onsdag 9 januari 2013

Rätten till sitt liv - kan det vara rätten till sin död?

Mycket sevärd film om dödshjälp.
Så är det dags igen. Det blir så med mer eller mindre jämna mellanrum. Debatt om rätten till vår död. Nu är det Torbjörn Tännsjö (igen) och Wayne Summer, professor emeritus i filosofi vid universitet i Toronto, som skriver på DN Debatt. 

Det år en svår debatt. Den blir enklare om man som skribenterna tar ett enskilt fall som utgångspunkt. Ett fall där rätten att få avsluta sitt liv känns som en djupt värdig och humanistisk reform. Det är nästan alltid sådana fall som startar nya debattvågor.

Men frågan har en större dimension. Den bör rimligen sättas in i ett större samhällssammanhang. Det tycker jag att skribenterna, som är professorer i filosofi, borde göra istället för att använda ganska enkel retorik.

Jag skulle ha mycket lätt att ta ställning för dödshjälp, utan någon som helst tvekan, om vi levde i ett gott samhälle där människan inte bedömdes efter sin lönsamhet. Men steg för steg har vårt samhälle invaderats av ekonomismens värdegrund. Och det försvårar frågan.

Fundera en stund över vad det är för världsbild och syn på livet som gör att Svensk Näringsliv anser det som bortkastade investeringar att läsa historia om det inte leder till produktivt jobb, att regeringen anser att den som inte har ett heltidsjobb lever i "utanförskap" med allt vad det medför av skuldbeläggning och reducering av livsvärdet, att facket talar allt mer intensivt om att människans uppdrag är att producera och konsumera. Fundera över vilken syn på människan som råder då man auktionerar bort gamla vårdbehövande människor till det bolag som lägger lägsta anbud. Hur hanterar marknaden en människa som kostar mer än vad statsbidraget är, som dag efter dag, år efter år, tär på den vinst ägarna kräver?

I ett sådant samhällsklimat finns anledning att fundera över hur hårt pressade människor kan bli att skriva under sin egen dödsdom av ekonomiska skäl. Marknadsvärdet av en döende är inte stort. Det visste de gamla i äldre tiders Fattigsverige. Berättelser om ättestupor är överdrivet, men inte utan grund.

"Låt oss själva bestämma om vi ska få hjälp att dö" är rubriken på debattartikeln i DN. Det låter bra. Men den fria viljan är ett överdrivet begrepp. Den är styrd av våra normer, vår kultur och vilka erfarenheter vi samlat på oss. Är normen sådan att människovärdet sätts allt mer i kronor, i lönsamhet, i siffror på konton blir också trycket att av egen" fri vilja" avsluta sitt liv större än det skulle varit i ett rikt humanistiskt samhälle. Det är naivt att tro att trycket på den enskilde skulle utebli. Och hur värderar man värdet i att någon av egen fri övertygelse får hjälp att avsluta sitt liv mot att någon annan drivs att avsluta sitt liv med assistans?

En arbetsgrupp inom Statens medicinketiska råd föreslog för några år sedan att läkare bör ha rätten att skriva ut en dödlig dos läkemedel till en obotligt och svårt sjuk patient, så att patienten själv kan avsluta sitt liv. Det blev debatt då också. Och jag hade utan att tveka sagt ja - om vi kunnat lita på samhället. Nu är ett ja mer tveksamt. Trots att jag sett lyckan i ögonen på en person som trodde att jag hjälpt honom att få avsluta sitt liv. Det gällde min far.


Min far dog med ett förundrat och lyckligt leende i sina ögon. Han lyfte sina händer, log och somnade in. Han hade tackat mig, med en min av hemligt samförstånd för att jag hjälpt honom bort från plågorna. 

- Jag är dig evigt tacksam, sa han när sprutans nål gled in genom huden. Jag är dig evigt tacksam.

Vi var ensamma i hans rum. Det luktade urin och gammelman. Klockan i rummet bredvid slog två kyrkklockstunga slag. Den tunga byrån med intarsia stod vid sängen, en låda var utdragen och fungerade som sängbord. Där fanns medicinburkar, ett glas, några tidningar och en låg burk med svarta oliver. Gatubelysningen fladdrade mot väggen och jag såg min skugga bakom hans strama, grågula ansikte med stora ögon och insjunkna kinder. Var det min far?

