Frågan politiker inte vill tala om

Planeten är indränkt i en dimma av antibiotikamolekyler som i allt snabbare takt träffar bakterier som i sin tur träffar på människor. En av människans viktigaste upptäckter - antibiotika -  håller på att falla oss ur händerna. 

Vi sprider antibiotika i en mängd som är helt grotesk. Bland annat därför att det ger tillväxt. Inte minskar användningen genom den extrema arbetslinjen eller besparingar inom barnomsorgen.

Aldrig under historiens gång har väl ett tydligare exempel på hur grundpelaren för den liberala marknadsprincipen - om alla gör vad som är bra för dem, så blir det bästa för alla - inte är hållbar.

Vi använder således antibiotika i en omfattning som visserligen ger både tillväxt och vinst, som gynnar arbetslinje och ligger i fas med regeringens styrmedel för hur vi inte ska vara borta från jobbet när man är sjuk och hur barnomsorgen skall bestå av allt större grupper.  Vi har frihandelspolitik som inte ens ger rätten att förhindra import av köttprodukter där antibiotika använts i tillväxtsyfte, vilket ju i sig innebär en acceptans av den ökande antibiotikaanvändningen inom lantbruk och djurindustrier.

Problemet är inte okänt, men marknadsekonomi utan reella spelregler är heligare än det mesta.

Bakterier är mikroorganismer som snabbt kan anpassa sig till nya förhållanden, har eminent förmåga att dela med sig av sin arvsmassa och förökar sig så snabbt att de kan utveckla resistens i en takt som inga andra levande organismer.

Det är förvisso så att på många platser på jorden har man för liten tillgång till antibiotika, men för planeten som helhet har vi för mycket. För västvärlden kommer fallet att bli enorm om vi en dag står inför det faktum att antibiotika inte biter längre. Stora delar av den moderna sjukvården är beroende av antibiotika. Vid behandling av cancersjuka användes tunga cytostatika som trycker ner immunförsvaret, vilket leder till att patienten blir känslig för infektioner och behöver fungerande antibiotika. Kirurgiska ingrepp, nyfödda barn på neonatalavdelningar, etc etc.

Utan verksam antibiotika fungerar inte det vi lärt känna som modern sjukvård. Vilket i sin tur innebär att medellivslängden skulle minska högst avsevärt. Man brukar säga att antibiotika ger oss ungefär tio års längre medellivslängd. Antibiotikaresistensen bär pandemins egenskaper, menar Björn Ramel i den här intervjun jag gör med honom.

Vad bör politiker lära sig? Jo, att många barn i en dagislokal kräver mer antibiotika, att sjukskrivningsregler inte skall motverka att man är hemma när man är sjuk, att frihandelsregler inte skall gynna antibiotikaanvändning, att de ekonomiska incitamenten att förskriva antibiotika är lockande för läkare, att läkemedelsföretagen inte anser det ekonomiskt lönsamt att ta fram ny antibiotika ("företagen tänker på sina aktieägare, marknaden fungerar så" säger Björn Ramel som också är ledarskribent på borgerliga Sydsvenskan och menar att det är mer lönsamt med blodtrycksmedicin etc som man kan sälja till patienter under hela deras liv.)

Marknadsekonomin har misslyckats när det gäller antibiotika, vad kan man lära sig av det? Kanske bör man damma av gamla idéer om blandekonomi, fundera över om inte det offentliga och icke kortsiktigt vinstsyftande behöver större plats.

Och visst är det väl märkligt att Smittskyddsinstitutet år 2011 skall behöva gå ut och påpeka på DN-Debatt att antibiotika bara biter på bakterier (som inte är resistenta) - inte på virus som ger snuva och hosta. Kunskapssamhället verkar vara  mer benäget att innehålla kunskap om vilken kändis som skiljer sig från vilken och hur läget är i  Idol.

Avsluta fiaskot i Afghanistan

I Svenska Dagbladet - på Brännpunkt - finns idag ett debattinlägg från ett antal f.d. politiker och en f.d ärkebiskop. Vi hävdar att svensk militär bör dras hem från Afghanistan. 

För mig, som befinner mig i Västerås för firande av att MP existerat i 30 år, är det särskilt pinsamt att behöva konstatera att även MP skött den här frågan på ett både analytiskt och ideologiskt förkastligt sätt.  Som jag hävdat tidigare: Var och en som förmått sätta sig in i Afghanistans historia och landets uppbyggnad - istället för att springa i flock och hojta ´jag är regeringsduglig´- borde kunnat begripa att detta krig aldrig kunnat vinnas.

Här ett utdrag ur vårt debattinlägg i SvD:

Kriget i Afghanistan har nu pågått i tio år – längre än första och andra världskriget tillsammans. Alla bedömare vet att kriget inte kan vinnas. I Europas huvudstäder planerar statsledningarna sedan länge för tillbakadragande av sina trupper. Men den svenska regeringen har hittills tigit som muren.

Redan 2010 drog Holland tillbaka sina styrkor och i år har Kanada gjort samma sak. Det var två NATO-länder med stora soldatkontingenter i Afghanistan. Frankrike , Storbritannien , Spanien , Italien , Tyskland och vårt grannland Danmark har sedan ett år tillbaka meddelat tidplaner för att avsluta kriget.

Viktiga NATO-länder planerar således uttåg enligt redan fastställda konkreta tidplaner. Men det alliansfria Sveriges regering har hittills vägrat att binda sig för ett definitivt avslut. NATO och Kazairegimen (Joint Afghan-Nato Inteqal Board) skall avgöra om Sverige skall dra tillbaka trupperna eller ej. Regeringen menar tydligen att den viktiga frågan inte skall avgöras på ett demokratiskt sätt i Sverige utan av en militärallians som vi inte ens tillhör. Detta är mycket anmärkningsvärt. Ja, häpnadsväckande.

Trots att Sverige har gått i krig för första gången på över 200 år, är det märkligt tyst från officiellt svenskt regeringshåll. När utrikesminister Carl Bildt höll sitt första stora utrikespolitiska tal förra året nämndes Afghanistan i en enda mening och den syftade inte ens på kriget. Statsminister Fredrik Reinfeldt talade nyligen på Stockholms universitet om ”Sverige i världen” utan att säga ett enda ord om Afghanistan. Taktiken från regeringshåll är uppenbarligen att tiga ihjäl kriget med sikte på att smyga igenom ett beslut om fortsatt svenskt deltagande i ett krig utan slut. Vad säger den politiska oppositionen?

Riksdagen borde inte av rent moraliska skäl sömngångaraktigt upprepa tidigare beslut utan istället nu helt avsluta den svenska krigsinsatsen och inte ens tala om en förlängning. 

De svenska soldaterna bör tas hem redan vid det kommande årsskiftet så att Sverige därmed sätter definitiv punkt för sitt krigsdeltagande och att vi inte blir kvar i landet under den diffusa beteckningen ”stödjande trupper.”

Riksrevisionen har kritiskt påpekat att klara mål för den svenska militära insatsen saknas. En elementär utvärdering visar att inga väsentliga resultat för Afghanistans folk har uppnåtts efter tio års krig.

• Våldet har trappats upp och slår ständigt nya rekord. År 2011 blir troligen både militärt och civilt det blodigaste året hittills.
• Landets ekonomi har blivit beroende av narkotikahanteringen som växer i skydd av det kaos som kriget innebär.
• De inledande framstegen för kvinnor och utbildningen har inte kunnat utvecklas. Istället har förtrycket av kvinnorna ökat och i de mest krisdrabbade områdena har all skolundervisning inställts som följd av kriget.

Varje kvardröjande utländsk basering innebär att man förlänger en kolonial situation med folkligt missnöje och hat mot utländska soldater.

Anders Ferm, Birgitta Hambraeus, KG Hammar, Lars-Gunnar Liljestrand, Thage G. Peterson, Birger Schlaug, Maj Britt Theorin

PS!  
Här är ett av alla tidigare inlägg jag gjort om Afghanistan - faktiskt ett av de första jag gjorde efter det att jag startade bloggen 2007.

"Ungjävel, städa själv!"

Från reptilhjärnan hör mitt medvetna  jag utropet: "Ungjävel, städa själv!" Reptilhjärnan slogs av inom några tiondels sekunder och analysen kunde utvecklas på ett mer städat sätt. 

Det som drog igång reptilhjärnan var Konflikt i P1 på lördagsmorgonen. Handlade om hur välbeställda köper städtjänster med skatteavdrag och barn som växer upp med världsbilden att "hon från Afrika" städar deras rum.

När man hittar på olika reformer är det som att lägga nya pusselbitar till ett pussel. Varje bit kan se trevlig, rent av vacker, ut. Men när man ser hela pusslet kan det bli helt förskräckligt. Så är det med RUT-bidraget som det utformats och kopplats till enorma skattesänkningar för de som redan har, som i sin tur kopplas till bolagiserade friskolor, privatiserad sjukvård och den stegvisa segregationen med allt större klyftor mellan rik och fattig. Varje pusselbit kan tyckas okej i sitt sammanhang, men pusslet blir förfärligt i form av ett riktigt dåligt samhälle där var och en jagar sin lycka till priset av annans olycka.

Den dag överklass och medelklass ser gemensamma intressen är samhället illa ute. Här finns en text jag skrev om detta - texten är en - lätt redigerad med tillägg om blockpolitiken - snutt från ett kapitel jag skrev i boken Det nygamla klassamhället. Innan ni brusar ut i förskräckelse över detta kan jag notera att i boken skrev även sådana som tillhörde den nu utrotade arten socialliberaler. Själv var jag dock grön redan då.

Boken kom ut 1996 och jag var språkrör för Miljöpartiet. Som, inom parentes, aldrig någonsin - då - skulle kommit på tanken att plädera för friskolor som har vinst som drivkraft med målet att landa så mycket av de skattefinansierade bidragen som möjligt i egna fickor. Till glädje även för medierna som drar in pengar på den reklam som skolorna gör för att locka elever med godis. Som sagt: här finns den lilla snutten från Det nygamla klassamhället.

