenhetsbank, hade det nog inte blivit något partibildande möte, i vart fall inte något som skulle leda fram till ett reellt riksdagsparti. 

Så det var ju bra att Folkpartiet var så dåligt som det var, och så infamt involverat i Linje 2 inför kärnkraften att Per i sin bok Det behövs ett framtidsparti närmast känner avsmak när han ”ymnigt svettandes” sprang förbi en demonstration mot atomkraft i Lund och kände ”en sorts befrielse som om strömmen från mitt inre kunde svepa med sig allt ruttet och förljuget ur det becksvarta hål som hos partipolitiker sitter på själens plats”.

Huruvida det becksvarta hålet finns kvar kan Per förstås bara själv svara på, men jag tror att så inte är fallet även om jag i hans bok Mina trettio år med Miljöpartiet kan konstatera att han är oändligt lojalt med det parti han skapat. Han beskriver sig själv som den som haft helhetsansvar för Miljöpartiet under den långa resan. Och det är nog sant. 

I den där boken ger han förresten mig några kängor, vilket fick några tidningar att erbjuda mig plats att gå till angrepp på Per. Jag valde att låta bli. Jag har nämligen nästan inte någonting jag kan lägga till grund för att gå till angrepp på Per. Tvärtom. Inte för jag känner Per så väldigt mycket rent personligt, men i den egenskap jag känner honom har han faktiskt alltid varit schysst. En ovanlig företeelse i politiken, kan man tycka. Dessutom har han haft det goda omdömet att bli förbannad när hans baby – MP alltså - plötsligt började förespråka militarisering av EU. Själv slutade jag betala medlemsavgiften i den vevan. 

Katrineholm, valet 1982
När jag efterträdde Per som språkrör efter valet 1985 så var det med viss bävan. Efter några år berättade Per att han förordat mig som rör, och tillade försiktigtvis – och möjligen skämtsamt - att det gäller ju att se till att ens efterträdare inte överträffar en själv. Nåja, under många år höll han ett vakande öga över vad som hände i partiets ledning. Och det som alltid förvånade mig – och förvånade mig ända sedan första gången jag såg honom på det där partibildande mötet – är att karln är blyg och inte alls den där skränande råbusen som han inte sällan målats ut som i medierna. I sin bok om sina trettio år med partiet meddelades att han noterat att jag beskrivit honom som blyg. Han tar avstånd från den bilden. Hrm, jag finner det också ganska blygt…:-)

Pers engagemang är det stora och internationella. När vi andra partiarbetande stackare småpratade lite om vad vi gjort under helgen – typ knallat i skogen eller glott på teve – så pratade Per om (minst) möten med Arafat eller gick ut för att läsa en hundrasidig rapport för att efter några minuter komma tillbaka och redovisa innehållet. Det spelade inte så stor roll vilket språk rapporten var skriven på. Dessutom kunde han, i samband med helgmöten, fräsch som en lilja, kommer ner till frukostbordet med en nyskriven debattartikel medan vi andra tittade nyvaket och storögt på honom. Det gällde att inte jämföra sig med karln, då blev man så jäkla liten, trots att han var både bra och generös när det gällde att lyfta sina politiska kamrater. 

För övrigt är det inte så få gånger jag slapp betala pizzan på krogar i allt från Vänersborg till Piteå under 80-talet. Pizzabagare som kände igen mig frågade om jag kände Per Gahrton. Jodå. Då kom leenden och varma ord om hans kamp för palestiniers rättigheter och sedan var det inte tal om att jag fick betala. 


Vad är naturligare – när man skall skriva något inför Pers 70-årsdag – än att filosofera lite över grön ideologi och vad det embryo han skapade tagit vägen. 

