Sammanfattning av svensk politik 2011

Tack för i år.

Ett gott nytt tillönskas gamla och nya läsare av bloggen. Det mesta lär vara sig likt imorgon, om det är till tröst eller sorg vet jag inte riktigt... Hur som helst: gräset är grönt, bubblorna bubblar, katterna spinner och jorden snurrar i takt med att framtiden smyger sig på oss bakifrån utan att vi har en aning om hur det blir. Ganska skönt. 

Här är förresten en bra repris-låt: 

Det caremiska året - nyliberalismens peak?

Kapitalets byggnader, mördarbinas kupor, honung för de få.
Där tjänade han. Men i en mörk tunnel vecklade han ut sina vingar
och flög när ingen såg. Han måste leva om sitt liv.

Tomas Tranströmer 

Epigram ur "För levande och döda" 1989.

Så har i det caremiska årets skälvande avskedstimmar föreslår jag att Carema byter namn till Kommandoran AB. Här anmäler du dig förresten till Ättestupan, där du kan se fram emot att bli vinstgenerator till de män och kvinnor som vill tjäna pengar på att du får dela servett med tre gamlingar till. Du kan glädjas åt att medverka till att dessa män och kvinnor kan förse sig med den dyrbaraste konsten till sina väggar, de fetaste guldringarna till sina fingrar och att de kan ha hela servetter på sina julbord. Men vem vet, kanske även dessa män och kvinnor - som lever i sina primitiva kupor - en dag vecklar ut sina vingar och börjar flyga för att bli civiliserade.  

Sverige är bäst på att anammat nyliberalismen

Sverige ramlar ner ytterligare på rankingen av länders klimatpolitik. Numera på 34:e plats. Visst är det fantastiskt att ett land som har självbilden av att ligga i topp av omvärlden betraktas som en medelmåtta. Det var, och kanske till och med är, likadant med självbilden över kärnkraftssäkerhet: vi är bäst. Men icke på långa vägar.

Sverige är däremot bäst på en sak: att ha anammat en nyliberal agenda. Det är till och med så att ett parti som vill återföra skatterna till nivåer som nästan alla partier tidigare ställt sig bakom idag utmålas som extrema och förslagen ges epitet som "kommunistiska". Detta gör naturligtvis att termen "mitten i svensk politik" aldrig har varit så långt till höger som idag. Avståndet på den skala som brukar gå under beteckningen grå-grön är också mindre än sedan början på 80-talet - detta beroende på att MP mer och mer profilerar sig som ett mittenparti, långt ifrån argumentationen för den fredliga kulturrevolution som tidigare präglat partiet.

I det ideologiska begreppet "grönt" låg kampen för delaktig demokrati, med kooperativa lösningar, självägande företag, värderingsdriven kamp för sänkt arbetstid på temat livet är större än lönearbetet. Lägg till det en tydligare linje vad gäller samhällsanalysen: frihet i vardags- och kultursektorn, syskonskap i ekonomin med rejäl fördelningspolitik och total jämlikhet i rättssystemet. Begreppet "grönt" innehöll också en ideologiskt betingad argumentation för avmilitarisering och byggande av ett robustare, mindre sårbart, samhälle.

Konsumera mindre, lev mer. Så kunde ett ideologiskt budskap se ut en gång i tiden.

Årets mest målande kommentar

"Han ser ingen konflikt mellan  att leda styrelsen i ett bolag med stark miljöprofil och att samtidigt ha kvar samma uppdrag i oljebolaget BP."

Den som växelverkar mellan BP och Volvo är Carl-Henric Svanberg som har skaffat trovärdighet inom bilindustrin genom det glada utropet  "Världen kan nog tåla ett par grader varmare klimat."

Det är journalisten Jens Littorin som meddelar medborgarna att Volvo är ett bolag med stark miljöprofil. I äkta nationalistisk tillväxtjournalistisk anda, kan man tycka... Med den journalistiska  förmågan att både blunda och vara historielös kan han säkert erbjudas plats på en av Kinas statligt ägda tidningar. Eller jobba kvar i godan ro på en tidning vars ledarsida är gravt tillväxtfundamentalistisk.

Årets ärligaste reklam

Årets festligate kommentar

 

"Reklamens uppgift är ju att hjälpa konsumenten att välja..."

Anne Årneby, vd för Storåkers McCann - en av Sveriges största reklambyrå.

McCann är världens största reklambyrånätverk och uttalandet är från en intervju i SvD..

På bilden är det inte Anne Årneby, utan bara ett resultat av en reklambyrå.

Skelett, the best a man can get...

Kronfågel är en av Storåker McCanns kunder. Man hjälper konsumenten att slippa veta hur höns föds upp genom att kalla de industriuppfödda hönsen för Svensk gårdskyckling (sic!) och berätta att "uppfödningen sker inomhus enligt konstruktioner som gör det omöjligt för vilda djur, som möss eller fåglar, att komma in". Påminner mig om rättaren på Harpsund som motiverade att korna fick stå inne hela året med att dom då slapp utsättas för flugor och taggtråd.

Jag minns en vinter...

Jag minns en vintermorgon när jag – under jakt på julgran - mötte en riktig, bred häst med lugg i pannan. Bakom hästen dinglade några stockar. Det är inte så brukligt nuförtiden att breda hästar med lugg i pannan drar stock genom skogarna. Det är inte brukligt att någon häst överhuvudtaget drar stock genom skogarna. Men den här hästen gjorde det. 

Det gick en man bakom med tömmar i händerna. Det går bra det här, sa han när jag frågade. Han var nyss fyllda sextiofyra, sa han. Han var på väg mot skogsvägen. Där skulle han lämpa av stockarna för att sedan lassa upp dom på en vagn och köra dem vidare till stora vägen. Även vagnen skulle dras av hästen, berättade han. Men det skulle få bli i morgon.

– Jag drar in tjugo löskubik på en dag, sa han. Och lade till: I juletider får skotaren stå på gården. Den står på gården och den kostade trehundrafemtitusen. Men den får stå. Har du suttit en hel dag och skakat i buller och fanstyg så är du trött på kvällen. Trött och tom. Nej, skotaren får stå.

– Visst blir jag trött nu också, fortsatte han. Trött med hästen. Trött blir jag. Men inte tom. Jag är trött när jag kommer hem, men inte tom förstår du.

Hästen har sin begränsning, berättade han och muttrade något om att man som skogsbrukare ska sitta och ”skaka i en jävla hytt och göra spår i skogen för varenda pinne som skall hämtas”. Och ensamt är det. Ensamt.

– Men det säger jag dig. Mig lurar dom inte längre. Hästen är bra. När jag kommer hem är jag trött. Men jag är banne mig inte tom. Hur kostnadskalkylerar man tomheten? Men den är minst lika tung som räntan. Vi har blivit lurade, förstår du. Lurade. Tala om det för världen du! Du som sitter och blarrar i teve titt som tätt. Tala om det. Tala om att plånboken, hur stinn den än är, bara kan fylla fickan. Inte bröstet.

Han berättade att hästen hette Brunte därför att en bred, trygg häst med ljus lugg i pannan skall heta just Brunte.Nu går det ingen häst i skogen. Skotarn tog förresten hela skogen för några år sedan, nu skall det bli trädplantering. Att det inte går nån häst och drar stock kan jag förstå, hur man kan förvandla en skog till en timmeråker är svårt att förstå. Och hur politiker av allehanda färger kallar timmeråkrar för skog är än mer obegripligt.

– Vi förstår varandra, Brunte och jag. Inte förstår John Deere och jag varandra.

Nu är både bonden och hästen döda. Inte för att vargen tog dem, utan för att åldern tog hästen och ensamheten tog bonden. Adventsljusstakarna står i hans fönster året om och slyet har anfallit den lilla gården från alla håll. Jag borde ha köpt det där huset, vårdat det ömt och låtit ljus strömma från dess själsrika fönster under kalla vinternätter. Tagit kamp mot slyet som anföll, bytt trasiga tegelpannor på taken och vördat hans minne.

Julaftons morgon, en bra stund före gryning. Hade just kommit hem efter att ha varit ute på granjakt. Skrämde en räv, hon var väl ovan att möta människor så tidigt på morgonen. 

