Durban: Tvågradersmålet, journalisterna och mediers beroende av reklamintäkter

Tyvärr är det så att de politiska journalisterna inte är insatta i klimatfrågan. De är rent av obekväma med denna typ av frågor. Därför försvinner klimatet från dagordningen så fort en klimatkonferens avslutats. Så var det efter Köpenhamn, så lär det bli efter Durban.

Många journalister tycks tro att det så kallade tvågradersmålet - att den globala uppvärmningen inte får öka mer än två grader -  är satt ur ett vetenskapligt perspektiv. Så är det inte. Det är en politisk kompromiss. De forskningsresultat som ligger till grund för den politiska kompromissen pekar snarare på att målet borde vara att den globala uppvärmningen stannar vid 1,5 grader. Men eftersom redan cirka 1,2 grader är intecknat uppfattas det som politiskt omöjligt att nå detta mål. Och förresten: vill vi ta konsekvenserna av den kunskap vi har?

Läget är sådant att det idag inte finns några politiska eller på annat sätt ekonomiska beslut som medför att vi ens når tvågradersmålet. För det krävs en opinion som ger politiker råg i ryggen att våga ta de beslut som krävs. Men för att få den opinionen måste också ett antal politiker medverka i opinionsbildningen. Det gör man faktiskt inte. Det gör inte medierna heller, tvärtom översvämmas de av propaganda för ett sätt att leva och konsumera som går stick i stäv med ambitioner för att mildra klimathotet. I själva verket lever de flesta medier på just sådan  reklam.

Den stora majoriteten i den politiska sfären hoppas att man genom ny teknik och klimatsmarta investeringar skall kunna uppnå tvågradersmålet. Därmed, menar man, skulle någon konflikt mellan fortsatt ekonomisk tillväxt och tvågradersmålet behöva uppstå. Man vill inte sätta fingret på den känsligaste frågan:  hur vår konsumtion påverkar klimatet. Den frågan är alltså inte heller de flesta stora medier bekväma med, eftersom de i allt större utsträckning finansierar sin verksamhet med intäkter från reklam som har som syfte att öka konsumtionen.

Dilemmat
Till och med på Miljöpartiets hemsida lanserar man tanken att investeringar skall lösa problemet. Under rubriken Lösningar finns skriver man på sin startsida: "Utmaningen är global, men alla utsläpp är lokala. vi kan sänka våra utsläpp genom större satsningar på kollektivtrafik, förnybar energi och klimatsmarta bostäder. Så ökar vi också vår trovärdighet när vi skall övertyga andra att minska sina utsläpp. Sverige behöver visa ett tydligare ledarskap"

Detta är emellertid problematiskt. Långt mer än hälften av svenskars utsläpp av växthusgaser härrör från vår konsumtion - i USA är det över 70 procent. Utsläppen på grund av konsumtion bokförs oftast i andra länder, eftersom våra varor i allt större utsträckning tillverkas i bland annat Kina.

Trots att varje vara kan tillverkas allt smartare, med mindre insatser av råvaror och energi, ökar belastningen på klimatet genom att vi konsumerar allt mer, byter ut våra saker allt fortare, låter varorna leva allt kortare tid. Vi blir också allt fler på planeten som kan och vill konsumera som vi i västvärlden redan gör. Teknikutvecklingen medför inte så stora vinster att de kan balansera de ökande varu- och reseströmmarna.

Man gör klimatet en otjänst om man av politiska skäl undviker att se konflikten mellan ekonomisk tillväxt och klimatfrågan.

Vad säger då ledarskapet i form av miljöminister Lena Ek? I en intervju på regeringens hemsida berättar hon att det gäller att "göra nåt åt klimatutsläppen som kan ge jobb och tillväxt." Om det nu finns en konflikt mellan just tillväxtmålet och klimatmålet är det således, enligt Eks logik, det förra som skall gälla. (Tillägg: Här skriver Ek på DN torsdag)

Självgående processer
Det stora problemet med temperaturhöjningar över 1,5 grader är att vi snabbt närmar oss förhållanden som medför självgående processer, som t ex att tundra smälter och ger ifrån sig metangas, vilket är en betydligt allvarligare klimatgas än koldioxid. Vi riskerar att hamna i processer vi inte alls kan hantera med vare sig politiska eller ekonomiska beslut.

Tyvärr är det så att många politiska journalister - vilket inte minst rapporteringen från förra klimatmötet i Köpenhamn visade - inte kan klimatfrågan. Man är van att analysera skatter, sysselsättning, tillväxt och utanförskap. Men få har någon som helst grund att stå på för att dra klimat- och andra miljökonsekvenser. Man är obekväm med dessa frågor. Och medier är, som sagt,beroende av intäkter från reklam för allt sådant som ökar utsläppen av koldioxid.
 
Vi lever mitt i ett gigantiskt dilemma som vi tydligen inte ens vill försöka lösa. Och problemet är att ju närmare vi kommer den punkt där de självgående processerna tar fart på allvar, ju närmare kommer vi också den punkt där en omställning inte bara blir besvärlig utan faktiskt ett reellt hot mot all vad vi lärt känna som demokrati, social anständighet och välfärd.

Durban: Koldioxidmolekyler sponsrar...

Vet du om att du kan flyga med ett charterbolag som sponsrar SNF? Solresor är ett av många företag som vill legitimera sin verksamhet - sälja så många långväga flygresor som möjligt - genom att kunna stoltsera med Naturskyddsföreningen på sin hemsida. För det har man som guldsponsor  betalt 40 000 kronor.

Hur Naturskyddsföreningen, som förstås är närvarande i Durban, tänker vet jag inte. Men Solresor berättar att charterflyg är miljövänligt eftersom kabinen är fylld till 99 procent. Ungefär som att koldioxidutsläppen blir mindre bara för att planet är fyllt. Men, visst, per individ blir det mindre, men planeten bryr sig bara om antalet koldioxidmolekyler. (Solresor låtsas förstås inte om att man också säljer vanliga reguljära flygresor - då fallet ju det redan usla argumentet med fyllda plan...).

En genomsnittlig resa till Sydafrika t/r släpper ut ca 1,1 ton, dvs lika mycket som en indier släpper ut på ett år. Indier skall enligt regeringskansliet läras att minska sina utsläpp.

Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson tackar sina sponsorer med orden: "Jag vill börja med att tacka alla Naturskyddsföreningens sponsorer för ert miljöengagemang! (-) Vi hjälper er att stärka företagets miljöprofil." Och hjälpen består bland annat av en del sponsormaterial som kan ge en trevlig profil åt företaget. Bland annat en gulddiplom att "sätta upp i t ex foajé, konferensrum eller personalrum". Man får digitalt julkort också.

Volvo nöjer sig med ett silverdiplom av Naturskyddsföreningen för 20 000 kronor och Lindex, som vill att du byter ut dina kläder så fort som möjligt, väljer att bli legitimerade med bronsdiplom för 8 000 kronor.

Tyvärr är mycket av klimatdebatten sladdrig. Jag ska, trots att Naturskyddsföreningen slirar högst betänkligt, rädda några ålar i julklapp. För det får man inget diplom tack och lov, men väl ett värdebevis. I papper.

Durban: Det svenska hyckleriet

Lena Ek, miljöministern, är bild- och ljudintervjuad på regeringskansliets hemsida. Utfrågaren, anställd på regeringskansliet, ställer frågan hur Ek skall få bland annat Indien att minska sina utsläpp. En fråga som givetvis passar utmärkt i det koncept som den svenska regeringen arbetar utifrån - det vill säga vi är bäst, andra är dåliga. 

En indier släpper ut en tiondel av vad en genomsnittlig svensk ger upphov till. Är det indier som skall åthutas? Bakom intervjun tycks finnas en illa dold rasism. Som bygger på att vi som lever i västvärlden har rätt att göra sådant som indier inte har rätt att göra.

I samband med ett besök i Peking för några år sedan fick jag möjlighet att tala med en av de ansvariga för miljön under OS. Vi gick ut på kvällen, drack en öl och samtalade om klimatsituationen. Till slut satte han fingret i magen på mig och sa: "Om en äter fem smörgåsar, vilket lär finnas på era frukostbord, och en annan äter en smörgås. Vem skall banta?"

Liknelsen har återkommit åtskilliga gånger i den kinesiska debatten, och vi bör rimligen begripa att det är ofattbart för många människor på jorden att vi i den rika delen av världen anklagar dom för att vilja leva som vi själva gör.

I regeringskansliets intervju med Lena Ek säger hon vidare att "Sveriges roll är att gå före". Men detta är ju bara tom retorik! I Climate Action Networks årliga ranking utmärker sig Sverige. Genom att falla som en sten.