Min far var stor och rund och bjöd på olikfärgade kompepiller från en liten burk när vi strosade omkring på tomten på våren det där året då han hade lite tid över. Det var visst bara en gång, vad jag minns. Fan ta dig, pappa! Du var rädd för ömhet och kärlek och närhet och gav och tog aldrig några förtroenden. Men du kom hem med hundra mums-mums i en jättekartong. Du gömde din rädsla för närhet i påsar med godis som du hällde upp på köksbordet när du kom hem sent på lördagseftermiddagarna. På morgnarna såg jag dig nästa aldrig, du åkte iväg till arbetet vid femtiden och hade väl just aldrig semester. Jag tror du flydde från något. Rädsla för närhet. Jag minns inte att du kramade mig någon gång - men som gammal höll du krampaktigt i mina händer med dina frusna händer och hade tårar i dina ögon. Jag såg dig aldrig krama mamma heller.

Nu låg han där i sin säng, liten, tunn och hjälplös. Han hade tittat på mig i ett samförstånd jag aldrig tidigare sett i hans ögon. Han hade tackat mig för hjälpen.
- Jag är dig evigt tacksam. Jag är dig evigt tacksam.

Han slöt ögonen, snarkade lite och de magra gammelgrå händerna låg knutna över bröstet som gjorde de sig i ordning för att dö på ett riktigt sätt. Så lyfte han stilla den högra armen, fortfarande med ögonen stängda. Så öppnade han sina stora ögon, tittade förvånat mot evigheten där jag bara såg taket. Så log han, blev femtio år yngre, som den gången han bjöd på kulörta sockerpiller ur en liten ask den vår han hade tid. Så lyfta han sin vänstra arm och lät den, likt en dirigent som dirigerar romansen ur Carl-Erik Larssons pastoralsvit, mjukt röra sig som om den ville uppmärksamma mig på det oändligt vackra som fanns där framför hans ögon.

Han sökte mig med blicken, jag satt i fönstret på den djupa fönsterbrädan, min skugga var fäst på väggen bakom sängen där han låg. Hans ögon tackade mig än en gång. Men framför allt berättade de om den frid han kände och allt han förstod i detta ögonblick. Så slöt han ögonen, lät armarna mjukt och stilla sjunka ner mot bröstet.

Hans liv var borta. Kroppen låg där åter liten och gammelgrå. Odören av urin kändes åter koncentrerad i rummet. Jag öppnade fönstret, det sa han till mig att göra. Det ska inte lukta, sa han. Vädra ut.

Så blev det stilla i rummet. Livet lämnade rummet. Kylan från natten vandrade in. Hans kropp låg där. Jag kände inte sorg. Jag kände tacksamhet över att få vara med om några sekunder av gemenskap och samförstånd.

- Hej då, du var väl inte den bästa av fäder. Inte den sämsta heller. Tack för att jag fick vara med om den här stunden. Tråkigt att det blev den enda stund i våra liv när vi kände samhörighet och vågade visa kärlek. Hej då, pappa.

Det var så jag sa. Jag minns orden i detalj. Jag kan fortfarande se glädjen och tacksamheten i hans ögon när han fick sprutan. Som tack suddade han ut varje uns av den rädsla jag haft för döendet. Jodå, jag känner till det där om att det kan bli syrebrist i hjärnan som kan ge en förlösande lyckokänsla hos den som dör men den förtar inte upplevelsen.

Jag tror att rädslan för döendet växte fram den dag, när jag som liten, hörde honom berätta att han en gång varit på väg att drunkna vid en brygga. Ett färglagt fotografi på just den bryggan fanns inramat i hallen, till höger om ytterdörren. Jag blev alltid påmind om döendet.

Pappa hade haft ålderdiabetes under många år. Så småningom hade sår vuxit fram på fötterna. De hade invaderat allt mer frisk hud, han fick svårt att gå och blev så småningom liggande, omskött av min mamma under många och långa och oroliga år. I det längsta försökte han ta sig till toaletten själv, ramlade gång på gång, slog sig, blev liggande i timmar, huttrande. Hundratalet biträden, undersköterskor och sjuksköterskor passerade revy som vore hemmet ett vandrarhem. Som vore det möjligt att behandla de illaluktande och allt köttigare såren på fötterna och benen utan vare sig personligt ansvar eller personlig uppsikt. Den välmenande sjukvården och den alltid så vänliga personalen förvandlade hans sista år till ett förnedrande helvete.