Ett rådjur i gläntan. Så vackert. Hon är ett under av livsvilja, hon blev befruktad redan i augusti, men när den befruktade äggcellen delat sig några gånger stanande den upp, bidade sin tid för att fortsätta sin utveckling i rätt tid för att kiden skall födas när majvären lockat igång fotosyntesen så det finns mat att äta.

Satte mig på en sten. Tänkte på en gång för länge sedan, för mer än 30 år sedan. Jag höll hennes lilla hand på väg genom skogen. Snön föll mjukt och varsamt. Bakom oss såg vi fotspåren. Ett stort par. Ett litet par.

Tydliga där vi nyss lämnat dom. Igensnöade bara tjugo meter bort. Minns hur jag tänkte då: Hur ska jag kunna släppa hennes lilla hand? Hur ska  jag orka att hon växer ifrån mig, tar ställning på egen hand, tar främmande ord och formuleringar i sin mun?

Jag trodde att det skulle blir bra formuleringar. Hon hade skogens sus och doften av nyregnad mossa i sig. Det är en god grund att stå på. Hon kunde sitta på en sten vid havet och bara titta, höra och känna när vågorna störtar mot land.

Vi nådde vår utvalda gran. Jag högg den och vi vände hemåt. Hon klampar på. Kånkande på grantoppen. Snön lägger sig envist på de gungande grenarna.

- Det blir finare än glaskulor, säger hon. Hon torkar bort en flinga på nästippen. Flingorna smälter inte så fort nu längre.

- Du, pappa. Jag har tänkt på en sak. Den där miniräknaren du har. Jag räknade på den i morse. Jag räknade två plus sju. Och den sa att det blev nio. Det tycker jag är ganska duktigt. Den räknar nästan lika bra som jag.

Mer än trettio år sedan. Innan miljöpartiet fanns. Tiden då tippex var räddningen. Innan jag, utan några som helst förutsättningar, hamnade i en lika främmande som bisarr värld. 

Jag hittade min gran, högg den, och vände hemåt. Rådjuret stod kvar i gläntan. Nelson stod i grinden och kikar. Nelson är katten som fått namn efter Mandela. Hon föddes samma dag han blev president. 

Vi går in och det luktar nybryggt kaffe. Barnen är stora nu, sover än, men Lena är vaken. Hon undrar om jag ska blogga idag. Jo, säger jag. Men vi fikar först.

Till alla bloggläsare:

Hoppas ni får en trevlig helg. 

55 +

Den här veckan övergår det till 55+ när det gäller det stora skivbolaget RCA:s släpp av de klassiska inspelningarna som Elvis gjorde i den lilla SUN studio i Memphis åren innan.

Vid inspelningen av en av låtarna - I´m left, you right, she´s gone - hade Elvis med sig en trummis för första gången. Tidigare hade det bara varit en ståbas (Bill Black) och gitarr (Scotty Moore) förutom hans egen gitarr. Det var inte ovanligt att när trummisar var med på livespelningar så fick dom sitta bakom ett draperi på scenen.

Så här blev det i alla fall:


Ovanstående gavs ut första gången som baksida på en SUN-skriva där framsidan var en låt av Artur Gunter. Gunter hade redan haft en hit med den, men Presley ville göra om det på ett helt annat sätt. Han drog upp tempot och liksom hackade fram den. Den hamnade i teve också:

Och diktatorn fick alldeles egen svensk vapensköld och fick titel Ridddare...

På bilden har ni den hyllade kommunistiske diktatorn  Nicolae Ceauşescu. 

Denne man hyllades och ärades av den borgerliga regeringen 1980 - något givetvis den moderata partisekreteraren inte har en aning om - genom att tilldelas den Kungliga Serafimerorden. Det finaste den svenska regeringen kan dela ut.

Vilka var det då som i borgerlighetens namn utdelade denna hyllning? Utrikesminister och vice statsminister Ola Ullsten (FP) bör väl mest äras för detta klavertramp. Försvarsminister Eric Krönmark (M) och  statsminister Torbjörn Fälldin (C) bör också nämnas som goda kålsupare.

Hade den folkpartistiske budgetministern Mundebo lagt in sittt liberala veto hade kanske hyllningen stoppats. Eller om kommunikationsminister Ulf Adlesohn (M) levt upp till sin retorik om demokratins värden... Eller ekonomiminister Gösta Bohman inte lagt sig för det svenska näringslivets lust att få göra affärer med en av Europas värsta diktatorer.  Staten och kapitalet i skön förening, precis som när man på 70-talet hand i hand ville hylla Kim Il Sung...

Vad innebär det att få Serafimerorden? Jo, förutom att klockorna skall klämta i Riddarholmskyrkan under en timme då innehavaren - kallad riddare om det är en man och ledamot om det är en kvinna - begravs skall hyllningen bestå i att man får en egen vapensköld som skall hängas upp i just Riddarholmskyrkan efter det att objektet för hyllningen avlidit. Således: När ni går förbi Riddarholmskyrkan, eller hör dess klang, minns borgerlighetens diskreta och illustra charm... Den är visserligen mer sofistikerad än vänsterns, men knappast mindre belastad med hyckleri, frasmakeri och demokratisk anskrämlighet. 

Den svenska borgerlighetens hyckleri kan verkligen  pigga upp eftersom dess självbild är minst sagt förljugen och historielös. Annie Lööw leder det parti som är det enda riksdagsparti som haft rasism inskrivit i sitt program, Björklund leder ett parti vars utrikesminister delat ut hyllningar till en kommunistisk diktator, Reinfeldt leder ett parti som motsatt sig det mesta av det som vi förknippar med demokrati och som helt fräckt i sitt partiprogram i sovetisk anda försöker skriva om historien.

Varje gång jag går förbi Riddarholmskyrkan tänker jag på att där skall sitta en evig hyllning från borgerligheten till en av de vedervärdigaste figurerna i europeisk efterkrigstid. Det är bra att bli påmind om verkligheten när det borgerliga etablissemangen - i sann narcissistisk anda - beskriver sig själva och sin historia. De värderingar som blottläggs så fort man får makt är i mångt och mycket otrevliga under paraplyet av fraser om frihet, rättvisa och delaktighet.

Jag är glad över att kunna konstatera att jag aldrig känt tillhörighet till vare sig högern (inkluderande de så kallade liberaler som inte förmår skilja på frihet för fysiska personer och juridiska personer) eller vänstern med sin fäbless för att springa i skock. Hur ett grönt parti överhuvudtaget kan komma på tanken att  lansera sig som "mittenparti" till dessa suspekta - och historiskt djupt belastade - politiska linjer ter sig totalt absurt.

Och de borgerliga gav Ceaușescu sin hyllning...

Det är förtvivlat i Nordkorea, berättas det. Det stora ledaren ligger på lit de parade i det som kallas tempel och som också rymmer alla de fina ordnar och utmärkelser han och hans far tilldelats av länder som Kina, Sovjet, Östtyskland. 

Hade den kommunistiske, vedervärdige diktatorn Nicolae Ceaușescu hedrats på motsvarande sätt hade vi alla kunnat betrakta den svenska Kungliga Serafimerorden i anslutning till hans döda kropp. Den borgerliga regeringen 1980 ansåg nämligen att den kommunistiske diktatorn var värd en sådan hyllning.

Den som har erhållit den svenska statens högsta utmärkelse i form av denna orden skall även hyllas vid sin begravning genom att klockorna skall ringa i Riddarholmskyrkan. De borgerliga partierna räddades från denna pinsamhet genom att den förhatliga socialistregeringen Carlsson förhindrade klockringningen till den av borgarna hyllade kommunistiske diktatorn.

Kanske bör just Folkpartiet vara extra varsamt när man nu i sina strategiska gömmor planerar angreppen på Jonas Sjöstedt. Den utrikesminister som tog initiativ till hyllningen av Ceaușescu var deras egen Ola Ullsten. Just Folkpartiet har ju haft en viss fäbless för att återkommande påtala Ohlys dåliga omdöme att kalla sig kommunist.

Huruvida de borgerliga delat ut kungliga ordnar också till Kim Il Sung är mig okänt, däremot älskade det svenska näringslivet densamme. Långt över pinsamhetens gräns faktiskt. Återkommer till det i februari. Borgerlighetens diskreta charm...

Och nästa vecka låtsas man som om det regner....

Utsläppen i Sverige ökade med över 10 procent förra året. Beroende på att "ekonomin återhämtade sig". Eftersom ekonomi egentligen betyder hushållning så finns anledning att påpeka att det inte är hushållningen som återhämtat sig... 