Trettio år med MP

Imorgon firar MP att man fyller 30 år. Det sker i Västerås. I samband med partiets kommun- och landstingsdagar. De flesta gamla språkrör lär infinna sig på lördagens fest. Innan festen skall vi få lyssna på en jubileumspanel som skall analysera partiets utveckling. 

Per Gahrtons nya bok lär vara grund för detta. Här nedan är min  bild av dessa trettio år - i form av en kort sammanfattning av hur jag personligen upplevde åren som gäst i politiken. Den skiljer sig en hel del från Pers bild. För Per var fullblodspolitiker, jag var möjligen halvblod som aldrig kände mig hemma.  Trots att det kändes viktigt och ibland lustfyllt. En mer generell genomgång, ur språkrörsperspektiv, av de trettio åren finns här.

Jag vet inte varför jag hamnade i politiken. Jag har alltid varit politiskt intresserad, men inte partipolitiskt intresserad. Jag har alltid sett på politiker med misstro.

Ibland våndades jag över ställningstaganden jag skulle försvara som om jag vore säker på min sak - men vem kan vara säker, vem kan säga sig sitta inne med sanningen? Vem kan måla i vitt och svart utan att känna att man förenklar och reducerar svåra sammanhang till slagord? Den politiska verkligheten var aldrig riktigt min. Jag var gäst. Främmande på besök. I en värld jag inte riktigt begrep mig på, men som jag var ganska bra på att hantera. Och periodvis tyckte var ganska kul, och väldigt viktig att tillbringa tid i.

När jag var mitt i smeten längtade allt som oftast till den verkliga verkligheten. Jag kunde gå ut i skogen, se rådjuret vid tjärnen eller känna den varma mossan under min hand. Den verkliga verkligheten, som var så befriande att rymma till. Ungefär som det är befriande att stå en stjärnklar natt och speja ut över kosmos och känna litenhetens pladdrande från debattsidor, ledarsidor och talarstolar inta sin rätta plats. 

Indragen av nyfikenhet

Varför blev jag politiker? Mina värderingar hade formats av boken Väckarklocka, av Elin Wägner. Jag kom över den av en slump, visste inte var det var, började läsa sista kapitlet först och blev betagen. 

Jag blev indragen i miljöpartiet av nyfikenhet, hade läst en debattartikel som Per Gahrton skrivit i Dagens Nyheter om behovet av ett nytt framtidsparti. Det lät bra. Lite som Wägner. Jag var inte borgare, inte heller socialist. Jag var visserligen med på det partibildande mötet 1981 men det var min dåvarande hustru Lena som plötsligt befann sig som suppleant i den politiska ledningsgruppen och som tillsammans med Lars Broman gjorde en valturné.  Själv ingick jag i en liten grupp som skrev landstingsprogram för MP i Sörmland. Och så drog jag igång lokalavdelningen i Vingåker, som skulle växa snabbt.

Av slumpens skördar hamnade jag i partiets förtroenderåd redan inför första valet 1982. I förtroenderådet representerade jag Sörmland.  Jag hade jeans, Fjällrävenjacka och bar skägg. Jag var utflyttad grönavågare från Stockholm, innehavare av små odlingar av potatis, grönsaker och frukt samt ägare av vedspis och kakelugn. Samtidigt, på något sätt, urban.

Första valen gick uselt

Valet 1982, då partiet företräddes av Ragnhild Pohanka, gick dåligt. Tiden var inte inne, organisationen svag och miljöpartiet försvann i mediebruset. Resultatet blev miljonskulder men en del platser i landets kommunfullmäktige. Bland annat Vingåker. Efter valrörelsen ägnade jag en hel del tid, tillsammans med min dåvarande svärfar som var den stora eldsjälen, åt ett stort konstlotteri som kom att rädda ekonomin för partiet.  Första priset var en skapelse av Bengt Lindström, en av alla de konstnärer som skänkte med stort hjärta.

Efter några år i Förtroenderådet blev jag invald i partiets politiska ledning - det politiska utskottet. Jag kom att ägna mig åt bl. a. ekonomi- försvars- och energiprogram. Det blev val igen 1985.  Det blev ett nytt nederlag. Ragnhild Pohanka företrädde denna gång partiet tillsammans med Per Gahrton. Efter valet i september avgick en trött och besviken Per Gahrton och förtroenderådet samlades redan i oktober för att välja ersättare med uppgift att vara språkrör fram till kongressen som skulle gå av stapeln ett halvår senare. Förtroenderådet råkade hålla sitt möte i Vingåker. Jag bodde i Vingåker. Inte vet jag om det var därför jag blev vald. Det var väl inte så noga eftersom det var en tillfällig lösning. Dessutom hade jag kvalifikationer såsom skägg, jeans och Fjällrävenjacka.

Långt senare, på ett seminarium om den gröna rörelsen på Engelsbergs Bruk, hörde jag Per Gahrton berätta att han snuddade vid tanken på självmord efter valfiaskot 1985.

Ont om kandidater

När kongressen närmade sig visade det sig att det var ont om kandidater, partiet var fattigt och kunde inte betala ut något lön till språkrören. Det var föga glamouröst att vara språkrör. Jag blev tillfrågad om jag ville fortsätta ett år till. Jag tog lån, tillsammans med min nya Lena, som jag träffat på det partibildande mötet fyra år tidigare. Eftersom jag under många år levt med små inkomster kunde jag tänka mig att ta uppdraget. Intresset var det inget fel på: jag hade under de år som gått blivit allt mer övertygad om att De grönas framväxt i Europa var något av det viktigaste som hänt. Under åren hade jag fördjupat mig i grön ideologi, studerat idéhistoria och kanske själv kunnat bidra en del till ideologisk utveckling.

Ur min tidigare syn att naturen var vacker och borde bevaras hade en ekologisk medvetenhet växt fram. Jag hade nått dithän att jag såg evolutionen som något närmast heligt och  människan som en del av livets väldiga väv. Men framförallt hade jag, under ganska stor vånda, formulerat en syn på självtillit och realekonomi som stod i konflikt med både marknadsekonomi och planekonomi. Förutsättningarna för mig att lyckas som språkrör var ändå långt ifrån bra. Jag led av torgskräck och var livrädd för att tala offentligt, en gammal rädsla som grundlades redan i skolan. I skolan satt jag ofta inne med svaren - men vågade inte räcka upp handen p.g.a. rädsla för att börja stamma om jag skulle få frågan.

Svårt att efterträda Per Gahrton

De första åren som språkrör var tuffa. Inga faxar, inga mobiler, inga datorer, inga politiska sekreterare. Att efterträda en fullblodspolitiker som Per Gahrton var förstås inte det lättaste. Så småningom utgick faktiskt en månadslön på 4.500 kronor. Under flera år lånade jag pengar för att ha möjlighet att fortsätta. Det var det värt - projektet att föra in ett nytt parti i riksdagen som medel att försöka förverkliga gröna drömmar kändes stort och viktigt. Och att företräda partiet var en utmaning som innebar att klättra över många berg. Mycket slit, men vacker utsikt emellanåt.Viktigast av allt var att jag kände trygghet i den gröna ideologin och brann av att få vara med att utveckla den.

En stor del av uppdraget bestod i att åka runt i Sverige, starta lokalavdelningar, peppa medlemmar, prata i skolor och möta människor på offentliga möten. Många nätter sov jag på järnvägsstationen i Katrineholm - från sista nattåget fanns inte någon bussförbindelse till Vingåker, partiet betalade inte taxi och till slut blev det pinsamt att ringa och be Lena komma och hämta sent på nätterna. Hon fick betala tillräckligt genom uppskjuten ”karriär”, ett ständigt vändande på slantarna och med ett ständigt överseende över ständigt ringande telefoner, avbrutna frukostar, icke-lyssnade öron och evigt pladder om vad DN behagade skriva om och varför Rapport struntade i oss.

Jag upptäckte att TT var mottaglig för pressmeddelande, som man på den tiden ringde in, vi hade ännu inte ens faxar, tidigt på söndagsmorgnar. Innan nyhetsflödet kommit igång, och just när nya jourhavande tagit över efter natten. Jag förstod att journalisterna på TT förstod när jag efter något halvårs idogt ringande på söndagsmorgnar fick hälsningen "Hej, Birger" innan jag ens sagt något... Detta var innan nummerpresentatörernas tid.

Tio procent före sälarna

Miljöpartiet kröp över den viktiga 4-procentspärren i mars 1987 och i samband med en uppslitande kongress i maj 1987 hamnade vi på 8 procent. Då började hotbreven och de vidriga telefonsamtalen. Plötsligt blev familjen mordhotad, marken började gunga under fötterna. Var barnen kvar i sandlådan? Stod någon i skogsbrynet? Var det verkligen värt det här? Skulle jag räcka till?

Eva Goës, som blivit vald till kvinnligt språkrör, och jag flängde runt landet och låtsades säkra på att vi skulle klara uppdraget. Vi lärde oss att leva med varandra, utan att älska varandra. Hade ständig telefonkontakt.  Jantelagen var långt driven i partiet och de gånger man lyckades fick man nästan dåligt samvete.  Skräcken att det skulle hända barnen något exploderade under sömnlösa nätter. Men ändå var det roligt och kändes så rätt. Jag är mer av entreprenör än av administratör av sådant som redan är skapat. Kanske därför jag gillade utmaningarna i 1988 års val och den ännu större utmaningen i 1994 års val, då vi skulle försöka göra comeback efter fiaskot 1991.

Tio procent före det att sälarna dök upp...
Så blev det valår 1988. I början av året hade vi lyckats få upp opinionssiffrorna till över 10 procent! Vi var det nya, fräcka, fräscha alternativet i svensk politik. Mer än ett miljöparti. Ett grönt parti vilande på tryggheten i en alltmer utvecklad grön ideologi. Det var ett evigt resande. Ibland tillsammans med Grön Ungdoms ordförande Katja Wagner. Våra valmöten blev ofta en total kontrast till de andra partiernas. Partiet hade chansen, vi var det nya fräcka alternativet, vi åkte valtåg och dansade samba genom hela landet. Men så kom paradoxen. Genom våra höga opinionssiffror hade miljön seglat upp som en av de frågor som politiker generellt började prata om.

