lördag 26 november 2011

En betraktelse över ekar

Sitter på tåg och har nu fått två frågor om tv-eken. Den där eken som häromnatten avrättades på Östermalm i Stockholm, alldeles utanför tv-huset.

Stockholms kommun hoppades förgäves på snöstorm eller åtminstone 30 grader kallt så att de män och kvinnor - till största del i mogen pensionärsålder - antingen skulle fallit av pinn på sin post som väktare av den gamla eken, eller bli så utmattade att de burits hem av omtänksamma barn och barnbarn. Men varken snö eller kyla kom. Så man fick ta polis till hjälp. Eken var nämligen, efter en lite trög start, på väg att dra större skaror av urbana människor.

Om tv-eken vet jag inte mer än att den nog minst var 500 år, att den mitt i gatan stod och att den hade ålderskrämpor som säkert förstärkts av den inte alltför stimulerande miljön. Om eker i allmänhet vet jag mer. Vi har några mycket ståtliga och hyggligt gamla ekar på tomten - där de tycks trivas tillsammans allt från bok och alm till björk och några vördade tallar av modell större.

Favoriteken på tomten heter Elin - likt Elin Wägner klarar ekar ofta de kraftigaste stormar och orkaner. Talar med henne när jag är på väg till växthuset och konstaterar alltid att hon är allt annat än ensam. Ekar är nämligen basen för hela biotoper av liv. Dessutom är vi släkt, åtminstone i så måtta att vi nog härstammar från samma urcell.

Ekar ger man sig inte på hur som helst. Magnus Eriksson var den som genom sin landslag 1347 stipulerade hårda straff för den som bar sig illa åt mot en ek. Den som brände ner en ek fick sona sitt straff med böter. Många av dagens ekar var i sin ungdoms gladaste dagar på 1300-talet.

Det man framför allt ville värna var ekens ollon. Ollonskörden var livsviktig för svinbetet. Nåja, alla bönder var inte helt glada över ekar, de tar både vatten och kväve från den jord där bönderna sått för att skörda.

Under Gustav Vasas tid blev eken uppgraderad från producent av svinmat till potentiell producent av virke till Gustavs örlogsflotta. Eken står pall för skeppsröta och långa och fina plank kunde man få ut. Gustav bestämde att alla ekar var kungens träd. Detta må även vi som är republikaner tacka monarken för, utan det kungliga dekretet hade Sverige varit utan sina ståtligaste ekar idag.

När jag intervjuade Johan Lind, som skrivit den fantastiska boken Quercus - ekens mångfald, i Kunskapskanalen för något drygt år sedan fick jag förresten veta att den berömda Gustav Vasa-eken på Lindholmen utanför Stockholm inte alls har med Gustav Vasa att göra. Nåja, det är väl inte bara jag som blivit blåst. Förresten dräller det av just ekar som påstås ha något med gamla kungar att göra.

Min personliga favorit bland ekarna heter i alla fall Amiralen, och befinner sig sedan sin födsel söder om Borgholm på ett naturreservat som heter Halltorps hage. Kring denna ek kan man vandra. Under denna ek kan man sitta, krypa och fundera över livets oändliga mångfald. När man väl sitter och mediterar över livet kan man dessutom få se de riktigt stora ekoxarna, den småskaliga naturens egen pansarvagn i form av Cerambyx cerdo. Den som unnar sig en stund vid Amiralen kan njuta av att lägga handflatorna på en stam som är ett helt landskap av magnifik konstnärlig infrastruktur: vägar, gångar, ingångshål och utgångshål. Byggarbetarna har varit skalbaggar och steklar.

Och det är väl egentligen detta - myllret av liv - som är kryddan kring de vackraste och äldsta ekarna. Jonas Lind - författare till boken som jag nämnde tidigare - berättade han kunde känna reell lycka vid en ek. Det gladde mig, jag trodde att jag var en ensam galning. Kring eken kan man finna hundratals arter, i själva verket är det så att mer än tusen arter är beroende av eken. Och då räknar jag inte in arten äldre mogna män och kvinnor på Östermalm i Stockholm. Men däremot underbara små kompisar som noshornsoxen, ädelguldbaggen och läderbaggen. Om dessa någonsin setts kring tv-eken är okänt för mig. Däremot såg jag norrbaggen Skavlan i ekens närhet för ett tag sedan.

PS! Stammen på bilden tillhör Amiralen.

5 kommentarer:

  1. Ej att förglömma den vackra ekskogen på Visingsö, planterade just för flottans behov under första halvan av 1800-talet. På 1970-talet erbjöd Domänverket marinen ekarna men amiralerna tackade nej.

    Det var först under mellankrigstiden som ekskogarna släpptes "fria" för avverkning utan tillstånd, något som på kort tid gjorde ganska många bönder väldigt rika.

    SvaraRadera
  2. Jo, nog är en ek trots sin bokstavskorthet ett ymnighetshorn i biologiskt hänseende. Dessa som någon extatisk naturdyrkare träffande kallade "ett folk av titaner som griper efter rymden".

    Det var skamligt såga ned TV/Radioeken tycker jag som kunnat grönska ännu i många nya vårar som ekar rent allmänt spirat på jorden långt innan människan fanns: de har sett oss bli till och kommer se oss försvinna eller förändras, förvandlas i ständigt nya indansande tidsåldrar.

    Martinsons ek är ständigt aktuell i minnet:

    Riksvägen med milstenen rakt under mina grenar.
    Men helst kommer hon i minne.
    HON, den vackra på stigen.
    Hon kom varje sekel alltid någon gång.
    Var ibland borta och sov djupt neri jorden men uppstod igen så snarlik att det åter var hon.
    Detta måtte ha skett inne i byn att hon vaknade på nytt.
    Hon måtte ha gått tillbaka dit under jorden.
    Så segrade hon alltid.
    Min krona susar om henne.
    I sjuhundra år har jag känt henne nu.
    Det är ändå som i våras.

    Harry Martinson
    Ekens minne, 1960

    SvaraRadera
  3. Tänker på alla de ekar som stod stadigt, kanske vajade bara lite i stormen, här på ön Orust innan man sågade de ner och tillverkade alla sortens båtar till militärmakten.

    SvaraRadera
  4. GP i dag!!

    http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.783492-kopfri-dag-for-miljons-skull

    SvaraRadera
  5. Nej, du är inte ensam Birger. Är lyckligt uppvuxen i en gård i Flen, där flera ståtliga ekar har berikat min barndoms klätterlust och kojbyggarnoja. På senare år intar de såväl en anledning till eftertanke som berikande vemod.

    För en tid sedan fick jag av en granne reda på att en kompis till honom avverkade vid Yxtaholms slott och att han kunde vara behjälplig med att röja lite i skogsbrynet runt udden där vår gård ligger. Glad att slippa göra jobbet själv tackade jag ja. När jag, efter att tydligt redogjort för vilka träd som skulle tas bort, fick se resultatet kom verkligheten ikapp mig. För att överhuvdataget ta sig in med maskinen var han till att börja med tvungen (utan att fråga) ta bort en vacker björk och sedan när det visade sig att en av de pampiga ekarna stod i vägen, knipsa av en av dess grenar (på nästan 1m i diameter). Vid åsynen av detta var det som om hjärtat stannade och på stående fot förbannade jag mitt beslut.

    Att fatta rationella beslut på avstånd (jag bor på västkusten) är lätt, men resultatet ... på lokal nivå, i närheten av hjärtat och barndomens minnen ... förödande.

    /Jocke

    SvaraRadera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.