måndag 7 november 2011

Varför vill Maria och Peter skriva om historien?

Valet 1998. Ett tråkigt val, läser jag i mina minnesanteckningar.  Jag hör att det ryktas en del om det där valet och vad som hände efteråt. Så sent som när MP firade sina trettio år, för någon dryg vecka sedan, kom det fram miljöpartister och frågade vad som var sant. Om Maria och Peter har rätt när de säger att ”Birger skänkte Göran Persson makten”.

Jag har - såväl i etermedia som i tidningar – också själv hört Maria Wetterstrand och Peter Eriksson framföra sin bild av valet 1998. Man har framfört det som en offensiv när journalister redovisat att jag inte vare sig trott på blockpolitiken eller på den politik som blev följden av denna. 

Jag har valt att hålla käften, låta det vara. Men nu känns det ändå dags att ge en egen bild av vad som hände. Jag bestämde mig på 30-årsfesten när jag för andra gången på tio minuter fick frågan. När jag nu redovisar min bild så gör jag det utifrån såväl egna anteckningar som vad som de facto skrevs i tidningarna. 

Vårt mål i valrörelsen 1998  var att försöka bli vågmästare mellan det de borgerliga partierna (M+FP+C+KD) och de socialistiska (S+V). Ett annat mål var förstås att för första gången hålla oss kvar i riksdagen (efter att som första nya parti på 70 år kommit in i riksdagen 1988, åkte vi som första parti ut ur riksdagen 1991, för att som första parti återkomma till riksdagen 1994).

Hur är det med det uttalande som Maria och Peter försöker göra till offentlig historiebeskrivning? Var det så att jag ”gav bort makten till Göran Persson”? 

Miljöpartiet hade på kongressen, våren 1998, uttalat att regeringsmedverkan för MP endast skulle vara aktuellt om a) partiet blev ”tillräckligt stort” samt b) regeringspolitiken i "huvudsak är grön".

Valresultatet blev 4,5 procent, det vill säga lägre än i föregående val. Detta innebar att det första kravet från kongressen inte var uppfyllt.  Vi blev inte tillräckligt stora, och med 4,5 procent bakom oss vore det inte rimligt att tro att regeringspolitiken skulle bli ”i huvudsak grön”. (Vår bästa valresultat kom i stora städer, vilket således på intet sätt är något nytt).

Vi hade för övrigt i partistyrelsen diskuterat vad "tillräckligt stort" skulle kunna vara  i siffror och kommit fram till att det borde ligga i häraden kring 8 procent, lite beroende på hur stora övriga tilltänkta regeringspartierna skulle bli. 

Jag har många gånger frågat mig varför Maria och Peter envisats med att ge en falsk bild av verkligheten och de beslut som låg till grund för att partiet valde att inte kräva plats i den socialdemokratisk ledda regeringen. 

Jag har också undrat varför Maria och Peter med sitt uttalande valt att reducera Marianne på detta sätt – som om hon varit ett bihang till mig. Det var hon inte, och när det gällde strategier och politiska vägval var vi alltid noga med att a) vara överens och b) inte köra över vare sig kongress eller partistyrelse.


Vad hade vi då för strategin före och efter valdagen 1998?
Det var inte bara kongressens grundläggande beslut som utgjorde beslutsunderlag för vårt agerande. Även partistyrelse och riksdagsgrupp, som träffades efter valet, hade den klara uppfattningen att vi inte skulle kräva medverkan i regeringen.

Givetvis fanns det ändå en rad andra vägval att göra. Såväl i valrörelsen som efter valdagen. I valrörelsens slutskede valde vi att  klart uttala att vi såg möjlighet till samarbete med socialdemokraterna, att moderaterna och kristdemokraterna kändes orimliga att släppa fram i regeringsställning. Vi blev alltmer tydliga i den frågan i takt med att - som Sören Holmberg i DN den 25 september 1998 påpekade - valet kom att bli "det tydligaste blockvalet sedan 60-talet".

