fredag 2 mars 2012

Facket

Mitt förtroende för facket har aldrig varit i topp. Hur skulle det kunna vara det med tanke på att LO:s ordförande i alla tider suttit med i socialdemokraternas verkställande utskott och tillåtit att kvinnodominerade arbeten inom bland annat vården alltid varit lågt prioriterade. 

Ingen - absolut ingen - kan få mig att tro att LO på allvar varit intresserat av ökad jämlikhet och jämställdhet. I så fall hade man, tillsammans med socialdemokratin, haft alla möjligheter att förhindra den utveckling som skett under så lång tid och som nu bara fortsätter under borgerligt styre: klyftorna bara ökar och ökar.

Att de borgerliga partierna inte brytt sig, det ligger i deras ideologiska barlast. Man är helt enkelt positiv till stora löneklyftor, man menar att det är bra för samhället. Att socialisternas toppgarnityr inom S och LO inte brytt sig, är en barlast för deras trovärdighet.

Min egen erfarenhet från fackligt arbete är inte heller det bästa: när jag engagerade mig inom TCO-sfären upptäckte jag snart att det enda som fungerade när det gällde att försvara de som stod längst ner på stegen - med arbeten utan semester, utan helgersättning och med bundenhet dygnet runt - var långtgående hot om vild strejk. Mot fackets vilja. Det gick bra. Det blev nya avtal, som gav även dessa grupper rätt till semester och möjlighet att få sova åtminstone två hela nätter i veckan. Inte med fackets hjälp förrän i den stund de insåg att vi skulle lyckas. Facket hade haft 20 år på sig att göra nåt åt denna för fackets karriärister ointressanta marginalgrupp.

Läkarfacket - för att ta ett exempel inom SACO-sfären - bedrev intensiv lobbyverksamhet mot riksdagspolitiker för att begränsa antalet utbildningar till läkare. Jag var själv mottagare av denna propaganda. Man drev sin lobbyverksamhet trots att man rimligen visste att det skulle leda till läkarbrist. Politiker föll till föga. Och nu har vi läkarbrist, till glädje för läkare som därmed kan driva upp sina löner. För många läkare skulle riskera hålla nere lönerna. Stafetteriet skulle till och med hotas...

Och nu då: LO:s låglöneförbund erbjuder medlemmar ett avgiftsfritt kreditkort. Med räntor på upp till 17 procent och med det uttalande målet att de som utnyttjar krediten skall amortera så lite som möjligt. LO-förbunden får, enligt en artikel i DN, som tack för hjälpen "en viss procent" på de summor som kunderna handlar för med kortet och "på de ränteintäkter som blir beroende på amorteringens längd." Det var det.

Trots min kritik av facket är jag i princip inte mot fackföreningar. Givetvis inte. Men jag är djupt kritisk över hur de spelar med i det träsk som driver på skuldsättning, driver på ekonomismen, driver på konsumtionsmaterialismen.

I grunden tror jag mycket av spelet som fackföreningarnas eliter ägnar sig åt beror på att man tagit sig upp i hierarkierna och därmed börjat leva liv som skiljer sig avsevärt från de medlemmar man säger sig företräda. Man skaffar sig andra lojaliteter helt enkelt. Man byter inte blöjor på gamla människor i Säffle, man sitter vid sitt skrivbord i centrala Stockholm och går hem till sin fina bostad och umgås med likasinnade som också anser att man är värd åtskilliga gånger mer än de där som utgör den verkliga välfärdens kärna. Det är mänskligt. Visst. Men det är tragiskt.

Och arbetarrörelsen, som varit oändligt stark i Sverige jämfört med de flesta andra länder, har det tyngsta ansvaret för att det gått som det gått. Man har skaffat sig en gemensam världsbild med de man hävdar är sina motståndare - men som i praktisk tillämpning är medseglare. Man har legitimerat den utveckling man i retoriken säger sig vilja motverka.

13 kommentarer:

  1. Det måste vara väldigt trevligt att inte känna behov att vara lojal eller offentligt tyst med vare sig höger eller vänster. Din trovärdighet ökar genom detta. Kostar det på när det gäller uppdrag?
    L.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tja, vem vet. Näringslivet gillar att man legitimersr även sånt man ogillar. Arbetarrörelsen kräver organisationslojalitet. Hörde för ett tag seda att man till och med var rädd för att ha fel åsikt Kennelklubben... Och berättar man att det första man ska göra som ny landshövding är att begära 25 procent lönesänkningar så får man aldrig erbjudande att bli det. Men livet är större än så...

      Radera
    2. Tja, vem vet. Näringslivet gillar att man legitimersr även sånt man ogillar. Arbetarrörelsen kräver organisationslojalitet. Hörde för ett tag seda att man till och med var rädd för att ha fel åsikt Kennelklubben... Och berättar man att det första man ska göra som ny landshövding är att begära 25 procent lönesänkningar så får man aldrig erbjudande att bli det. Men livet är större än så...

      Radera
  2. Instämmer helt här Birger. Som gammal sekreterare på fackförbund + arbetsgivarföreningar och skrivandes alla dessa protokoll hit och dit och också medföljande vid förhandlingar och liknande - så vet jag att det åtminstone har varit så. Bara pliktskyldiga förhandlingar och - "parterna kunde inte enas". Men arbetsgivarparten vann alltid! Facket jobbade aldrig på arbetarnas sida! Bara skenet och goda förbindelser med arbetsgivarna rådde. Och vilket festande och överflöd bland dessa fackpampar ...
    Eller sitta med och räkna ut "arbetsvärdering" t ex - absurt räknande i sekunder o minuter hur långt tid något skulle ta och hur många ören man skulle tjäna. Helt sjukt när jag ser tillbaka på det och tyckte även då förstås - men var ännu lydig slav då.