Diagram: Sveriges placering på CAN:s rankning

Lena Ek har dessutom fräckheten att lansera bilden av Sverige som "de fattiga ländernas bundsförvant". Det låter ju fint och solidariskt. Det är som att i form av solidaritetshandling ge valium till den som skall avrättas. Men så här rankas Sverige: från 21 plats 2007 till 45 plats i år!

 

Det bästa Sverige kunde göra för att bli "de fattiga ländernas bundsförvant" vore att hjälpa dem att driva kravet på att man skal mäta utsläppen utifrån vad konsumtionen per capita i varje land ger upphov till. Men se det är inte något Lena Ek vill kännas vid, för det skulle medföra att Sveriges officiella utsläpp skulle öka från knappt 6 ton per person och år till cirka 10 ton.

Tillägg: Här skriver Ek om sina ambitioner...

Jag hade hoppats komma ut som klimatskeptiker...

Durban. Sydafrika. Klimatförhandlingar. 50 personer är nedskickade från den svenska regeringen. Frågan är vad dom skall göra där. Sitt bästa förmodligen. 

Följdfrågan blir vad som är sitt bästa. Är sitt bästa detsamma som minskningar av de klimatrelaterade utsläpp vi i Sverige är orsak till, eller är sitt bästa ökad tillväxt med ökad konsumtion? Problemet kan faktiskt sägas vara så enkelt. 

Konflikten är uppenbar, men få vill tala om den. Den är lika skrämmande för vår världsuppfattning som det en gång var när några på fullt allvar hävdade att Jorden inte var universums centrum, att Jorden snurrade kring Solen och inte tvärtom.

Den senaste veckan har jag lagt ner en hel del tid på att gå igenom de dokument som de facto finns för att kunna komma ut som klimatskeptiker - men jag har misslyckats. Varför jag ville komma ut som klimatskeptiker? Jo, helt enkelt av den anledningen att jag verkligen hoppas att de högljudda skeptikerna har rätt. Det finns nämligen inte några som helst beslut - vare sig globalt, i EU eller i Sverige - som skulle bana väg för en lösning av det som samlats under begreppet klimathotet. Tvärtom vägrar politiker, näringsliv, fackföreningar och till och med delar av det som brukar ingå i begreppet miljörörelse att ta i det mest obekväma man kan tänkas ta i: konflikten mellan ekonomisk tillväxt och klimatambitioner.

Stor rädsla, lite mod
Politiker i allmänhet är rädda för att tappa väljare, i Sverige är man dessutom livrädd för att ta några som helst steg bort från det som kommit att kallas "mitten". Och mitten är inte bara en mittpunkt på skalan vänster-höger, utan också en mittpunkt på skalan tillväxt-balans. Därför gömmer sig även miljöengagerade bakom begrepp som "grön tillväxt" - vilket är att dribbla bort frågan. Ibland kan man till och med höra att investeringar i solceller och solvärme är så lönsamma att det ger pengar över till annat. Vilket ju inte löser problemet.... Eftersom det där andra ofta är en längre flygresa, fler weekendresor till någon kul stad, mer pengar till saker som reklamfloden sköljer över oss med i sin hysteriska kamp för att få oss att konsumera allt mer, i allt snabbare takt nu när prylarna blir allt billigare.

När förhandlingsdelegationer beslutar om naturlagar...
I en politisk kompromiss har man slagit fast att medeltemperaturen på planeten inte bör höjas mer än 2 grader - utgår man från de forskarrapporter som finns handlar det snarare om att inte höja temperaturen med mer än högst 1,5 grad.

Utgår vi från kompromissen på 2 grader så innebär det enligt de beräkningar som dominerar att utsläppen av växthusgaser får vara högst 44 gigaton år 2020. Något sånär kvalificerade beräkningar visar att med dagens politiska löften kommer utsläppen att vara 6 - 11 gigaton högre.

Sverige bidrar till detta, trots att politiker, näringsliv och fackföreningar försöker montera på änglavingar. Änglavingarna blir, med deras sätt att räkna, ännu större om vi lägger ner jordbruket helt och istället importerar all mat, samtidigt som vi slutar flyga inrikes men tiodubblar flygresandet utrikes... De siffror man använder sig av är till för att mörka, inget annat. Istället för att se vad vår konsumtion och livsstil ger upphov till globalt, väljer man att räkna utifrån hur utsläppen ser ut inom landets gränser. Globaliseringens främsta förespråkare blir plötsligt nationalister...

Dilemmat
Vi står således inför ett jätteproblem, som få ens verkar vilja viska om: ju mer pengar vi har ju större möjlighet får vi att leva på ett sätt som leder till ökad klimatpåverkan. Blir vi tillräckligt rika kan vi konsumera upp hela planeten, har någon sagt. Vi lever i ett ekonomistiskt synsätt som innebär att vi alltmer kommit att likställa reella värden - som jord, vatten, mat och vardagens verkliga behov - med siffror på olika konton. 

Omsättningar är mer betydelsefulla för det ekonomiska systemet än reella värden. En hållbar skjorta, som överlever tusen tvättar och står över alla modetrender, tillför inte BNP just någonting, medan en trendig skjorta som skall överleva några månader är en del av det flöde som stärker BNP, bättrar på våra pensionsfonder och får att oss bli rikare. Det är märkligt, för att inte säga chockerande, att politiker och ekonomer inte ser både problemen och absurditeten i detta.

Tyvärr hinner inte tekniken med att balansera vår ökande konsumtion och våra allt vidare resemönster. De framgångar som görs när det gäller tekniskt utveckling - varje enhet kan tillverkas på ett energieffektivare sätt - äts upp av att vi blir fler människor på jorden som kan konsumera mer, och vi som redan konsumerar mer påverkas att konsumera än mer. Det gäller inte bara i Kina och i USA. Det gäller lika mycket i Sverige, vilket vi ofta vill bortse från. De svenska utsläppen, baserade på vad vår konsumtion och vårt sätt att leva, ökade förra året. Regeringen har försökt påstå något annat, men det är helt enkelt lögn.

Det är med detta i bagaget de femtio svenska politikerna och tjänstemännen från regeringen tar sig ner till Durban. Man bär på den fråga man inte vill, får eller vågar nämna.

Att leva bättre blir ett hot
För att se till att ekonomin blir större i år än förra året krävs ökad konsumtion. Vilket inte är hållbart. Vi måste hitta system att ta oss ur detta på ett frivilligt och genomtänkt sätt istället för att hamna i en slutdestination där vi tvingas till oerhört smärtsamma panikbromsningar. Vi borde påbörjat detta arbete redan för 30 år sedan. Då hade vi kanske kommit en bit på vägen.

Det är ett allvarligt problem att vi byggt upp system och strukturer som  bygger på idén om evig tillväxt. Vilket i sin tur innebär att det blir ett hot att sänka arbetstiden, det blir ett hot att sträva efter mer fri tid, det blir ett hot att fundera över vad vi verkligen vill med våra liv. Det är ett hot mot systemen att på fullt allvar vidga frågan om hur vi skall förvalta vår planet till att också gälla hur vi förvaltar vår begränsade tid. Det blir ett hot att ens ställa frågan: Är det tillväxt eller är det utveckling vi vill ha?

I USA blir problemet än tydligare än i Sverige - dessutom är det enklare att tala om andra än om oss själva. Under förra kvartalet ökade konsumtionen i USA med 2,4 procent. Cirka 70 procent av USA:s BNP hämtas från shopping. För att klara sig ur den "ekonomiska" kris som USA lever med måste man således öka konsumtionen än mer. Och i andra änden av varje dollar finns utsläpp som bidrar till klimathotet. Genom att låna pengar till konsumtionen har man kunnat upprätthålla ekonomisk tillväxt mätt i BNP. Skuldbördan i USA ligger idag på drygt 2500 miljarder kronor. Än mer absurt är att i det land som ökat konsumtionen på detta sätt är den officiella arbetslösheten 9 procent, nästan var sjunde amerikan tar emot matkuponger för att överleva och cirka 30 procent av bolånetagarna har högre skulder än vad bostaden är värd.

Är det något land som borde fundera på att hitta nya system - istället för att tro på att det vi idag lever med är någon sorts naturlag - så är det just USA.

Propagandan
Men är det inte människors önskan att konsumera mer? Om vi går tillbaka till Sverige så finner vi att bara i detta lilla land satsades förra året drygt 60 miljarder kronor på reklam och marknadsföring i syfte att få oss att förstå vad det är vi önskar och vill. Så här såg det ut förra året:

En betraktelse över ekar

Sitter på tåg och har nu fått två frågor om tv-eken. Den där eken som häromnatten avrättades på Östermalm i Stockholm, alldeles utanför tv-huset.