Duellen mellan sittande statsminister Göran Persson och utmanaren Carl Bildt tog allt större plats ju närmare valdagen vi kom. Vi släppte dock inte vår politik för att närma oss socialdemokraterna - vi drev kravet på sänkt arbetstid, kritik av konsumtionssamhället och andra gröna grundbultar i närmast stigande grad. Men vi formulerade vårt akuta uppdrag i termer som att "göra Persson lite grönare", vi ville försäkra oss om eventuella stödröster från socialdemokrater som ville blockera en moderat regering.

Socialdemokraterna såg nämligen ut att göra sitt sämsta val någonsin - man tappade enormt när valet närmade sig - vilket var både till fördel och nackdel för oss. Nackdel eftersom vi upplevde hur många, som kunde tänka sig att rösta på oss, i första hand ville blockera att Bildt skulle bli statsminister. Fördel för oss eftersom socialdemokraterna skulle vara sårade och kanske till och med aningen ödmjuka.

Vi gav klara signaler före valdagen att vi skulle släppa fram Persson som statsminister men samtidigt ta oss den självklara rätten att driva egen politik även om det skulle medföra att regeringen förlorade enskilda omröstningar i riksdagen. Vi gav således ett löfte till väljarna före valdagen att släppa fram Persson som statsminister. Ett sådant löfte innebär ett ansvar. Man använder det inte för att lura till sig väljare. 

Man säger inte en sak före valdagen och gör något helt annat efter. Det var alltid emot den mest grundläggande principen för mig som politiker. Även om man bara fyller i en enkät i någon perifer fråga före valet så ska man inte efter valet göra tvärtom - om man inte mycket tydligt kan förklara varför. Jag vet att Peter och Maria har en helt annat uppfattning, det är förmodligen därför man bortser från såväl kongressbeslut som vallöften när man hävdar att "Birger skänkte bort makten". Det är inte ovanligt i politiken att makten väger tyngre än rent spel. Men MP bör hålla sig för goda för sådant.

Inför valet 2002 hävdade framför allt Peter att man aldrig skulle släppa fram moderater eller kristdemokrater i regeringsställning. Man fick på det sättet nödvändiga stödröster från det socialdemokratiska hållet - MP låg oerhört illa till i opinionsmätningarna och behövde stödröster. Men kort tid efter valet satt man i regeringsförhandlingar med Alf Svensson och hans kristdemokrater. När man sedan försökte runda frågan om moderaternas formella medverkan genom att låta Carl Bild, som då lämnat politiken, bli utrikesminister och Urban Bäckström, tidigare moderat statssekreterare, bli finansminister kändes det som om MP totalt tappat all heder. Mer om detta senare.

Sakpolitiska skäl till de vägval som gjordes efter valet 1998.
Fanns det då rent politiskt sakliga skäl att avstå från regeringsmedverkan 1998? Jo, en hel del och Per Gahrton låter ofrivilligt det främsta skälet framstå i all sin patetiska skönhet: Per krävde, från sin plattform i Bryssel, i en DN-debattartikel (25 september 1998) att MP, med sina 4,5 procent av väljarna bakom sig, borde få två ynka statsråd i en socialdemokratisk regering och med V som valets stora vinnare.  

Det skulle naturligtvis ha lett till total katastrof för MP att som minsta parti ha ingått i en regering med det "statsbärande partiet" och ett vänsterparti som gjort sitt bästa val genom historien. Min bedömning, som jag delade med partistyrelse och riksdagsgrupp, var att vi skulle kunna få mycket större politiskt inflytande om vi dels kunde utnyttja vågmästarrollen i sakpolitiken, dels utsätta S för utpressning i en del frågor. Till detta kom att vi skulle ha fritt spelrum i medierna att driva vår politik, opponera både mot borgare och socialister, driva opinion för grön politik i syfte att få fler människor att ställa sig bakom den världsbild som De gröna stod för.

Det var således inte bara interndemokratiskt hederligt, det var också strategiskt bättre, att välja att inte kräva poster i regeringen. Hur vi sedan hanterade samarbetet med s under valperioden är en fråga som jag, med viss kritik i bagaget, återkommer till.

