Tjugofyra karat - kunde blivit en bok om en hundraåring

För några år sedan satt jag på ett tåg, lyssnade till Jussi Björling och funderade på om jag skulle skriva en bok om honom. I jagform. Jag skrev de första kapitlen redan på tåget, men sedan kom så mycket annat i vägen - bland annat en bok om en annan stor röst. Men så här hade boken om Jussi Björling inletts om jag fortsatt att skriva... Och i så fall hade den kommit ut den 2 februari år, för då hade han fyllt 100 år. Se det som en hyllning till världens främste tenor, till en man som inte kände sig hemma i den fina världen, till en sångare som hade kravet på sig att alltid vara bättre än när han var som bäst.

 

Tjugofyra karat

- Jussi Björling och tenorernas död.

1

Boxare kan vara de modigaste av män. De vet att bara en man kan vinna - och att den mannen är den störste. Medan den andre är världens största förlorare.

Jag vet uppriktigt sagt inte varför det är just detta jag tänkte på när jag kände att hjärtat inte ville längre.

Jag var ju ingen boxare. Möjligen armbrytare. Men inte boxare.

Kanske tänkte jag som jag gjorde eftersom Ingemar Johansson knockat Floyd Patersson. Den svenske Ingemar hade blivit världsmästare i tungviktsboxning. Och nog hade jag väl suttit vid ringside och känt mig storsvensk som man kunde göra på den tiden. Året var 1959. Det var boxning och något som hette rock´n´roll. Elvis hette den stora stjärnan. Heartbreak Hotel var musiken. Märklig musik.

Nej, hjärtat vill inte längre. Och därute sitter publiken och väntar på att spektaklet skall börja. Det är i London, vädret har under dagen varit som det bara kan vara i London, fuktigt, dimmigt med en obestämbar kyla som letar sig in överallt. Kanske är det spänningen som öppnar hudens porer och släpper in fukt och kyla. Vad vet jag. Jag är ju lika lite vetenskapsman som boxare.

Men jäklar vilken rysare det var. Fyrtiofem sekunder in på tredje ronden slår våran Ingemar en rak höger, världsmästare Patterson går ner för räkning. Han kommer upp på nio, men Ingo träffar igen. Och igen och igen och igen. Efter sex nedslagningar bryter domaren matchen och Ingo är världsmästare. Ända tills det är dags för nästa match, och nästa, och nästa. För världsmästare är man bara tills dess någon annan tar över titeln.

Hjärtat. Detta förbaskade hjärta. Hjärta, smärta.

Bröstsmärta, det gör ont i bröstet, det känns som en hård klump som inte får plats. Jag har andnöd, illamåendet stiger som ond sav från magen och drar ihop halsen, jag känner kallsvett i pannan. Jag känner kyla som om Londons fukt tränger in genom kläderna, dessa kläder jag gömmer mig i.

Hjärta, smärta, ett riktigt fint operarim vill jag lova.

Ska jag dö nu? Nu när publiken väntar? Väntar på att granska, bedöma och kritisera. Mina händer är klumpiga har det sagts, mina rörelser stela, min kropp av en konstruktion som gör älskarrollen patetisk. Själva då? Hur ser ni ut, ni kritiker som vet hur allt skall göras utan att kunna göra det? 

Jag har några få steg kvar på den förbaskade trappan upp till scenen, men jag orkar inte. Stannar upp, känner hur trappstegen ger efter, ser mig om som i en främmande värld. Jag ser farsan. Han tittar på mig som bakom ett disigt handblåst fönster. Han har boxhandskar på sig. Jag ser hur han jabbar mot mig, jag är liten, kanske fem-sex år, är utspökad i folkdräkt. Han får in i vänster, men jag står upp. Jag gråter.

Så är jag tillbaka på den förbaskade trappan. Tar ett djupt, men försiktigt, andetag. Jag minns hur farsan pratade om hur nära det var att han blivit proffsboxare i Amerika. Han gick några matcher som amatör, hade en bra vänsterkrok och var stryktålig. Men det blev ingenting av med proffsplanerna. Det blev aldrig någonting av. 

Bröstsmärtor. Jag vänder, tar trappstegen ner, jag hinner gå tillbaka till logen inte det är dags, hinner sitta en stund, det finns tid.

Plötsligt ser jag nyutslagna björkar. Det är försommar någon gång i mitten av tjugotalet. Herregud, jag är bara barnet. Kanske femton år eller så. Vi är i Västervik. Vi bor på Centalhotellet, mitt emot kyrkan. Alltid dessa hotell. Min barndom består av hotell. Inte av hem. Utan av hotell.

Hem? Vad är hem för något? Ett rum med brutet tak?

Herregud, ett rum med brutet tak över Paris takåsar. Här bor jag, Rodulfo, poet skapad av Puccini. Här bor jag, fattige sate, tillsammans med en konstnär, en musiker och en filosofi. Det är julafton och vi saknar pengar till ved. Det är kallt. Jag, poeten, offrar mitt manuskript för att tända i kaminen. Filosofen kommer hem efter att förgäves ha försökt pantsätta någon av sina böcker.  Pantbanken har stängt, säger han. Det borde han väl begripet. Det är ju för satan sent på julafton. Men se där, där kommer musikern, han har minsann pengar, fått dem efter att ha prostituerat sig hos en lord, musicerat gunås, gett det finare folket den musik de inte kan skapa själva. Musik kommer från rännstenen, från folket, från smärta och ensamhet, från tvivel och pengabrist.

               Prostitution ger pengar. Pengar ger ved och mat. Och dryck. Vi bestämmer att fira julafton på krogen, i värme och glatt rus. Men jag, jag måste stanna kvar en kort stund. Måste skriva färdigt en dikt, jag är ju för fanders nästan framme vid slutet. En dikt som kan ge oss mat och rus till nyår.

Jag blir avbruten, det knackar på dörren. Jag öppnar. Det är grannflickan Mimi. Hon ber mig tända hennes slocknade ljus. Hon behöver värme och ljus, hon hostar så förskräckligt, hon tappar nyckeln och vi letar efter den bland skuggor och smolk. Jag berör hennes hand och den är så kall. Våra ögon möts och vi känner förälskelsen strömma genom våra kroppar som den bara kan göra på fantasins tiljor. Jag tar hennes hand, och värmer den in min. Från gatan ropar mina vänner. Jovisst, vi kommer. Mimi och jag, Rodolfo, går hand i hand ut till dem för att fira julafton. Det är underbart att vara förälskad.

Jag vaknar upp, finner mig själv i logen. Sittande på min pall. Hur jag kommit dit vet jag inte. Jag är ensam. Jag tittar in i spegeln och ser Rodolfos ansikte. Det är askgrått. Ser svetten i pannan. Publiken där ute sorlar, jag hör dem genom väggarna. De sorlar och kräver mer av mig än jag någonsin förut har gett. De kräver att jag skall vara bättre än jag någonsin varit. Alltid bättre, alltid bättre. Ingen ro, ingen stillhet, bara bättre. Man säger att jag har en strupe av guld, men kräver ständigt högre karat.

En karat innebär att guldets vikt är en tjugofjärdedel av legeringens vikt. Tjugofyra karat är så mycket det kan bli. Men sedan då? När man kräver mer än vad som kan existera?

Det var trettionio år sedan jag var här i detta ärende. Att sjunga opera. Att ge publiken vad den betalt för att få, att visa att jag ännu är den bäste tenoren på tiljorna, den bäste.

Trettionio år sedan. Herregud var har de tagit vägen?

Andnöden tränger på, men jag försöker att inte jaga upp mig. Om Mamma varit här hade hon tröstat, lugnat, men hon är i kvar i Stockholm. Mamma, min ståtliga hustru, min mentor in i den fina världen, den där världen som älskar och respekterar min röst, min frasering, min timbre. Den där världen jag inte begriper mig på. Den där världen som behöver min röst för att känna doften av kultur bakom pladder och kall kristall.

Hjärtsvikt, är det så det kallas? Infarkt? Jag tar mig till soffan, lägger mig ner och blundar. Är det så här det känns att dö? Väggarna böljar och jag hör sorlet där utanför som om jag befann mig under vatten.