Stockholms kommun hoppades förgäves på snöstorm eller åtminstone 30 grader kallt så att de män och kvinnor - till största del i mogen pensionärsålder - antingen skulle fallit av pinn på sin post som väktare av den gamla eken, eller bli så utmattade att de burits hem av omtänksamma barn och barnbarn. Men varken snö eller kyla kom. Så man fick ta polis till hjälp. Eken var nämligen, efter en lite trög start, på väg att dra större skaror av urbana människor.

Om tv-eken vet jag inte mer än att den nog minst var 500 år, att den mitt i gatan stod och att den hade ålderskrämpor som säkert förstärkts av den inte alltför stimulerande miljön. Om eker i allmänhet vet jag mer. Vi har några mycket ståtliga och hyggligt gamla ekar på tomten - där de tycks trivas tillsammans allt från bok och alm till björk och några vördade tallar av modell större.

Favoriteken på tomten heter Elin - likt Elin Wägner klarar ekar ofta de kraftigaste stormar och orkaner. Talar med henne när jag är på väg till växthuset och konstaterar alltid att hon är allt annat än ensam. Ekar är nämligen basen för hela biotoper av liv. Dessutom är vi släkt, åtminstone i så måtta att vi nog härstammar från samma urcell.

Ekar ger man sig inte på hur som helst. Magnus Eriksson var den som genom sin landslag 1347 stipulerade hårda straff för den som bar sig illa åt mot en ek. Den som brände ner en ek fick sona sitt straff med böter. Många av dagens ekar var i sin ungdoms gladaste dagar på 1300-talet.

Det man framför allt ville värna var ekens ollon. Ollonskörden var livsviktig för svinbetet. Nåja, alla bönder var inte helt glada över ekar, de tar både vatten och kväve från den jord där bönderna sått för att skörda.

Under Gustav Vasas tid blev eken uppgraderad från producent av svinmat till potentiell producent av virke till Gustavs örlogsflotta. Eken står pall för skeppsröta och långa och fina plank kunde man få ut. Gustav bestämde att alla ekar var kungens träd. Detta må även vi som är republikaner tacka monarken för, utan det kungliga dekretet hade Sverige varit utan sina ståtligaste ekar idag.

När jag intervjuade Johan Lind, som skrivit den fantastiska boken Quercus - ekens mångfald, i Kunskapskanalen för något drygt år sedan fick jag förresten veta att den berömda Gustav Vasa-eken på Lindholmen utanför Stockholm inte alls har med Gustav Vasa att göra. Nåja, det är väl inte bara jag som blivit blåst. Förresten dräller det av just ekar som påstås ha något med gamla kungar att göra.

Min personliga favorit bland ekarna heter i alla fall Amiralen, och befinner sig sedan sin födsel söder om Borgholm på ett naturreservat som heter Halltorps hage. Kring denna ek kan man vandra. Under denna ek kan man sitta, krypa och fundera över livets oändliga mångfald. När man väl sitter och mediterar över livet kan man dessutom få se de riktigt stora ekoxarna, den småskaliga naturens egen pansarvagn i form av Cerambyx cerdo. Den som unnar sig en stund vid Amiralen kan njuta av att lägga handflatorna på en stam som är ett helt landskap av magnifik konstnärlig infrastruktur: vägar, gångar, ingångshål och utgångshål. Byggarbetarna har varit skalbaggar och steklar.

Och det är väl egentligen detta - myllret av liv - som är kryddan kring de vackraste och äldsta ekarna. Jonas Lind - författare till boken som jag nämnde tidigare - berättade han kunde känna reell lycka vid en ek. Det gladde mig, jag trodde att jag var en ensam galning. Kring eken kan man finna hundratals arter, i själva verket är det så att mer än tusen arter är beroende av eken. Och då räknar jag inte in arten äldre mogna män och kvinnor på Östermalm i Stockholm. Men däremot underbara små kompisar som noshornsoxen, ädelguldbaggen och läderbaggen. Om dessa någonsin setts kring tv-eken är okänt för mig. Däremot såg jag norrbaggen Skavlan i ekens närhet för ett tag sedan.

PS! Stammen på bilden tillhör Amiralen.

Det regnade likmask över oss hela spelningen...

På väg till Nyhetspanelen, lär väl bli samtal om Juholt som vanligt, det är ju en aldrig sinande källa till stoff för teve-soffor. 

Men ikväll blir det något helt annat för min del. Ett citat från boken jag ska prata om på Kunskapskanalen klockan 19.00:

"I stort handlade det om hur man kunde göra människor illa. Hur man kunde påverka mänskligheten på ett negativt sätt. Vare sig det handlade om att sälja knark, bränna kyrkor, ta livet av präster eller vad fan som helst."

Citatet är från boken boken Blod, eld och död. En bok som handlar om svensk death metalmusik - där Sverige legat i frontlinjen och fått exportstöd från regeringen - och andra varianter inom samma genre. Om detta skall jag prata i Kunskapskanalen ikväll med författaren Jon Jefferson Klingberg.

Möjligen kan man se genren och dess utövare som en del av upplevelseindustrin. På scenen kan finnas grishuvuden, likkistor för barn och köttslamsor. Men musikens mer godmodiga hantverkare kan också vara riktigt folkliga och delta i Körslaget...

Frågorna är många och självfallet vill jag ha utrett hur kopplingen ser ut mellan gammal hederlig 50-talsrock och brutalmetal. Den första hårdrockplattan kom förresten ut i Sverige samtidigt som proggrörelsen var som starkast - hur mycket krockade inte det... Och idag, hur är kopplingen till nazismen och vit makt? Kanske är det istället nyliberala drömmar om individens totala frihet och ensamhet som ligger närmare till hands?

På kyrkogården i min barndoms kommun Österhaninge ligger en av brutalmetallens stora, Pelle Dead, begravd. En av flera tragiska och kultifierade livsöden, som man bara måste prata lite om. Och förresten: Är det så att hårdrock blir lika vanligt på äldreboende om trettio år som dragspel var det för trettio år sedan...?

"Det regnade likmask över oss under hela spelningen", citeras en musiker i boken. Undrar om han tyckt det varit lika häftigt om han vetat att det bara varit oskyldiga fluglarver. Hur som helst: en intressant bok är det, om en intressant genre som rymmer det mesta. Även väldigt bra musik. Ska man förstå världen måste man vara nyfiken.
Kunskapskanalen fredag 19.00 samt midnatt och måndag 09.00.

På lördag är det köpfri dag...

På lördag är det köpfri dag. Kanske kan detta inspirera...

Jesus, Palme och irrationell rationalitet

Ikväll 19.00 intervjuar jag Lena Andersson om hennes bok Förnuft och högmod.

Det finns massor att samtala om. T ex varför man måste vara rädd för att framföra religionskritik - är medierna till och med rädda att fördöma mord om de sker i en religions namn? Det menar i alla fall Lena Andersson. Hur hanterade svenska medier mordet på den holländske regissören Theo van Gogh? Bedriver vi någon sorts självcensur av rädsla för konflikter och vrede?

Självfallet måste jag också fråga om varför hon inte anser att Jesus var så moralisk och god som vi blivit lärda att ta för självklart - ni kanske minns Lenas Anderssons Sommarprogram 2005 som skakade om rejält.

Men det finns också andra frågor att ställa: Är det inte ganska rationellt att tro? Behöver vi inte en gud för att orka med tanken på döden? Anderssons skriver i sin bok att "tro på gud är att leva i en livslögn". Behöver vi inte livslögner? Omger vi oss inte med en massa livslögner för att stå ut? Kan det inte vara rationellt att vara irrationell?

Lena Anderssons ifrågasätter Lisbeth Palme och menar att hon döljer något. Hon skriver hårt om det. Detta vill jag förstås fråga om.

Tranströmer skriver: "Livet är som ett flyttlass vi bär med oss hela tiden. Ett flyttlass på väg mot döden". Hur är egentligen Lenas relation till döden? Oj, undrar om vi hinner tala om allt på 28 stackars minuter. Ska bli kul att höra reaktioner från er som ser det i teve.  

Kunskapskanalen ikväll 19.00 samt vid midnatt. Och imorgon förmiddag 09.00.


Imorgon 19.00 blir det ett annat samtal: om eld, blod, död och musik. Det har varit minst sagt spännande att tränga in i metalvärlden, där man på fullt allvar kan "smycka" scenen med grishuvuden och uppmana publiken att skära sig - och rent av ta livet av sig. Men, ska sanningen fram, så är metal så mycket mer än så. En del verkar väldigt snälla bakom scenrollen.

De närmaste månaderna blir det ganska många intervjuer för min del om både miljö, kultur och samhälle: 
Samtal om svensk natur med Henrik Ekman.
Samtal om tanter och vad forskningen säger om detta ämne.
Samtal om vad gudlös etik kan vara.
Samtal om forskning om anknytningsteorin.
Samtal om albatrosser.
Samtal om bland annat Karin Boye och Gunnar Ekelöf.
Samtal med en känd journalist om livet och döden och lite annat.
Samtal om ekonomisk politik.