Det var året innan, under finanskrisen, som den verkligt reella ekonomin återhämtade sig.

Så har det alltså då än en gång slagits fast att ekonomisk tillväxt ger ökande utsläpp av växthusgaser. Alla beslutsfattare vet förstås att det är så. Men eftersom denna kunskap strider mot det ideologiskt betingade mantrat om evig tillväxt så låtsas man som om man inte vet. Det gör nämligen ont, fruktansvärt ont, att ändra världsbild. De flesta har ju investerat så mycket prestige i den gamla. 

Det finns ingen frikoppling mellan ekonomisk tillväxt och utsläpp av klimatgaser. Regeringen hävdar detta, Annie Lööf har i debatt med mig hävdat detta och påstått att jag lever i en förgången tid. Som om regeringen och Annie Lööf inte är läskunniga, inte förmår ta in de enklaste fakta eftersom intaget är tilltäppt av den nästan religiöst betingade idén om evig ekonomisk tillväxt och ständigt ökande konsumtion.

Miljöpartiet låter meddela att "det är allvarliga siffror" och att "många fler aktiva åtgärder" behövs göras. Sant, men det är ju bara halva sanningen. Jag önskar verkligen att det fysiskt växande, men politiskt minskande, Miljöpartiets hade vågat det som den gröna franska presidentkandidaten Eva Joly vågar... Nämligen sätta fingret på konsumtionssamhällets absurditet. Hon går ut med budskapet: Konsumera mindre för att leva bättre! Men, det är klart, det är väl för utmanande för ett parti som vill lägga sig lojt i mitten för att dra väljare som vill känna sig medvetna utan att det kostar på alltför mycket.

Det lustiga i den tragikomiska fars, som inte minst regeringen spelar upp, är att det största stegen som tagits för att få ner utsläppen av koldioxid i Sverige utgörs av de mycket starka - och stenhårt kritiserade - skattehöjningar som infördes på villaolja. Vilket var en del av den gröna skatteväxling som Miljöpartiet under de första årens budgetsamarbete med Persson-regeringen tvingade igenom. Borgerliga partier var givetvis motståndare, och själv fick jag mejlboxen full med ilskna brev från förbannade villaägare och medlemmar i Villaägarnas Riksförbund. Idag lär man vara nöjda eftersom nästan alla lämnat oljan bakom sig. Politik är mer än att behaga.

Rekyleffekten visar sig också i de siffror som presenterats.Bilarna drar mindre bränsle, ny teknik gör dem effektivare, men vi kör mer personbil och den tunga trafiken ökar eftersom vi konsumerar allt mer som måste transporteras. I en allt mer globaliserad värld innebär det längre transporter av billiga varor. Det är en fullständigt logiskt utveckling när man har ekonomisk tillväxt som både mål och medel för sin politik.Rekyleffekten innebär att de goda effekterna av de tekniska landvinningar vi gör äts upp av att vi blir allt fler människor som konsumerar alltmer.

Här finns underlaget från Naturvårdsverket. Var så säkra, nästa vecka har regeringen lyckats glömma kontentan av rapporten.

Snön har lagt sig över alla tiondelar

Snön har lagt sig, kor och tjurar har vandrat in, får bräker stillsamt under ett vindskydd i anslutning till ladugården och hästarna i trakten ser smått vilsna ut där de står och trampar i snön.

Dagens information - som lär vara glömd imorgon - gör gällande att klyftan mellan de rikaste och fattigaste hushållen i Sverige har ökat vulgärt mycket. Den tiondel av befolkningen som är rikast har fått se sina inkomster öka med  63 procent sedan 1991. Motsvarande siffra för de tio procenten fattigaste är 1,7 procent, berättas i moderata SvD under rubriken Växande gap mellan fattiga och rika. Bakom alla siffror finns upplevelser.

Det brukar hävdas att ekonomisk tillväxt underlättar en hygglig fördelningspolitik...  Jaha. Det är inte bara hästarna i trakten som står och trampar i snön.
Bilden: Erika Andersson.

Finansminister Borg: "Det finns en Gud som säger vad som är rätt och fel"

Anders Borg meddelar, enligt Kyrkans Tidning, att "de kristna värderingarna är viktiga både i politiken och i livet i övrigt". 

Han hävdar också - enligt tidningen - att det finns en Gud som säger att det är skillnad mellan rätt och fel.

Det råkar således slumpa sig så att Anders Borg kommer ut som djupt troende - från att som 18-åring gått ur kyrkan - lagom till att partiledarstriden pågår som hårdast i KD. De som tröttnat på KD kan således med förtroende, om man vill stötta en finansminister som känner att "den kristna tro" är viktig i politiken, rösta på Moderaterna. Det finns de som hävdar att Moderaternas strategi är att äta upp Kristdemokraterna.

Nu är det, som jag påpekade i gårdagens inlägg, inte så lätt att tolka vad kristna värderingar är. Är det allt det goda, snälla och vänliga som goda människor i t ex Sverige eller Holland menar? Eller är det den kristna högern i USA som har rätt? Eller är det kanske den kristna vänstern i Sydamerika som gör den mest relevanta tolkningen? Om det är de kristna pacifisterna eller om det är de som anser att kristna bör vara riddare som med munterhet och hänryckning (för att citera C.S Lewis) ger sig ut för att döda sådant som man anser vara ont, är en fråga svår att besvara. I 2000 år har man funderat och kommit fram till att kristna värderingar kan innebära nästan vad som helst. Detta är bekymmersamt för oss som är nyfikna och inte bara vill förkasta.

Jag utgår från att den som anser sig tro på kristendomens Gud i enlighet med Svenska Kyrkan ställer sig bakom Trosbekännelsen, det vill säga det som uttalas i kör varje söndag och som bland annat innebär att man säger sig tro att a) Jesus avlats av den Helige Ande, b) att Jesus är född av jungfrun Maria, c) att han är uppstånden från de döda på tredje dagen samt d) att man själv kommer att uppstå och få ett evigt liv. Utifrån detta är givetvis det som händer när sjukkassan dras ner övergående småttigheter.

Fast nu är det förstås så att det där behöver inte heller präster tro på för att anse sig ha rätten att definiera sig som kristna präster. Allt kan ju tolkas symboliskt för att få in det med skohorn i den tid vi nu lever, och om Gud bara är symbol för det jag tycker är bra och rätt så kan jag också både se from ut och säga att jag tror på Gud... Så fiffigt.  Om kristendom kan tolkas lite hipp som happ så kan vi ju alla vara kristna ty den vi älskar får vi till och med aga... Och, enligt många kristna tänkare av nog så ärlig mening, bomba skallen av sina medmänniskor.

Orden blir liksom bara ord, tomma och meningslösa, precis som språket blir innehållslöst. Läser just i DI Weekend att prästen Magnus Heberlein på frågan om han tror på jungfrufödelsen svarar att han inte har en aning och att han definierar sig som en "rätt mesig mitten-typ, lite som en kristen gråsosse". Just den definitionen av sin tro lär väl inte Anders Borg ställa sig bakom för egen del. Hur som helst: jag ÄR fascinerad. Och jag undrar om inte guden, eller gudarna, är minst lika fascinerade om den/de skulle existera.

För övrigt har jag inte något som helst emot sitta i en tyst kyrka och fundera på livet, lika lite som jag har emot att sitta på en stubbe i skogen och höra frånvaron av mänskligt pladder.

Att man, som det ser ut att vår finansminister gör, får för sig att man kan känna in vad Guden anser vara rätt eller fel, är nog det farligaste som överhuvudtaget kan förekomma. Erfarenheterna förskräcker. Historien talar. Jag har förresten själv på nära håll sett hur en riksdagsledamot plötsligt började anse att det var Gud som gav inspiration till en idé om geografiska områden där fångar skulle kunna gå fritt med ett halskoppel med giftampull som skulle utlösas om de försökte rymma. Torgfört i teve i början av 1990-talet. Sådana gudagåvor betackar man sig för...

Fotot är från Kyrkans Tidning och taget av Johannes Frandsen

PS!
Eftersom jag brukar få en avhyvling när jag påpekar det där med att Helige ande, enligt det man säger sig tro på, har avlat Jesus - ordet "avla" används för övrigt också i riksdagsbeslut om konungars och drottningars uppdrag att avla en arvinge - så kommer härnedan Trosbekännelsen för den som vill ha svart på vitt.