Västervik.

Vi bor på Centralhotellet, bredvid kyrkan. Som vanligt hade vi körts i säng kockan åtta. Det var regeln, även nu när vi inte var småbarn längre. Herreminje, jag var femton år, Olle var sjutton och Gösta fjorton. Vi var strängt uppfostrade, vi i brödraskaran. Men den här kvällen var det ändå annorlunda. Farsan hade varit var blek och tyst en längre tid. Dompterade inte så mycket. Nu låg han där och såg blek ut. Klagade på ont i magen, kanske var det gallan?

Vi pojkar hade kunnat passa på att sjunga schlagers, men inte ens det hade vi gjort. Han brukade brusa upp om vi ägnade oss åt sådana fasoner.

Sommarnatten hade inget leende, sommarnatten hade bara bitterhet att bjuda den där natten då han fördes till lasarettet. Stor och sträng hade han varit, nu låg han blek som för döden. Vi står som tända ljus kring sängen och far säger till oss att ta vara på varandra, sedan vänder han sig till mig och tittar mig djupt in i ögonen:

- Ta vara på din röst, Jussi. Du har ett ansvar för att vår skapelse skall nå sin fulländning.

Så tystnar han, vi står där och vet inte vad vi skall göra. På natten opererades han, vi stannade kvar på lasarettet, vi fick smörgås och saft. På morgonen fick vi veta att far var död. Av sprucken blindtarm.

”Mr Björling, är ni död?”

               Det är scenmästaren som väcker upp mig med detta lustiga utrop. Jag ligger utsträckt på den där soffan, det luktar puder och katten vet om inte scenmästaren luktar whiskey. Alla dofter är starka.

                – Jag kan inte sjunga, jag är sjuk, en hjärtattack, skaffa fram en doktor.

Det är allt jag fick fram. Två tusen människor sitter därute och väntar på att jag ska sjunga. Alltid sjunga, alltid sjunga dessa satans stycken. Dessa satans roller. Dessa underbara, satans roller.

Jag hör springande steg. Jag halvligger och känner att livet är på väg att ta slut. Någon satans doktor kommer inte. Och varför skulle han göra det. Tredje gången gillt heter det ju. Och det här är tredje hjärtattacken.

Jag tänkte att jag dragit min sista gädda. Att det var förargligt att behöva dö just när sommaren närmar sig och gäddorna står i vassen på Siarö.

Två tusen män och kvinnor ur den förnäma societeten sitter därute och väntar. Men, ta mig fan, dom får vänta i evigheter. Dom har redan fått vänta i 21 år på mig. Så dom har vanan inne.

För inte var det väl så att jag sjöng häromdagen? Inte var det väl häromdagen jag var Rodolfo i La Boheme? Inte var det häromdagen jag återvände för första gången på 21 år?
 Jovisst, satans, det var igår. Jag fick stormande bifall. Så var det. Stormande bifall. Men de där satans kritikerna dom skrev sitt. Visst sjöng jag vackert, fantastiskt vackert, men jag gick inte på alla fyra. Det var så de skrev, de där satans tyckarna som älskar att sätta kniven i mig. Jag gick inte på alla fyra. London Times skrev att Björling ”inte ens brydde mig om att lägga sig på alla fyra för att leta efter nyckeln och Mimis lilla kalla hand”. En annan skrev att jag påminde mer om en bekymrad minister utan portfölj än om en romantisk poet.

Daily Express hävdade att jag såg ut mer som den rike farbrorn än som den fattige unge poethjälten. De hävdade att jag bara hade två gester. Jojo, så skrev dom. Men dom skrev också att strålglansen från den tjusande och perfekta rösten. Så skrev dem. Men Daily Mail var inte nådig. Min röst verkade märkbart ansträngd, det var ingen stor sång skrev den där satans Percy Caxter. Sjung själv då, din lille jävel.  Kryp på alla fyra.

Men folkets hyllning fick jag. Trots att engelsmännen är lite stela, sanningen var den att jublet var lika stort som på Metropolitan. Sanningen är att jublet aldrig ville upphöra.

Bara hjärtat vill slå ett tag till.

Läkaren kommer och konstaterar akuta hjärtbesvär, flimmer, infarkt och gud vet allt. Operachefen kommer in minsann.

”Hjärtat... jag har känt av det hela dagen”, säger jag.

”Jag ordinerar vila”, säger doktorn. ”Det här går inte. Herr Björling måste vila, det är allvarligt. Ni måste ställa in och ta en lång vila.”

”Lång vila?”

”Ni måste inse att ni kanske aldrig mer kan stå på en scen.”

”Drottningmodern är bland publiken”, säger operachefen.

”Jag ska försöka sjunga, bara jag får vila lite”, säger jag och operachefen drar en suck av lättnad.

Sedan går han ut på scenen

”Jag måste meddela att Jussi Björling känt sig dålig hela dagen. För fem minuter sedan var det tveksamt om han kunde sjunga ikväll. Det var till och med tveksamt om han någonsin mer skulle kunna sjunga”, förklarar han medan publiken drar efter andan.

”Men har ni tålamod att vänta, säger han att han skall försöka sjunga.”

Visst ska jag försöka, bara jag för vila lite.

Fortsättning imorgon. I Sveriges Radio kör Nordegren i P1 en Jussifestival.

Nåt att prata om vid morgondagens förmiddagsfika...?

Och som alltid gäller: tro inte på den som säger "lita på mig", tro på den som säger "tänk själv".

Hoppsan...

... en gammal avdankat dinos har ramlat upp på listan över de miljömäktigaste i Sverige. På 27:e plats av 100 möjliga - alltid nåt, som kärnkraftsteknikern sa när han lyckades hålla igång reaktorn en hel vecka. 

Nåja, dinosaurien är den enda som är fristående debattör. Främmande fågel i det etablerade Organisations- och Utredningssverige där det är så lätt att ramla i fällan och i själva verket legitimera en utveckling man inte tror på - allt för att kunna hålla näsan över vattenytan och rent av få doft på sig från den förnäma sfären. Hur som: Mycket roligt att Isabella Lövin finns på andra plats. På listan finns de som är miljömäktiga därför att  snarast de motarbetar en vettig miljöpolitik - hur kan annars miljöministern toppa?

Slut med skattebefrielse för Fords skitbilar?

Ford har etanolbilar som inte kan gå på etanol...

Nu kan det - äntligen - bli slut med den befrielse från fordonsskatt som så kallade miljöbilar gynnas med. Det är bra. 

Det föreslås i en rapport till regeringen, skriver utredaren i DN. Istället vill utredaren - givetvis och på tok för sent! - införa det så franska systemet: bilar med utsläpp över en viss brytpunkt beskattas mer än idag - och pengarna man får in finansierar en bonus till de minst dåliga bilarna. Det är bra - men bara om det kombineras med stegvis höjd koldioxidskatt så att även den direkt driftkostnaden ökar i proportion till hur mycket bilen drar.

Men vi i Sverige är ju världsmästare på miljöbilar, brukar näringsminister Olofsson utbrista. Det där är rent skitprat. För det första är begreppet "miljöbil" ett stort svenskt skämt - när Maud Olofsson stolt berättar sin saga om att Sverige är ledande i miljöbilsstatistiken så bygger det på att människor inte vet att man internationellt skrattar åt det svenska begreppet "miljöbil". Det är alldeles för generöst tilltaget, existerar inte på annat håll.

För det andra kan man köra en törstig etanolbil på bensin året om och slippa fordonsskatt bara tekniken i teorin innebär att man kan köra på etanol. Men det finns "miljöbilar" - t ex den av mig tidigare hyllade Ford Focus - som inte ens klarar att köra med etanol på vintern. Bilen startar inte på etanol.

Vi har två sådana skitbilar i familjen - den ena för att mest ta sig till järnvägsstationen. Den ena Forden hakar dessutom upp sig så man måste åka till verkstan för att ställa om från sommarens etanol till vinterns bensin, och vice versa. Fords märkesverkstad tar nästan 1500 spänn för varje omställning...  Istället för bilskatt till det offentliga, blir det pengar ner i fickan på Fords märkesverkstad. Snyggt jobbat!