Ska Kina motarbetas för att de subventionerar klimatbättre teknik?

Funderingar på tåget: Om det nu är så att Kinas kommunistparti väljer att ge kraftiga räntebidrag och andra subventioner för att masstillverka billiga LED-lampor - ska vi i de betydligt mindre odemokratiska länderna motsätta oss det av principiella marknadsekonomiska skäl? Trots att LED-lampor minskar energiomsättningen med närmare 90 procent, är bra för klimatet och håller ofantligt mycket längre än alla andra lampor.

Ska vi protestera mot att kineserna toppstyr och med statliga medel snedvrider marknaden? Och slår ut västerländska bolag som, trots sitt tekniska försprång, inte fått ändan ur vagnen på alla år? Är de marknadsekonomiska principerna viktigare än planetens tillstånd? Tja, det anser man i USA - och snart lär väl EU också agera. Om nu en enpartistat - jojo, formellt finns det några andra partier också - kan tillföra något som är positivt för klimatet, trots tusen andra brister, ska vi då försöka förhindra det av principiella skäl?

Mitt svar är givet: Det är bra att subventionera det som är hållbart långsiktigt. Om Kina gör det så är det bra. Oavsett om det är demokrati eller diktatur. Den hysteriska marknadsfundamentalismen får givetvis inte bli ett hinder för en rimligare klimatpolitik.

PS! LED-lampor innehåller inte kvicksilver, till skillnad från vanliga lågenergilampor som EU i all sin motsägelsefulla miljöstrategi, i realiteten öppnat slussportarna för. En sjuarmad ljusstake, för att påminna om att dessa ting snart kommer att invadera hela landet, drar mindre än 2 watt med LED-lampor i. Dessutom lär lamporna hålla ett helt mänskligt liv. Ni som vill invadera i LED-världen kan ju alltid kolla den här bloggen.

PS2! Ni som vill läsa mer om kvicksilver i lågenergilampor kan kika på en bra artikelserie i SvD

Augustpristagarna

Den som vill ha koll på de böcker som varit Augustnominerade kan, som alltid när det gäller kultur, kasta en blick på Helsingborgs Dagblad.

En av de få böcker man inte recenserat är Spektrum. Den ligger på min läshylla och författaren tänker jag prata med senare i vinter i Kunskapskanalen (En bok, en författare - här är förresten mina senast 18 intervjuer).

PS! Den som tror att jag skriver väl om Helsingsborgs Dagblad kanske tror att det beror på att Elin Wägner jobbade där några år - men så är inte fallet, hon arbetade på Helsingborgs-Posten (Skåne Halland).

Vernissage

Onsdag 23 november 2012 
18-20

 BIKT 
(Bild- och konsthantverkare runt Tisnaren)
med

Lena Rosén Schlaug

Utställning 23 november - 7 december

Bruksgatan 5 Finspång

Finspångs Konstförening

Med ett leende satte han kniven i Juholts framtid

Här till höger finns Tomas Östros. Han har just satt kniven i Håkan Juholts politiska framtid, med den där iskalla leende blicken och mjuka tonen. 

Östros är den totala motpolen till Juholt. Just detta lär komma att locka panikslagna socialdemokrater allt mer när deras självbild nu smulas sönder till något som närmast kan betraktas som aska. Då glömmer man lätt hur illa man tyckte om Östros inför de senaste valet. Det som då lät, inte som en popcornmaskin men väl som en vinylplatta som fastnat i samma spår, kan i panikens tid komma att uppfattas som en frälsning från ondo. Med Östros vet man vad som skall sägas och hur det skall sägas.

 
För den som inte minns vill jag bara i all ödmjukhet påminna om att man på SvD:s och DN:s ledarredaktioner  i våras var djupt bedrövade över att Thomas Östros avlägsnats från Socialdemokraternas verkställande utskott. Minns ni det? Nu blir det ingen förnyelse, utropade SvD. Besynnerligt, hävdade DN bekymrat över att en sådan erfaren, vis och lagom högersam person lämnats utanför. Men nu är han på gång. Både DN och SvD kanske snart får glädjas. 


Det kanske kan vara rimligt att påpeka att det som Östros och Sahlin drev i valrörelsen, tog man avstånd från efter valdagen. Man lurade således skjortan av sina egna valarbetare, som tagit av sin privata tid och slitit oavlönat i valrörelsen för att föra fram de argument och den politik som partiledningen påstod att man stod för. Men som det visar sig att man inte trodde på. Man förvandlade således sina egna medlemmar till duktiga idioter. Det är politik när den är som allra sämst.

Vinst luktar inte illa på tillräckligt avstånd

Tyvärr är det så att marknaden emellanåt inte bara är hjärtlös, utan även hjärnlös. Det förstnämnda har ofta med avståndet att göra. Vinst - oavsett om den ramlar in från grisstallar eller äldreboende - luktar inte illa om man befinner sig på tillräckligt avstånd från det som luktar. 

Om detta skriver jag i den här dagsfärska krönikan, och det kommer säkert att reta en och annan som fortfarande inte förstått hela bilden av varför en anonymiserad, globaliserad "marknad" uppfattas som lönsam i en värld där vi blundar för de externa kostnaderna. Och där allt från plastpaljetter och geléhallon till levande varelser mäts efter samma grundläggande måttstock - bara vi slipper se, slipper lukta, slipper höra, slipper känna och slipper skämmas. Det lär vara bra för affärer och tillväxt. .

Det sistnämnda - det där med hjärnlös - uppstår alltför ofta när man har så bråttom att den medvetna hjärnan inte hänger med. Beslut "måste" tas på millisekunder om man ska tjäna pengar i börsjakten. Jag läser i SvD Näringsliv att man just nu investerar 2 miljarder kronor "för att kunna erbjuda en datahastighet som är fem millisekunder snabbare än de existerande förbindelserna mellan London och New York".

Varför? Jo, svaret ges av kabelläggarens vd: "Om du vet något fem millisekunder tidigare än andra, så har du ett stort försprång". En millisekund är en tusendels sekund.

För varje tio mil kortare den optiska kabeln blir i Atlanten tjänas en mikrosekund in - en mikrosekund är en miljondels sekund.  Varje miljondels sekund är viktigt för så kallad högfrekvent börshandel. Givetvis är det aktierobotar som sköter handeln. Även den finansiella sektorn, som ju redan är ganska hjärtlös, kommer således att också bli alltmer hjärnlös.

Tillägg: Och här kommer mera.

Joe Hill

Igår var det 96 år sedan Joe Hill avrättades i mormonernas Salt Lake City.  Fick en bok mig tillsänd för några veckor sedan - The man who never died av William M Adler. Har legat i högen av sånt som skall läsas. Men fick inspiration av gårdagens Under strecket där en artikel berättade om boken. Så natten har ägnats berättelsen om Joe Hill.

Han fälldes för mord på en handlare och dennes son. Han fälldes på indicier. Adler redovisar hur egen forskning - han har rotat i arkiv och minsann också haft spanare i Sverige - lett fram till att Hill var oskyldig. Han pekar dessutom ut mördaren.

För den som inte var med i Woodstock 1969 - love, peace and understanding - är väl det här en höjdare  även om Hill inte skrivit den själv:

Urbant ekkomplement till urban ekochic shopping

Se här och följ det urbana dramat om den så kallade teve-eken på Östermalm i Stockholm.

T.S. Eliot

Om T.S.Eliot finns mycket att säga. Hans dikt The Waste Land ramlade över mig igår när jag läste in material inför en intervju kring en bok senare i höst.

Lustigt, den där dikten var, i Karin Boyes översättning, en återkommande dystopi under några dova år i tonåren när lärarna i Norra Latin lyckades göra livet till ett smärre helvete. Vad sägs om inledningen, den är inte munter precis - ibland undrar jag om han driver med oss:

April är grymmast av månaderna - driver 
syrener fram ur de döda markerna, blandar 
begär och minne, kittlar 
dova rötter med vårregn. 

Hur mycket behöver man få i vinst på varje gamling?

Ibland hamnar man i smått absurda debatter och samtal. Så skedde häromdagen för min del. Debatt/samtal om ekonomi, riskkapital och miljö. Vi kom in på riskkapitalets ovilja att satsa på t ex solceller och deras vilja att satsa på skattefinansierade områden som t ex äldrevård. 

Jag ställde en enkel och mycket vänlig fråga utifrån vanlig marknadsanalys: Hur mycket, enligt era målsättningar, behöver ni tjäna på en genomsnittlig åldring för att investeringen skall bli intressant? 