Vi tror på Gud Fader allsmäktig,
himmelens och jordens skapare.

Vi tror ock på Jesus Kristus,
hans enfödde Son, vår Herre,
vilken är avlad av den helige Ande,
född av jungfrun Maria,
pinad under Pontius Pilatus,
korsfäst, död och begraven,
nederstigen till dödsriket,
på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda,
uppstigen till himmelen,
sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida,
därifrån igenkommande till att döma
levande och döda.

Vi tror ock på den helige Ande,
en helig allmännelig kyrka,
de heligas samfund, syndernas förlåtelse,
de dödas uppståndelse och ett evigt liv.

Det blev en del sura kommentarer...

Kan i och för sig förstå de sura kommentarer som ramlat in på min mejlbox efter gårdagens Nyhetspanel. Men min kommentar om Mats odell kom spontant från hjärtat. Han är den mest arrogante politiker jag någonsin träffat på. Ett konstaterande som förstås också väckte en del bifall i mailboxen.

Vad är förresten "kristen politik" som KD nu vill förstärka? Den kristna högern i USA? Den kristna vänstern i Sydamerika? Den kristna etiken i form av den än idag hyllade C.S.Lewis som meddelat världen att "idén om riddaren, den kristne väpnaren, är en av de stora kristna idéerna" och att kristna måste ges rätten att döda med "ett slags munterhet och hängivenhet".

Fick faktiskt också tillfälle att i Nyhetspanelen berätta vad som låg bakom maxtaxan i förskolan - vilket inte var barnens bästa utan, om man läser bakgrundsmaterialet, stimulans för föräldrar att jobba mer och därmed bidra till ökad ekonomisk tillväxt. Ju längre tid på dagis, ju bättre för tillväxten.

Och minsann: till skillnad från dagens MP-retorik anser jag att sänkt arbetstid är en nödvändig nyckel till såväl mindre stress i hela samhälle som mindre stress för planetens processer - produktiviteten ökar i snitt med två procent per år och vi har att välja mellan att ta ut detta i ökad konsumtion eller i mer fri tid. 

En glömd historia som blev Augustnominerad

Nyhetspanelen idag. Kanske blir nåt om att Gustav Fridolin vill skrota kravet på sänkt arbetstid. Får väl se när jag kommer till soffan om en stund.

Ikväll ska jag prata (i SVT:s Kunskapskanalen) med professor Johan Svedjedal om Karin Boye, Gunnar Ekelöf, Gunnar Myrdal och andra som rörde sig i kretsarna kring det som kom att få namnet Spektrum. 

Det handlar om tidigt 30-tal, modernismen, funktionalismen och drömmen om en ny människa. Boken Spektrum av John Svedjedal blev Augustnominerad i år och jag ser att den finns på julens läsalistor i många tidningar.

Det var en händelserik tid vi ska tala om. Skotten i Ådalen, Kreugerkraschen, Hitler tog över, Jussi björkling debuterade och Nils Ferlin gav ut sin första diktsamling. Och så: samhällsrevoltörerna i Spektrum...

Frågan uppstår: Vad i herrans namn hade Gunnar Ekelöf här att göra? Och vad ville man av den nya människan, det nya samhället och den nya litteraturen?

Man skaffade sig förstås fiender när man gick till angrepp på tidigare storheter som August Strindberg och dåtida storheter som Sven Stolpe. Sen får jag nog gotta mig lite i T.S. Eliot som just Spektrum lanserade i Sverige. Vad sägs om dessa Eliotrader, som jag bar med mig under några år i tonåren:
 

April är grymmast av månaderna

- driver syrener fram ur de döda markerna, 

blandar begär och minne, 

kittlar dova rötter med vårregn.

Kunskapskanalen 19.00. Repris vid midnatt samt lördag 09.00 och måndag 09.00. Förresten: I januari blir det en SMS-vecka i Kunskapskanalen...:-). SMS som i Samtal Med Schlaug: fem samtal en hel vecka i serien En bok, en författare.

Gustav Fridolin sänker sänkt arbetstid

Hörde att det skulle bli något om sänkt arbetstid och MP i gårdagens Aktuellt, så jag skyndade mig hem och landade lagom i soffan tills Gustav Fridolin i ett långt inslag än en gång deklarerade att sänkt normalarbetstid är otidsenligt. Vilket då måste betyda att den lagstadgade normalarbetstiden på 40 timmar i veckan är mer tidsenlig. 

MP har därmed hamnat i den mittenfåra där partiet enligt ledningen vill ligga. Ju harmlösare ju bättre, tycks strategin vara. 

Min dag var komisk, för jag har under tågresorna läst ett manus på en ny bok - skriven av forskare - som kommer ut nästa år och som, utifrån den forskning som de facto finns, visar att sänkt normalarbetstid faktiskt är rationellt, nödvändigt och önskvärt. Just då pläderar MP:s ledning för motsatsen. Tala om att vara helt otidsenlig. 

Gustav förklarade i teverutan att det där med sänkt normalarbetstid var nog bra 1981 när partiet bilades, men "att man måste hitta ny politik när världen förändrats". Det låter ju klokt, problemet är att verkligheten förändrats i den riktning att sänkt arbetstid är en del av anpassningen till den nya verkligheten.  Det som har förändrats sedan 1981, när partiet bildades och kravet på sänkt arbetstid lanserades, är framförallt att två saker:

• Produktiviteten har ökat genom att snart sagt varenda miljard som näringslivet har investerat går ut på att rationalisera bort arbetstid. Vilket talar för att normalarbetstiden bör anpassas till verkligheten.
• Klimatfrågan är alltmer prekär och allt pekar på att det enda sättet att kunna nå ner till de utsläppsnivåer som krävs är en rejäl satsning på ny teknik och att vi tar ut produktivitetsökningarna i sänkt arbetstid istället för ökad köpkraft.

Gustav Fridolin och MP:s ledning tycks totalt tappat kompassriktningen i jakten på att placera sig i den ofarliga mitten. Man tycks göra allt för att bli så harmlöst som möjligt. I en tid när grön grundsyn på livskvalitet, arbete, livet och miljön behövs mer än någonsin lägger man in backväxeln. Det är helt sjukt. Fullföljer man den politik som Gustav vill driva i den här frågan är partiet på väg att bli riktigt sunkigt.

I Aktuellt jämförde Margit Silberstein Gustav Fridolins hårda uttalanden om att partiet skulle skrota idén om 30-timmarsveckan med Maud Olofssons ledarstil när hon tvingade sitt parti att öppna upp för ny kärnkraft. Än värre var att det var Margit Silberstein som redogjorde för Miljöpartiets själ, medan Miljöpartiets språkrör redogjorde för något som mer var att likna vid själen på DN:s ledarsida.

Så här skrev jag förresten när Gustav Fridolin vädrade frågan om sänkt arbetstid förra gången. Den här gången vädrar han inte bara sina åsikter, den här gången går han ut så hårt som språkrör att han tycks vilja  låsa den kommande kongress som skall ta ställning till nytt partiprogram. Vi ser således en upprepning av det som Maria Wetterstrand gjorde i EU-frågan.

Idén med språkrör var från början att man skulle vara språkrör, inte ledare som försökte styra medlemmar och kongresser. Man skulle vara auktoritet utåt, men inte inåt. Sedan ett tiotal år kan man inte leva upp till den modellen, då är det lika bra att man skrotar begreppet språkrör och inför begreppet partiledare istället.

Om du vill se hur partiet resonerade så klicka här, där jag skriver om hur språkrörsidén växte fram - gå till del 3 som inleds så här: "I Miljöpartiet ironiserade vi gärna över de andra partiernas fäbless för ledare, för führer. Vi hade sett hur partiledarna fått allt större makt. Och Per Gahrton hade följt upp sin bok Det behövs ett framtidsparti med en doktorsavhandling som fått namnet Riksdagen inifrån (1983). Där hade han beskrivit partiledarkult...".