- Jag är dig evigt tacksam, sa han. Jag är dig evigt tacksam. Kanske var det därför han gav mig en skymt av döden som den milda och vackra befriaren. Mitt förhållande till döden hade präglats av rädsla och ångest men hade samtidigt gett mig ork att leva när jag velat dö. Insikten av att kunna ta sitt liv när som helst gjorde det uthärdligt att leva några timmar till när ångesten och känslan av meningslöshet och oändlig otillräcklighet kom krypande innanför huden under de långa och mörka skolåren.

Jag känner skuld. Han fick en spruta. Han tackade för att lidandet och förnedringen äntligen skulle ta slut. Jag berättade för honom att jag ringt. Han ville dö, sa han. Det måste vara färdigt snart, sa han. Jag har ringt, sa jag. Dom kommer och ger dig en spruta. Tack, då får jag dö, sa han.

Dom kom, han fick sin spruta. Hans ögon blev klara den sekund nålen gjorde hål i huden för att vätskan skulle kunna sprida sig i hans kropp. Hans blick mötte min och i blicken fanns ett oändligt tack. Tack för befrielsen. Tack för konspirationen.

Så var det. Hans tacksamhet var stor. Så stor att han med ett förundrat leende, trots att han under ett helt liv förfäktat motsatsen, ville visa att döden kanske inte var det absoluta slut han under sin livstid förfäktat. Och att döendet gick att leva med. Kanske hade han aldrig erkänt om han vetat att sprutan innehöll morfin i syfte att mildra smärtorna en stund innan lidandet och förnedringen skulle ha fortsatt nästa morgon.

Han gav mig något stort. Av misstag.


15 kommentarer:

  1. apropå det du skrev i går så borde denna rapport lyftas lite högre. Där står det ju svart på vitt att vi bör jobba mindre och dela på jobben. Den kan arbetarrörelsen och andra behöva läsa. Hur kom den bort i mediabruset?

    http://www.naturvardsverket.se/Start/Om-Naturvardsverket/Vara-publikationer/ISBN1/6500/978-91-620-6524-9/

    /A

    SvaraRadera
  2. Päivi Rissanen Nilssonons jan. 09, 08:54:00 fm

    Visst är eutanasia en näst intill omöjlig fråga. Tänk bara på hur man hanterar frågan om de gamla. I Kina skall man bli tvingad att en gång om året besöka sina föräldrar. Annars får man böter. i Tyskland har man börjat skicka sina mest vårdkrävande gamla till östblocket där vården är billigare. Kul för de gamla när de inte vet vart de har hamnat och när alla pratar ett obegripligt språk. Man undrar också hur tyskhatet tar form i en sådan vårdsituation när ingen ser och ingen hör.I Finland har debatten om eutanasia dykt upp starkt. Man vet inte vad man gör med de som har långtgången demens. Jag som jobbat i 20 år med personer med svåra funktionshinder har ställt mig frågan. Men min katt gick det bra att avliva efter 18 års gott liv. Hon visade själv när det var dags. Abort har annars varit en liknande fråga. Päivi RN

    SvaraRadera
  3. Hej
    OBS jag kan inte själv avgöra om mitt ämnesval är passande under dagens inlägg - så ta bort det om Ni finner så!

    Hursom, jag skulle vilja prata om "födelsen av", och "livet" för, det svenska Miljöpartiet de Gröna.

    Jag undrar om det kan vara en viktig del av Mp:s nuvarande dekadens att det är fött av en fd Folkpartist, alltså Per Gahrton?

    Alltså att insikten av Kapitalismens ohållbara natur inte tillsynes finns med som en genuin del av den uttalade ideologin, och som därför bara "lever" i vissa stunder med vissa Mp:ister som själva har denna insikt, som t.ex. Birger här, Valter Mutt, Annika Lillemets m.fl. och inte genomsyrar partiet i sin helhet?

    Alltså kan det vara så att den systemkritik=kritik av kapitalismen som du Birger föredömligt förde fram, mer kom från dig, och inte från svenska Mp "själ"?

    PS på tiden jag gick med i Mp tog jag naivt för givet att Mp var ett i grunden systemkritiskt/kapitalismkritiskt parti, men som inte verkar vara det längre...