Tyvärr blev den som fick frågan närmast rasande och menade att sådana överväganden inte alls existerade, att frågan var oförskämd och att jag var ute efter att smutskasta det enda fungerade, och det mest framgångsrika, ekonomiska systemet som världen upplevt.

Nu var jag faktiskt inte alls det, utan bara nyfiken på hur man ser på risker och vinstmöjligheter inom välfärdstjänster och mer fysiska investeringar. Kanske är det så att kapitalets bästa vän är just skattefinansierade verksamheter. Kanske är det så att sådant som är skattefinansierat mår bäst av att inte i mer än nödvändig och rationell omfattning beblandas med den vinstsyftande - och numera allt mer globaliserade - ekonomin.

Kanske är det rent av så - ja, det är det nog - att ju mer anonyma kapitalägarna är ju mindre intresse har man för den reala verksamheten.

Lustigt, det var i alla fall det argumentet jag en gång hade när MP motsatte sig LO:s löntagarfonder - tänk om vi fått med oss sossarna på att föra över pengarna till Närfonder - som sedan skulle finansieras på samma sätt som löntagarfondernas variant på skatt på övervinster. Närfonder var lokalt/regionalt ägda fonder i syfte att stärka det lokala överskådliga näringslivet, ge räntebidrag om anställda ville ta över sina företag då de skulle säljas och på andra sätt stötta kooperativa verksamheter. Allt för att stimulera direkt gemensamt ägande och småskaligt näringsliv som har ansikte. Idén byggde på något så enkelt som att vi trodde mer på människor än på både staten och kapitalet. Jag gillar fortfarande idén.

I våra nordiska grannländer är det inte tillåtet att syfta till vinst, på sådant sätt som anses fullständigt normalt i den svenska debatten. Såväl MP som S tycks vara mer till höger i denna fråga än borgerliga partier i grannländerna. I den svenska tankeboxen har en närmast extrem marknadsfundamentalism invaderat. Arbetet för mental förändring som Svenska Arbetsgivarföreningen påbörjade på 70-talet har verkligen lett till nya normer i den svenska debatten.

Mest tragiskt är, ur min synvinkel, att Miljöpartiet också fallit i fällan. Den petimeterförändring man nu, under galgen av nyhetsförmedlingen, föreslår är rent av larvig - man vill tydligen också tillsätta en ny myndighet för att kunna upprätthålla marknadsfundamentalismens grundprincip. Tips: gå tillbaka till partiets bildande, fundera över de ideologiska överväganden som då gjordes, och de självklara gröna vägval som beslutades. Försök tänka grönt även om det går utanför den tankebox som numera är norm. Det är inte farligt, det är bara nyttigt.

Spännande argumentation

Jaha, så har då äldreminister Larsson (KD) berättat att vi behöver mer skattepengar till äldrevården. För att få detta har hon medverkat till att minska skatteuttaget med över 100 miljarder... Och berättar nu att "vi måste få fler i arbete" så att skatteinkomsterna ökar. En spännande argumentation.

Frågan är var någonstans det finns möjlighet att skapa mer arbete? Jo, främst inom vården. Där man inte har råd på grund av bristande resurser. Att vara äldreminister i en regering som satt som främsta ideologiska mål att a) bolagisera och b) sänka skatter kan inte vara lätt.

En skatteprofessor meddelar samtidigt att "en större andel av skatteinkomsterna måste få gå till äldrevården". Vi får nämligen inte - i den moderata offentliga tankeboxen  - låtsas om att vi just sänkt skatterna med över 100 miljarder. Ty dessa sänkta skatter är att se som en naturlag.

Jag berör ämnet i min senaste krönika i Fria Tidningen.

"Det finns flera skäl att ljuga i den här världen än det finns att tala sanning"

Har läst Lena Anderssons nya bok, Förnuft och högmod. En av artiklarna har rubriken Elementär induktion. Det är en mycket oartig redovisning av oklarheter när det gäller mordet på Olof Palme. 

Utifrån grundtesen att det även i den sekulära tillvaron finns dogmer, i vilka vissa antaganden anses som så grundläggande att de inte får ifrågasättas, funderar hon utan vare sig livlina eller skyddsnät mycket oartigt över Lisbeth Palmes roll i polisutredningen. 

Lena Anderssons konstaterar att Lisbeth Palme är den som befunnit sig närmast händelseförloppet - det vill säga mordet på statsminister Olof Palme - och hävdar synnerligen oartigt att Lisbeth Palme också är "den som har största orsak att dölja vad som egentligen händer."  Nej, Lena Andersson menar förstås inte att Lisbeth Palme är inblandad i mordet. Men hon skriver följande:

"Människor undanhåller fakta av helt andra skäl. De gör det av skräck, skam, fruktan och social prägling. De döljer händelser för säkerhets skull och för obehaget inför tanken att generande bisaker kan uppdagas när huvudsaken rullas upp. Rädslan för att de egna barnen eller man själv kan vara hotade räcker också för att avstå från sanningen. Det finns flera skäl att ljuga i den här världen än det finns att tala sanning. För en statsministerfru föreställer jag mig att minsta oro för att makens statsmannarykte ska solkas eller att det som utspelat sig just före mordet blir svårt att förklara för svenska folket är tillräckligt för att reflexmässigt välja tystanden."

Därefter går Lena Andersson igenom det hon anser vara märkligt i utredningen. Och hur trovärdigt det är att hustrun till en statsminister, som avsagt sig livvaktsskydd den här kvällen, en kall och ganska blåsig sen vinterkväll går över Sveavägen för att hustrun skall titta i ett skyltfönster till en affär som säljer indiska kläder. Och författaren undrar förvånat om polisen någonsin utrett om Lisbeths Palmes intresse för kläder verkligen var så stort och om hon "någonsin setts i färggranna tyger och paljetter".

Tänk om det istället denna kyliga och lätt blåsiga natt utspelat sig någon form av avtalat möte vid Tunnelgatan, funderar Lena Andersson vidare:  "Varför korsar de Sveavägen? Det orimliga däri pekar mot ett avtalat möte som hon av någon anledning inte kan berätta om."

Till detta pekar författaren på en rad händelser som hon uppfattar som konstiga, allt från Lisbeths Palmes vägran att låta någon se hennes ansikte vid konfrontationen av de män där hon skulle peka ut eventuell mördare till det att hon "varit stingslig, kitslig, sluten och ständigt förorättad".

Om detta, och mycket annat i boken, har jag funderat en del på med anledning av en intervju med författaren om någon vecka i Kunskapskanalen.

Mer om 1998...

För någon dryg vecka sedan skrev jag lite om valet 1998. Det blev många besök den dagen, och det resulterade i en hel drös e-post. Så nu lägger jag ut större redigerade delar av det arbetsmaterial som jag samlat. Här finns det att läsa.

Förutom material hämtat från minnesanteckningar, protokoll och tidningsartiklar - tack till er som skickat material jag inte haft - så finns en del intressanta citat från böcker andra har skrivit om detta ämne.

Skälet till att jag för någon dryg vecka skrev om valet 1998 på var att jag på MP:s trettioårsfest, för några veckor sedan, fick frågor om just detta val. Man frågade om det var sant att "Birger skänkt Persson makten". Jag hade förstås hört det flera gånger under årens lopp - från både Peter Eriksson och Maria Wetterstrand. Men då valt att hålla truten. Nu gör jag en jämförelse mellan de strategier som användes i de svåra valen 1998 och 2002.

Stopp och tänk efter

När man lever mitt i nuet kan ett år kännas långt. I ett längre historiskt perspektiv är ett år en mycket kort sekvens. En mandatperiod också. 

I konservatismen finns en ådra som jag uppskattar: samhället är att se som en organism och som sådan tål det inte häftiga förändringar. Det finns ett värde i att stanna upp och tänka efter. 

Sofia Arkelsten, partisekreterare i moderaterna, tycks inte omfatta denna goda ådra i konservatismen. I dagens DN tycks hon mena att det är något fel på systemet när vårdbolag ser som sitt främsta mål att  - oavsett om det sker via att betala så låga skatter som möjligt eller genom dra in på vårdens kvalitet - att dra hem vinst.

Just nu går det så fort nu att man bara hinner se de pusselbitar man lägger, inte det pussel som växer fram. För att kunna se hela pusslet måste man ta några steg tillbaka, skaffa sig en överblick. En sådan överblick får man inte när man står mitt i ett Nu som hela tiden förflyttar sig i allt snabbare takt. Kloka politiker inser att man behöver stanna upp, lyfta blicken från den pusselbit man just håller på lägga.

