måndag 10 september 2012

Palme v/s Fälldin

Klicka på bilden.

Så har då Olof Palme blivit film. Ska förstås se den. Premiär på fredag - och kommer i längre variant under julhelgen i SVT. Personligen gillade jag Palmes (formella) utrikespolitik, men ogillade mycket av socialdemokratins spydiga maktfullkomlighet och betongpolitik.

Åren har ju gått. Palme var fascinerande, men frågan är om inte Torbjörn Fälldin var minst lika fascinerande. Om honom pratat jag med Olle Svenning i det här programmet.

Fälldin agerade perfekt i valrörelsen 1976, året då socialdemokratins hegemoni föll. Han har berättat att han lade sig till med en sävligare stil än vanligt för att kontrastera mer än vanligt mot Palmes snabba, intellektuella och, i teverutan, högdragna stil. 

Blundar man och lyssnar till den historiska debatten, som hölls inför 10 000 jublande(!!!)  människor på Scandinaviun, så vinner Palme rent  tekniskt. Retoriken, engagemanget, briljansen, de ideologiska guldkornen.  Men han var alltför bra, alltför skicklig. Han var skrämmande effektiv, så effektiv att det slog tillbaka i teverutan. Dessutom var han högdragen, försökte förlöjliga Fälldin. Det var den sävlige bonden från enkla förhållanden mot den snabbe socialisten från överklassen i Stockholm

Fälldin vann slaget i teve - på samma sätt som Kennedy vunnit debatten mot Nixon i teve, men förlorat den i radion. Fälldin vann valet, fick 25 procent av rösterna och bröt socialdemokraternas 44-åriga regeringsinnehav.

Centern blev den tidens stora borgerliga parti – efter det att man å ana sidan tagit avstånd från socialismen och å andra sidan snott fråga efter fråga från socialdemokraterna: Fälldin tog över frågan om arbetslösheten från Palme - precis som Reinfeldt gjorde med Persson - och talade lika varmt om glesbygden som om låginkomsttagarna. Centern lanserades som det nya arbetarpartiet.

Torbjörn Fälldin var en del av, och förstärkte, den gröna vågen på 70-talet. Han drev också fram den debatt som mer än någon annan har engagerat väljare i Sverige: kärnkraftsfrågan. Den splittrade inte bara familjer, vänskap och partier utan blev också ett kraftfält för idén om decentralisering, "hela Sverige skall leva" och skapade debatt om materiell tillväxt v/s livskvalitet.

Den som röstade på Fälldin - för det var nog mer på Fälldin man röstade än på Centerpartiet -  röstade inte bara mot kärnkraft utan också mot betongsossar, mot högern, mot tillväxtfanatiker och mot centralism.Själv hade jag flyttat ut från Stockholm, läste Land och Arbetaren, var en del av gröna vågen, självförsörjning, höns och så småningom får. Jag besökte ett Centermöte i Vingåker, gick därifrån och undrade var jag kommit, det var något helt annat än det radikala Centerparti som fanns i Stockholm.

Fälldin var - trots att han var djupt kulturkonservativ - på många sätt mer radikal än både gårdagens och dagens socialdemokratiska elit.  Hur som helst: jag samtalar med Olle Svenning i serien En bok, en författare här.

6 kommentarer:

  1. Att välja parti är som att välja livspartner.
    Går man efter vetenskapliga fakta och förstånd lägger man ner det hela.
    Kittlas känslorna kan det bli någonting på kort eller rentav lång sikt.
    Framgångsrika politiker fångar känslor men struntar i vetenskapen.
    Aran

    SvaraRadera
  2. Intressant intervju med Svenning. Tog den till frukost... Synd att man inte var med 1976, vilken stämning på debatten mellan Palme och Fälldin! Så annorlunda politisk framställning var på den tiden! Och de fick prata fritt i 15 minuter som inledning!!!

    SvaraRadera
  3. Fälldin var väl en skojare, eller blev han så pressad av moderaterna att det gick åt fanders? Minns att morsan gick med Fälldin-knapp på jackan och började läsa Land. Hon var från klassisk arbetarklass.
    Mona

    SvaraRadera
  4. Vem står vid Fälldins högeraxel?

    Han ser ut å ha vandrat in i fel film!

    SvaraRadera
  5. Fred, vet inte, men en kul sak, förutom han som kommit in i fel film, är att Fälldin antingen var ganska cool eller också putsade på sitt varumärke, när journalister sökte honom hemma på gården i Ås så hände det att hans mor Hulda svarade Torbjörn, ja han är väl ute och tar upp potatis". Jag funderar om det var en föregångare till den jättefina frasen som passade bra när man ville ha betänketid när journalister ringde: hallå, hallå, hör inget, dålig täckning...

    I övrigt bodde inte Fälldin i någon statsministerboning utan hemma familjen Söder, varav Karin var utrikesminister, under sin tid i Stockholm. När journalister häckade så hände det titt som tätt att Karin, utrikesministern, kom ut och beklagade: ”Åh, pojkar, det är så hemskt att inte kunna bjuda in er allihop. Det gör vi ju alltid hemma i Värmland, och jag som bakat kakor också. Det är bara det att Thorbjörn sover nu.”

    ”Gärna ny statsminister, men först en lur på soffan", kommenterades i medierna. Och Dieter Strand, minsann, skrev: ”En rörelse som på senare år haft närmare till folket än vad vi – vi i Stockholm, i närheten av det centraliserade s k etablissemanget – riktigt förstått.”

    Jag tror att Fälldin upplevde att politikerrollen var att vara medborgarens tjänare. Faktiskt. Och som sagt, hans radikala ådra - som var nog så starkt i hans kulturkonservativa kropp - ter sig än idag på många sätt som något nästan hjärtevarmt när man tänker på hans glöd för hårt ansatta kroppsarbetare, låglöneproletariat och spets riktad mot "bolagshögern".

    SvaraRadera
  6. Fälldin var alltså inte så bräkig som han lät då?

    SvaraRadera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.