Jag anar att Jonas Sjöstedt ler i mjugg när han plötsligt inser att han snart är ledarfigur i det enda riksdagsparti som kommer att driva frågan om sänkt arbetstid - och kunna koppla detta krav till både människors livskvalitet och en realistisk klimatpolitik med sikte att nå de mål vi måste nå: utsläpp med högst 1-2 ton koldioxid per konsument och år. Idag släpper vi ut cirka 10 ton. Tanken att Vänsterpartiet skulle kunna bli det fräscha alternativet i dagens riksdag känns verkligen konstigt.

Gå gärna med i nätverket för kortare arbetstid - klicka här.

PS!
De som ligger bakom det nybildade Gröna Partiet kan nog också få en del utrymme om man lyckas balansera exakt på den knivudd som skiljer intresseväckande visioner från politiskt självmord. FI bar redan från början på intresseväckande visioner, men ramlade ner på fel sida om den där knivsudden och gjorde sig därmed själva omöjliga.

Misshandla och spela i blågult

Om man döms för misshandel, skall man ändå under under strafftiden få spela fotboll i det svenska landslaget? Svenska Fotbollsförbundet tycks anse set, om man får tro Lars-Åke Lagrell, ordförande i förbundet och tidigare s-märkt landshövding. 

Spelaren det handlar om är Alexander Gerndt, som dömts för misshandel av sin hustru. Paret låg i skilsmässa när misshandenn utfördes. Kvinnan höll i parets dotter när landslagsspelaren tryckte upp henne mot väggen. Både hon och dottern fick skador av våldet

Om medierna redovisar de åsikter Lars-Åke Lagrell har i frågan på rätt sätt, bör han med det snaraste fundera över sin egen roll som högsta tupp i fotbollssverige. Signalen från svensk fotbolls högsta ledning kan rimligtvis inte vara att kvinnomisshandel anses som så lindrigt att det är grönt ljus att till och med sätta på sig landslagsdressen. Om nu inte blågult skall bli symbol för något annat än flaggan.

ProVokas pris 2011 till Mona Nilsson

Så är det Lucia igen. Och som vanligt kan jag redovisa vilken eller vilka som fått årets ProVoka-pris för viktigaste "provokation" i syfte att förändra samhället till det bättre.

I år utdelas priset till Mona Nilsson för ett "envist, engagerat och kunnigt arbete med att informera om den, ofta obekväma, internationella forskningen om hälsoeffekter av det sladdlösa samhället i syfte att skärpa regelverk, normer och gränsvärden". 

Provokationen ligger i att våga utmana den etablerade bild som ges i Sverige, och som skiljer sig från andra länder. Mona Nilsson har mod att göra det, trots att det säkert kostar på. Hennes engagemang har varit långvarigt.

I somras avslöjade Mona Nilsson att professor Anders Ahlbom - den svenske expert som hårdare än de flesta förnekat problem med strålningen - haft ett konsultbolag vars uppdrag varit att lobba för telekommunikationsindustrin. Ahlbom fick lämna er rad uppdrag.

Europarådets miljöutskott har kommit fram till att mobiltelefoner och datorer med trådlös internetuppkoppling utgör en sådan risk för människors hälsa att det bör förbjudas i skolor. Rapporten finns här. En rapport som förmodligen inte uppmärksammats i Sverige utan Mona Nilssons ihärdiga arbete.

Vi som egentligen anar men tycker det är obekvämt att veta, för att det stör vår praktiska vardag,  gillar förstås inte det som Mona Nilsson drar fram i ljuset. Men även det man inte gillar bör man ta del av för att förstå världen och det vi håller på med. Och, ju mer man vet, desto bättre ställning kan man ta. 

Slussen och demokratin...

Slussen. Ikväll lär beslut tas. Har skrivit om det förr. Det förslag som lär klubbas är inte bra. Men nuvarande situation är inte heller bra. Det har presenterats rimligare alternativ. Skrev bland annat om ett här.

Det som ändå förvånar mig mest, och skrämmer mig mest, är att upprördheten hos ett antal kända personer har tillkommit på slutet. Man har inte känt till vad som föreslås, säger man. Trots att man bor i Stockholm.  Detta sätter fingret på hur människor ser på begreppet demokrati. Man skall tydligen inte bara serveras ett dukat bord, man skall tydligen inte heller i åratal haft möjligheter att gå till det där bordet och ta för sig, man skall tydligen också behöva få maten stoppad i munnen.

Demokrati kräver att man går utanför sin egna lilla värld - hur viktig och bra den än kan vara rent kulturellt - och tar del också av sådant som man inte känner sig intresserad av. Som man kanske rent av tycker sig vara för fin för. "Politik, usch... så tråkigt", har jag hört så ofta från så fint folk att det står mig upp i halsen.

Demokrati är att gå utanför sig själv och sina egna intressen, demokrati är att inte bläddra förbi "ointressanta" sidor i tidningen, demokrati är att inte nöja sig med att prenumerera på nyheter om sådant man brinner för, demokrati är att lyfta sig en bit ovanför sig själv även om det känns motigt, demokrati är att inte hysa större intresse för sin egen karriär än för det samhälle man lever i.

Detta må gälla inför beslutet om Slussen, men också inför riksdagsval där man allt som oftast får höra att "jag har inte fått veta nåt".

En krönikör skriver i dagens DN att demokrati är att det aldrig blir försent att ändra ett beslut. Det är sant. Men det är en lat demokrati, en slö demokrati, en egotrippad, demokrati när människor som gett fan i en fråga under alla de år den debatterats för att sedan plötsligt - när det blir trendigt i finare kretsar -  poppa upp och leka engagerade en vecka innan beslut skall tas.

Jag hoppas att beslutet om Slussen inte tas. Det hade aldrig tagits om det i Sverige allt slöare och oengagerade kulturfolket lyft sina häckar i tid. Demokrati är besvärligt i så mån att det krävs att man går utanför sig själv och sin lilla värld.

Nonsens

Vad skall man skriva en dag som denna? Tranströmer har jag skrivit om så många gånger, euron och klimatet är på väg mot kollaps och därför kan man möjligen glädjas åt att Kyrkans Tidning i en rubrik slår fast att Gud har humor. 

Kyrkans Tidning meddelar även att man tar "ett stort steg in i framtiden". Framtiden är emellertid inte himmelen utan en ny webbplats. Möjligen är himmelen digital, dock bara med ettor. Nollorna kanske hamnar i helvetet, fast det har visst påven avvecklat för några år sedan. Ärkebiskopen har för övrigt bytt ut papper mot läsplattor när kyrkostyrelsens arbetsutskott sammanträder, meddelas också i en rejäl artikel. Kyrkans Tidnings låter vidare meddela: Utan liv ingen kyrka. Så sant, så sant. Ursäkta dravlet, men inspirationen är inte bättre denna dag...

Det är inte varje dag...

Det är inte varje dag jag gör reklam för moderata Svensk Tidskrift. Men jag gör det förstås inte av moderata skäl utan därför att man har en intressant debatt om riksdagens funktionssätt med anledning av Anne-Marie Pålssons bok Knapptryckarkompaniet. Hur som: jag har ett debattinlägg i detta ämne här. 

Den stora skillnaden mellan 1988 - när MP kom in i riksdagen och skulle förvandla den till stället där besluten togs - och nu är att allt mer makt flyttats till EU och marknaden. Vilket också Anne-Marie Pålsson påtalar. Båda företeelserna borde rimligen glädja en moderat – för inte var väl moderaterna så okunniga att man inför EU-omröstningen inte kände till att åtskilliga beslut skulle fattas i Bryssel? Och rent ideologiskt kan man väl inte ha något emot att den så kallade marknaden fått större inflytande? Som avdankad miljöpartist tycker jag mig har mer rätt att protestera mot tingens ordning än Pålsson har…

Förresten talade jag klimat inför en moderat lokalavdelning för några år sedan, just när Borg höjt bensinskatten med några ören. Det var mycket roligt att hälsa församlingen med: Kul att vara här tillsammans med andra bensinskattehöjare... Leendena var mycket artiga men lite ansträngda.

Häpnadsväckande fritt från analys när det gäller euron...

Nu är det panik. Euron ligger i potten. Regeringschefer sitter på nätter och förhandlar. Bara det är totalt befängt. Trötta människor tar trötta beslut. Det är så amatörmässigt att man baxnar. Hur vore det om herrarna, för det är mest herrar, lärde sig lite om hjärnforskning och om hur hjärnan fungerar?