Det vi nu ser växa fram - som en följd av ofta hyggligt motiverade och ibland riktigt vackra pusselbitar - är ett samhälle som inte blir bra. När Caremas vinster hamnar i skatteparadis, när de nya apoteken trollar bort sin skattefinansierade vinst är det mer än bara skönhetsfläckar. Det är själva drivkraften att söka sig så stor vinst som möjligt - vem är så naiv att man tror att riskkapitalister vill betala mer skatt än nödvändigt eller ens har de gamlas väl för sina ögon.

När bankernas attityd är som Nordeas är det inte bara misstag, det är drivkraften i det system som spårat ur. När skolan blir alltmer segregerad och det saknas en idé om vart vi skall ta vägen... då är det inte tillfälliga missgrepp det handlar om. Därför finns det skäl att införa ett moratorium på några år så att inga fler utförsäljningar, inga fler privatiseringar, inga fler hugg ur det vi byggt upp som gemensamma angelägenheter får göras.

Efter några års funderande kanske vi i demokratisk anda beslutar att fortsätta att sälja ut, privatisera och marknadsanpassa - men då har vi åtminstone haft möjlighet att låta Nu bli en tid för eftertanke snarare än en tid för att rusa i flock.

Det är ju inte så att det varit den borgerliga regeringen som satte igång det vi nu ser rulla på, det var det tidigare regeringar som gjorde. Så det är mer än ideologi det handlar om just nu, det är en politisk flocktanke som sveper över bland annat Sverige. När flocken springer i samma riktning bör man alltid ställa sig lite utanför och fundera på vilka argumenten är. Be flocken stanna upp ett tag. Be var och en att tänka själv. Inte följa den som ropar "Lita på mig!" Det har alltför stor likhet med lämmeltåg.

Kvar på bryggan i november

Så är det den trettonde november igen. Men ingen snö i år. Viken ligger isfri. Lommen är dock tyst. En gräsand, för trött för att flytta, satt på den kvarvarande bryggan när dimman just lättat. Ensam och lite sorgsen, tycktes det

Fjärilsvingar under bryggorna

tonar bort det fördolda

finner hemlighet bortom kastanjeträden

i ögonblick av vågors skri

insikt: längtan är här och nu.

                                                   

SAMURAJ

Japanskt vässat stift viner

utmed horisontens oändlighet.

Jag är vinden som befaller

lämna mig med bultande sår

lämna mig med ovisshet

lämna mig med tystnaden av imorgon.

                                                   

    

Förbereda våren...

Dags att förbereda våren. Så här. Gör det du också om du kan. Enkelt, kostar nästan ingenting. Och det lönar sig på många sätt. Var olydig och sätt upp dem lite varsomhelst i grannskapet...

Den här är också helt klart väldigt intressant och givande om du har trädgård och inte gillar att hålla på med bin.

Om du är med i Jägarförbundet kan du spara en slant genom att gå ur, vilket säkert många gör efter det här.

Svar på debattartikel i SvD: Tips från Ministry of Silly Walks?

En doktor i statsvetenskap och en analyschef på ett opinionsinstitut har ägnat sig åt att analysera Miljöpartiets möjlighet att växa. 

Deras slutsats, som publiceras på Svenska Dagbladets debattsida, är att MP har alla möjligheter att bli än större om man lägger sig i det som de kallar för den politiska mitten. För att hitta nya väljare, i den grupp de kallar MP-vandrarna, behöver Mp ”bredda sig mot mitten/liberalt håll”. För att ändå behålla sina trogna väljare bör man också göra uppgörelser till vänster. 

Författarna slutsats är att MP har en potential att få långt över tio procent i nästa val om man spelar sina kort rätt – och lyckas hålla sina trogna väljare samtidigt som man lockar både osäkra väljare och MP-vandrare samt lyckas vara ett mittenparti.

Slutsatsen kan snarast liknas vid något Monty Python skulle kunna dra i någon sketch från Ministry of Silly Walks. Jag ser John Cleese framför mig framföra budskapet: om detta parti kan behålla sina väljare och dra till sig andra från lite olika håll så kan det bli större. Smart!

Den här typen av resonemang – som utgår från att syftet med partier är att få så många röster som möjligt - är att reducera politiken till en simpel fråga om marknadsandelar. Som om partier vore företag vars uppdrag var att kränga varor på en marknad. Lägg dig i mitten, behaga så många som möjligt, akta dig för att torgföra sådant som kan uppfattas som hotande, skit i ideologi och analys över vad som behövs för att t ex minska klimat- och miljöhot. Akta dig noga för att gå utanför vänster-högerskalan. Behaga de där som inte vet så mycket, behaga lite till vänster, behaga lite till höger. Gör lite formella uppgörelser hit och lite formella uppgörelser så du hamnar i mitten. Hej och hå.

Men det viktiga för ett politiskt parti som utgår från idéer och värderingar är inte att placera sig i förhållande till andra partier genom en smart strategi. Det ena skälet till att ett idéparti existerar är att vinna så många människor som möjligt för sina idéer, inte för sin organisation som sådan. Har man som mål att röstmaximera kan man möjligtvis göra som doktorn och analyschefen föreslår, men har man för avsikt att ta politiken på allvar genom att vilja förändra samhället finns det bara ett sätt att verka: man driver den politik man tror på, man driver opinion för det som ligger i linje med ens ideologiska övertygelse, man vågar stå för det man tycker och placerar sig inte i det som andra avgör skall vara mitten. Man bryr sig definitivt inte om vad analyschefer från ett opinionsinstitut tycker och tänker.

Såväl bland statsvetare som politiska journalister och kommentatorer finns det en märklig syn på vad som är makt. Man likställer makt med statsrådsposter, höga opinionssiffror och höga valresultat. Men det är inte makt annat än i formell mening. Att behaga alla, släta ut sitt budskap, att hitta en strategisk mittfåra för att röstmaximera ger emellertid inte reell makt. Reell makt är att få människor att dela ens övertygelse. Inte att själv anpassa sig till någon sorts mainstream. Att som statsråd administrera något man inte själv tror på, är inte makt annat än för spelaren som struntar i politikens innehåll. Dags för analyschefer och statsvetare att kliva ur sina boxar, vandra ut från Ministry of Silly Walks och ta politik och demokrati på allvar.

Kapa bergstopparna och njut av tillväxten

Appalacherna. Jag har ett särskilt förhållande till den bergskedjan, inte främst för att bergen letar sig ner norr om Memphis eller för att Cherokeestammarna - med Elvis förfader Morning Dove - fördrevs därifrån till ogästvänliga Oklahoma. Utan för att bergen är oändligt vackra och för att jag är barnsligt förtjust i Aaron Coplands Appalachian Spring.



När den vite mannen fann guld på de marker som Cherokeestammarna vårdat som arv från sina förfäder, vars själar fortfarande sägs leva i bergen, tvingades dom med våld 130 mil västerut. Av de sjuttontusen som tvångsförflyttades dog nästan hälften av sjukdomar, svält och köld. Hårda bud.

Nuförtiden jagar man billigt kol. Billigaste sättet är att helt enkelt spränga bort bergstopparna. Snabbt och smidigt förstör man miljoner års utveckling, det ger tillväxt. Man förstör, man förfular, man förkastar för att det är lönsamt i den sorts ekonomi som hålls igång av förödelse. 

Vi må leva mitt i peak-oil, men det hjälper tyvärr inte för att förhindra klimatförändringarna. Det är nämligen långt kvar till peak-coal - kanske upp till 40 år. På långt kortare tid kan man kapa varenda kolhaltig topp i Appalacherna. Vad spelar det för roll om det är republikaner eller demokrater som styr? George W. Bush eller Barack Obama?

Ibland skäms man för att vara en del av den art som självbelåtet kallar sig Homo sapiens.

Mentala föroreningar i riksdagen...

I den allmänna motionstiden i riksdagen skrevs det motioner av riksdagsledamöterna i en nästan aldrig sinande ström. 

En del skrivs för att väcka uppmärksamhet hemma, andra skrivs för att man skall få en pinne i de där protokollet över hur många "aktiviteter" man gjort - ett synnerligen fånigt sätt att avgöra en ledamots aktivitet och engagemang.

En del motioner bottnar i ideologiska ställningstagande. Eller vad sägs om motionen som fått Dagens Media att sätta rubriken Reklam är mentala föroreningar:

Tre ledamöter vill i den motionen förbjuda oadresserad och adresserad direktreklam till hushåll som inte uttryckligen gett sitt samtycke på förhand. Även telefonförsäljningen ska förbjudas till hushåll som inte godkänt sådan i förtid.

I dag är det omvänd ordning: det är tillåtet att skicka reklam eller sälja via telefonen så länge hushållet inte satt upp en Nej tack-skylt eller anmält sig till Nix-registret.