Så småningom kom sälarna och fördjupade det folkliga miljöintresset än mer - folkpartiet lanserade valaffischer med sälar på, Bengt Westerberg klappade sälar i  teve, sossarna lovade bli ett miljöparti och miljöpartiets opinionssiffror dalade. Tesen, som ständigt levereras av politiska  kommentatorer, att det var sälarna som lyfte in miljöpartiet i riksdagen är således fel. Säldöden innebar att samtliga partier, bortsett från moderaterna, exploaterade miljöfrågan och att miljöpartiet tappade röster.

Darrigt inför första partiledarintervjun

Så blev det då dags för miljöpartiets första chans i en traditionell partiledarintervju i teve. Den gick av stapeln den 25 augusti. Katja, Åsa Domeij, Krister Skånberg (sedermera kretsloppsborgarråd i Stockholm) och jag träffades i Kristers lägenhet före utfrågningen. Minuterna före sändning var jag så dyblöt av nervositet att jag måste byta skjorta innan jag skulle in i studion. Det gick trots allt mycket bra. Efter det sedvanliga telefonväkteriet blev det fest på ”partikrogen” vid Odenplan - vi skålade i öl och ur ilskna telefoner undrades det veckan efter om det varit starköl vi druckit och i så fall skulle man minsann inte rösta på oss.

Valrörelsens sista veckor flöt på. Mycket tack vara att Bengt Westerberg en sen kväll ringde hem till mig och sa att han tackade ja till en debatt som jag utmanat honom på. Folkpartiet hade kollat intresset hos Sveriges Television av en sådan debatt och Jan Scherman hade tackat ja. För Bengt Westerberg skulle det bli en revansch för en ganska dålig partiledarutfrågning. Han behövde helt enkelt mer tevetid för att få en chans till att leva upp till förra valets Westerbergseffekt. Det gick inte så bra för Bengt. Han fick möta Åsa Domeij eftersom jag under flera veckor varit kraftigt förkyld, vilket knappast skulle göra sig i teverutan. Det var första gången den ungdomlige och nyskapande Bengt Westerberg förvandlades till den gamle, traditionelle, gråe politikern.

Åsa, klippan som var det stora stödet
Det hade inte varit helt lätt att få partiets politiska ledningsgrupp att begripa att det var Åsa som skulle bli min ersättare inför debatten mot Westerberg. Vi hade telefonmöte om saken, motståndet var stort bland dem som tyckte att det fanns de som var både äldre och visare än Åsa. Det var först efter kraftig övertalning som en majoritet kunde ta beslutet.  Jan Scherman ringde för övrigt och var förbannad när han halvtimmen före sändningen fick klart för sig att en ung tjej i jeans och gympadojjor skulle ersätta mig. Han hörde av sig efteråt också - då hade han förstått finessen. Genombrottet för vännen Åsa blev totalt och min hosta blev snabbt bättre.

Det var lätt att samarbeta med Åsa, vi kunde sitta på gemensamma presskonferenser och hela tiden förstå vart den andre var på väg. Dessutom hade hon något som jag uppskattade mer än något: integritet. Jag har väl aldrig skrattat så mycket som under 1988. Det slutade ändå med ett duktigt magsår efter en valrörelse i ett hysteriskt tempo i en för mig fullständigt främmande värld.

Första nya parti på 70 år

Valvakan hölls på Kulturmejeriet i Lund. Klockan 20.30 söndagen den 18 september stod det klart. Jublet bröt ut, sambatrummorna dånade och en stor, tung, klump lämnade magen. I arbetsboken skrev jag bland annat: ”Sista veckan har varit ett helvete. Mordhot, smygande journalister i trädgården, fotografer plötsligt stående i köket, skandaler kring våra riksdagskandidater, bilen saboterad på järnvägsstationen genom att reningssystemet (Lemi) blivit saboterat, den som förstört reningen tipsade förmodligen Öst Nytt om att jag körde omkring i en orenad bil, Öst Nytt stod nämligen plötsligt i trädgården och krävde gång på gång att få filma in under motorhuven. Trött. Att detta ändå kunde rymma så mycket glädje fattar jag inte.”

Vi kom in i riksdagen. Som det första nya partiet på 70 år. Vi skrev faktiskt historia. Och jag fick känna på politikens villkor. Jag stod nämligen inte på valbar plats på någon säker riksdagslista. De säkra platserna fanns i storstadsvalkretsarna och medlemmarna i dessa valde att inte sätta mig på valbar plats. Man prioriterade det kvinnliga språkröret, som gavs en säker plats på en stockholmslista. Eva Goës var väl värd att komma in, få, om ens någon, hade med en aldrig sinande kraft slitit sig igenom de här åren. Ofta hånad i medierna, ofta kritiserad internt. Det var ingen hemlighet att jag hellre hade sett Åsa Domeij som kvinnligt språkrör. Eva och jag var totalt olika som personer. Vi blev inte trygga med varandra, men vi var faktiskt aldrig osams. Gräl existerade inte oss emellan.

Som man kände jag mig dock alltid skyldig i åttiotalets miljöparti, män skulle ta på sig någon sorts manlig arvsynd och be om ursäkt för att vi  stod i vägen för  kvinnor, trots att vi hade kvotering. Hur som helst: det kändes snopet att ha dragit ett stort lass i tre år och sedan plötsligt stå utanför när vi väl äntrade riksdagen. Snopet? Nej, det är fel ord. Det kändes ont. Uppdraget som språkrör gick nämligen ut på valdagen. Sedan blev det tyst.

Sedan blev det tyst

Ingen i partiets nya riksdagsgrupp ringde på en vecka. En del var uppenbart nöjda  med att en av de män som synts och ”gjort sig bred” försvann. Förtroenderådet möttes, valde nya språkrör och tackade inte ens för det jobb man utfört. Det var säkert inte illa menat, även om jag vet att det pratades mycket skit bakom ryggen därför att jag råkat få mer medieutrymme än det kvinnliga språkröret. Det var en märklig känsla. Lite bittert. Mycket sorgesamt. Men jag lärde känna politikens villkor. I denna värld är det ont om ta vara på varandra. Och gott om att stampa på andra för att själv få näsan över vattenytan.

Vad som än ryktades under åren var det i alla fall aldrig så att något av de fyra kvinnliga språkrör, som jag kom att arbeta med under mina sammanlagt 11 år som rör, någonsin försökte stampa. Problem uppstod ibland huruvida det var mannen eller kvinnan som skulle ta vissa viktiga tevedebatter. Men problemet uppstod aldrig mellan oss språkrör, sedan må andra tro vad de vill. Problemet uppstod när de som skulle ta beslut om vem som skulle ta vad kom i konflikt med sig själva.

Valrörelse mellan stolarna

Så småningom hörde evige partisekreteraren - och den evige entusiasten och ständigt kreativa byggaren utan vars insats partiet inte klarat valet 1988 -  Kjell Dahlström och Inger Schörling av sig från riksdagsgruppen och berättade att man där kommit fram till att Kjell borde bli kanslichef för att bygga upp organisationen medan jag skulle kunna gå in som ersättare under ett år. Jag tvekade, men tackade ändå ja. Det största minnet från detta år var att gruppens majoritet beslöt att ingen som synts i valrörelsen skulle få synas efter riksdagsinträdet. Jag pläderade för att Åsa skulle få ta den första partiledardebatten. Hela journalistkåren och en stor del av svenska folket ville ju just det. Jantelagen slog emellertid till och grunden lades redan då till miljöpartiets väl förberedda fiasko i valet 1991. Det var rätt åt oss. Vi var inte värda ett bättre öde.

Efter ett år i riksdagen lämnade jag politiken och Kjell återtog sin plats som riksdagsledamot. Ny kanslichef blev Eva Höjer, från Gävle, som kom att bli den stabila knutpunkten på såväl riksdagskansli som partikansli i många år.

Väl ute från riksdagen kändes det skönt att andas fritt. Det är inte min grej att älta bisatser och sitta i evighetslånga sammanträden där malande om petitesser kan ta död på all lust. Jag följde partiets arbete i riksdagen med viss förundran och såg att människor snabbt kan förvandlas. Visst, jag hade också förvandlats på vägen till riksdagen. På gott och ont. Jag hade fått svårare att ta vara på det riktiga livet, jag växte kanske samman med organisationen för mycket. Partiet hade många interna strider, jantelagen frodades och partiets organisation var en förvirrad katastrof där hela valrörelsen 1991 föll mellan stolarna.

Skulle sagan vara all?

Partiet åkte, som sagt, ur riksdagen. Det var nyttigt. Mycket nyttigt. Det var säkert många som vaknade dagen efter valdagen betydligt klokare än man varit under tre år i riksdagen. En sak kan jag fortfarande känna göra ont: det var att en av Sveriges bästa politiker - Åsa Domeij - tvingades lämna riksdagen.

Jag fick förfrågan om jag ville återkomma som språkrör 1992. Hur bestämmer man sig för något sådant? Vem vill bli politiker? Hur väger man tunga nackdelar för de nära och personliga brister mot ilande känsla av lust, nyfikenhet och vilja att förändra? Jag spelade tärning om det och fick tre sexor efter varandra, vilket betydde att jag skulle tacka ja. Syftet med att kasta tärning var att det inte skulle bli tre sexor. I själva verket blev det fyra. Slumpen är märklig. På skoj har jag kastat tärning efter detta, men aldrig lyckats få mer än två sexor efter varandra. Ibland undrar jag om Lena mixtrat men tärningarna den där gången...

Jag fick alltså den fantastiska möjligheten att arbeta med något så roligt och förskräckligt som politik, i något så fint som miljöpartiet, både när partiet kom in riksdagen första gången och när det skulle göra comeback.

Under tiden utanför riksdagen förvandlades partiet på ett sätt som jag, och många andra, önskade. Jag hade en inte helt obetydlig roll i den förändringen, fick ta en del stryk för det av dem som inte ville förändra men jag tror att nästan alla, som då stod mot varandra, är tillfreds med hur det utvecklades de första åren. De moraliserande fraserna försvann, partiprogrammet moderniserades, organisationen gjordes om, stadgarna förändrades. Det enda som inte försvann var nog jantelagen.