För övrigt är det ett problem att allt fler tjänar allt mer pengar och betalar allt mindre i skatt på sina höga inkomster - trettiotusen mer för en bensinslukare betyder just ingenting.Vi har alltmer råd att skita ner. Vi har till och med råd att ta kål på hela jordklotet. Så det gäller att det blir status med bilar med i det närmaste nollutsläpp, för status är något de välbemedlade gillar. Ofta har man så dålig självkänsla att man måste gömma sig bakom fasader. I framtiden kanske man vill gömma sig bakom flådiga elbilar? Vars batterier kräver råmaterial som vid brytning innebär stor miljöskada. Men det sker på andra sidan jorden, så det slipper vi ju se.

Utan långa gristransporter stannar EU

Utan långa gristransporter stannar EU. Bild från SR.

– Det är naturligtvis rätt tolkat av domstolen även om det kan förefalla fel från djurskyddssynpunkt. Man kan inte ha egna regler som strider mot de gemensamma reglerna. Ingenting skulle fungera i unionen på det sättet, säger Eric Degebeck, medieansvarig på EU-kommissionen.

Det Degebeck kommenterar är att  det med EU-logik är förbjudet för kommuner att ställa krav på djuromsorg som skadar den fria rörligheten och den fria inre marknaden. 

Efter förra årets avslöjanden om missförhållanden inom grisnäringen har nämligen allt fler svenska kommuner börjat ställa hårdare krav vid upphandling av kött till skolkök och äldreboenden.Men, som sagt, då skulle ju ingenting fungera i unionen...

Jag är inte, och har aldrig varit, principiell motståndare till EU - nationsgränser är ju på många sätt ett otyg. Däremot är själva konceptet helt horribelt eftersom det inom t ex miljö och viss djuromsorg sätts juridiskt bindande tak för hur bra kvalitet man får sträva efter i enskilda länder.

EU borde istället enbart besluta om golv, det vill säga att ingen får lägga sig under vissa krav. Men då blir det inte EU som det var tänkt, för hela idén med unionen sprang fram ur marknadens krav på enhetlighet för att utnyttja möjligheterna till stordrift inom ett större geografiskt område. Kraven formulerades faktiskt lite mer halvformellt på ett möte på ett hotell i den lilla staden Oosterbreck i Holland. Året var 1954. Deltagarna på mötet, som hölls i Hotell de Bilderberg, bestod av viktigare politiker, tunga  industrialister, ledande män från några banker och ett antal högre statstjänstemän. Det blev successivt flera möten. För att finansiera verksamheten ställde bl a Unilever medel till förfogande.

Strukturen i Europa tilltalade nämligen inte de transnationella bolag som hade sin huvudsakliga marknad i Västeuropa. Delmarknaderna var små. Hanteringen blir irrationelll. Självständiga stater i valde att gå egna vägar, formulera egna mål, försvara sig med valutaregleringar och ställde dessutom olika krav på olika varor utifrån egna värderingar. Självständiga och demokratiskt fattade beslut ledde till något man kallade ”fragmentering”, som försvårade de stora bolagens möjligheter att utnyttja stordriftens, massproduktionens och fria kapitalflödens fördelar. Begreppet "fragmentering" var central.

En stor gemensam marknad med så få särkrav som möjligt och så stor frihet för kapital som möjligt var målet. Det skulle vara bra för företagen, men också för nationerna i ett längre perspektiv. De officiella makthavarna uppfattades som oförmögna att klara av de krav som omgivningen i form av nationsbefriade företag ställde på dem. Fragmenteringen skulle fortsätta om ingenting hände. 

EU-konceptet följer en mall för att man skall komma ifrån just fragmentering och opinioner: centralbankens ledamöter står helt fria från folkvalda politiker, domstolens domare står helt fria från folkvalda politiker och EU-kommissionärerna tvingas avsvära sig varje lojalitetsband till demokratiskt folkvalda i de olika medlemsländerna. Det blir på många sätt "effektivare" så. Demokrati, de folkvaldas beroende av väljare, kan de facto uppfattas som ett problem för stabilitet - ungefär på det sätt som Göran Persson uttalade att Kina hade något bra i sin "stablititet". 

Nationsgränser kan inte bara leda till krigshandlingar utan också skada förutsättningarna för en effektiv marknad. Det var det sistnämnda som var den reella kraften till bildandet av det som nu blivit union.

En nyckelperson för denna process var Joseph Retinger - en av Västerlandets grå eminenser och hade goda kontakter med såväl politiker och kungahus som företrädare för de större företagen. Hans mål var redan från början att skapa en sorts elitklubb, ett brödraskap, med ett fåtal utvalda personer. Dessa skall kunna "fungera som ljus och ledning" för de många människorna. Det var dessa utvalda som möttes i den lilla holländska staden 1954. Den elitklubb som Retinger formade fick namn efter hotellet; Bilderbergergruppen. Här, inom denna grupp, föddes Romfördraget som tre år senare blev grunden till det som idag är EU. 

Tanken med Bilderbergergruppen var att man skulle kunna påverka utan att offentligt finnas till. Det som sades bakom slutna dörrar var aldrig avsett för offentlighet. Deltagarna i brödraskapet var inte inbjudna som officiella representanter för länder, företag eller organisationer. De var inbjudna som privatpersoner. Tillsammans hade de en stor, ofta utövande, makt och de konsensusbeslut som togs i gruppen förväntades Västeuropa följa. Centralgestalt, vid sidan av Retinger, blev från allra första början prins Bernhard av Holland. Han uppfattades som neutral och kanske harmlös.

 Petula Clark vidrör Harry Belafonte - ett rasistisk vrål går genom Södern.

Utbildningsradion (UR) har gjort en serie om sex - Sex på kartan - som sänds i teve.  Detta tilltag har mött "en offensiv från de organiserade och aggressiva rasisterna", skriver VD:n på UR, Erik Fichtelius, med flera på DN-Debatt. 

I en av de tecknade filmerna är en färgad man tillsammans med en vit kvinna. Vilket är upphov till en massiv nätattack mot programmet - med förtäckta hot mot "rasförrädarna" som gjort och sänder programmen. Året är 2010 och vi lever i det vi stolt kallar "kunskapssamhälle"...

Ett tips till alla som som är upprörda är att gå in här och beställa en genetisk test på varifrån man själv härstammar. Om inte annat så kan det vara kul att se hur ens förfäder vandrat för att så småningom komma till det här kalla landet. Man kanske till och med kan lära sig nåt. Eller är det för mycket begärt?

För övrigt var det en motion från Miljöpartiet som efter valet 1994 innebar att begreppet ras, i enlighet med vetenskapens rön, skulle plockas bort från all lagstiftning och offentliga regelverk.

Nätdebatten påminner mig om en händelse 1968. Den engelska sångerskan Petula Clark (här i Downtown) gjorde en så kallade TV-special på en timme, inklusive reklam. Som gästartist hade hon Harry Belafonte (här i Try to remember) , en av den tidens mest populära sångare. I avslutningsnumret vidrörde Clark Harry Belafontes vita tröja - och det gick ett rasistisk vrål genom delar av den amerikanska södern. Programmet fick inte sändas i vissa delstater, ett stort bilmärke drog bort sin sponsring. Här kan man läsa om det.

Det var förresten samma producent - Steve Binder - som gjort programmet med Clark/Belafonte som Elvis tog kontakt med för att göra sin Comeback - 68.

Tiden går, men rasismens absurditet lever vidare. Det sägs att vi lever i ett kunskapssamhälle... Fan tro´t.

Allt tillbaka till utgångsläget - män tar över...

Gustav Fridolin och de andra: Österberg, Sjöstedt och Löfven. Bildmontage: FP

Den politiska debatten kommer inför nästa valrörelse att ha återgått till traditionell ordning. Återigen kommer män att dominera. Samhällsdebattens rödgröna sida - det har ju sagts att det finns en sådan  -  har under flera år dominerats av kvinnor. Inför nästa val lär det bli män.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet kommer att byta partiledare/språkrör i vår. Partiernas främsta företrädare har varit Mona Sahlin och Maria Wetterstrand. Samtidigt är LO på väg mot ett byte av frontfigur – från kvinna till man.