Motionärerna skriver att det finns flera skäl till att begränsa reklamen. Ett skäl är att "Reklamen är ofta en form av livsstils­propaganda som underblåser människors missnöje, och syftar till att få oss att prioritera en rastlös jakt på nya prylar före sänkt arbetstid, mer fri tid och större utrymme för familj, vänner och kultur."

Ett annat skäl är att reklam handlar om makt. Att begränsa den är ett sätt att minska de "snäva och destruktiva normer som reducerar människor till kunder och konsumenter", skriver de och fortsätter: "Oönskad reklam som upptar vår tid och våra tankar kan ses som ett slags mentala föroreningar, som bör begränsas."

Miljöpartisterna Annika Lillemets, Stina Bergström och Jan Lindholm har skrivit. Synd att man skall bli glad av att miljöpartister skriver detta, det borde förstås vara något högst självklart. Kul att det är lite ideologiskt krut i en del ledamöter. Hela motionen finns här.

Ikväll kikar jag uppåt

Ikväll pratar jag med Ulrika Engström om astronomisk forskning. Spännande värre, tycker jag. Utgångspunkt är hennes bok Himlens väktare som handlar om astronomers forskning genom århundradena. 

Vi i Europa har som vanligt fått en tillrättalagd historiebeskrivning i våra läroböcker...

Självfallet kan jag inte låta bli att fundera om våra hjärnor kan förstå det där med bottenlös oändlighet. Var var det förresten man upptäckte begreppet oändlighet?  Och vad  händer med oss som människor när vi inte längre - på grund av allt ljus på jorden - i vardagen ser alla stråk av stjärnor  och planeter som trafikerar över natthimlen. 

Tisdag 19.00 i Kunskapskanalen. Repris i Kunskapskanalen tisdag 24.00 samt onsdag 09.00.


Tillägg: Här hittar du samtalet på nätet.

Silverforsen - borde bli teveserie

Omläste Silverforsen häromkvällen. Det är den av Elin Wägners böcker som mest av alla väver samman det bästa av den unga Wägners spänstiga språk och humor med den erfarna Wägners djupborrande i den enskilda individens samvete.

Gång på gång när jag omläser romanen tänker jag på vilken lysande teveserie det skulle kunna bli.  Persongalleriet är så elegant sammansatt och handlingen drivs hela tiden framåt till ett överraskande slut.

Handlingen utspelar sig på en prästgård i den lilla skvallriga staden som är belägen vid Silverforsen. Bakom prästgårdens halvmetertjocka murar huserar prästen Gabriel och hans syster Virginies. Där bor också deras mor, som vill vara den första att bli begravd på den nya kyrkogården, och deras fosterdotter Gudrun, med man, samt hennes dotter.

När skvallret får något att ta fatt i, seglar det iväg såväl på avundsjukans och hatets som på rättvisans vingar. Där spanas på de som bedrar, och de som blir bedragna. Det dubbelspelas och utpressas.  Och så: en kvinna väljer att bryta upp från en formellt trygg tillvaro och med ett barn i handen vandra ut i det okända.

Prästgårdar är något Elin Wägner känner väl till, hon har tillbringat sina bästa stunder i två av dem; sin morfars och sin morbrors. I Den namnlösa skildras livet i prästgården kyligt och tragiskt, i Silverforsen med inslag av galghumor.

Silverforsen kom ut 1924 och skrevs således efter det att Sverige fått kvinnlig rösträtt. I romanen cirklar händelserna kring en skilsmässa - vilket skall ses i ljuset av den nya lagstiftningen som förenklat gången vid en skilsmässa. Det var inte utan att den som läste boken vid den här tiden - och det var många - fick insyn i den nya lagstiftningen såväl som dess komplikationer.

Välfärdsstaten var långtifrån etablerad, begreppet folkhem ännu inte existerande, men dess värderingar utgör botten för denna medvetna socialpolitiska historia i något som kan liknas vid ett kammarspels form. Trots att handlingen till stor del utspelar sin inom prästgårdens murar, så målar Elin Wägner upp en kavalkad av hela samhället

Mer om Silverforsen skriver jag här.  
Bland annat berättar jag om hur Elin Wägner fick idén till historien, hur Bo Bergman sågade den och vilka personliga händelser hon väver in i berättelsen.

Varför vill Maria och Peter skriva om historien?

Valet 1998. Ett tråkigt val, läser jag i mina minnesanteckningar.  Jag hör att det ryktas en del om det där valet och vad som hände efteråt. Så sent som när MP firade sina trettio år, för någon dryg vecka sedan, kom det fram miljöpartister och frågade vad som var sant. Om Maria och Peter har rätt när de säger att ”Birger skänkte Göran Persson makten”.

Jag har - såväl i etermedia som i tidningar – också själv hört Maria Wetterstrand och Peter Eriksson framföra sin bild av valet 1998. Man har framfört det som en offensiv när journalister redovisat att jag inte vare sig trott på blockpolitiken eller på den politik som blev följden av denna. 

Jag har valt att hålla käften, låta det vara. Men nu känns det ändå dags att ge en egen bild av vad som hände. Jag bestämde mig på 30-årsfesten när jag för andra gången på tio minuter fick frågan. När jag nu redovisar min bild så gör jag det utifrån såväl egna anteckningar som vad som de facto skrevs i tidningarna. 

Vårt mål i valrörelsen 1998  var att försöka bli vågmästare mellan det de borgerliga partierna (M+FP+C+KD) och de socialistiska (S+V). Ett annat mål var förstås att för första gången hålla oss kvar i riksdagen (efter att som första nya parti på 70 år kommit in i riksdagen 1988, åkte vi som första parti ut ur riksdagen 1991, för att som första parti återkomma till riksdagen 1994).

Hur är det med det uttalande som Maria och Peter försöker göra till offentlig historiebeskrivning? Var det så att jag ”gav bort makten till Göran Persson”? 

Miljöpartiet hade på kongressen, våren 1998, uttalat att regeringsmedverkan för MP endast skulle vara aktuellt om a) partiet blev ”tillräckligt stort” samt b) regeringspolitiken i "huvudsak är grön".

Valresultatet blev 4,5 procent, det vill säga lägre än i föregående val. Detta innebar att det första kravet från kongressen inte var uppfyllt.  Vi blev inte tillräckligt stora, och med 4,5 procent bakom oss vore det inte rimligt att tro att regeringspolitiken skulle bli ”i huvudsak grön”. (Vår bästa valresultat kom i stora städer, vilket således på intet sätt är något nytt).

Vi hade för övrigt i partistyrelsen diskuterat vad "tillräckligt stort" skulle kunna vara  i siffror och kommit fram till att det borde ligga i häraden kring 8 procent, lite beroende på hur stora övriga tilltänkta regeringspartierna skulle bli. 

Jag har många gånger frågat mig varför Maria och Peter envisats med att ge en falsk bild av verkligheten och de beslut som låg till grund för att partiet valde att inte kräva plats i den socialdemokratisk ledda regeringen. 

Jag har också undrat varför Maria och Peter med sitt uttalande valt att reducera Marianne på detta sätt – som om hon varit ett bihang till mig. Det var hon inte, och när det gällde strategier och politiska vägval var vi alltid noga med att a) vara överens och b) inte köra över vare sig kongress eller partistyrelse.

Vad hade vi då för strategin före och efter valdagen 1998?
Det var inte bara kongressens grundläggande beslut som utgjorde beslutsunderlag för vårt agerande. Även partistyrelse och riksdagsgrupp, som träffades efter valet, hade den klara uppfattningen att vi inte skulle kräva medverkan i regeringen.

Givetvis fanns det ändå en rad andra vägval att göra. Såväl i valrörelsen som efter valdagen. I valrörelsens slutskede valde vi att  klart uttala att vi såg möjlighet till samarbete med socialdemokraterna, att moderaterna och kristdemokraterna kändes orimliga att släppa fram i regeringsställning. Vi blev alltmer tydliga i den frågan i takt med att - som Sören Holmberg i DN den 25 september 1998 påpekade - valet kom att bli "det tydligaste blockvalet sedan 60-talet".

Duellen mellan sittande statsminister Göran Persson och utmanaren Carl Bildt tog allt större plats ju närmare valdagen vi kom. Vi släppte dock inte vår politik för att närma oss socialdemokraterna - vi drev kravet på sänkt arbetstid, kritik av konsumtionssamhället och andra gröna grundbultar i närmast stigande grad. Men vi formulerade vårt akuta uppdrag i termer som att "göra Persson lite grönare", vi ville försäkra oss om eventuella stödröster från socialdemokrater som ville blockera en moderat regering.

Socialdemokraterna såg nämligen ut att göra sitt sämsta val någonsin - man tappade enormt när valet närmade sig - vilket var både till fördel och nackdel för oss. Nackdel eftersom vi upplevde hur många, som kunde tänka sig att rösta på oss, i första hand ville blockera att Bildt skulle bli statsminister. Fördel för oss eftersom socialdemokraterna skulle vara sårade och kanske till och med aningen ödmjuka.