Under det rödgröna samarbetet utgick sossarna från att man skulle förhandla på nätterna om så behövdes. MP satte stopp för detta. Av flera skäl, det främsta är att människans hjärna inte fungerar fullt ut när den är uttröttad och stressad. Besluten blir sämre än de annars skulle kunna bli. Ett europrojekt, med allt det innebär, måste rimligen behandlas genomtänkt och utan panik.

Det grundläggande problemet kanske kan kopplas till ledande politikers längtan att bli inskrivna i historien, att resa monument över sig själva. Den europeiska valutaunionen har därför hetsats fram, istället för att få växa fram som en naturlig utveckling på en globalisering som växer underifrån, från människors vardagliga behov och önskningar.

Projektet saknar de mest grundläggande förutsättningarna för att fungera. Två frågor som borde ställas är: a) främjar europrojektet, som det hetsats fram, Europas framtid och b) främjar de åtgärder man nu skall vidta möjligheten att klara av klimatfrågan. Inte någon av frågorna ställs. Än mindre tycks man fundera över den reala ekonomin, det vill säga det verkliga verkligheten. Det digitala sifferspelet har lagt sig som en dimma över hjärnorna. Något jag förresten tänker tala om med en professor i ekonomisk historia en bit in i januari - i Kunskapskanalens En bok, en författare.

Skall europrojektet fungera - jag utgår från att man är tämligen ointresserad av den reala ekonomin - behövs en  finanspolitisk centralstyrning, vilket leder till Europas Förenta Stater på exakt det sätt som vi som på nej-sidan berättade för de naiva eurohysterikerna. Ett sådant system kan leda till sociala och demokratiska kostnader som inte är värda att betala. Hade man låtit euro-projektet växa fram underifrån under lång tid, istället för att hetsa fram projektet, hade det definitivt kunnat bli en tillgång för Europa. Egna mindre valutaområden är inte något självändamål, men det är inte heller något självändamål med en gemensam valuta i ett område som inte är moget för det.

Det vi nu ser är hur demokrati och delaktighet reduceras till rundningsmärken. Dessvärre tycks nu trötta och stressade hjärnor ta sig an de problem som dessa hjärnor tidigare har skapat. Allt medan demokratiskt valda parlament reduceras till knapptryckare och medborgarna fråntas allt vad deltagande heter. Jag vidhåller att EU-projektet, som det nu kommit att utformas, kan leda till demokratins förfall, extremhögerns uppsving och vanvård av de goda tankarna om social välfärd. Man har skapat fröet till ett monster som man nu göder i tron att man skall tämja det. Naivitet är bara förnamnet.

MP slår nästan rekord

Bara en gång tidigare - för 16 år sedan - har Miljöpartiet haft bättre siffror i SCB:s stora opinionsmätning. Då, för 16 år sedan, berodde det på att partiet var uppkäftigt. Idag beror det på att partiet behagar. Socialdemokraterna tycks vara besvikna över SCB-resultatet, men det beror på att deras självbild är alldeles uppåt väggarna. Det var länge sedan man var det statsbärande partiet, men man lever fortfarande kvar i tron allt under 40 procent är en tillfällig rispa i naturlagarna.

För Miljöpartiets del gäller att man som vanligt går bäst i de stora städerna - så har det alltid varit, vilket medierna inte fattat. Det nya är att MP nästan är ifatt sossarna i Göteborg och Stockholm.  Totalt sett skulle MP kunna halvera sina siffror och ända vara det tredje största partiet.

Partiets strategi är att behaga så många som möjligt, fila bort sådant som sticker ut och kan göra ont. Den som är ekochic och anammar det trendiga hitta-på-moderna behöver inte oroa sig alltför mycket. Eller som Dagens Arena beskriver den viktigaste MP-koden: Partiets politik skrämmer ingen. Vilket de facto också innebär att man inte heller driver någon speciell opinionsbildning, man ligger lågt, surfar med där det finns lämplig våg att surfa på, talar mer om mittenpolitik än grön politik. Som politisk organisation växer man. Som politiskt kraft för förändring blir man snarare mindre. När det behagliga till och med lockar över sverigedemokrater kan man börja fundera på hur utslätat ett parti med beteckningen grön får bli.

Rubriken till Gustav Fridolins debattartikel i DN för ett tag sedan slog fast: nu ska man inta mitten. Fördelen med detta är att man genom att behaga, vara trevliga och välutbildade kan dra till sig väljare som känner olust inför sossarna och får lätt magknip av att kalla sig borgare. Nackdelen är att det som är mitten idag var höger igår. För att inte tala om vad mitten idag är på den politiska skala där grönt (miljö, livskvalitet, småskalighet, överblickbarhet) ligger i ena änden och grått (ekonomisk och materiell tillväxt, storskalighet, anonymisering) i den andra.

Socialdemokraterna har landat på en bit över 25 procent. Inte alls illa för det partiet. Hela mediakåren tycks uppslukad av just Socialdemokraternas utveckling. Som om man med modersmjölken fått in att detta parti har varit det stora, är det stora och för evigt skall förbli det stora. Varför kan inte ett parti, som har hundra år på nacken och inte begripit att världen ser annorlunda ut idag än under deras storhetstid, vara nöjda med att var fjärde väljare tycks välja deras valsedel. Ett socialdemokratiskt parti som inte ens förmår andas om konflikten mellan tillväxt och miljö känns ointressant.

För övrigt dristar jag mig att för en gång skull hålla med Johan Ingerö som påpekar det häpnadsväckande korkade i Juholts förslag om hundra procents täckning i Sverige av samtliga mobiloperatörer. Juholt vill således klampa in in naturskyddade områden, bygga vägar och sätta upp master. Som om det inte redan räckte med fanstyg som redan slår sönder idén om skyddad natur.

Förresten tror K.G.Bergström att sossarna skulle skjuta i höjden med Pär Nuder som ny ledare... Ibland har analytiker och kommentatorer sämre omdöme än partiledare...

Moderaternas framgång beror nog mest på Anders Borgs förmåga att uppträda som om han inte var politiker. Han har dessutom mage att svara på de frågor som ställs. Jag skulle tro att utan Borg skulle moderaterna omedelbart påbörja sin kräftgång. Märkligt nog tycks människor som nu är upprörda över privata vårdhem och riskkapitalbolag och pengar som fraktas till skatteparadis inte förstå att det är följd av ideologiskt fattade beslut. Och att den ideologin utgör grunden för moderaterna hur mycket man än i retoriken anpassar sig till lämpligt ordval.

De små partierna skvalpar omkring i skuggan av de tre stora. Vänsterpartiet lär vara det parti som kan se framtiden an med störst tillförsikt - med Jonas Sjöstedt som frontfigur kan partiet växa. Värst är det väl för kristdemokraterna, som häpnadsväckande nog diskuterar om man skall släppa fram Mats Odell till ny partiordförande. De gånger jag mött Odell i olika debatter har jag alltid förvånats över hur arrogant en människa som sägs vara kristen kan vara. Huruvida det nybildade Gröna partiet satt något spår i mätningen framgår inte.

PS!

Så här skrev Svenska Dagbladet inför senaste val i en av sina fantastiska analyser, formulerad av en av deras välbetalda politiska hitta-på-analytiker: 

Snart måste Wetterstrand avgå

De rödgröna | Mp-stadgarna pekar mot sammanbrott

Durban: Ska det bli diktaturen som räddar planeten?

Det kan bli pinsamt för oss som gillar demokrati, vi som anser att yttrandefrihet och mänskliga rättigheter är omistliga värden. 

Tyvärr är det mycket som tyder på att det blir diktaturen Kina som, om några år, kommer att stå för det stora genombrottet när det gäller klimatfrågan. 

Den kinesiska regimen kan diktera fram storsatsning på ny teknik och individuella koldioxidkonton där Storebror ser allt. Man kan - mer eller mindre formellt - diktera fram produktion av billiga LED-lampor, billiga solceller och billiga vindkraftverk. Stora statligt kontrollerade bolag kan ta långsiktiga beslut som leder till åtskilliga förlustår innan det svänger, medan den fria marknaden i neodemokratisk ordning stirrar på kvartalsrapporter. Den privatiserade senkapitalismen har blivit alltför kreativ för sitt eget bästa.