Inför valrörelsen 2010 – måtte detta vara en parentes i partiets historia! – hade man konsekvent agerat för att få ett block om foten. Hela strategin att före valet binda ihop de ”rödgröna” partierna i ett block sprang ur de tvångstankar som tycktes bemästra Miljöpartiets dåvarande ledning: statsrådsposter till varje pris. I minnet bör man ha att Per i samband med partiets bildande föreslog att det i stadgarna borde framgå att varje form av blockbildning före ett val skulle vara förbjuden… Allt för att förhindra att man i framtiden skulle lockas in i den maktpolitiska fällan.

För Miljöpartiets del innebar det att man – för att inte skrämma socialdemokratiska väljare från blocket – fick avsäga sig hela kärnan av partiets politik. Nyckelbegrepp som sänkt arbetstid, friår, livskvalitet, militär nedrustning, social närvaro, informell sektorn och grön skatteväxling - med sänkta skatter och avgifter på arbetstid och höjda på energi och utsläpp – försvann från den politiska dagordningen. 

I själva verket försvann hela den gröna tankesfären, hela den gröna världsbilden. Någon kritik eller analys av jakten på materiell och ekonomisk tillväxt existerade inte. Någon analys av konsumtionssamhällets konsekvenser för vare sig planet eller människor sågs inte till. Detta trots att de mest avgörande frågorna för vår framtid – klimat och resursfrågor - är oavhängig just vårt sätt att jaga tillväxt genom ständigt ökande konsumtion.

Partiet reducerades från idéparti till ett maktparti. Målet var röstmaximering, vilket man grovt kan likställa med ett företags jakt på marknadsandelar.

Inför första valet: 1982.

Miljöpartiets utmaning ligger nu i att utifrån grönt perspektiv analysera, problematisera och kritisera synen på ekonomisk tillväxt. Just detta var för övrigt grunden för att partiet en gång bildades. 

I det första partiprogrammet, med Per som motor, kunde man läsa: ”De ansträngningar som gjorts för att bygga upp vår välfärd är värda mycket respekt. Men någonstans på vägen förlorades de fina målen om frihet, rättvisa, solidaritet, trygghet och inflytande ur sikte. En ständigt ökad ekonomisk tillväxt, för att först och främst nå en hög materiell levnadsstandard, kom att bli ett självändamål.”

Det är än mer aktuellt idag. Då, för mer trettio år sedan (1981), gjorde vi analysen att ekonomisk tillväxt gick hand i hand med ökad påfrestning på vår planet. Några år senare – 1987 – kunde vi dessutom konstatera att forskarna hade tillräckligt underlag för att vi som politiskt parti skulle driva klimatfrågan. I år släpper världen ut mer klimatgaser än någonsin, trots Al Gore och alla konferenser. Kopplingen mellan jakten på tillväxt och ökande utsläpp av växthusgaser och utarmning av naturresurser finns kvar. Den stora, övergripande utmaningen, för Miljöpartiet är således att föra upp frågan om den ständiga ekonomiska tillväxten på den politiska dagordningen. 

Att analysera, problematisera och kritisera jakten på ekonomisk tillväxt är kontroversiellt.  I den politiska och ekonomiska debatten utgår nästan alla från att tillväxt är en förutsättning för fortsatt utveckling.  Det finns en lagrad tro på evig tillväxt. Att i en ekonomisk debatt ifrågasätta tillväxten är lika oerhört som om en präst under en predikan skulle ifrågasätta trosbekännelsen. 


MP:s första regelrätta språkrör: Per och Ragnhild Pohanka.

Det är regel att ekonomer och politiker hävdar att tillväxten är en förutsättning för det som de flesta av oss sätter värde på – en god standard, trygghet och välstånd. Beviset finns ju i våra föräldrar och morföräldrars marsch ut ur fattigdom, hur vi fått moderna bostäder med rinnande varmt vatten och wc, mat på bordet och möjlighet för de flesta familjer att köpa bil och kanske till och med en sommarstuga.