Mycket tyder på att Socialdemokraterna, under desperat vånda och vådligt häpnadsväckande spekulationer, kommer att välja en äldre gentleman till ny partiordförande - om det nu inte blir Nuder, som i alla fall inte kan gå under beteckningen "gentleman" om man talar med miljöpartister som haft med honom att göra. Hade Nuder varit kvar hade MP inte ingått i det rödgröna intima samarbetet inför valet, så illa anseende har han hos de gröna enligt väl förankrade källor.

Bara de som förstår sig på det allra heligaste i socialdemokraternas innersta gömmor kan väl förstå om Nuders nej är ett världsligt nej eller ett heligt "bara-ni-tjatar-så kommer-jag-när-partiet-kallar-nej".

Skälet till att många sossar suktar efter Österberg tycks vara att man nu söker trygghet och någon som med traditionell socialdemokratisk framtoning kan matcha Reinfeldt. Det stora partiet var inte moget för en kulturradikal kvinna som offensivt pratade HBT- och invandrarrelaterade frågor. Alltför många inom den socialdemokratiska väljarbasen finns i den ände där Sverigedemokraterna utgör ett alternativ. Det kan tyckas pinsamt för det gamla statsbärande partiet, men är inte desto mindre sant. Man behöver inte bara nån som kan matcha Reinfeldt, man behöver någon som hjälpligt kan behaga de väljare som Åkesson hotar att sno.

Något problem av arten ”vi kan tappa till Sverigedemokraterna” har inte Miljöpartiet. I nästan alla frågor är De gröna motpol till SD, så någon hänsyn till att tappa väljare åt det håller behöver man inte ta. MP:s akuta problem är däremot att Maria Wetterstrand enligt stadgarna måste avgå. Partiet har en given efterträdare som medial frontfigur i Gustav Fridolin. Det nya kvinnliga språkrör som väljs tillsammans med Gustav kommer, utifrån den medielogik som finns, att under många år hamna i skuggan av den verbale, mediala unge mannen som redan vid 28 års ålder är försedd med såväl MP- gloria som medias respekt. För att inte säga kärlek.

Lägg till detta att Wanja Lundby Wedin nästa år kommer att ersättas av en man som ordförande i LO, och hela det rödgröna fältet utåt kommer att domineras av män. Det ska nämligen mycket till om inte LO väljer en man från Metall. Dels av tradition, dels därför att Stefan Löfven tycks vara personligt uppskattad i det facklig-poliska komplex – den så kallade Arbetarkyrkan - som utgörs av LO och S.

Ett förväntat byte av partiledare i Vänsterpartiet skulle möjligen kunna förändra bilden av återvunnen manlig dominans… Men också här utgör en man den givna efterträdaren till Lars Ohly, åtminstone om man inte ägnar sig åt totalt navelskåderi. Tyvärr har de flesta partier en viss förmåga att byta ledare för sent - vänta fyra år och Jonas riskerar att tappa alltmer av sin fräschör. Riksdagen tär.

Även om Vänsterpartiet skulle välja att övergå till den gröna modellen med delat ledarskap kommer Jonas Sjöstedt att dominera. Helt enkelt därför att han är outstanding i det partiet, den mest personröstade av samtliga ledamöter i Sveriges riksdag. Erfarenheterna från Miljöpartiets historia visar att medierna kommer att utse en av två språkrör till någon sorts förste frontfigur – och de journalister finns inte som redan från första dag kommer att se Sjöstedt som den verklige ledaren, den som medierna först och främst vänder sig till.
Till nästa valrörelse kan givetvis mycket hända, men det mesta talar således för att det blir en högst manlig uppgörelse.



Hur fort kan ett kvinnligt språkrör för MP slå igenom? När Peter Eriksson och Maria Wetterstrand valdes till språkrör 2002 var det Peter som var den dominerande och den som medierna speglade som den verklige ledaren. Maria levde under hela första mandatperioden i skuggan av den redan från början välkände Eriksson. Det tog nästan fem år för Maria att bli etablerad i medierna som den stjärna hon var. Lika lång tid lär det ta för nästa kvinnliga rör. Om det överhuvudtaget går, med tanke på hur medierna fungerar. När jag och Marianne Samuelsson var språkrör tillsammans utsåg medierna mig som någon sorts förste språkrör – det gick så långt så att när Marianne på en gemensam presskonferens sa något oerhört slagkraftigt så kunde man i flera tidningar dagen efter läsa att det var jag som sagt det…

Startsträckan är således lång när man står i skuggan av någon annan, kanske särskilt om denne är en redan väletablerad man i en ännu manligt dominerad sfär.

Just i detta skede, när den ena frontkvinnan efter den andre ser ut att bytas ut mot män, väljer Gudrun Schyman att stiga av som ordförande i Feministiskt initiativ. Det ligger – vad man än tycker om F! och Gudrun Schyman – en tragik i detta. Med en av Sveriges skickligaste retoriker som talesperson hade feminismens grundläggande idéer hållits levande i den politiska debatten även under lågkonjunktur, finanskriser och hög arbetslöshet. Det skulle vara nyttigt för demokratin. Det är inte lätt att efterträda någon som vuxit till till något som ligger snubblande nära att vara ikon.

Inlägget är en bearbetning av dels en krönika i KK, dels en debattartikel i Feministiskt Perspektiv.

Reinfeldts gåva till Sahlin

Fredrik Reinfeldt gav Mona Sahlin en avskedspresent  efter den sista partiledardebatten. En ljudbok. Jag är övertygad om att han vare sig läst eller lyssnat på den. För då hade han inte skänkt just den boken. Och hade han gillat den hade han knappat varit moderat.

Det handlar nämligen om Mahatma! eller konsten att vända världen upp och ner av Zac OÝeah. 

Någon mer väsensskilt från moderat politik får man leta efter. Och om Sahlin tar sig tid att läsa boken lär hon fundera över hur hon agerat i frågan om Afghanistan, JAS-plan till Sydafrika, utvisningar och en hel del annat.

Boken är maffig, 550 sidor. Trist? Inte alls. Skriven av en berättare - annorlunda, lättläst och lysande. Den bästa biografi jag har läst. Precis som en skådis kan ha närvaro i sin roll, kan en författare ha närvaro i sitt skrivande. Den här svenske bokskrivaren (begreppet författare känns, med tanke på alla som numera kallar sig författare, i det här fallet reducerande...) har just närvaro.

Han väver skickligt samman innehållet i Gandhis egna memoarer - som annars kan vara ganska tröttande att läsa - med egen forskning och egna upplevelser i Gandhis spår. Läsandet blir en läcker resa i tid och rum. Från dåtid till nutid, från kultur till kultur. Dessutom får man en komplicerad bild av det vi upplever som det goda mot det onda  under andra världskriget - bara för att man bekämpar det onda (nazismen) behöver man sannerligen inte vara god (Churchill - som på ett rasistiskt sätt hatade indier i allmänhet och Gandhi i synnerhet).

Författaren har förresten gett ut en ny bok på Ordfront.

PS!
Självfallet finns det kopplingar mellan Elin Wägner och Mahatma Gandhi. Förutom att Gandhis icke-våldsprinciper låg som hand i handske med Elin Wägners värderingar ägnade hon tid och kraft åt att såväl i Sverige som i andra europeiska länder föreläsa om mahatman. Mer om detta har jag skrivit här.

Mobilstriden går vidare... frystorkning får gärna vänta...

Trådlöst - är det huvudlöst?

Elektromagnetisk strålning från mobiltelefoner, mobilmaster och trådlösa nätverk är inte bevisat farlig för hälsan. Det är någon sorts kontenta i Strålsäkerhetsmyndighetens vetenskapliga råds årliga rapport.

Det är en ren lögn, skriver enpersonsmyndigheten Mona Nilsson på sin blogg och jämför med denna lista. 

Hon fortsätter: "Samma dag, den 19 januari 2011, skriver Science Daily om en indisk utredning som kommit fram till motsatt slutsats: mobilen fördubblar risken för hjärntumör vid den sida som mobilen använts och regeringar måste gå ut och varna allmänheten för riskerna."