Det omöjliga projektet

Inför valet 1994, mitt andra val som språkrör, kände jag både lust och olust. Jag kände hur politiken och dess krav kletade fast en kladdig sörja över mitt sätt att vara, tänka och argumentera. Jag förväntades vara en slugger, en slagordsmaskin som skulle leverera politik i rubrikform på det sätt som var en förutsättning för att överhuvudtaget nå igenom mediespärren. Miljöpartiet låg långt under fyraprocentspärren bara några månader före valdagen. Efter utträdet ur riksdagen hade vi varit nere på 1 procent. Så det var en lång väg att vandra när jag och Marianne Samuelsson hade fått det där omöjliga uppdraget: som språkrör förvandla förlorare till vinnare. 

Få, om ens någon, trodde att partiet skulle lyckas komma in i riksdagen en gång till - vi kom ju som första nya parti på 70 år in i riksdagen och åkte som första parti ut ur riksdagen efter bara en mandatperiod. Nu måste vi in igen. Måste. Måste. Trots att projektet var omöjligt.                              

Mycket skulle hänga på två teveframträdanden några dagar efter varandra - dels en ekonomidebatt och dels en partiledarintervju.  Det handlade inte bara om Miljöparitets väl och ve, det kändes på något sätt just då som om det handlade om den gröna politiska rörelsens väl och ve. Det handlade om den gröna drömmen. Skulle det gröna partiet inte klara spärren till riksdagen skulle den gröna drömmen rispas i kanten, den gröna idén få förlorarstämpel.

Rapports skamgrepp

Jag fick ta båda tevehistorierna i SVT med någon sorts motivering om att jag hade mer erfarenhet av tevemediet än partiets kvinnliga språkrör, Marianne Samuelsson som tog en grej i TV4, som visade sig vara så där lagom seriöst upplagd. Ingen kunde gjort det bättre än Marianne. Det enda vi hade att lita till var dessa direktsändningar under vilka vi själva avgjorde vad som skulle nå människor - alla andra inslag skulle klippas och klistras till vad de politiska journalisterna själva ville ha det till. Skulle miljöpartiet uppfattas som förlorare efter de två inledande direktsändningarna skulle snart sagt varje reportage i fortsättningen smittas av den bilden.  Så fungerar media och medianerna.

Det gick bra för mig i båda programmen. Trots att Rapportredaktionen tog flera smutsiga skamgrepp i partiledarutfrågningen - bland annat visade man gång på gång en gammal, rostig Saab som rivstartade med avgasmoln efter sig. Man antydde att det var min bil och att det var jag som körde. Man ville få mig och det obekväma partiet i dålig dager. Men det var vare sig min bil eller jag som satt i. De kränkande skamgreppen fortsatte genom märkliga påståenden från utfrågarnas sida - det blev en hård debatt mellan mig och rapportjournalisterna Eva Hamilton och K.G. Bergström snarare än en utfrågning. Förmodligen vann miljöpartiet på redaktionens våldsamma skamgrepp. Om skamgreppen var genomtänkt medvetna eller naivt omedvetna kan jag inte slå fast - att ansvariga på Rapport skulle vara naiva är trist att tänka sig, att de medvetet, med lögnen som redskap, skulle svartmåla känns inte bättre.

Börsen faller - "Miljöpartiets fel..."

Hur som helst: valrörelsen 1994 flöt väl efter de inledande direktsända programmen, opinionssiffrorna steg, torgen var plötsligt fyllda med folk, de offentliga mötena var fullpackade, media började plötsligt spegla vår kritik av den så kallade marknaden och vårt krav på spelregler för densamma. Man hävdade t.o.m. i halvstackato att sänkta börsvärden berodde på att jag hävdat att marknaden måste tyglas. Visserligen föll börserna i Tokyo och Frankfurt också, men det var ju en ointressant iakttagelse för dem som vill servera underhållning snarare än information.

Besöken i skolorna de sista veckorna blev som ett smärre triumftåg och i skolvalen blev miljöpartiet, utslaget över hela landet, det näst största partiet. Jag borde mått som en prins, men mådde så dåligt man kan. I ensamheten kändes det totalt ensamt - partiet som ville ge sken av att vara stort och starkt också på riksnivå bestod i själva verket av några få som arbetade med en mögelskadad gammal skola – formellt flygel i ett gammalt slott - som bas. Men det var inte bara känslan av ensamhet, det var lika mycket känslan av att tvingas spela efter spelregler som ingen av oss - vare sig journalister, politiker eller väljare - borde acceptera.

Ju närmare valdagen kom, ju mer underhållningsvärde var det i kampen Carl Bildt - Ingvar Carlsson. Tvåpartisystem är mer anpassat till medias vilja att ge en enkel bild. Det krånglar till det när det finns flera dimensioner i politiken. Vi köpte in dagliga opinionsmätningar och såg hur siffrorna rasade dag för dag.

"Helvete, jag har misslyckats"

När valvakan inleddes var jag övertygad om att det skulle gå åt helvete den här gången också. Valvakan avhölls på hotell Kristineberg. Jag hade ett rum där, låg på sängen och tittade i taket, gick ut bakvägen, fick låna en cykel och tog mig ut till Haga. Promenerade och försökte komma på vad jag skulle säga när vi åter en gång hade missat riksdagen. Partiet skulle vara konkursmässigt, de gröna idéerna skulle få förlorarstämpel och kärnkraften skulle väl aldrig avvecklas om inte miljöpartiet nafsade makten i hasorna. Den gröna drömmen skulle bli än mer avlägsen. Känslan av att inte räcka till fyllde hela min kropp och jag hade svårt att se genom tårarna när jag cyklade tillbaka till Kristineberg. Helvete, jag har misslyckats. Helvete, jag är skyldig. Helvete, jag räckte inte till. Jag ringde hem till Lena och fick kraften att se glad och förväntansfull ut när jag knallade in till fotoblixtarna.

Men vi klarade det. Med råge till och med. Och det lilla tappra gänget från rikskansliet, med den evige partisekreteraren Kjell Dahlström, den fantastiska kanslichefen Eva Höjer och miljöutredaren - som man alltid kunde lita på -  Karin Jönsson i spetsen, kunde käka rödgrön röra från buffén med vetskapen att de lyckats övervintra partiet under tre år utanför riksdagen och varit motorer i det som blev historia en andra gång: miljöpartiet var inte bara det första parti som kom in i riksdagen på 70 år, utan också det första parti som gjorde comeback.

Lustfyllt, viktigt - men främmande

Hur jag blev politiker har jag fortfarande svårt att förstå. Det bara blev så. Men jag kände mig alltid som en främmande fågel i den politiska världen. Som en gäst. Hade svårt att ta mig an allt det där som hör till: det meningslösa pratet, de många sammanträdena, de fåniga artighetsfraserna man iklädd etablissemangsuniform förväntas häva ur sig och allt det där som känns så socialt meningslöst. Jag hade svårt för det politiska mediespelet, även om jag förvisso måste erkänna att jag klarade det väldigt bra – det var lustfyllt att söka formulera sin övertygelse på den knivsegg som skiljer det som låter så tungt att det inte lyfter från det som låter så tunt att det liknar tomma slagord.  

Ibland kändes de traditionella debatterna som meningslösa och ständigt återkommande repriser. Mitt under en riksdagsdebatt kunde jag längta bort till en sommarvarm laduvägg, en flaska vitt vin, en Blå Castello, salta kex, kärlek och verklighet. Jag vet inte om det gjorde mig till en dålig politiker. I mångas ögon var det säkert så. Jag flydde allt som oftast till den verkliga verkligheten. Men det kanske är en del av den gröna drömmen. Jag läser i Per Gahrtons bok om partiets 30 år att han ibland var sur på mig. Han var fullblodspolitiker, trivdes i hetluften, fann lust i att träffa högdjur och var begåvad i allt detta. Där han kände sig hemma, kände jag mig som en gäst.

Inte 2010 en gång till!

Jag ville förvisso vara med i en process där de visionära krafterna befrias från den inskränkta verkligheten, där de hålls fängslade av konsumtionssamhällets krav. Jag ville att vi skulle sluta tro att vi kan besegra naturen, sluta låtsas att makt och materiellt överflöd får oss att växa som människor, sluta inbilla oss  att tillfredsställelse är att bli begravd i underhållning och köptempel. Att vi skulle sluta leva efter föreställningen att de rika måste bli rikare för att de fattiga ska få mat på bordet.

Jag vill fortfarande tro att politik kan omfatta såväl vardag som vision, att politiken har som mål att underlätta förverkligande av människors drömmar och att dessa drömmar omfattar något större än materiella begär. Men jag vågar nog påstå att den politiska debatten aldrig har varit så visionslös och fattig som i blockpolitikens Sverige 2010. Kanske kan det bli bättre nästa gång. Kanske. Även om chansen kanske bara är lika liten som att slå fyra sexor efter varandra.

En mer allmän beskrivning av Miljöpartiets väg har jag nedtecknat HÄR.  
Där finns också tidningsartiklar och bilder från hela resan - inte minst med utgångspunkt från alla de språkrör som passerat och som många gånger har haft ett nästan omöjligt uppdrag.

Bilden ovan är från valrörelsen 1982. Per och jag pratar på torget i Katrineholm.

För mycket hållbarhet... och vad kommer pengar ifrån?

Christer Gunnarsson är professor i ekonomisk historia. Hemmahörande på Lunds universitet. Ikväll ska jag samtala med honom i Kunskapskanalen. Han har, tillsammans med Martin Andersson, skrivit en bok som heter Hållbarhetsmyten - varför ekonomisk tillväxt inte är problemet. Det är en bok fylld med analyser som går på tvärs mot mina egna. Sånt är berikande.

Kunskapskanalen 19.00.