Borde vi inte ha spelat det politiska spelet ett tag?
Var det då rimligt att inte bråka lite - spela det politiska spelet - innan vi släppte fram Göran Persson som statsminister? Var det rimligt att redan på valnatten klargöra att vi inte hade för avsikt att ens diskutera saken med de borgerliga?

Ja, det var det. Av flera skäl. Först och främst för att vi före valdagen gett klartecken för det. (Det var ett klartecken som Göran Persson inte litade på, skulle det visa sig). Men också för att det inom socialdemokraterna fanns en stor ovilja att legitimera MP genom att göra sig beroende av oss. För många socialdemokrater var MP det värsta av riksdagens partier.  Det fanns ett tryck på Göran Persson att söka sig till mittenpartierna och kanske också till kristdemokraterna. Detta visste vi mycket väl. Inte blev det bättre av att Vänsterpartiet gått som en raket (12%, vilket var plus 5,8%), medan socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan 1920-talet (36,4%, minus 8,9%). (En rad mer eller mindre tunga socialdemokrater fortsatta att varna för samarbete med MP och V i olika debattartiklar etc efter valdagen).

Marianne Samuelsson och jag beslöt redan på valnatten, när det var klart att vi blivit vågmästare, att omedelbart klargöra att vi var ointresserade av att samtala med de borgerliga - allt i enlighet med vad vi sagt före valdagen. Vi skulle inte agera så att det uppstod utrymme för de socialdemokrater som avskydde oss att påbörja sökande mot mitten, vi ville att Persson inte skulle finna minsta anledning att töva - eller hinna pressas - vad gällde samarbete med oss. Perssons ställning var starkt försvagad inom partiet, och hur han skulle agera och bli behandlad inom sitt parti var vi osäkra på. Vi ville ha honom fast - dels för att det skulle ge oss en reell vågmästarsituation, dels därför att ett närmare samarbete skulle legitimera oss inför grupper som slentrianmässigt utmålat oss som flummare etc.

Nu gällde det bara att på ett sakpolitiskt sätt markera. Eftersom Kristdemokraterna hade gjort ett antal befängda uttalanden, av typ homofobi, och detta parti av många miljöpartister ansågs som riksdagens värsta, fanns anledning att markera mot alla tankar att släppa fram detta parti i regeringsställning.

Jag fick tillfälle att ge den signalen redan när partiledarna intervjuades i teve sent på valkvällen, vilket fick Göran Persson att omedelbart kunna säga att han avsåg att sitta kvar trots de stora mandatförluster man gjort. I sin biografi skriver han, till hälften rätt, till hälften fel: "Birger Schlaug gav oss klartecken att fortsätta regera. Det skedde, troligen oavsiktligt, på valnatten 1998. I de första partiledarkommentarerna efter valutgången deklarerade nämligen Birger Schlaug att allt var tänkbart för miljöpartiet - utom samarbete med kristdemokraterna."

Göran Persson hade rätt i att jag gav klartecken, men fel i att det var oavsiktligt.Hur som helst: vi hade uppnått två av målen vi hade när valrörelsen började. För det första att för första gången hålla oss kvar i riksdagen, för det andra att bli vågmästare utan att tumma på vår politik. Redan vid midnatt samtalade jag med Göran Persson om hur vi skulle ta de första stegen på ett samarbete.

Dagarna efter valet
På måndagen efter valdagen hade jag och Göran Persson telefonkontakt, på tisdagen den 22:a september träffades vi "hemma" hos Persson på Sagerska över några mackor och en öl. Jag presenterade de krav vi hade för att sätta oss i formella budgetförhandlingar. Göran Persson hade förståelse för dessa, och nickade dessutom extra positivt till ett av kraven.