Frågan känns väldigt olustig, och ju mer man läser desto mer osäker på vad som gäller blir man. Vilket inte är kul för oss som gillar tekniken.  Här finns förresten en intervju jag gjorde med Mona Nilsson för Kunskapskanalens kulturmagasin En bok - en författare.

Det är mycket nu. Som pärlor på ett band radar larmen upp sig... Klimatfrågan, elektromagnetisk smog och  antibiotikaresistenta bakterier.

Larm, farhågor och hot är inte längre lokala, regionala utan som de ska vara i en globaliserad värld: globala. Frågan är om inte det sistnämnda är det mest akuta trots allt, och förmodligen också det mest svårhanterade. De andra "larmen" krävs långtgående politiska beslut att hantera - även om klimateffekterna kan ha nått en gräns när de är självgående - , det sistnämnda är av sådan art att vi kanske inte med bästa vilja i världen kommer åt det. Och det beror på något så löjligt som att vi missbrukat, och därmed förstört, det medel som kunnat förhindra spridningen. Antibiotika har länge delas ut i tillväxtfrämjande syfte: antibiotika gör att barn blir friskare några dagar tidigare, vilket medför mamma och pappa kan jobba på som vanligt. Och själva stoppar mamma och pappa också i sig, för att slippa vara hemma från jobbet. Arbetslinje, hej och hå, här kommer vi.

Som man bäddar får man ligga. Det fanns de som talade om problemen med antibiotikaresistenta bakterier redan för tjugo år sedan. Men ingen jävel brydde sig. Läkemedelsbolagen tjänade ju pengar, och pensionsfonderna hade aktier i läkemedelsfonderna och börserna steg... Ni som är intresserade av frågan kan följa STRAMA.

Vore kul att slippa bli frystorkad innan man får se hur det går...

I vänta på att frystorkas...

Bild: Parsmo. Publicerad i Kyrkans Tidning.

I åtta år har några döda kroppar legat nedfrysta. I väntan på att bli frystorkade. De gamla ägarna - eller hur man skall uttrycka det - av kropparna ville begravas så ekologiskt bra som möjligt. 

Men det har tagit tid att utreda om man skulle få laglig rätt att frystorkas. Och det tar tid att få någon församling att nappa. Och Fonus vägrar befatta sig med frystorkning, kanske är man måttligt förtjust i ekologiskt tänkande, för det kan ju i sin förlängning innebära att medvetna kunder väljer billiga kistor av stärkelse när man ändå har bestämt sig för att vara ekologisk ända in till sista suck. Och ännu längre.

Fjorton kroppar har varit nedfrysta - några åtta år - i vänta på möjlighet att sänkas ner i flytande kväve som är 106 grader kallt; en process som skall innebära att både kropp och kista blir så spröda att en lätt vibration skakar dem till pulver. Det skriver KT (uttala det inte högt, det tycker just den tidningen inte om)

Allt sägs vara energisnålt och omvandlingen till mull lär gå riktigt fort. Det låter som ett bra slut. En hyllning till livet.

Vad som händer med de stackare som legat i frysen så länge? Ja, t f kyrkogårdschef Jakobsson i Vänserborg, är bekymrad för han behöver avfrosta kylanläggningen, meddelas härmed. Livet är märkligt, så ock döden tycks det.

För övrigt, bästa läsare, går du omkring med två kilo döda hudceller, som snart skall utgöra damm i din bokhylla. Så lite av oss blir begravt hela tiden. Jag funderar på hur mycket av mig som ligger på gamla böcker av Elin Wägner, och hur mycket av mig som smitit ner i någon gammal volym av Strindberg. Döden har sina sidor.

I oktober 2001 motionerade förresten Per Lager (MP) om detta i riksdagen: Yrkandet så ut så här: En pilotanläggning för att testa den nya begravningsmetoden kan eventuellt komma att tas i bruk redan i december i år. Det är viktigt att en ändring av lagen förbereds för att godkänna den nya metoden om försöken faller väl ut. Vi anser att regeringen ska inleda ett arbete med översyn av vilka förändringar i nuvarande lag som krävs för att en sådan begravningsmetod ska kunna godkännas.

Säga vad man vill, men på den tiden låg mitt gamla parti i framkant... Nu känns det mest både fruset och torrt.

Vargjakten skämmer ut Sverige

Liknande har Sarah Palin - varg utbytt mot  demokrater.

Supermiljöbloggen har kollat hur världens medier ser på vargjakten. Se här.

En sak är säker: Bilden av Sverige som ett föregångsland för biologisk mångfald håller på att rämna totalt. Den borgerliga regeringen, uppbackad av socialdemokraterna, har verkligen lyckats. 

Men vem bryr sig om världen när jägarlobbyn tagit sig in i parlamentet, mest av alla lobbyorganisationer, och kungen varnar för att vargarna skall idka sexliv så att stammen fullkomligt exploderar - ni minns väl det här...

Repris på vetskap: Under de senaste 13 åren har försäkringsbolaget Agria betalat ut ersättning för 154 hundar som skadats eller dödats av varg. Samtidigt betalade man ut ersättning för 252 hundar som vådaskjutits av jägare. Och för 13 700 hundar som körts på i trafiken.

70 000 kvadratkilometer bakvänd nostalgi

I valrörelsen 1988 gick vi till ödmjukt anfall...

Bottendöden breder ut sig i Östersjön. Vilket är ett beställningsarbete av politiker och näringsliv i skön förening. Beställningsarbete eftersom målet är ekonomisk och materiell tillväxt - som med tragisk automatik sker på miljöns bekostnad.

Nu har man uppnått ett delmål: På 28 procent av bottnarna råder akut syrebrist, meddelas av Lars Andersson på SMHI. Det är väl bara att säga grattis till Reinfeldt, Sahlin och de andra beslutsfattarna kring Östersjön.

Med bakvänd nostalgi känns de nya siffrorna som om debatten inför 1988 års val - då alla partier lovade att ta krafttag mot havsdöden eftersom MP plötsligt hade opinionssiffror på över 10 procent - kan återupprepas. Med sedvanlig ödmjukhet anklagade vi som var dåtidens rör de gamla blocken för mordförsök på hav och framtid.

Försämringarna hade redan då pågått sedan 60 talet, och nu ser vi att försämringarna fortsatt de senaste 20 åren åren, vilket beror främst på övergödning och klimatförändringar (som medför att inflödet av syrerikt vatten minskat). Nu har man lyckats komma upp till den ekonomiska tillväxtnivå som medfört att 70 000 kvadratkilometer har permanent syrebrist. Grattis! Så småningom ska ni väl lyckas ta kål på hela skiten.

Lämpligt nog ramlade det ner ett kort klipp från en ekonomidebatt i lådan, bakvänd nostalgi... Där diskuteras havet, förmodligen för enda gången i en formell ekonomidebatt. Förutom jag, med småtaskig tevevana, ses Ann Wibble (FP), Karl Erik Karlsson (C)och Mats Odell (KD).

Språkrör - en kvinnofälla?

Medelålders man har riggat fälla...

Tillägg till nedanstående inlägg från januari i år:

Rossana Dinamarca envisas i dag (fredag 19 augusti) med att en än gång avvisa idén om två jämställda språkrör. När hon gjorde det i Expressen kommenterade jag det så här:

 

Förslaget om delat ledarskap i Vänsterpartiet är ett sätt att kratta manegen för en medelålders man, skriver Rossana Dinamarca i Expressen. Den medelålders är i detta fall Jonas Sjöstedt, som "lanserar" sig själv trots att det finns tryck i partiet att nästa partiledare bör vara en kvinna.

Rossana Dinamarca vill bevisa att delat ledarskap inte är någon garant för jämställdhet, och att kvinnor kommit i skymundan bakom män i Miljöpartiet, trots två språkrör. Den enda kvinnliga språkrör hon funnit tagit plats, före det att Maria kom in på scenen, är Åsa Domeij.