Christer Gunnarsson menar att ekologisk hållbarhet har blivit en religion, att världens fattiga inte behöver ekologisk  hållbarhet utan förändring. Han skriver: "Politiker ordnar toppmöten, medierna larmar och väderpresentatörer är upprörda... Ekolgismens företrädare talar om miljökriser och befolkningskriser som man felaktigt menar att vi befinner oss i." Hrm, här känner jag mig aningen påhoppad...:-)

Det tycks finnas en inbyggd konflikt mellan naturvetare och ekonomer. Hur kommer det sig?

Författarna menar att ett samhälle utan tillväxt är otänkbart, vilket givetvis får mig att fundera över vad som då händer om Nationalencyklopedin har rätt, där står nämligen att ekonomisk tillväxt i längden leder till orimliga följder.

Självfallet är jag nyfiken på hur hans analys ser ut och vad han menar med t ex detta: "I samhällen utan tillväxt produceras inget överskott - alla producerar för hushållets behov och det man inte producerar kan då inte heller införskaffas, såsom sjukvård, kommunikationssystem, kulturliv etc." Skulle något sådant verkligen inträffa om Norge eller Sverige blev utan ökande ekonomiska BNP-volymer? Menar han så på allvar - som retorisk debattör eller som akademiskt sanningssökande professor?

När jag nu ändå har möjlighet att lugnt och sansat få samtala med en professor - Christer är trevlig och lättpratad -  i ekonomisk historia måste jag förstås också fråga varifrån pengar kommer. Har nästan alltid fått undvikande svar när jag ställt frågan till politiker. Det kanske är något som man inte vill att människor ska veta...? Det kanske kan uppfattas som alltför absurt i "vanliga människors" ögon? Går man till banken och lånar pengar utgår nog många från att de pengar man lånar faktiskt fanns också ögonblicket innan man lånade dem...

Kunskapskanalen 19.00. Repris 24.00 samt fredag morgon 09.00.

Tillägg: Och HÄR finns samtalet på nätet!

Varför saknar nya moderater bildning?

När den moderata partisekreteraren Sofia Arkelsten hävdar att "vi var med och skapade fri och lika rösträtt" så är det inte bara uttryck för historielöshet utan än värre för bildningsförakt. Hela den moderata partiledningen har de facto accepterat skrivningarna i det idéprogram där historien förvanskats.

Nu är historieomskrivning inte något nytt inom den sfär som utgör den svenska högern. I samband med att Svenska Arbetsgivarföreningen och dess närstående organisationer på 80-talet satsade stort på att ta sig i skolorna producerade man snabbt en bok i samhällskunskap som hette Onkel Enokenhalv där historien skrevs om. Sålunda lät man berätta att det var arbetsgivarna som drev fram semester, sänkt arbetstid och åtgärder för arbetsmiljön medan arbetarrörelsens företrädare beskrivs som stora vulgära busar. 

Det största regeringspartiet verkar vara det som är minst intresserad av bildning, kultur och filosofi. När statsminister Reinfeldt skall hylla kronprinsessan Victoria så kommer han dragande med en platteve. Inget fel på platteve, men det säger faktiskt något om statsministern och stora delar av den sfär som surfar på den nya borgerlighetens våg.

En ledarskribent på SvD - som ju står moderaterna nära - meddelade i ett samtal med mig att filosofi och existentiella frågor inte har i politiken att göra. En inställning som i allra högsta grad kan förklara hur politik kan reduceras till en fråga om mer arbete, mer konsumtion, mer produktion och alltmer meningslösa floskler.

Filosofi och långa tankar är väl något som snarast föraktas i det offentliga samtalet i Sverige, vilket lär applåderas av de som ser just långa tankar som ett hot. Politiker av olika sorter tycks mer engagerade i att låta skolan producera enheter till näringslivet än att producera växande människor. Svenskt Näringsliv anser humaniora vara mindre värt än utbildningar som ger snabba jobb på tillväxtaltaret. Vad ska vi med filosofer och litteraturvetare till, tycks vara Svenskt Näringslivs inställning. Håkan Juholt verkar i detta klimat vara en kulturell jätte.

Den gamle moderaten Staffan Burenstam Linder konstaterade, i boken Den rastlösa välfärdsmänniskan, med en suck: De profana tänkare som utvecklade den ekonomiska tillväxtens evangelium, betraktade ekonomiska framsteg som ett verksamt medel att skapa kulturellt framåtskridande. Ökad tid skulle komma att avsättas till kulturell och filosofisk odling. Men så blev det inte. Istället blev det som Burenstam Linder beskrev: "en tillväxtmani som, i de bokförda expansionsökningarnas namn, tvingar oss att fördela våra ekonomiska resurser, inklusive tiden, destruktivt..."

I en intressant serie i SvD om särbegåvningar  - ledarsidan är tack och lov inte normgivande för resten av tidningen - konstateras att vetenskap och intellektuell begåvning är lågvaluta i Sverige jämfört med idrottsprestationer och Idolvinnare. I själva verket ger det större uppmärksamhet om någon "stjärna" i Big Brother visar snoppen på en krog än att någon visat sig vara en superbegåvning som konstruerat en banbrytande matematisk modell.  Det visar sig att alla länder värderar begåvningar på olika sätt. Intellektuella prestationer är lågvärderade i Sverige. Vänstern är inte oskyldiga i detta förakt för begåvning.

Särbegåvningar uppfattas som något skumt, nästan obehagligt. Om det inte är särbegåvade killar och tjejer som brinner för fotboll och vill bli en ny Zlatan eller Marta. Enligt den politiska normen har det länge varit jättefint med skid- fotbolls- och till och med volleybollgymnasier. Vilket är helt OK. Men läskigt fult med filosofi- matematik- eller något annat som har mer med hjärnan än kroppen att göra. Vilket är helt förfärligt. Särbegåvningar är också människor som har rätt att få växa, låta lusten för t ex matematik få lika stor näring som den kan få som känner lust för fotboll.

Ett samhälle där långa tankar och bildning uppfattas som snobberi är inte ett bra samhälle. Lika lite som ett samhälle som föraktar illa drabbade är ett bra samhälle.

Föraktet för kunskap och bildning ger sig även uttryck i journalistiken. En ny serie har inletts i SVT. Med goda skådespelarprestationer och så snygg bearbetning att man nästan känner sig förvissad om att samtliga  inblandade i masskonsumtionens Beckfilmer fått rött kort. Serien heter Anno 1790. I en intervju inför premiären försäkrar journalisten att serien inte är en historielektion utan en dramaproduktion. Det förväntas att medborgarna skall pusta ut, här riskerar man inte lära sig något utan kan lugnt låta sig underhållas. Man försäkras detta.

Kanske hade Sofia Arkelsten försäkrats - när hon blev partisekreterare - att politik är en dramaproduktion.  Hur som helst: landet Sverige tillhör de geografiska områden i världen där bildning anses som något tråkigt, meningslöst, dumt och bortkastat. Jag är - ursäkta det obildade uttrycket - jävligt trött på föraktet för bildning.

För Arkelsten och Reinfeldt kanske denna lilla historielektion kan vara något att ta del av.

Demokratiskt beslut om vad Gud anser

Svenska kyrkan är ganska unik i kristenheten. Man tycker, vilket tycks mig ganska trevligt, att det är i enlighet med Guds vilja och Bibelns texter att viga samkönade par. Jag tycker, som sagt, att det verkar trevligt. Och, ur profant perspektiv, högst rimligt. Men religion är inte något profant. Inte ens något demokratiskt.

Jag delar därför uppfattning med den stora majoriteten av världens kristna kyrkor: det vill säg att det inte är tillrådligt med samkönade äktenskap enligt de urkunder som vanligen åberopas i religiösa sammanhang.

I Kyrkans Tidning skriver man, under rubriken Vigselbeslut fortsätter att skava på relationerna att en del fruktar att Svenska kyrkan är "på väg ut i marginalen" med anledning av vigselfrågan. I så fall med rätta. Hur trevligt den är är. Ur profant perspektiv.

Religion har mycket litet med demokrati att göra, stormötesbeslut av mer eller mindre troende figurer på ett kyrkomöte imponerar inte annat än som demokratisk beslutsprocess. Men, som sagt, den gud som åberopas är knappast demokrat i den meningen. Och vore guden demokrat så hade han likt förbaskat sagt nej eftersom den helt dominerande delen av hans underavdelningar, i form av kristna kyrkor, röstar nej till samkönade äktenskap. Jag kan tycka att det är jättekorkat, från min icke-kyrkliga plattform. Men religion handlar inte om att vara trevlig och snäll. Det är så mycket bredare, djupare och vidare än så. Om man nu skall ta det på allvar.

Generalsekreteraren i världens tredje största lutherska kyrka - Mekane Yesus-kyrkan i Etiopien - anser att relationerna mellan den och Svenska kyrkan kommer att förändras på grund av vigselfrågan, berättas i Kyrkans Tidning. Också den näst största lutherska kyrkan - Tanzanias evangelisk-lutherska kyrka - är kritisk. Den svenska biskopen, skall med stolt demokratiskt beslut i ryggen, berätta hur svenska kyrkan ser på saken under ett besök i Tanzania i november. Han bör kanske inte berätta för sina värdar hur de politiska partierna deltar i demokratiska val till beslutande kyrkliga församlingar.

I en sådan församling valdes för övrigt Carl Bildt in under senaste kyrkovalet. Och Thomas Bodström. Jag är inte helt säker på deras övertygelse när de läser trosbekännelsen, om de nu ens kan den. Jag finner det högst grundläggande att de som ställer upp i val till beslutande församlingar i en kyrka helhjärtat bör kunna ställa sig bakom den trosbekännelse som kyrkans tro grundas på. Detta innebär innebär att båda rimligen bör tro på  a) att Gud Fader är himmelens och jordens skapare, b) att Jesus var avlad av den heliga Ande, c) att Jesus uppstod från de döda på tredje dagen och 4) att Jesus nu sitter på Gud Faders högra sida för att 5) därifrån igenkommande döma levande och döda.

Carl Bildt och Thomas Bodström bör rimligen också tro på 6) en helig allmännelig kyrka och 7) på de dödas uppståndelse och därtill på ett evigt liv. Allt således enligt den trosbekännelse som man som beslutsfattare i Svenska Kyrkan rimligen bör anamma.