Vi gav klara signaler före valdagen att vi skulle släppa fram Persson som statsminister men samtidigt ta oss den självklara rätten att driva egen politik även om det skulle medföra att regeringen förlorade enskilda omröstningar i riksdagen. Vi gav således ett löfte till väljarna före valdagen att släppa fram Persson som statsminister. Ett sådant löfte innebär ett ansvar. Man använder det inte för att lura till sig väljare. 

Man säger inte en sak före valdagen och gör något helt annat efter. Det var alltid emot den mest grundläggande principen för mig som politiker. Även om man bara fyller i en enkät i någon perifer fråga före valet så ska man inte efter valet göra tvärtom - om man inte mycket tydligt kan förklara varför. Jag vet att Peter och Maria har en helt annat uppfattning, det är förmodligen därför man bortser från såväl kongressbeslut som vallöften när man hävdar att "Birger skänkte bort makten". Det är inte ovanligt i politiken att makten väger tyngre än rent spel. Men MP bör hålla sig för goda för sådant.

Inför valet 2002 hävdade framför allt Peter att man aldrig skulle släppa fram moderater eller kristdemokrater i regeringsställning. Man fick på det sättet nödvändiga stödröster från det socialdemokratiska hållet - MP låg oerhört illa till i opinionsmätningarna och behövde stödröster. Men kort tid efter valet satt man i regeringsförhandlingar med Alf Svensson och hans kristdemokrater. När man sedan försökte runda frågan om moderaternas formella medverkan genom att låta Carl Bild, som då lämnat politiken, bli utrikesminister och Urban Bäckström, tidigare moderat statssekreterare, bli finansminister kändes det som om MP totalt tappat all heder. Mer om detta senare.

Sakpolitiska skäl till de vägval som gjordes efter valet 1998.

Fanns det då rent politiskt sakliga skäl att avstå från regeringsmedverkan 1998? Jo, en hel del och Per Gahrton låter ofrivilligt det främsta skälet framstå i all sin patetiska skönhet: Per krävde, från sin plattform i Bryssel, i en DN-debattartikel (25 september 1998) att MP, med sina 4,5 procent av väljarna bakom sig, borde få två ynka statsråd i en socialdemokratisk regering och med V som valets stora vinnare.  

Det skulle naturligtvis ha lett till total katastrof för MP att som minsta parti ha ingått i en regering med det "statsbärande partiet" och ett vänsterparti som gjort sitt bästa val genom historien. Min bedömning, som jag delade med partistyrelse och riksdagsgrupp, var att vi skulle kunna få mycket större politiskt inflytande om vi dels kunde utnyttja vågmästarrollen i sakpolitiken, dels utsätta S för utpressning i en del frågor. Till detta kom att vi skulle ha fritt spelrum i medierna att driva vår politik, opponera både mot borgare och socialister, driva opinion för grön politik i syfte att få fler människor att ställa sig bakom den världsbild som De gröna stod för.

Det var således inte bara interndemokratiskt hederligt, det var också strategiskt bättre, att välja att inte kräva poster i regeringen. Hur vi sedan hanterade samarbetet med s under valperioden är en fråga som jag, med viss kritik i bagaget, återkommer till.

Borde vi inte ha spelat det politiska spelet ett tag?
Var det då rimligt att inte bråka lite - spela det politiska spelet - innan vi släppte fram Göran Persson som statsminister? Var det rimligt att redan på valnatten klargöra att vi inte hade för avsikt att ens diskutera saken med de borgerliga?

Ja, det var det. Av flera skäl. Först och främst för att vi före valdagen gett klartecken för det. (Det var ett klartecken som Göran Persson inte litade på, skulle det visa sig). Men också för att det inom socialdemokraterna fanns en stor ovilja att legitimera MP genom att göra sig beroende av oss. För många socialdemokrater var MP det värsta av riksdagens partier.  Det fanns ett tryck på Göran Persson att söka sig till mittenpartierna och kanske också till kristdemokraterna. Detta visste vi mycket väl. Inte blev det bättre av att Vänsterpartiet gått som en raket (12%, vilket var plus 5,8%), medan socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan 1920-talet (36,4%, minus 8,9%). (En rad mer eller mindre tunga socialdemokrater fortsatta att varna för samarbete med MP och V i olika debattartiklar etc efter valdagen).

Marianne Samuelsson och jag beslöt redan på valnatten, när det var klart att vi blivit vågmästare, att omedelbart klargöra att vi var ointresserade av att samtala med de borgerliga - allt i enlighet med vad vi sagt före valdagen. Vi skulle inte agera så att det uppstod utrymme för de socialdemokrater som avskydde oss att påbörja sökande mot mitten, vi ville att Persson inte skulle finna minsta anledning att töva - eller hinna pressas - vad gällde samarbete med oss. Perssons ställning var starkt försvagad inom partiet, och hur han skulle agera och bli behandlad inom sitt parti var vi osäkra på. Vi ville ha honom fast - dels för att det skulle ge oss en reell vågmästarsituation, dels därför att ett närmare samarbete skulle legitimera oss inför grupper som slentrianmässigt utmålat oss som flummare etc.

Nu gällde det bara att på ett sakpolitiskt sätt markera. Eftersom Kristdemokraterna hade gjort ett antal befängda uttalanden, av typ homofobi, och detta parti av många miljöpartister ansågs som riksdagens värsta, fanns anledning att markera mot alla tankar att släppa fram detta parti i regeringsställning.

Jag fick tillfälle att ge den signalen redan när partiledarna intervjuades i teve sent på valkvällen, vilket fick Göran Persson att omedelbart kunna säga att han avsåg att sitta kvar trots de stora mandatförluster man gjort. I sin biografi skriver han, till hälften rätt, till hälften fel: "Birger Schlaug gav oss klartecken att fortsätta regera. Det skedde, troligen oavsiktligt, på valnatten 1998. I de första partiledarkommentarerna efter valutgången deklarerade nämligen Birger Schlaug att allt var tänkbart för miljöpartiet - utom samarbete med kristdemokraterna."

Göran Persson hade rätt i att jag gav klartecken, men fel i att det var oavsiktligt.Hur som helst: vi hade uppnått två av målen vi hade när valrörelsen började. För det första att för första gången hålla oss kvar i riksdagen, för det andra att bli vågmästare utan att tumma på vår politik. Redan vid midnatt samtalade jag med Göran Persson om hur vi skulle ta de första stegen på ett samarbete.

Dagarna efter valet
På måndagen efter valdagen hade jag och Göran Persson telefonkontakt, på tisdagen den 22:a september träffades vi "hemma" hos Persson på Sagerska över några mackor och en öl. Jag presenterade de krav vi hade för att sätta oss i formella budgetförhandlingar. Göran Persson hade förståelse för dessa, och nickade dessutom extra positivt till ett av kraven.

Vi diskuterade områden där det fanns anledning för både oss och socialdemokraterna att i ett första skede inte samarbeta och hur MP avsåg att förhålla sig till sin friare roll när det gällde rätten att kritisera regeringen och utnyttja vågmästarsituationen i riksdagen vad gällde sakfrågor som kunde betraktas som liggande utanför det formella budgetarbetet. Jag uppfattade att Göran Persson förstod hur viktigt det var för oss att värna vår identitet. Formellt skulle vi inte i detta inledande skede ha inflytande över t ex försvarspolitiken, men jag uppfattade ändå mycket tydligt att vi informellt var helt överens om att MP i realiteten skulle ha inflytande över försvarsfrågan eftersom vi skulle förhandla om statens budget. Jag är inte helt säker på att Persson verkligen ogillade detta faktum

Samtidigt hölls kontakter mellan Marianne Samuelsson och bland annat Thage G. Peterson - som lämnat posten som försvarsminister för att i Statsrådsberedningen vara Perssons kontakt med riksdagsgrupp och partiorganisation - för att bygga någon sorts väv av förtroende och tillit. Vi hade fördelen att vara två språkrör, vi insåg fördelen av att ett språkrör utnyttjade sin sociala kompetens och byggde välvilliga relationer, medan det andra språkröret avhöll sig från personligt relationsskapande och därmed lättare skulle kunna uppträda buffligt om så skulle behövas.

På onsdagen träffade språkrören och partisekreterare Kjell Dahlström Vänsterpartiets ledning. Vi hade att ta hänsyn till att inte bli utspelade mot varandra, att inte driva samma krav gentemot regeringen även om vi informellt var överens om vikten av förslagen. Nog fanns där ett inte helt dold misstänksamhet mellan de tre partierna i detta skede.