Förutom att Åsa Domeij aldrig varit språkrör - men hon kandiderade när Eva Goës blev omvald 1987 - är det så att just Åsa sa absolut nej till att bli ensam partiledare. Detta skedde inför kongressen 2002 då partiets partistyrelse ville byta ur språkrören mot en partiledare. Läs gärna mer här - del 11.

Rossana har fel i sin analys på ett annat sätt också: Maria Wetterstrand hade aldrig tagit på sig rollen som språkrör om partiet inte haft delat ledarskap. Genom att vara två är det fler som vågar ta på sig rollen, för att sedan ges chans att växa in i den.

Rossana har nog inte heller klart för sig att medierna och proffstyckarna meddelade världen att Maria skulle bli en lam andrahandsfigur bakom den redan då välkände Peter Eriksson. Precis på samma förutsägbara tema som Sanna Rayman nu på SvD ledarsida skriver att "språkrör söker sidekick".

Problemet med språkrören har varit att de flesta - vare sig män eller kvinnor - inte fått chans i medierna. Fyra av partiets språkrör satt inte i riksdagen trots att partiet fanns i riksdagen, vilket ledde till att gruppledarna fick det utrymme som språkrören skulle haft. Det gäller språkrören Anders Nordin, Jan Axelsson, Margareta Gisselberg och Fiona Björling - se här, del 7-8.

Delat ledarskap är ett sätt att få den som aldrig skulle ställa upp som ensam partiledare att våga. Jag hade aldrig någonsin sagt ja till att bli ensam partiledare. Lika lite som Maria Wetterstrand eller de flesta andra som varit rör.

Jag blev språkrör 1985 och var då en andrahandsfigur tillsammans med den då välkända Raghild Pohanka, som varit ensam frontfigur  i partiets första val 1982 och tillsammans med Per Gahrton 1985. När Ragnhild avgick blev jag rör tillsammans med Eva Goës (1986/88) som syntes i medierna minst lika mycket som jag, men med den skillnaden att jag återkom som språkrör 1992 - då tillsammans med Marianne Samuelsson. Sista året, innan jag äntligen försvann, var jag rör tillsammans med Lotta Nilsson Hedström som därefter (våren 2000) fick Matz Hammarström som partner.


För den som vill läsa historien om språkrören finns den således här.

Tillägg 19 augusti: Så här - jo, jag är övertygad om att hon blir vald tillsammans med Jonas Sjöstedt - skrev jag innan Dinamarca offentliggjorde sin vilja att ta över efter Lars Ohly.

MP intar Mittens rike

Centerns märkliga valaffisch från 1998 - man ville inta mitten.

Gustav Fridolin har kommit ut som en Mittpartist. Åtminstone om man får tro hans debattinlägg i dagens DN. De som hoppats på en grön ideologisk plädering för ett samhälle bortom tillväxt- och konsumtionssamhället lär bli besvikna. 

Istället tar den gode Gustav fram liberalen Karl Staaf som utgångspunkt för en exposé i svensk politisk historia som lär få varje sosse uppfödd på Bommersvik att kräkas... Vilket i sig kan vara ett vällovligt syfte. Enligt deras världsbild var det ju den socialistiska arbetarrörelsen som drev fram allt det goda. 

Jag vet att ingenting retar en grundmurad sosse som när man plockar fram gamla liberaler som exempel på schyssta politiker - själv älskade jag i debatter att strö citat av John Stuart Mill i betongsossarnas öppna sår.

Det som smärtar mig - men som förmodligen glädjer så många fler - är att artikeln inte tar avstamp, eller ens berör, de system- och strukturförändringar som utgör grunden för, det åtminstone jag uppfattar som, grön politik. Artikeln hade nog kunnat skrivas av någon medveten socialliberal på DN:s debattsida. Eller, bortsett från det där med Staaf, av någon socialdemokratisk kandidat till partiledarposten - om nu sådana kandidater hade fått profilera sig i den offentliga debatten. Vilket de inte får.

Kanske är det långsiktiga syftet med Gustavs artikel att försöka driva upp Miljöpartiet till det stora partiet vid sidan av Moderaterna. Som någon sorts borgerlig vänster som tror på politiken. Risken är då uppenbar att MP kommer att än mer hamna i den politiska begreppsvärld som symboliseras av den endimensionella vänster-högerskalan. Och där det gäller att inta Mittens rike.

Men politik är inte endimensionell, det finns en annan skala än den gängse, det finns en skala där tillväxt och konsumtionssamhälle utgör ena polen och utvecklingssamhälle utgör den andra polen - och där utveckling står för kultur, social närvaro och fri tid.

Hoppsan, TT missade Lillemets

TT skickade i slutet av förra veckan ut en artikel om vilka som kandiderar till att bli språkrör för Miljöpartiet när Maria och Peter avgår i vår. Två män, och fem kvinnor berättades det om. Men det gick lite väl fort för nyhetsmakarna, det var några timmar kvar på nomineringstiden och i sluttimmarna dök plötsligt Annika Lillemets upp som kandidat. Något som också SvD missat i dagens tidning.

Lillemets vilja att ställa upp måste betraktas som en smärre chock för partiets nuvarande ledning. Framför allt därför att valet av språkrör därmed allt tydligare inte bara handlar om person, utan än mer om politikens innehåll.

Lillemets är nämligen en outsider som är en insider. Sitter både i partistyrelsen och riksdagen. Och valdes till etta på riksdagslistan i mitt hemlän (Östergötland) - förmodligen tack vare sin radikalitet. Ja, radikal och radikal, om jag förstått det rätt så gillar hon De grönas partiprogram mer än den politik som partiledning och riksdagsgrupp fört de senaste åren. Således en verklig insider, om man ser till partiet, men en outsider, om man ser till den politik som partiet fört de senaste åren.

Sänkt arbetstid och kritik av tillväxtsamhället är några av profilfrågorna. Lillemets var dessutom en av dem i de grönas riksdagsgrupp som vägrade ställa upp på uppgörelsen som MP gjorde med Reinfeldt om Afghanistan häromsistens - skrev en bra DN-debattartikel om det.

Efter många år som kommunpolitiker på toppnivå (Linköping) inser hon, enligt en intervju för Svenskt Näringsliv, att det är problematiskt med vinst som drivkraft i vården och skolan.  Jag bockar, för det var aldrig meningen att MP:s vurm för friskolor skulle omfatta också vinstjagande bolag... Aldrig någonsin! Det är en av de mest absurda omtolkningar av politiken som de senaste åren skett i partiets nuvarande ledning.

Politiskt vägval

Det är helt uppenbart att det inte bara är person MP:s kongress har att ta ställning till när det gäller språkrör, det är lika mycket en fråga om vad i partiets politik som kommer att betonas. Ska partiet fortsätta att anpassa sig för att smidigt kunna återgå i blockpolitiken inför nästa val? Ska partiet betona eller tona ner frågan om sänkt arbetstid. Just Lillemets fick t ex skriva en enskild motion (tillsammans med Valter Mutt) i riksdagen för att få upp den fråga som tidigare varit en grön profilfråga! 

Ska man aktivt kritisera konsumtionssamhället och jakten på tillväxt? Eller ska man fortsätta, som under de senaste åtta åren, tona ner frågan? Ska man öppna upp för att svensk trupp skall både fortsätta och utvidgas till Afghanistan - eller ska man återgå till en politik byggd på mer av nedrustning och  icke-vålds-principer?

Som avdankat språkrör vet jag att partiprogram kan tolkas och presenteras på olika sätt, man kan välja prioriteringar och sätt att argumentera. Man kan som språkrör välja att retoriskt utgå från grön ideologi när man argumenterar - något som nästan helt försvunnit de senaste mandatperioderna. Begreppet "grönt" har avideologiserats trots alla års arbete med att skapa en ideologisk plattform som står ovanför den endimensionella rödgröna skalan. "Grönt" har reducerats till en fråga om natur, och partiet har därmed gått de gamla partierna till mötes.

Man kan tro på idén om friår, som är en djupt ideologiskt förankrad fråga utifrån en grön syn på människan som individ och samhället som kollektiv - Lillemets skrev en motion till riksdagen, men det blev ingen partimotion! - eller man kan tona ner och skämmas för idén som Peter Eriksson tycks göra enligt en intervju i Riksdag och Departement. Den nämna motionen - som Lillemets starkt ideologiskt pläderade för i riksdagsdebatten - skrevs även under av språkrörskandidaten Åsa Romson.