Hans-Erik Nordin - den mycket trevlige biskopen i Strängnäs - reserverade sig mot beslutet om samkönade äktenskap eftersom man borde ha "genomfört fler ekumeniska konsultationer innan beslutet". I Lutherska världsförbundet - som i sig är en liten del av kristenheten - skall äktenskap och sexualitet behandlas nästa år. Ur trevlighetssynpunkt låter biskopens åsikt tråkig, men ur religiös synpunkt låter det fullt rimligt. Biskopen konstaterar lakoniskt: "Om vi inte sagt ja till samkönade vigslar 2009, hade det kunnat komplicera relationen med staten. Men den integriteten borde vi haft." Jo, det kan man sannerligen tycka. Om man nu skall utgå från att det är religion och inte någon sorts stormötesdemokrati man ägnar sig åt på temat Vad tycker staten?

Hur som helst föreslår kyrkolivsutskottet - det är kyrkomöte på gång just nu - att det inte finns tillräckligt underlag för ett generellt ställningstagande mot uranbrytning, kyrkorättsutskottet föreslår att man inte skall ta ställning till huruvida barnkonventionen skall ingå i svensk lag. Gudstjänstutskottet påminner om att man på Internet kan formulera sin egen bön och sedan själv välja om bönen ska publiceras på nätet. Kanske betyder detta att kyrkan misstänker att Gud har bättre koll på nätet än via direktkontakt med den som ber.

PS!
I den demokratiskt valda församling - som sett till att religionen skall tolkas på sätt som inte skapar konflikt med staten eller skrämmer väljare från de politiska partierna - återfinns följande partigrupper med sina mandat

SArbetarepartiet – Socialdemokraterna 71 

MModerata Samlingspartiet 41

CCenterpartiet 34

POSKPartipolitiskt obundna i Svenska kyrkan 33

KRKristdemokrater i Svenska kyrkan 18

FiSKFolkpartister i Svenska kyrkan 13

FKFrimodig kyrka 13

MPSKMiljöpartister i Svenska kyrkan 8

ÖKAÖppen kyrka – en kyrka för alla 8

SDSverigedemokraterna 7

ViSKVänstern i Svenska kyrkan 3

KSVKyrklig samverkan i Visby 1

SPISeniorpartiet  1      
  Miljöpartisterna klarade sig bäst i Bibelkunskap när Kyrkomötet öppnades. Tidningen Dagen lämnade ut en enkät, och partisterna hade 100 procent rätt på frågorna, bättre än kristdemokraterna.    För övrigt läser jag att Humanisterna har medlemskonferens där man bland annat kan få utbildning i retorik och debatteknik i kampen mot alla de gudar man inte tror på. Har man sådana emot sig borde man ligga pyrt till oavsett retorisk begåvning.                                                                                                   

Per Gahrton skriver om sina 30 år med MP

Miljöpartiet de Gröna fyller 30 år. Vad är mer naturligt än att partiets grå eminens, och reelle grundare, Per Gahrton skriver en bok om denna vandring? 

Per beskriver sig själv - bland annat genom citat från sin dagbok - som den som haft helhetsansvar för Miljöpartiet under den långa resan. Och det är nog sant. Per Gahrton har i första hand varit lojal med organisationen.Till skillnad från mig som aldrig varit lojal med någon organisation utan bara med idéer och värderingar. I boken framkommer att Per varit sur på mig ett antal gånger. Förståeligt.

Det enda raseri som skymtar fram är när han berättar hur han blev överkörd i försvarsfrågan. Partiet höll 2004 på att göra upp med socialdemokraterna om EU:s militarisering. Per hade hållits utanför, trots att han var försvarspolitiskt ansvarig i partistyrelsen. ”Detta var den värsta krisen någonsin mellan mig och partiledningen = Peter.” , skriver Per och avslöjar sedan att Gustav Fridolin och Ulf Holm (numera talman i riksdagen) påstod att Peter Eriksson hade hotat med att avgå om Per bjöds in till riksdagsgruppens möte där frågan skulle avgöras.

”Jag teg”, skriver Per lakoniskt. Det hela känns absurt. Partiets agerande i denna fråga var - tillsammans med Peter och Marias debattartikel tillsammans med Göran Persson och Lars Ohly där man hävdar att ekonomisk tillväxt är nödvändigt för miljön - orsaken till att jag slutade betala medlemsavgiften.

Per är en spänstig skribent, vad annat är att vänta efter ett 30-tal böcker, varav några så kallade spänningsromaner. Det går undan och ingen kan väl missunna honom att lägga tillrätta en del under skrivandets gång. Åtminstone är det så jag minns det. Men, å andra sidan, vem som har bäst minne under det allt gråare hårsvallet kan alltid diskuteras.

Hemligt var det, det här med att starta ett nytt parti. I sin dagbok vädrade Per detta första gången på ett sätt som skulle försvåra för eventuella tjuvkikare att förstå vad han funderade på. Han skrev på ryska.

Hur som helst: Jag fick i uppdrag att på 2800 tecken recensera boken i Borås tidning. Så här blev det.

PS! 
I går, söndag, firade MP i Sörmland de 30 åren genom en fest på Stadshotellet i Katrineholm. Eftersom jag var inbjuden som en av "hedergästerna" så bläddrade jag fram lite klipp från födelsetiden och hittar en rubrik i Katrineholms-Kuriren: Hellre naiva och ärliga än sluga och taktiska. Artikeln berättar att sörmlands miljöpartister haft möte i en barackbyggnad långt ute på Vingåkers landsbygd. Baracken stod på min dåvarande tomt i Kåsta.

En annan artikel berättar om hur vi bildade lokalavdelningen i Vingåker. Den hade rubriken Gahrtonpartiet startar i Vingåker. Och det var väl så det uppfattades. Så det är inte mer än rätt att det är Per som skriver den första boken om dessa 30 år. Efterföljare lär komma i samma idé- och samtidshistoriska nostalgi-bransch. Den som vill se hur jag än så länge beskrivit åren kan länka till den här sidan.

Efterlysning: Vill du också mer?

Det är på väg att startas ett upprop för att hjälpa politiker att våga anpassa klimatpolitiken till det som forskarna säger behövs. Ett sätt att ge politiker mod att våga mer än man idag vågar. 

Det handlar om att, som enskilda människor, berätta att vi är villiga att påbörja livsstilsförändringar om det kommer fattiga människor och kommande generationer till godo. 

Innan uppropet körs igång söker initiativtagaren undertecknare från olika sektorer i samhället. Nu i början finns en slagsida åt det akademiska forskarhållet och mer kända miljöprofiler. Men man söker en större bredd innan uppropet lanseras. Initiativtagaren tänker sig jordbrukare, brevbärare, förskollärare, sjuksköterska, vaktmästare, lärare, arbetare av olika slag, etc.

Passar du in på beskrivningen och blir nyfiken på hur uppropets text ser ut, kontakta Billy Larsson på mailadress: billylarsson@hotmail.com

Själv stöder jag det här initiativet för att jag fått klart för mig att många politiker känner oro för att föreslå sådana åtgärder som man egentligen vet behövs för att mildra klimathotet. Man är rädd för att tappa röster, rädd för att motståndarna skall passa på att skrämma väljare. Vi behöver komma bort från den rädslan. Vi behöver ge politiker mod att göra det som de innerst inne vet att de borde göra.

Kortis om Reinfeldts konsumtionskritik

Igår blev det en liten debatt i radion mellan mig och Maria Ludvigsson med anledning av Fredrik Reinfeldts tal igår. Finns här.

Efter 3 minuter och 30 sekunder börjar debatten, innan dess en härligt insiktsfull sekvens ur Reinfeldts tal.

FJÄRRSTYRDA KRIG

med drönare

Drönare används i Afghanistan, Pakistan, Yemen, Libyen, Somalia! Även Sverige tillverkar och utprovar drönare, obemannade farkoster, som styrs från långt håll och dödar effektivt, många civila, däribland barn.

Professor Dave Webb, Centrum vid Leeds Metropolitan Universitet, föreläser om det så kallade länstolskriget på FN-dagen.
24 oktober 18.00 på ABF-huset, Sveavägen, Stockholm. 

Där kom det... och så en gåva till Fredrik Reinfeldt.

Där kom det. Det där som Miljöpartiet borde sagt också de senaste åren. Det där som de tidigare språkrören borde sagt under valrörelsen. Det där som de nuvarande kunde ha sagt i sommarens Almedalstal. 

Men det blev Fredrik Reinfeldt som vädrade kritik av konsumtionssamhället. Och som funderade högt på om vi kan konsumera som vi gör med tanke på att jordens befolkning ökar och klimat och miljö sätter gränser. Sagt på en moderatstämma. Inte undra på att SvD ledarsida undrar vad som händer...


Många moderater är nog dubbelt glada för att Gaddafi togs av daga samma dag som Reinfeldt höll sitt tal. Utan mordet på diktatorn hade nämligen medierna ägnat mer plats åt Reinfeldts tal, förundrat spelat upp hans funderingar kring konsumtionssamhällets påverkan på planeten. 

Nog är det som statsministern sa i teve igår: det största motståndet finns inom det egna partiet och dess intressesfär...

Föga förvånande var det således Reinfeldt och inte en socialdemokratisk partiledare som sa det. Kritiken av konsumtionssamhället är förvisso grön, men genom historien har den varit konservativ snarare än socialistisk. Mer om den nedan.

Nu kommer naturligtvis vän av ordning att påpeka att när Reinfledt talar om minskad konsumtion  så är det för att han vill motivera neddragningarna för sjuka och arbetslösa med att livet är mer än pengar...

Så är det kanske. Och inte leder det till minskad konsumtion med vare sig sänkt krogmoms eller jobbskatteavdrag för de som redan lever gott. Å andra sidan är han inte ensam om retorik utan större koppling till konkret politik. Håkan Juholts retorik lovar definitivt mer än han i sak föreslår. Vilket för övrigt även Miljöpartiets retorik gör, vilket observerats på Supermiljöbloggen.