Man skulle till och med - eftersom kommunistpartiet saknar respekt för individens integritet - lansera och genomdriva individuella koldioxidkonton som ingen förutom partieliten och dess vänner  får överskrida. Man genomdrev den skoningslösa ettbarnspolitiken, som innebar fruktansvärda övergrepp och kränkningar av enskilda kinesiska kvinnor. Jämfört med det är koldioxidkonton rena rama bagatellen när det gäller förnedring och kontroll...

Framåt 2015 riskerar vi att ha kommit dithän i bristande hänsyn till klimatet att vi tvingas inte bara acceptera, utan till och med applådera, diktaturens åtgärder. Och vi, som med både hjärta och hjärna försvarat demokratin, riskerar att få stå i skamvrån för att vi utgjort det stora historiska klimatproblemet som skördar hundratusentals offer. Vaknar inte demokratins politiska företrädare upp så riskerar demokratin att bli en kort historisk parentes på vår planet.

Bilden är av Qi Baishi,  världens näst största konstnär i pengar räknat. Hans verk såldes för 339 miljoner dollar förra året. Bara som en liten påminnelse om att västvärldens Picasso och Warhol inte är de enda stora i världen... Fyra av världens bäst säljande konstnärer är för övrigt kineser, skriver Ola Wong.

Durban: Reinfeldt har tystnat om klimatet

Fredrik Reinfeldt har slutat att tala om klimatet, visar en undersökning som TT gjort. Inför klimatmötet i Köpenhamn 2009 var det mode att tala klimat så Reinfeldt återfanns i 2528 artiklar om klimatfrågan i de stora dagstidningarna. De två år som följt därefter återfinns Reinfeldt i 638 artiklar. 

I regeringsförklaringen 2009 nämnde Reinfeldt "klimat" 20 gånger. I den senaste regeringsförklaringen tog han ordet i sin mun fyra gånger. 

Men varför skulle Reinfeldt tala om miljö och klimat? Miljöfrågan är tillfälligt garnerad grädde på det moderata moset. Man garnerar när man anser det vara taktiskt. Men nu behövs ingen garnering. Inför valet 2010 lade till och med Miljöpartiet ner frågorna, förmodligen av taktiska skäl.

Man ville inte skrämma väljare bort från det rödgröna blocket - och man var kanske till och med rädd för att tappa egna väljare om man inte nöjde sig med att repetera det okontroversiella mantrat "mer järnväg, mer klimatsmarta bostäder och 40 öre mer i bensinskatt på tre år....". De rödgröna sökte ekochicka väljare, de där som så gärna vill tro att man fixar klimat och miljö genom att shoppa loss bara man dricker miljömärkt latte.

Men huvudskälet till att Reinfeldt, regering och opposition ligger så lågt är förstås att vi lever i ett system som bygger på idén om evig ekonomisk tillväxt, det vill säga att ekonomins volym skall vara större i år än förra året. Och ekonomin mäts i BNP. Och BNP är ett omsättningsmått.

Ju snabbare och bredare flödet av varor är genom samhället - på väg från att ha varit naturresurser till att bli avfall - ju bättre för tillväxten. En hållbar skjorta, som inte är modekänslig och som tål tusen tvättar, är bra för miljö och klimat, men dåligt för det vi kallar ekonomin. Lättare att tala om att vi ska lägga ut räls...

Sossarna kräver mer arbete

"Jobben är vår viktigaste fråga. De är avgörande både för människors möjlighet att styra över sina egna liv och för Sveriges ekonomi, tillväxt och utveckling. När vi är fler som jobbar så växer ekonomin och då kan vi höja kvaliteten i skolan och vården. Därför sätter vi jobben först."

Det ovanstående meddelas från socialdemokraterna. Jobben är den viktigaste frågan, att skapa sysselsättning överskuggar allt annat för Arbetarpartiet Socialdemokraterna. Det är verkligen häpnadsväckande. Hur är man funtad som politiker när kampen för mer arbete till ett självändamål?

Den viktigaste övergripande frågan för ansvarsfulla politiker måste väl rimligen vara att verka för ett samhälle vars utveckling inte leder till ökad påfrestning för natur och klimat. Den viktigaste samhällsfrågan måste rimligen vara att se till att människor får möjlighet till goda liv. Att skapandet av fler jobb är den övergripande målsättningen tycks mig närmast enfaldigt och erbarmligt mentalt fattigt. Arbetarpartiet hade en gång målet att sänka arbetstiden, att ge människor mer frihet genom mindre arbete.

Skälet till att politiker gör skapandet av mer arbete till en huvudfråga beror i grunden på att man fått för sig att mer arbete är detsamma som utveckling. Som om det vore utveckling med större arbetsmarknadsregioner, mindre tid för barnen, mindre tid för växande i den sociala civila sektorn, mindre tid till kulturell deltagande verksamhet, mindre fri tid. 

Socialdemokraterna skriver således att mer jobb ger människor ökade möjligheter att styra över sina liv. Fundera över den frasen när ni stressar mellan arbete, livsmedelsaffären och dagis! Verkligheten är ju den att lönearbetet - men lunchrast och resor till och från jobbet - ockuperar både tio och elva timmar per dygn för allt fler människor. Samtidigt som snart sagt varenda miljard som näringslivet investerar går ut på att rationalisera bort människor från arbetsmarknaden.

Socialdemokraterna - uppbackade av nästan varenda riksdagsledamot i det svenska allt mer likriktade parlamentet - tycks tro att den enda visionen för framtiden är att mer arbete - och därmed skatteinkomster för stat och kommun - skall finansiera välfärd, skola, omsorg och sjukvård. Tanken är uppriktigt sagt infantil. Utveckling måste väl rimligen vara att välfärden finansieras genom mycket mer än skatt på arbetstid, nämligen på omsättning eller produktion i stort.

Socialdemokraternas uttalande om att mer arbete har högsta prioritet blir än mer absurt när man betänker att flera undersökningar visat att det finns ett sambandet mellan mer arbete - istället för sänkt normalarbetstid och ökad fri tid - och ökande klimatpåverkan. Socialdemokraterna lanserar som sitt "nystartprojekt" att vi skall jobba mer, för att konsumera mer, för att producera mer, för att vi skall jobba mer. Allt för att BNP skall växa i oändlighet. Socialdemokratin och nytänkande här inte ihop. Däremot hör uppenbarligen regeringens och det mesta av oppositionens tänkande ihop. Politikens världsbild är verkligen fattig!

Mer finns här. Kolla också gärna Jevsons paradox.
 

Durban: Are you lonesome tonight...?

Så här års 1960 så toppade Are you lonesome tonight försäljningslistorna i USA och runt om i Europa. Då var vi mindre än 3 miljarder människor på Jorden. Idag är vi över 7 miljarder, som skall leva på just denna planet. Vi är på väg mot över 9 miljarder. Som skall samsas med andra arter och leva på ett sätt som planeten klarar av. Det krävs ett annat förhållningssätt än det man trodde var gångbart 1960.

Synd att inte världens ledande politiker förstått det än. Inte ens Sveriges ledande politiker har förstått det. Istället för att se hur mycket klimatförändrande gaser som varje individ ger upphov till genom sitt sätt att leva försöker man smita undan genom att mäta utsläpp från nationer utan hänsyn till vem det är som konsumerar. Så här lät det i alla fall i december 1960:

Politikerna behöver hjälp att våga

Det som kännetecknar klimatkonferensen i Durban är rädsla från politikernas sida. Rädsla att gå före, rädsla att ta nödvändiga beslut, rädsla för att tappa väljare. 

Politiker - gröna, konservativa, socialister och kanske även liberaler - skulle med utgångspunkt från sina olika ideologier kunna motivera radikala beslut för att på allvar försöka förhindra en annalkande klimatkatastrof. Men tyvärr är det nog så att de inte vågar föreslå det som de egentligen vet skulle behövas. De är oroliga för att deras partier skall tappa väljare. De befarar att obekväma beslut skrämmer väljarna. Politikerna behöver hjälp att våga ta även de obekväma besluten. Därför är jag en av flera initiativtagare som startat ett nytt nätverk som heter Radikalisera klimatpolitiken nu. 

Om du vill hjälpa politikerna, så skriv gärna på uppropet som finns här.