Hur som helst: Intressant blir det. På den kvinnliga sidan kandiderar en rad jätteduktiga politiker, med olika framtoning och, som det tycks, med olika värderingar.

Mikaela Valtersson, som bland annat chefen för Timbros medieinstitut Roger Poirier Matinsson talade varmt för i senaste Nyhetspanelen, är nog huvudfavorit, inte minst eftersom partiet fått nya medlemmar som kanske gillar den mer anpassade politiken istället för den som formellt är formulerad i partiprogrammet. Valtersson har varit en av de skickliga motorerna i det "nya" mer anpassad, eller om man så vill harmlösa, Miljöpartiet.  Mikaela skriver här om sin kandidatur på Newsmill.

Bodil Ceballos, som bland annat jobbat för en av partiets skickligaste politiker, Inger Schörling, i Bryssel innan hon blev riksdagsledamot, presenterar sig här på Newsmill. Jag har lärt känna henne som den som brinner för migration och globala rättvisefrågor, lite samma profil som Gustav Fridolin kan man tycka. Fast mer försiktig i sin retorik.

Gunor G Ericson lärde jag känna när jag var aktiv i Miljöpartiet i Sörmland, hennes profil är hälsofrågor och hon var den som, under våra år tillsammans i partistyrelsen, höll koll på varenda beslut - ibland kändes det som hon  hade koll på varenda bisats. Många år i landstinget i Sörmland, där hon kanske fick leva med ett och annat som fanns kvar i regionpartiets första landstingsprogram som jag var gravt inblandad i. Här skriver hon på Newsmill om varför hon vill bli rör.

Åsa Romson har varit djupt engagerad i Stockholmspolitiken och var också med en vända  i rikspartiets ledning redan då jag var språkrör. Minns henne som starkt miljöengagerad. Åsa har en blogg som jag följer med intresse. Skriver här på Newsmill om sin kandidatur. Mot henne talar, har jag förstått, att hon precis som både Gustav Fridolin och hans utmanare Joakim Pihlstrand-Trulp bor i Stockholm. Andra menar att hennes utbildning (miljöanknuten) utgör ett bra komplement till Gustav.

Tina Ehn - sitter i kulturutskottet i riksdagen - har även hon dykt upp på scenen. Engagerat inte minst i jordbruksfrågor. Jag känner henne inte alls, mer än att jag förstår att det är modigt att ställa upp som kandidat.

Akko Karlsson, engagerad karismatisk och verbal outsider som inte sitter i riksdagen men har några år i partistyrelsen. Hon är den jämte Annika Lillemets som tycks känna starkast för vikten av grön ideologi och samhällskritik. Presenterade sig på Aftonbladets debattsida under rubriken Att leva är mer än att konsumera. Träffade henne första gången i höstas då jag vara på en föreläsningsturné i Kalmar län, bland annat i Miljöpartiets regi. 

På den manliga sidan finns, förutom Gustav, Joakim Pihlstrand-Trulp, som har skrivit fyra intressanta och läsvärda blogginlägg om varför han kandiderar. Dessutom har han i ett debattinlägg i Aftonbladet redovisat sin kandidatur. I likhet med några av de kvinnliga kandidaterna tar han avstamp i frågor som är system- och strukturförändrande: sänkt arbetstid och konsumtionskritik. Han nämner också min baby - grön skatteväxling - vilket ger guldstjärnor i min gröna bok...:-) och driver ett klassiskt grönt resonemang om indefiniering och utdefiniering.

Gustav Fridolin blir vald, vilket också hans motkandidat ödmjukt påpekar, men lär få finna sig i att hans utmanare kommer att få fler röster än de flesta förståsigpåare tror. Gustav är kompetent, har massor av erfarenhet trots ganska låg ålder, och är den som skall efterträda Maria Wetterstrand som grön fixstjärna. Det låter kanske larvigt, men ett parti som haft en av Sveriges mest populära politiker som frontfigur lär behöva växla över till någon som medierna är införstådda med att de gillar och respekterar fullt ut redan från början... Annars blir glappet för stort, medierna börjar jämföra med hur bra Maria var. Maria avgår i tid för att dessutom inte hinna hamna i medielogikens motreaktion på temat "hon var bättre förr". Den man lyft har man behov av att så småningom såga. Gustav presenterade sig i Expressen, på ett sätt som bara Gustav kan.

Hur nytt är partiet bland gräsrötterna?
Anders Wallner, som kandiderar till ny partisekreterare, påpekar på sin blogg att partiet fått åtskilliga nya medlemmar sedan partiprogrammet skrevs och att språkrör som håller fast vid "gamla" gröna ståndpunkter kan få problem.

Detta är ett påpekande som verkligen låter sig göras. Den till blockpolitiken anpassade politik som MP fört de senaste åren har förmodligen uppskattats av dem som nu valt att bli medlemmar, medan de som ogillat att de gröna suddat ut sin profil kanske lämnat partiet. Ett nytt parti, om man ser till politiken, har därmed vuxit fram. Ett parti som tycks acceptera den rådande världsbilden snarare än att skapa opinion för att förändra den. Mikaela Valtersson hade aldrig kunnat bli vald till grönt språkrör ens för fem år sedan, idag är det fullt möjligt.

Exempel på den nya de-facto-politiken finns i bland annat detta inlägg i riksdagen. Det vill säga i en tid när allt fler internationellt pekar på att miljö- och klimatfrågan bara kan lösas genom att minska konsumtion och arbetstid berättar MP:s ledamot (Mikaela) att partiet inte alls vill göra det som Anders Borg påpekar: sänka arbetstiden. Mikaela, som är en skicklig politiker och en tung medlem i den innersta kärnan, driver naturligtvis ingen egen politik, utan har givetvis fått godkännande av majoriteter i både partistyrelse och riksdagsgrupp för de positionsförändringar som skett.

Kan man vara språkrör utan att sitta i riksdagen?
Kan man vara språkrör utan att sitta i riksdagen? Erfarenheterna är inte goda, men mycket har hänt sedan detta skedde senast - läs gärna om det i Backspegel, del. 7 och 8.

Det avgörande är kanske ändå  inte om man sitter i riksdagen eller inte, utan hur man kommer in i de inre cirklar som bildats av tjänstemän och enskilda politiker. Denna inre cirkel har formats av de avgående språkrören. 

Självfallet är det en tuff uppgift att ta sig in, men en nödvändig uppgift om man vill förändring. Det är förstås enklare att ta över om man redan är inne i maktens sfär, om man varit med att utarbeta den politik som partiet de facto driver och som man nu vill överföra till ett nytt partiprogram som i så fall kommer att ha ganska lite gemensamt med partiets tidigare program.

I den inre cirkeln existerar inte, som det tycks efter analys av valrörelsen, krav på friår, sänkt arbetstid eller ens grundläggande grön konsumtions- och tillväxtkritik. Därför behövs det förändring, om inte det gröna partiet skall cementeras som ett harmlöst parti, om än trevligare än sossarna, för fortsatt cementering av tillväxt- och konsumtionssamhälle. 

Att efterträda Maria - och att vara ett grönt svar på Obama

Det är för övrigt ingen lätt uppgift de nya språkrören får. Att efterträda Maria är att jobba i uppförsbacke. Maria avgår medan hon ännu har den gröna glorian kvar, och att efterträda innebär att i medierna jämföras. Jag vet hur det är, jag efterträdde Per Gahrton efter valet 1985... Att efterträda en ikon är inte lätt...:-)

Gustav får det inte heller lätt, han får samma problem som Obama. Alla som gillar honom utgår från att han har samma idéer som de själva, man bygger sina egna drömmar på Gustavs axlar. Därför kommer många att bli besvikna när det visar sig att Gustav inte alltid tycker som man själv. Nåja, allt det där vet förstås Gustav, och är det någon som kan klara av det så är det han. Hans inställning till den fördummade blockpolitiken låter befriande - han tycks, till skillnad från nuvarande språkrör, inse att politik inte bara består av det parlamentariska hantverket utan också av opinionsbildning. Var det något som upplevde att ens klimat- och miljöfrågan lyftes av MP i senaste valet? Nähä. Och det trots att partiet hade en av Sveriges mest mediala politiker i fronten!