Eftersom det idag nog blir något fler moderater än vanligt som hamnar på denna blogg tänkte jag skänkta Fredrik Reinfeldt denna länk för eftertanke:

Dessutom skänker jag Anders Borg följande fundering att tänka vidare på: Har det varit ekonomisk tillväxt som gett oss skola, sjukvård, hyggliga bostäder och materiell välfärd - eller har det varit människors strävan efter bättre liv som gett oss allt det goda? Var det inte så att strävan efter det goda också ledde till ekonomisk tillväxt? Det vill säga, för att anknyta till årets mottagare av ekonomipriset till Nobels minne: Vad är hönan och vad är ägget?

Om människors strävan efter goda liv gett ekonomisk tillväxt som följd, kan rimligen inte målet för den ekonmiska politiken vara jakt på ekonomisk tillväxt utan snarare att försöka ge ett svar på frågan: Vad är bättre liv?

Är det verkligen mer arbete, ökad stress, ökad konsumtion, snabbare varuflöden genom samhället som är bättre liv - eller är det snarare mer fri tid, ökad social närvaro och mer kultur som ger bättre liv nu när vi nått en god materiell välfärd. Kanske är det så att bättre liv i alla skeenden av samhällsutvecklingen inte går hand i hand med ekonomisk tillväxt. Kanske är det i vissa tidevarv precis tvärtom.

I varje tidevarv måste man våga ställa frågan om vad som är bättre liv. Och varje tidevarv lär komma fram till olika svar. I tidigare skede av samhällsevolutionen var svaret givet: ökad materiell välfärd ger bättre liv. På samma sätt som detta svar är givet i åtskilliga länder idag. Svaret i redan materiellt rika länder kan mycket väl - och är troligen - något helt annat...

Har man nått en materiell plattform att ta avstamp ifrån är det ointelligent att bara bygga vidare på den plattformen. Istället bör man använda den som avstamp för att nå andra kvaliteter än ökad konsumtion... Vilket för övrigt inte minst John Stuart Mill hävdade.

Kanske luddar finansministern då något om tjänstesektorn som kan fortsätta att pumpa in tillväxt i ekonomin, men då förvirrar han sig eftersom den helt dominerade delen av tjänstesektorn har som mål att indirekt öka den materiella konsumtionen. Transporter, reklammarknad, stora delar av den finansiella sektorn...


En liten repris - med anledning av att det lär vara några extra moderater som är inne på bloggen idag - av vad jag skrivit tidigare: 

Längre tillbaka i historien var det de konservativa - inte socialisterna - som var intresserade av frågor som rörde naturen och det vi idag kallar miljöfrågor. För socialister var varje ny rykande skorsten och varje ny bil på vägarna en framgång som markerade att arbetarklassen skulle kunna leva lika goda liv som kapitalisterna levt tidigare.

Den tillväxtkritik som framfördes kom från delar av högerpartiet under slutet av 60-talet. Staffan Burenstam Linder - allt från rektor på Handelshögskolan till vice partiledare i Högerpartiet - skrev i sin bok Den rastlösa välfärdsmänniskan en del av det som varje grönradikal miljöpartist kan säga idag. Bland annat konstaterande han att en fortsatt jakt på ekonomisk tillväxt skulle leda till att vi fastnar "i ett ekonomiskt slaveri", där vi skulle rasera inte bara livets grundvalar utan även högre värden.

Medan t ex sådana som Anders Björk - sedermera moderat försvarsminister och landshövding - var djupt kritisk till tillväxtsamhället, hyllade sådana som Kjell Olof Feldt - sedermera socialdemokratisk finansminister - detsamma helt ohämmat.

Vid ett seminarium på Chalmers arkitektursektion 1970 sa Feldt följande: I dag är det för en del av den svenska industrin inga andra attraktiva lokaliseringsområden än västkusten  … Jag kan inte hitta någon annan lösning som ger bättre avkastning, och varför skall vi då göra det, jaa, vi vill ha ekonomisk tillväxt, vi struntar i om vi förstör några mil kust i det här landet. Det finns ju hundratals mil kuster runt Medelhavet och andra hav, dit vi kan åka med denna ekonomiska tillväxt i bagaget så att säga … Och vi har ju andra delar av världen och avstånden krymper och vi har ju hela Stilla oceanen att plaska omkring i på sikt.

Ungefär samtidigt höll Anders Björk ett tal i Gimo där han dundrade: "Är det inte så numera att alla tekniska framsteg har en allvarlig baksida? Var har jag för glädje av att kunna skaffa mig en sommarstuga, när de gäddor jag får upp är kvicksilverförgiftade och oätbara? Vad har jag för glädje av att kunna köra bil när jag i stigande utsträckning tvingas sitta i milslånga köer, omvärvd av illaluktande och giftiga gaser? Och vad har jag för glädje av arbetstidsförkortningar som äts upp av ökat avstånd och restid mellan arbete och bostad?"

Moderater som vill fundera vidare kan alltid kika på den här länken, där frågan utvecklas utan att hamna i vänsterretorikens fällor. Så inte Reinfeldts lilla sekvens i talet bara var den tuss på salongsbordet som vi nog är många som misstänker.

Har maneter utan hjärnor vandrat upp på land...?

Maneter har ingen hjärna. Och inga ögon. Men dessa geléartade varelser håller på att ta över oceanerna. Forskarvärlden förvånas över hur dessa geléklumpar kan tillväxa på detta sätt, skriver Science.

Själv frågar jag mig stundom - i ögonblick av svartsyn eller rent av klarsyn - om inte dessa hjärnlösa varelser, utan ögon att se med, utan öron att höra med, tagit sig upp på land, förklätt sig i människoskepnad och intagit både näringsliv och politik.

Jag ser en glad ICA-handlare i lokalblaskan (Katrineholms Kuriren) stoltsera med en färsk fläskfilé från Danmark. Under rubriken: "Det är vi som gör din dag lite enklare!" Jag skulle vilja ta den där smilande ICA-chefen i kragen, föra honom till grisstallarna i Danmark, sätta honom i ett bås och låta honom fundera över varför han kan sälja "färsk filé till kanonpris". Det skulle visserligen göra hans dag lite svårare. Men frågan är om han inte skulle sluta flina över billig fläskfilé i nästa annonskampanj - låta maneten i sig utvecklas till en empatisk hjärna.

Jag ser en flinande Nordéa-chef i teve. Han ska förklara varför han blåser kunderna och har avkastningskrav som är absurda.  Hela åbäket "närmar sig ett underhållningsvärde som skulle få självaste Stefan & Krister att blekna". Citatet från Jacob Bursells lilla krönika i SvD. Han fortsätter: "Bankens danske vd viftar nu lyhört bort all kritik, ber politikerna att hålla käften och hänvisar till investerarnas krav. Nordeas levnadsvillkor är sedan länge en funktion av de mer övergripande tillväxtkraven vilka gjort oss fetare, nöjdare och mer skuldsatta än någonsin, ett faktum som, förvisso hårdraget, delförklarar tisdagens upplopp i Grekland." Dags att lägga vissa maneter på torkning så att de självdör.

Jag ser att ledarsidor och politiska kommentatorer nu suckar över att sossar sluter upp kring Juholt och pekar på att förundersökningen lagts ner. Men vilka var det som gav sossarna den eleganta reträttmöjligheten? Jo, just de ledarskribenter och politiska kommentatorer som så upphetsat låtsades - som en del av dramaturgin - att de på fullt allvar skulle bli aktuellt att fortsätta förundersökningen och fälla Juholt. Vilket det naturligtvis aldrig kunde bli tal om. Vilket varje ledarskribent och varje politiska kommentator begripit om de inte låtit maneterna invadera deras skallar.


En del politiska experter och journalister har till och med gjort en grej av att Mats Odell skulle kunna bli vald till kristdemokraternas nya partiledare. Vilket i sig alltid varit fullständigt uteslutet för var och en som lyft sin häck från Stockholm och sett hur landet ligger. Samma sak - att lyfta häcken från Stockholm - hade gjort att man inte alls blivit så överraskad av att Håkan Juholt blev vald till partiledare för socialdemokraterna. Hade man lyft den beryktade när frågan om nya språkrör i MP var aktuellt så hade man insett hur totalt världsfrånvända man var när man skrev och pratade om att Mikaela Valtersson skulle vara aktuell som nytt kvinnligt språkrör.

Jag tror att manetsjukan lätt drabbar Stockholmsbaserade journalister. I deras moln av så kallade källor - som alla har en avsikt med att vara källor - finner de sanningar som de tutar i varandra. Dessutom lär de få bra betalt. Ju mer manet man är, ju mer betalt verkar man få. Vi lever i maneternas tidevarv. Inga ögon, inga öron, ingen...

Slut för idag, tack för idag. Ska lägga eventuellt egna maneter på torkning. Så blir det kanske bättre imorgon.

PS! Glad blev jag idag när jag hörde Åsa Romson, som går från klarhet till klarhet. Det är roligt att se hur MP steg för steg återerövrar det gröna fältet efter den tidigare eran. Må det fortsätta så kanske man före nästa val gör sig förtjänst också av det ideologiska efternamnet De gröna.

Ikväll på teve: Kriget vi inte vill se

Martin Schibbye och Johan Persson fängslades när de följde med en upprorsrörelse. Förra året var Jan Myrdal  inbjuden att vandra med en upprorsrörelsen i delstaten Chhattisgarh i nordöstra Indiens djungelområde.

Om detta skall jag samtala med Myrdal i kvällens avsnitt av En bok - en författare. Kunskapskanalen kl 19.00. Om det nu blir någon som helst dialog, Jan är känd för att prata på... Hur som helst har han, 84 år gammal, riskerat sitt liv genom att vandrat med den olagliga maoistiska gerillaarmén i djungeln.

I nordöstra Indien pågår således ett regelrätt inbördeskrig som knappast omnämns i svenska medier  Den väpnade Naxalitrörelsen ser såväl den indiska regeringen som de multinationella företag som sina fiender. Vilket inte är så märkligt.