Vi vill hjälpa politikerna att ta nödvändiga beslut. Därför har vi startat nätverket Radikalisera klimatpolitiken nu. Det som förenar oss är två saker

Det ena är att vi tillhör den rika delen av världens befolkning. Det andra är att vi är beredda att acceptera politiska beslut som kan leda till lägre privat konsumtionsnivå och till en förändrad livsstil, till exempel när det gäller transporter och matvanor. Detta under förutsättningen att resultatet av förändringarna kommer de människor tillgodo som riskerar att drabbas hårdast av den globala uppvärmningen – redan fattiga människor i vår nuvarande värld samt kommande generationer.

Vi tror inte att ett samhälle med förändrad livsstil behöver bli sämre för oss medborgare. Inte om det förenas med minskade orättvisor inom landet. Däremot kan stora orättvisor inom den rika världens länder skapa svårigheter för en bred acceptans för en radikalare klimatpolitik.

Vi tror att det kan vara bättre att leva i ett hållbart samhälle som präglas av ett mer etiskt tänkande och som är mer inriktat på kvalitet än på kvantitet. Det som gör oss beredda att ändra livsstil är dock inte grundat på tron att vi själva därmed ska få det bättre. Istället handlar det om omtanke om de människor som riskerar att drabbas värst av den globala uppvärmningens konsekvenser; såsom ökad fattigdom, svält och död.

Vi vill inte tyngas ner av samvetskval för att åtgärder som skulle kunna minska Sveriges bidrag till den globala uppvärmningen inte genomförs på grund av vår egen bekvämlighet och rädsla för förändringar. Istället vill vi att Sverige ska präglas av en livsstil som är moraliskt försvarbar ur ett klimatperspektiv – att vi får en hållbar livsstil som vi kan vara stolta över – och som kan inspirera andra länder till efterföljd.

Dessutom kommer klimatförändringarna att leda till svåra påfrestningar på världsekonomin när de väl har uppstått. Det gör att vi förmodligen har att välja mellan att arbeta förebyggande, och därmed på ett planerat sätt ändra vår konsumtionsnivå, eller påtvingas förändringar av vår konsumtion på ett oplanerat och okontrollerat sätt.

Därför har vi en uppmaning till samtliga politiska partier: besluta om så radikala åtgärder att Sverige inte bidrar till utsläpp som fortsätter att driva upp jordens medeltemperatur på det sätt som forskarna varnar för – och det gäller även om åtgärderna leder till lägre konsumtionsnivå och till förändringar av den nuvarande livsstilen i Sverige.


Bland initiativtagarna finns psykolog Billy Larsson, Birger Schlaug, kulturskribent Nina Björk, professor Bengt Brülde, professor Alf Hornborg. 

Bland de som först undertecknat finns bland annat tidigare ärkebiskopen K G Hammar, professor emeritus Peter Söderbaum, forskningschef Annika Carlsson-Kanyama, meteorolog Pär Holmgren, sångare Fred Lane, chefredaktör Göran Greider.


Här har du hemsidan, uppropet och möjligheten att underteckna för att stödja politiker från alla partier att våga ta goda beslut.

Dokumentation av naturen innan klimatförändringarna

Ikväll 19.00 samtalar jag med Henrik Ekman i Kunskapskanalen om vad som är Sveriges "sanna natur". Det är nämligen så hans nya bok heter. 

Förutom Henrik Ekmans text består boken av massor med bilder tagna av Sveriges främsta naturfotografer. Ett kraftfullt dokument inför de förändringar som det upphettade klimatet kommer att leda till. Så här såg det ut innan tvågradersmålet spräcktes...

När man talar om Sveriges natur är det oundvikligt att diskutera skogar och älvar - och på vilket sätt de är utsatta för hot. Henrik Ekman skriver att vattenkraftens vänner vädrar morgonluft, vill bygga ut fler älvar och försöker lura den urbana människan med slagord som att man "bara lånar vattnet en stund". Visste du förresten att Evert Taube skrev till regeringen och hotade med att lämna landet om man tog "den sista älven"?

Hur kommer skogen att se ut om femtio år? Vad är skog? Vet den urbana människan det? Tror man möjligen att skog är detsamma som träd?

Boken är fylld med bilder från Sveriges bästa naturfotografer. Men hur sann är egentligen bilden som naturfotograferna ger? Hur mycket fejkas det? Hur kommer det sig att det nästan bara är män som är naturfotografer? Och vad är målet: att dokumentera verkligheten eller att underhålla?

PS! När jag, som mycket ung, bodde i Stockholm var kattugglan i Vasaparken - vi bodde mitt emot parken - det mest djuriska jag såg. Kanske var det med den som naturintresset startade för min del... Idag intar djur städerna. I Berlin finns 7000 vildsvin! Och 2000 rävrevir! Hur håller dom sig undan för människorna? Den frågan måste jag ta upp med Henrik...


SVT Kunskapskanalen fredag 19.00. Repris vid midnatt samt lördag morgon 09.00.

Durban: Politikerna behöver hjälp att ta modiga beslut

Vi är några som vill hjälpa politikerna att ta de nödvändiga besluten. Här i Sverige, här i EU, här i världen. Vi vill tala om att de inte behöver vara rädda att tappa väljare även om besluten blir obekväma för oss. Här hittar du det nya nätverket, uppropet och möjlighet att underteckna för att hjälpa politiker att ta de beslut som de innerst inne nog vet är nödvändiga.

Inlägg om Durban i Newsmill

Har ett inlägg om Durban på Newsmill. Finns här. Klimatskeptikerna har kastat sig över artikeln i vanlig ordning.

PS!
På Newsmill skriver förresten Annika Nordgren Christensen (f.d miljöpartistisk riksdagsledamot) och hennes kollega på Newsmill (P.M.Nilsson) dels att  "M behöver Miljöpartiets framtidsgloria och MP behöver Moderaternas ekonomiskpolitiska trovärdighet"
dels att "klimat och miljö är väl integrerade i alla partier och MP:s framväxt som det nya FP - det förnuftiga valet för folk i stan - gör det relevant att studera M:s trevare gentemot MP."

Jaha. MP som det nya FP. Dags för Gustav och Åsa att vakna upp innan det blir en allmän uppfattning!

Durban: Konflikten mellan det existerande och det flödande

I USA utgör konsumtionen över 70 procent av landets BNP. I Sverige är det en bra bit över 50 procent. BNP mäter inte de existerande värden som finns, utan de flöden som pågår. Ju snabbare omsättning på varor - allt från elektronik till kläder - ju bättre för tillväxten. 

En skjorta av hög kvalitet som som håller tusentalet tvättar är en ren förlustaffär mätt i BNP. En människa som vårdar det hon har, istället för att köpa nytt, är också en förlustaffär mätt i BNP. Den som drar ner sin arbetstid för att ha mer tid att hjälpa sina barn med läxor är också en förlustaffär. 

Vi lever således med ett ekonomiskt system som föredrar omsättning istället för vårdande av det som redan existerar. Att omsättningen i regel kräver mer naturresurser och ger upphov till ökande utsläpp av växthusgaser är ett besvärande problem. Inte bara generellt för planeten utan också specifikt för människan. Allt mer av vår tid används nämligen för att upprätthålla den omsättning som medför att den ekonomiska tillväxten kan fortsätta, trots att vi lämnat det utvecklingsstadie där ökande materiell standard är nödvändig för människors välbefinnande.

Problemet - som utgör den grundläggande konflikten i det som borde avhandlas i Durban - är att de system och strukturer vi byggt upp kräver ekonomisk tillväxt för att fungera i de banor vi lärt oss att de skall fungera. Vi sitter således fast i normer, strukturer och system som gör oss till en evigt ökande omsättningens fångar.

Att komma ur detta är svårt. Men eftersom vi är på väg att bli nio miljarder människor på jorden måste vi försöka finna system som utgår från de existerande värden som finns. Konkret: jag är övertygad om att var och en inser det smått absurda i att en hållbar skjorta som överlever alla trender är ett hot mot det vi kallar ekonomi.

Antingen vill vi göra någonting åt det här, trots att det är besvärligt och kräver nytänkande, eller också vill vi inte. Vill vi inte så kommer problemen att bli större den dag vi måste. I Durban tycks den art som har mage att kalla sig Homo sapiens - homo betyder människa och sapiens betyder vis - inte ha den viljan. Vilket är djupt tragiskt eftersom det inte finns någon färdig självklar fix för hur nya system skall fungera. De borde vara politikers, näringslivs, fackföreningars och den akademiska världens viktigaste fråga att kavla upp ärmarna och diskutera lösningar.