    SvaraRadera
  3. Alltid lika uppfriskande med ifrågasättandet av för givettagna-roller. Oavsett om det gäller schablonbilder av hjältar eller offer. Vi kan vara så oreflekterat snabba med att dela in i onda och goda, starka och svaga. Annat exempel:
    http://www.corren.se/asikter/ledare/sticker-hal-pa-stereotyper-5942705-artikel.aspx
    AK

    SvaraRadera
  4. Päivi Rissanen Nfre mars 02, 11:03:00 em

    Jag önskar att du inte räknar bort arbetarrörelsen i detta heller. Fackföreningarna har en jätteuppgift inför nya pensionsöverenskommelser. Där är de trots allt starka, till och med starkare än alla småpartier tillsammans. Nu gäller det att de tar fram siffror om hur många av respektive yrke måste gå ner, sjukskriva sig i deltid, för att orka arbeta fram till pensionsåldern. Utifrån det kan man skissa fram nya modeller för heltider. Jag gissar att de som arbetar med äldre får en heltid som är 30 timmar på dagtid i veckan, de som arbetar med förskolebarn får en heltid som motsvarar 32 timmar i veckan och de som är proffesorer får en heltid som motsvarar 55 timmar i veckan. Då skulle alla orka fram till 65 om inte längre. Där kan facket göra en insats. Men då måste vi medlemmar vara starka, kanske tillsammans. I alla fall skall vi fortsätta att vara medlemmar och inte hoppa av trots alla pampar och skit.Bra att du jämför med andra länder. Man får leta med ljus och lykta efter länder där arbetarrörelsen, trots den nylibelara invasionen, är så stark som i Sverige på 2000-talet, fortsatt bra helg, Päivi.

    SvaraRadera
  5. Känns som om du beskriver hela socialdemokratins problem i ditt inlägg, Birger

    SvaraRadera
  6. Men facken skulle ju använda ränteinkomsten till goda åtgärder för sina medlemmar, framgick det i SVT igår.

    Men risken finns förstås att fackpamparna kommer att kunna festa ännu mer.

    Sånt hör man dock aldrig om det syndikalistiska facket SAC.

    Gt

    SvaraRadera
  7. Socialdemokraterna hade något bra på gång. De och arbetarrörelsen byggde ideologin på kollektivets bästa. Sakta men säkert bildades lokala klubbar och arbetarrörelsens medlemmar utsåg förtroendevalda som förhandlade med arbetsgivare om medlemmarnas intressen för medlemmarnas bästa. Arbetarrörelsens positioner stärktes och kollektivet utvecklades. LO-borgen uppstod som ett säte för kollektivet.

    Sakta och säkert övergick makten till de förtroendevalda och de förtroendevalda övergick till en elit som avskärmar sig allt mer från medlemmarna i kollektivet. Från LO-toppen ner på lokal nivå får de olika ledens representanter sin beskärda del av kakan. Kruxet är att de förtroendevaldas del alltid är större än enskilda medlemmars del. På så sätt har kollektivets styrka övergått till maktelitens egoistiska syften.

    Dessa egoistiska syften har även spritt sig till den enskilde medlemmen. De olika fackens yrkesgrupper tilldelas olika lön och var och en av grupperna tycker sig ha större rätt till del av kakan än andra. På så sätt har de enskilda medlemmarna bidragit till det egoistiska och därmed till kollektivets fall.

    SvaraRadera
  8. Många medlemmar känner inte igen sig. Yngre känner inte till hur arbetarrörelsen uppstod. Eliten lever i en annan klass där kollektivet inte längre kommer till tals.

    SvaraRadera
  9. Gunilla Arneströmsön mars 04, 01:07:00 em

    Jag håller med dig om fackföreningarna oförmåga(LO) att arbeta för kvinnodominerade yrken inom vård o omsorg.Metallförbundet som också tillhör LO,har nått en större framgång både i minskad arbetstid och förmåner i form av arbetskläder och annat. Emedan vård och omsorgyrken varje år har fått det försämrat i allt ,enligt mig.Jag tror inte längre på fackets förmåga att driva viktiga frågor för kvinnor.Om ordförande är kvinna eller inte spelar ingen roll.Jag har nyss varit med om nedläggning av verksamhet inom vård o omsorg.32 medarbetare är berörda och kritiken mot fackets förmåga och avsaknanden av stöd,är enorm.Flexibilitet lyser med sin frånvaro,det är enbart maktutövning från både arbetsgivare och facket enligt alla.Finns mycket att göra utifrån medmänsklighet.

    SvaraRadera
  10. Så sant och så sorgligt!

    SvaraRadera
  11. Tragiskt tycker den som börjat öppna sitt hjärta och tillåta sig känna. Tillåta sig förstå att det finns ingen annan, nar all tillåts må bra då först kan alla må bra, så bra som vi ännu inte har provat på att må. Jag har skrivit lönepolitiskt förslag se lovedepartment.com det blir så när stunden är inne. Tålmodigt får vi i våra tankar önska att så sker. Kram dalaibow

    SvaraRadera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.