Journalister hålls på avstånd från stridszonerna i Chhattisgarhs djungler där stamfolk finns i vägen för gruvdrift och skogsskövling. Drömmen om storskalig exploatering hägrar. Extrem fattigdom och utsatthet, som kännetecknar många gruppers vardag i Indien, innebär förstås att många sätter hoppet till maoisterna, dess gerillaarméer och löften om drägliga liv även för de fattigaste och mest utsatta. Över 100 000 militärer har satts in från den indiska regeringens sida. Maoisterna har också haft en del politiska framgångar i olika val. I grannlandet Nepal tog man makten i ett demokratiskt val 2008.

Kikar man i indiska tidningar - eller som här och här - så ser man att  det skrivs en del om konflikten. I Sverige är det nästan bara Jan Myrdal som uppmärksammat hur den indiska regeringen gått till offensiv mot maoisterna. Han har nu skrivit en bok om detta: Röd stjärna över Indien. Skriven på engelska, översatt till flera språk, varav svenska är ett.

I Indien pågår således ett inbördeskrig. Ett krig vi inte vill se. Beror det på att Indien ligger långt bort? Eller på att det är en demokrati, och demokratier vill vi gärna se som goda... I diktaturens Kina uppmärksammas oroligheterna i Xinjiang, där uigurer och kazaker utgör de muslimska minoriteterna. Kanske har vi lättare att se förtrycket i en formell diktatur än i en formell demokrati.

Kunskapskanalen 19.00
Repris 24.00 samt torsdag 09.00.

OCCUPYWALLSTREET

http://www.adbusters.org/campaigns/occupywallstreet

Kamerajägaren

I kväll samtalar jag med idéhistorikern Erland Mårald - som är redaktör för boken Kamerajägaren. SVT.s Kunskapskanalen kl 19.00.

Självfallet måste jag ta upp naturfilmarens eviga konflikt mellan att dokumentera och att underhålla. Hur mycket fejk är tillåtet i naturfilm? Och är det möjligen så att den som väljer att inte fejka blir bortglömd, medan den som gärna fejkar bli ihågkommen? 

Kamerajägaren handlar om en av Sveriges absolut största naturfilmare, Stig Wesslén (1902-1987). Han är helt bortglömd. Han fejkade inte. 

Med den tidens modernaste kameralinser, vägande över 100 kilo, sökte han sig ut i den svenska vildmarken för att fotografera. Inte minst i fjällen. Fascinerande är jakten - med kamera - på björnar som på trettiotalet var nästan  helt utrotade. Han var förresten inte bara filmare och fotograf, utan också örfattare och ständigt kringåkande föredragshållare. Många i Sverige har sett delar av hans filmer, utan att veta om det. Skogsbilderna i Ronja Rövardotter är hämtade ur hans sista film.

Naturligtvis måste jag också rota i Stig Wessléns syn på "lapparna", vars liv han dokumenterade i flera filmer. Wesslén levde i en tid där skallmätningar och rashygien var akademiska och statliga verksamheter i Sverige.
Kunskapskanalen 19.00.
Repris 24.00 samt onsdag 09.00.

Prat om kor, lövgrodor och klimat

För en tid sedan samtalade jag i SVT:s Kunskapskanalen med Pelle Strindlund om hans bok Jordens herrar. Pelle är vegan, och ansåg utifrån detta perspektiv att jag tassade i anständighetens utmarker när jag var biodlare. Hur illa är det då inte att hålla kor?

Kvällens samtal i serien En bok - en författare handlar om kor och förs med en av författarna till den bok som nyss valts till Årets Pandabok av WWF. En bok om kor och vad sådana ställt till för vårt landskap och för våra mänskliga liv.  Självfallet samtalar vi om allt från hur livet ser ut i en koblaffa och vad lövgrodorna på Österlen skulle göra utan kossor, till hur kor påverkar klimatet och det rimliga i uppfödning.

Kunskapskanalen Måndag 19.00
 Repris vid midnatt och på tisdag 09.00.
Finns här på nätet.

Så här lät Världsnaturfondens motiv: "Kor – en kärlekshistoria ger oss alla en inblick i ett av vårt lands mest uppskattade och viktiga kulturarv – kossornas och människornas värld i skön förening. Boken rymmer allt: förföriskt foto, vackra illustrationer, välskrivna texter som lekfullt blandar fakta, dikter, kärlek och allvar till en oemotståndlig helhet."

Mer samtal i veckan:
Tisdag 19.00: Samtal om bland annat naturfotografers dilemma: dokumentera eller underhålla?
Onsdag 19.00: Samtal om Indien och det, för de flesta i vårt land, okända inbördeskrig som pågår där.

Rörig argumentation i V

I Vänsterpartiet är det, enligt medierna, en "strid" om huruvida partiet skall ha en partiledare eller två språkrör. I den interna debatt som förs offentligt tycker jag mig höra en rad missuppfattningar. Eller rättare sagt: man söker svar utifrån den grundvärdering man har. 

Så länge grundantagandet var att Jorden var universums centrum så tolkade man sina observationer utifrån detta antagande. De frågor som uppstod besvarade man på ett, utifrån grundantagandet, logiskt sett. När tanken på att Jorden kretsade kring solen blev svaren på frågorna annorlunda. Samma fenomen råder inom Vänsterpartiets debatt om nytt ledarskap.

Rossana Dinamarca - som jag tror skulle bli en utmärkt som ett av språkrören för Vänsterpartiet - menar att mannen får företräde framför kvinnan. Vilket verkligen inte är så snyggt visavi Jonas Sjöstedt som knappast är den mest populära kandidaten för att han är man, utan för att han visat sig besitta egenskaper som partiet verkligen behöver.

I radion häromdagen sa Rossana, som något sorts bevis på sin tes, att det bara är Per Gahrton och Birger Schlaug som man kommer ihåg bland Miljöpartiets alla gamla språkrör. Som män hade de tagit större plats än kvinnorna.Tanken utgår förmodligen från - den helt rimliga -  tesen om könsmaktsordning. Utifrån den tolkar man gärna skeendet precis som Rossana Dinamarca gör. Det är logiskt. Men fel.

Om man minns mig och Per Gahrton mer än man minns kvinnorna så beror det förmodligen på att både Per och jag har funnits med i debatten under mycket lång tid också efter det att vi var språkrör. Per var dessutom välkänd redan innan han blev språkrör för MP. Han var fixstjärna i EU-valen. Han släpper ifrån sig en aldrig sinande ström av böcker. Det vore konstigt om han inte koms ihåg.

För min del gäller - till skillnad från de kvinnliga språkrör jag arbetat tillsamman med - att jag nu har jobb i teve, skriver debattartiklar och fortfarande är offentligt obstinat. Åker dessutom runt med en föreställning om rockmusikens barndom, håller massor med föreläsningar om bland annat Elin Wägner. De kvinnliga språkrör jag delade jobb med har inte fortsatt på någon sorts offentlig scen på samma sätt.

Att man minns mig kanske också beror på att jag var språkrör i hela 11 år, i två olika omgångar. Jag delade under dessa år jobbet som språkrör med fyra kvinnor. Efter 11 år vore det konstigt om man var helt bortglömd.

För övrigt kan konstateras att MP haft en rad män som varit språkrör som säkert inte Rossana heller kommer ihåg: Anders Nordin, Jan Axelsson, Matz Hammarström. De var språkrör tillsammans med Fiona Björling, Margareta Gisselberg och Lotta Nilsson-Hedström. Av dessa är förmodligen Lotta mest välkänd. Dels därför att hon var minst lika bra som de andra, dels därför att hon fortfarande deltar i debatten.

Vad hände med de språkrör som jag kamperade ihop med? Ragnhild Pohanka och jag var språkrör ett halvår tillsammans, innan det var dags för Ragnhild att stiga av. Hon hade ensam lett partiet i dess första val 1982, och som språkrör 1985 tillsammans med Per Gahrton. I den valrörelsen syntes Ragnhild ungefär lika mycket som Per.

I valrörelsen 1988 - då partiet som första nya parti på 70 år kom in i riksdagen - var jag och Eva Goës språkrör. En kontroll i medierna från den tiden kommer att ge Rossana besked om att vi syntes ungefär lika mycket.

Efter det att partiet åkt ur riksdagen 1991, valdes jag och Marianne Samuelsson till språkrör. Här fanns ett "problem": jag var känd från valet 1988, hade en relation till journalister och blev av den anledningen mest efterfrågad. Jag syntes mest, men i det interna arbetet var vi likvärdiga - Marianne var den grovarbetande partigängaren, organisationsmänniskan. I kontakterna med de övriga partierna, efter det att vi återkommit till riksdagen, gjorde Marianne det största jobbet. Det var också så vi lade upp det. Marianne tog rollen som den vänliga och sociala kontaktpersonen i överläggningar, jag tog rollen som den elake och socialt ointresserade. Det fungerade riktigt bra. Ett problem uppstod emellertid vid några tillfällen: medierna valde att lägga citat från Marianne i min mun de gånger de var riktigt fyndiga och bra. Jag tror att medierna nu har skärpt till sig. Man har insett att kvinnor till och med kan vara partiledare i de andra partierna.

Rossana skrev i en tidigare debattartikel i Expressen att de enda kvinnliga språkrören "som haft en framträdande roll" varit Maria Wetterstrand och Åsa Domeij. Vilket i så fall också skulle vara två stycken. Det vill säga lika många som de män som man, enligt Rossana, minns. Vilket väl i så fall talar mot hennes egen tes.

Fat nu är det förstås ändå bättre. Åsa Domeij var aldrig språkrör. Man minns henne ändå. Lysande. Hon syntes mest kring valet 1988. Man behöver nämligen inte vara språkrör för att synas om man är kompetent i både sakfrågor och i kommunikation. Vilket ju bland annat Rossana Dinamarca själv är.

Delat språkrörskap är således inte alls problem på det sätt som Dinamarca hävdar. Jag kan nog med fog påpeka att hennes analys bygger på den, helt rimliga, tesen om könsmaktsordning. Men hon söker svar som passar in i modellen. Precis som man sökte tolka observationer på den tiden man utgick från att Jorden var platt. Det är aldrig bra att låta svar präglas av dogmer. Könsmaktsordningen behöver inte konstlade medel för att bekräftas.