Vi diskuterade områden där det fanns anledning för både oss och socialdemokraterna att i ett första skede inte samarbeta och hur MP avsåg att förhålla sig till sin friare roll när det gällde rätten att kritisera regeringen och utnyttja vågmästarsituationen i riksdagen vad gällde sakfrågor som kunde betraktas som liggande utanför det formella budgetarbetet. Jag uppfattade att Göran Persson förstod hur viktigt det var för oss att värna vår identitet. Formellt skulle vi inte i detta inledande skede ha inflytande över t ex försvarspolitiken, men jag uppfattade ändå mycket tydligt att vi informellt var helt överens om att MP i realiteten skulle ha inflytande över försvarsfrågan eftersom vi skulle förhandla om statens budget. Jag är inte helt säker på att Persson verkligen ogillade detta faktum

Samtidigt hölls kontakter mellan Marianne Samuelsson och bland annat Thage G. Peterson - som lämnat posten som försvarsminister för att i Statsrådsberedningen vara Perssons kontakt med riksdagsgrupp och partiorganisation - för att bygga någon sorts väv av förtroende och tillit. Vi hade fördelen att vara två språkrör, vi insåg fördelen av att ett språkrör utnyttjade sin sociala kompetens och byggde välvilliga relationer, medan det andra språkröret avhöll sig från personligt relationsskapande och därmed lättare skulle kunna uppträda buffligt om så skulle behövas.

På onsdagen träffade språkrören och partisekreterare Kjell Dahlström Vänsterpartiets ledning. Vi hade att ta hänsyn till att inte bli utspelade mot varandra, att inte driva samma krav gentemot regeringen även om vi informellt var överens om vikten av förslagen. Nog fanns där ett inte helt dold misstänksamhet mellan de tre partierna i detta skede.


16 kommentarer:

  1. Ja, det här var väldgt intressant

    / Realist

    SvaraRadera
  2. Intressant läsning. Jag tolkar din historiebeskrivning som liggandes nära hur det verkligen förhöll sig.

    När det gäller MP:s omsvängning i EU-frågan, militär intervention och tillväxtbejakande under 2000-talet och partiledningens roll däri, så kan jag ärligt säga att det inte skänker något större förtroende.

    SvaraRadera
  3. Spännande stoff!
    Jag antar att många partimedlemmar kan ha glädje (!) av denna historiebeskrivning.

    SvaraRadera
  4. Joakim.

    Lägg därtill den nya attityden till EU, i det stora sammanhanget, och slottsbaler i det lilla dito.

    Lycka till med GP!

    Gt

    SvaraRadera
  5. "Miljöpartiet hade på kongressen, våren 1998, uttalat att regeringsmedverkan för MP endast skulle vara aktuellt om a) partiet blev ”tillräckligt stort” samt b) regeringspolitiken i "huvudsak är grön"."

    Men vad var partistyrelsens förslag till beslut om detta inför kongressen? Och hur tyckte du Birger att villkoren borde sett ut?

    /Hasse

    SvaraRadera
  6. Kom att tänka på att du i likhet med Per borde skriva en bok om MP:s 30 år utifrån ditt perspektiv. Det vore himla intressant att läsa och det verkar som att jag är långt ifrån ensam om att känna så.

    Kanske med titeln "Gröna framgångar och avgångar - en minnesbild av Miljöpartiets 30 år innanför och utanför makten"? ;-)

    SvaraRadera
  7. Varför Maria och Peter ändrar historieskrivningen?

    Förslag till svar:
    Många i MP:s ledning gillar inte att Birger är mer trogen MP:s (forna) ideal än trogen Miljöpartiet. Därför vill de antyda att BS är en svikare.

    Men de verkliga svikarna borde de hitta på närmare håll.

    Gt

    SvaraRadera
  8. Bra, Joakim, det vore en lycka om en sådan skrift ville se dagens ljus.

    Gt

    SvaraRadera
  9. Jag för min del undrar i stället varför ni håller på med detta tjafs om hur det gick till egentligen. Jag trodde att du bloggar för att diskutera hysteriskt konsumtionssamhälle och att mp kanske borde börja prata om miljö- och klimatfrågor. Du får ju fortfarande betalt för att du en gång var med i politiken. Gör något vettigt av det! Diskussionen i soffan gav en bild om hur det skulle kunna vara. Uppenbarligen har ni ledare som antingen är åt vänster eller åt höger. Nu blir det problematiskt att vara åt höger för den platsen är redan upptagen av c. Detta tjafsande gagnar inte iljön eller förbättrar klimatet. Jag saknar de gamla fundamentalister som ni hade. De som kom till mötet med häst och kärra i stort sätt. Framåt killar!