Men man kan förstås vända på det. Det är människors behov och vilja att förbättra sina och sina medmänniskors liv som drivit fram uppfinningar, verksamheter och regelverk som lett till ekonomisk tillväxt. Vi har fått bättre bostäder, vi slipper hungra, vi har fått bekvämare liv därför att vi har strävat dithän. Och den strävan har lett till ekonomisk tillväxt.

Vad som är hönan och ägget – är det tillväxten som gett oss det goda livet, eller är det stävan efter det goda livet som lett till tillväxt – är inte ointressant. Den kan förvisso ses som en filosofisk fråga, men det är också en reellt praktiskt politisk fråga. 

Om det är vår strävan att få goda liv som medfört tillväxt så bör vi rimligen inte ställa oss frågan Hur får vi fortsatt tillväxt? utan istället ställa oss frågan Hur får vi bättre liv?
 
Det är på intet sätt självklart att bättre liv innebär fortsatt ökad konsumtion, ökad produktion, mer arbete. Det kanske så att mer fri tid, mer kultur och ökad social närvaro innebär bättre liv. I så fall bör vi inrikta oss på att uppnå detta. Trots att det inte med automatik leder till ekonomisk tillväxt.
Frågan är alltså om det är ekonomisk tillväxt som tar oss vidare till nästa steg på utvecklingstrappan eller om vi befinner oss i skede där andra lösningar är både önskvärda och nödvändiga. Min övertygelse är att varje tidevarv har sin lösning på den eviga frågan vad som är utveckling.



Vad är en människa? Den politik man bedriver utgår alltmer från att människan är blott och bart en ekonomisk varelse vars uppdrag är att springa fortare och fortare i ett hjul som snurrar allt fortare. Men vi är inte i första hand ekonomiska varelser. Vi är biologiska, sociala, kulturella – och andliga om ni så vill – varelser. Och det är en oändlig skillnad att bygga samhälle för ekonomiska varelser och för riktiga människor.

Se där den mest övergripande utmaning ett grönt parti har.

Apropå bra liv: Bäste Per, jag önskar dig ett bra liv som ålderman för det gröna partiet och att du får uppleva att partiet lyssnar på din kritik av militarisering och vinstsyftande skolor. Då kan partiet bli än bättre.

7 kommentarer:

  1. Ynkligt av de mer formella delarna av MP att vara så ointresserade av Pers födelsedag! Dom hade ju inte funnits utan honom! Skitungarna borde ta sig i kragen - om dom kan slita sig från Södermalm-träsket.

    SvaraRadera
  2. De sista styckena i det du skriver här ovan är det gamla miljöpartiets plattform i ett koncentrat. Och så beskådar vi ett grönt skelett idag! Nästan ingenting finns kvar, och människorna som leder partiet är blinda, tycks det mig. Stackars väljare, de har inget grönt alternativ 2014.

    SvaraRadera
  3. Jag trodde i ett ögonblick, miljöskadad som jag är, att det stod "ELVIS KVALITET" på affischen från Katrineholm 1982.

    SvaraRadera
  4. Ulf, håller med, det sista stycket sammanfattar på mindre ån 80 ord hela saken.

    SvaraRadera
  5. Också jag vill passa¨på att säga grattis Per, och liksom Birger önskar jag Per att få uppleva ett Mp som hittar tillbaka till sina värderingar och interna former byggda på jämlikhet, mångfald, samarbete och respekt för varandra.

    SvaraRadera
  6. Att gå mot EU, är det samma sak som att gå emot EU?

    MOT leder tanken till att gå mot bättre tider. EMOT leder tanken till att vara "anti" = motståndare till något.

    Rätt eller fel?

    Gt

    SvaraRadera
  7. Jag var linje tre vid kärnkraftsomröstningen, men för ung för att rösta.

    Idag vill jag bygga ny kärnkraft, eftersom som jag ser det, det är det minst dåliga alternativet för klimatet och minskat fossilberoende. Men i media tillåts inte mycket till diskussion om nackdelarna med de s.k. förnyelsebara energikällorna, de är heliga kor.

    SvaraRadera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.