    Kan det ha varit ett Stort misstag att Mp föddes, och att det hade varit mer värt om istället Vänstern hade fått mer kraft, tydlighet och radikalitet mot Kapitalismen!?
    Ovanstående kan förstås inte besvaras eller göras ogjort, men man kan kanske lära ngt för framtiden...

    SvaraRadera
  4. I sin artikel skriver Wayne Summer, professor emeritus i filosofi vid universitet i Toronto och Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet bland annat:

    "Vi hävdar att ett samhälle som hyllar medborgerliga dygder som medlidande och respekt bör utvidga människors valmöjligheter till att också omfatta dödshjälp. Vi skulle personligen önska att detta alternativ fanns tillgängligt för oss om vi skulle behöva det. Eftersom vi bor i länder som förbjuder dödshjälp, kan detta endast bli möjligt om frågan först blir föremål för en seriös offentlig och politisk debatt. Denna artikel är ämnad att bidra till en sådan debatt."

    Dödshjälp eller inte är en svår fråga. Om frågan ska bli "föremål för en seriös offentlig och politisk debatt" fordras djupare tankegångar där reinkarnationens betydelse "blir föremål för en seriös offentlig och politisk debatt".

    Fysikalisten behöver komma bort från de tankefel som säger att människan endast är en fysisk varelse. Genom reinkarnationens betydelse får man insikt om de lagar som styr vår planet och hur de påverkar födelse, utveckling och så kallad "död". Utan kunskap om reinkarnationens betydelse irrar vi runt i fortsatta tankefel och okunnighet.

    Christer

    SvaraRadera
  5. Nuvarande Kapitalism med dess inneboende expansions- och vidgande klyft krav är ju bevisligen aktiv dödshjälp både för ekosystemen som för en rad olika arter inklusive människan själv, t.o.m. de så kallade medicinerna isig i många fall utövar dödshjälp på naturen med dess flora och fauna inklusive människorna i den...

    Fast i alla dessa fall vet jag inte med mig att vare sig naturen eller människorna bett om det...

    Kanske är det de yngre religionerna tillsammans med Kapitalismen som uppfyller sina egna profetsior om undergång på ett kombinerat medvetet och undermedvetet sätt...

    SvaraRadera
  6. Tom.

    Du berör något som nästan får mig att hicka. Det verkar ju vara just så som du antyder. MP var inget antikapitalistiskt parti i början av 1980-talet, då jag gick med, fast jag trodde det.
    Alla såg ju så "vänster" ut, ja vänstrare än det dåvarande VPK.

    Men där kanske var en liten lurifax inbyggd, en gen, den som en del av FP var far till. Varvid vi nu ser effekten: tämligen lam kritik från MP mot den giriga kapitalismen.

    Tack Tom! Du har nog öppnat ögonen på en del.

    ......................................................................
    Gällande dödshjälp så finner jag bra argument emot dylikt i den tidskrift, Enim, som ges ut av JA till Livet-rörelsen.

    Gt

    SvaraRadera
  7. Tom, funderar över hur MP var vid födelsen. Var det antikapitalistiskt? Svaret är ja, likaväl som partiet var antisocialistiskt. Per Gahrton, som ju bland annat varit aktiv i Folkpartiets ungdosmförbund, medförde en del idéer, som t ex att de stora bolagen skulle ha tredelade styrelser - så att ägarna, de anställda och staten var och en skulle ha en tredjedels inflytande.

    När vi utvecklade iden om Närfonder - som var en utveckling av det som några år tidigare kallades "Kommunala alternativfonder" - så avvecklade vi visserligen löntagarfonderna, men finansierade dem på delvis samma sätt (extra skatt på övervinster i företag, men inte höjd arbetsgivaravgift vilket löntagarfonderna också finansierades med). Närfondernas idé var att bland annat utveckla det lokala näringslivet, gärna i kooperativa former, samt även ge räntebidrag när anställda skulle ges möjlighet att ta över ägandet av sina företag då dessa skulle säljas. Vi ville också med närfonderna rent allmänt stödja kooperativ småskalig verksamhet, företag där de arbetande ägde etc. för att upprätthålla mångfald.