    SvaraRadera
  10. Att lära av historien är i allra högsta grad relevant. Självfallet bör annorlunda historiebeskrivningar bemötas. Delvis handlar det om integritet och förtroende.

    Päivi, om du gillar idealister, så kan det vara intressant att kolla in Gröna partiet.

    Dock är hästen och vagnen numera utbytta mot qwerty, head-set och megabit. ;)

    SvaraRadera
  11. Päivi! Ibland undrar jag vad människor har för uppfattning när de kan kommentera som du gör. Det är Birgers blogg och han skriver väl vad han vill på den. Personligen tycker jag att Birger skulle stänga kommentarsfältet eftersom det såväl är de som kommenterar bara för att få uppmärksamhet till sin egen blogg, som de som ropar ut rasistiska eller på andra sätt vedervärdiga tillmälen om andra som kommenterat och som måste plockas bort kontinuerligt.
    Mikaela Holm/ProVoka

    SvaraRadera
  12. Hej Birger! Kan du inte skriva mer om vad som hände under mandatperioden? Ni samarbetade, hur var det? Vilka konflikter fanns det? Ville du att ni skulle bryta någon gång? Hur var Schyman och Persson att samarbeta med?
    Nyfiken röd

    SvaraRadera
  13. hoppsan Mikaela! Visst är det Schlaugs blogg och han kan skriva vad han vill. Han kan också ta bort möjligheterna att kommentera och bara skriva vad han vill. Det finns alla möjliga blogg: om recept, om blommor, om allt som man vill torgföra. Jag bara tycker att Birger snuddar vid det gemensamma och det allmänna i sitt tänkande. Visst kan vi snurra irymden och bli saliga var och en i sin verklighet. Men om man vill påverka andra brukar man diskutera också.
    Historia är väldigt viktigt , för att förstå det nuvarande. Men jag kan tycka att mp knappa 30 år är inte så himla storslaget speciellt. Men vill ni fördjupa er i det i stället för att prata om framtiden så gör det. Det känns bara som lite skitprat om andra miljöpartister så här halvoffentligt och därför var det viktigt att påpeka att Birger hämtar fortfarande cash från sin tid som partiledare i det partiet som han inte längre hurrar på. Jag är också före detta mp. Goodbye, Päivi Rissanen.

    SvaraRadera
  14. Päivi, skälet till att jag skrev en del av historien var att den diskuteras. Vill då ge min version. Annat om mp:s historia har jag skrivit på en Blogg som du hittar under bloggnamnet här ovan. Kommer en fortsättning på 98 års valrörelse om några dagar. Ät utkast till en bok om mp.

    Ps! För att "bli av med" lönegarantin helt måste man tjäna 60 600 kronor i månaden. Vilket jag inte gör. Arbetar med formellt lönearbete 30 timmar i veckan och cirka 10 timmar ideellt. Har en genomsnittligå svensk lön. Lever på samma sätt nu som jag gjorde före det att jag blev politiker. Lönegarantin kan faktiskt skänkas bort.

    SvaraRadera
  15. Mikaela, jag antar att jag som exempel bör ta åt mig om det du avser med att "kommenterar bara för att få uppmärksamhet till sin egen blogg". Visst gör jag det, men i synnerligen liten utsträckning.

    Min främsta anledning till att kommentera här är att Birgers blogg är synnerligen intressant och läsvärd. Sedan har jag tänkt att det är ok att lägga in länkar i kommentarer med koppling till ämnet. Säg till om det inte är comme-il-faut, så slutar jag med det.

    Att stänga kommentarsfunktionen tror jag vore förödande för bloggen, eftersom en del av charmen är just diskussionsmöjlighet. Så länge som diskussionen är konstruktiv vill säga. Självfallet är textbaserade medier på internet en speciell form av kommunikation som bär på en del, som det verkar, ofrånkomliga brister, men vi får ta det goda med det onda och vara glada för vad vi har. :-)

    SvaraRadera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.