Vem som blir spåkrör avgörs på kongressen. Och där kan mycket hända. Förra gången partiet bytte rör så anmälde sig den vinnande manliga kandidater samma morgon som kongressen inleddes...

(Några tillägg i texten har gjorts 23 mars - bland annat fanns inte Tina Ehn med i orginaltexten)

Himmel, jord, kyrka och synd

Är det så att kyrkan har ett ansvar för miljöförstöringen genom sitt envetna uppdelande av jordiskt och himmelskt? Varför ta hand om jorden, när paradiset finns i himlen? Hur kommer det sig att kyrkan ägnat sig så mycket åt privat synd i form av sex i olika former, men är så ointresserad av det som skulle kunna kallas kollektiv synd i form av livstil som leder till miljöförstöring, resursförbrukning och artutrotning? Är det då art- eller gradskillnad mellan kyrkan och självmordsbombaren, sett till att båda tycks vara villiga att offra liv på jorden när målet är himlen?

Dessa och andra funderingar samtalar jag och präst om i ett kommande program i teve. Några svar kommer nog att chocka en del. Tills det att programmet sänds, om någon dryg månad, rekommenderar jag denna poetiska salva:

Appropå nättidningar...

Hrm, det här inlägget var inne några timmar häromdagen, men försvann av någon anledning som jag inte förstår. Så här kommer det igen:

Feministiskt Perspektiv är en ny fräsch nättidning (nytt nummer igår), men det finns goda skäl att påpeka att en nättidning också kan ha en bloggkaraktär, vilket en av Sveriges bästa miljösidor bevisar: Supermiljöbloggen. Proffsig, strikt, ren och kunnig. Perfekt för den som vill ha snabb koll på vad som gäller, dessutom utan störande reklam. Värd all respekt.

Man har givetvis ett inlägg om vargfrågan - den absurda  licensjakten börjar ju idag. Här kan ni förresten följa de modiga jägarnas frejdiga jakt på de farliga bestarna. Förresten kommer nog dessa (dvs jägarna) att även fortsättningsvis vara en större fara för sina hundar än vargarna är. Under de senaste 13 åren har försäkringsbolaget Agria betalat ut ersättning för 154 hundar som skadats eller dödats av varg. Samtidigt betalade man ut ersättning för 252 hundar som vådaskjutits av jägare! Under samma period har cirka 13700 hundar dödats eller allvarligt skadats i trafiken, enligt samma försäkringsbolag.



Enligt en enkät i Aftonbladet anser Jägarförbundet att hotet mot jakthundarna är det största skälet för att nu jaga varg. Med tanke på hur Jägarförbundet ser på vikten av skydd för jakthundar bör nog bilister se upp.

En sista suck i denna trista fråga...

Nordegren tog upp frågan efter debattartikel i Expressen.

Hela historien finns här.

Det finns ingenting som heter kulturmoms, vilket Skatteverket slog fast i måndagens Nordegren i P1. Oavsett vad SR och dess VD Mats Svegfors påstår. 

Den som deltar som sidekick eller programledare skall använda sig av den högsta momsen, det vill säga 25 procent. Vilket också slogs fast av av skatteverket i samma radioprogram. 

Bra av Nordegren och Ekoredaktionen att ta i frågan. Men synd att man ska behöva skriva en debattartikel i Expressen för att SR:s frilansar - allt från inhyrda proffsiga programledare till enkla sidekickar som jag - skall få veta vad som gäller.

Skatteverket rekommenderar således de som frilansar åt SR att ringa till Skatteverket för att få besked vad som gäller. Jag tycker det vore bättre att Sveriges Radion meddelade sina frilansar a) vad Skatteverket anser var riktigt, b) att SR gör en avvikande tolkning och c) att frilansaren utifrån detta får avgöra vilken man litar mest på i det här fallet och sedan får ta eventuella konsekvenser.

Det är krångligt. Men alla som arbetar med kultur och/eller föreläsningar vet nog vad som gäller. Om jag läser ur en egen bok, i samband med en författarafton, så skall det utgå 6 procents moms. Håller jag en föreläsning om Elin Wägner, politik eller August Strindberg så utgår 25 procent. Deltar jag i en föreställning, t ex (D)elvis Presley, så utgår ingen moms alls.

Detta är naturligtvis på många sätt otympligt och konstigt. Men så ser de politiska besluten ut. Det bör naturligtvis förändras och renodlas Men innan det förändras så är det bara att göra som regelverket slår fast.

SVT - till vilka jag just nu är på väg för att delta i Nyhetspanelen - följer regelverket, åtminstone så vitt jag vet. SR tolkar det på ett eget sätt. Är det myndigheten eller företaget som bestämmer vad som gäller? Enligt Mats Svegfors tycks det vara företaget. Märkligt. Jag utgår från att skatteverket kollar att SR gör rätt i fortsättningen, och att SR överklagar detta om man finner det orimligt. Då, och först då, lär det bli tydligt för alla vad som gäller. Som det är idag är det en konkurrensfördel för den frilansare som accepterar SR:s påbud, medan den som följer de gällande rättsliga reglerna blir kostar mer för det stora företaget. Samma principer smyger sig in som när man anställer städare hos hamburgerkedjan...


Här finns Nordegren i P1 - efter 30 minuter kommer inslaget med Mats Svegfors och Skattemyndigheten. 
Hela historien nedtecknad i ett PS finns här.

Beklagar Svegfors, men Sveriges Radio har fel

Mats Svegfors: Det skall vara sex procent!

Birger Schlaug säger i en debattartikel i Expressen att Sveriges Radio betalar 6 i stället för 25 procents moms för exempelvis så kallade sidekicks, det vill säga bisittare, i våra program och att vi därmed bryter mot skattelagstiftningen. Enligt mervärdesskattelagen ska det vara 6 procents moms på ersättningar för upphovsrättsligt skyddade verk och prestationer. Upphovsrättsligt skydd uppstår för det som har en viss individuell särprägel och är i någon mån unikt. Utanför skyddet faller enkla nyhetsnotiser och dylikt. 

Birger Schlaug valdes ut som "sidekick" till "Nordegren i P1" för sin förmåga att ställa relevanta, originella frågor och göra inpass på ett eget och för lyssnarna intressant och personligt skapande sätt. 
 
Eftersom Schlaugs yttranden har individuell särprägel och är unika har de också skydd av upphovsrätt. Utan att på något sätt vara polemisk mot Birger Schlaug: tröskeln för det som har upphovsrättsligt skydd sätts i Sverige lågt.

Birger Schlaug hänvisar i sin artikel till ett avgörande i Regeringsrätten. I detta sägs att det ska vara 25 procents moms på "prestationer som - utan att innefatta skapande i upphovsrättslig mening - avser tillhandahållande av producent- och programledartjänster". (Min kursivering.) I övrigt ska det vara 6 procents moms. 

Birger Schlaugs referens gör mycket klart varför Sveriges Radio tillämpar momssatsen på 6 procent på bland annat insatsen som sidekicks i "Nordegren i P1"

MATS SVEGFORS vd i Sveriges Radio  

Expressen idag:

Mats Svegfors har fel

Sveriges Radios vd Mats Svegfors hävdar att det ska vara 6 procent moms på så kallade sidekicks och andra bisittartjänster i radio och tv. Skatteverket delar inte denna uppfattning.

Enligt verkets uppfattning ska frilansare som är bisittare och expertkommentatorer i exempelvis Sveriges Radio, normalt fakturera 25 procent moms. 

Flera rättsfall i förvaltningsdomstolarna, däribland ett från Högsta förvaltningsdomstolen, stöder den tolkningen. 

 
Skattereglerna inom momsområdet och gränsdragningarna är komplicerade och den som är osäker bör kontakta Skatteverket för att få besked.  

VILHELM ANDERSSON, rättschef på Skatteverket.