    I början talade Per G däremot om minskade marginalskatter, vilket vi emellertid ganska snart (redan 1985) övergav för att sedan inför valet 88 ha en fördelningspolitik - såväl vad gäller skatter som socialförsäkringssystem - som var betydligt mer "vänster" än VPK (nuvarande V) hade.

    När partiet bildades presenterades näringslivspolitiken som att målet var "ett myller och mångfald av ägarformer - statligt, enskilt och kooperativ för att uppnå ekonomisk balans."

    När partiet kom in i riksdagen 1988 inträffade, enligt mig i alla fall, en viss försiktighet, vilket fick mig att 1989 skriva en DN-Debattartikel där jag krävde att partiet tydligare skulle bli antikapitalistiskt. Alla var inte nöjda med det.

    Redan då fanns det en kamp inom partiet där Åsa Domeij och Roy Ottosson (sedermera Roy Resare) drev linjen att staten inte borde äga, utan bara styra. Mot stod jag som hävdade att det finns självändamål i en del statligt eller på annat sätt offentlig ägande.

    SvaraRadera
  8. Tack Tom
    Jag har länge anat MPs makt- och
    marknadsekonomiska omedvetenhet.

    Men jag har varken haft mod eller
    förstånd att formulera det på det
    pregnanta sätt som Du har gjort.
    Tack!

    Tänk om Vi som inte lägre behövs
    skulle gadda ihop oss och skapa
    de många kulturer som Jorden saknar.

    Visa att våldgirighetsekonomismen är vansinnig, onödig och Jordförödande!

    SvaraRadera
  9. Vad menas med "antikapitalistiskt"?

    B.

    SvaraRadera
  10. "antikapitalistiskt"?

    Någon skrev:

    Visa att våldgirighetsekonomismen är vansinnig, onödig och Jordförödande!

    Till detta skulle jag vilja lägga till:
    Vad har hänt i dig och mig under tiden?

    Detta oroar mig till gränsen för
    vad mitt för-stånd klarar av !!!

    SvaraRadera
  11. "Socialism är en ideologi som har sin tilltro till att gruppen, kollektivet och ev. även staten har bäst förmåga att lösa ekonomiska och politiska problem.[1]. En grundsten i denna ideologi är att kollektivets bästa är överordnat individen.

    Vanligtvis omskrivs idag Socialism som en politisk och ekonomisk doktrin som syftar till att skapa det klasslösa samhället."
    ...
    "Som gemensam nämnare har socialismens olika riktningar arbetarrörelsens historiska kamp mot förtryck och ekonomisk utsugning av samhällets undre klasser, det så kallade proletariatet."

    Wikipedia:

    http://sv.wikipedia.org/wiki/Socialism

    Och om man är anti- är man emot allt detta ovan?

    SvaraRadera
  12. Birger skrev:
    "...funderar över hur MP var vid födelsen. Var det antikapitalistiskt? Svaret är ja, likaväl som partiet var antisocialistiskt."

    Hej
    Låter ju bra att partiet åtminstone var antikapitalistiskt vid sin födelse, men det är ingen kärna som man hållt vid liv, än mindre utvecklat, erfar jag. Under Peter Erikssons tid inklusive Lennart Ohlsen har väl nedmonteringen varit närmast total.

    Ungefär som Vänstern har en tydlig, korrekt och vällovlig antikapitalistisk analys att luta sig mot i.o.m. med Marx - men som inte lagt erfoderligt krut, ännu, på att utveckla alternativen.

    Ok, Mp är antisocialistiskt och Vänstern är Socialistiskt - jag tänker att jag hellre har Demokrati med jämlika förutsättningar där stor frihat råder vad gäller det privata och kollektiva - men som sagt inom kollektiv Demokrati, än att ha Socialism - förresten är inte Socialism ett tämligen luddigt begrepp där olika personer definierar det på sitt egna sätt!?

    Tacka vet jag "Edee" Ekonomisk deomokrati & ekologisk ekonomi, som några V-partister uttryckt det...

    SvaraRadera
  13. "Rätten till sitt liv - kan det vara rätten till sin död?"
    Här tycks det vara MP:s rätt till liv eller död som gäller.
    /Mr X

    SvaraRadera
  14. Jordens bästa bör bli
    de intressen som överordnas
    de oljeintressen som
    Carl Bildt sätter högst.

    SvaraRadera
  15. Det var klokt och vackert skrivet.

    SvaraRadera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.