onsdag 30 november 2011

Durban: Tvågradersmålet, journalisterna och mediers beroende av reklamintäkter

Tyvärr är det så att de politiska journalisterna inte är insatta i klimatfrågan. De är rent av obekväma med denna typ av frågor. Därför försvinner klimatet från dagordningen så fort en klimatkonferens avslutats. Så var det efter Köpenhamn, så lär det bli efter Durban.

Många journalister tycks tro att det så kallade tvågradersmålet - att den globala uppvärmningen inte får öka mer än två grader -  är satt ur ett vetenskapligt perspektiv. Så är det inte. Det är en politisk kompromiss. De forskningsresultat som ligger till grund för den politiska kompromissen pekar snarare på att målet borde vara att den globala uppvärmningen stannar vid 1,5 grader. Men eftersom redan cirka 1,2 grader är intecknat uppfattas det som politiskt omöjligt att nå detta mål. Och förresten: vill vi ta konsekvenserna av den kunskap vi har?

Läget är sådant att det idag inte finns några politiska eller på annat sätt ekonomiska beslut som medför att vi ens når tvågradersmålet. För det krävs en opinion som ger politiker råg i ryggen att våga ta de beslut som krävs. Men för att få den opinionen måste också ett antal politiker medverka i opinionsbildningen. Det gör man faktiskt inte. Det gör inte medierna heller, tvärtom översvämmas de av propaganda för ett sätt att leva och konsumera som går stick i stäv med ambitioner för att mildra klimathotet. I själva verket lever de flesta medier på just sådan  reklam.

Den stora majoriteten i den politiska sfären hoppas att man genom ny teknik och klimatsmarta investeringar skall kunna uppnå tvågradersmålet. Därmed, menar man, skulle någon konflikt mellan fortsatt ekonomisk tillväxt och tvågradersmålet behöva uppstå. Man vill inte sätta fingret på den känsligaste frågan:  hur vår konsumtion påverkar klimatet. Den frågan är alltså inte heller de flesta stora medier bekväma med, eftersom de i allt större utsträckning finansierar sin verksamhet med intäkter från reklam som har som syfte att öka konsumtionen.

Dilemmat
Till och med på Miljöpartiets hemsida lanserar man tanken att investeringar skall lösa problemet. Under rubriken Lösningar finns skriver man på sin startsida: "Utmaningen är global, men alla utsläpp är lokala. vi kan sänka våra utsläpp genom större satsningar på kollektivtrafik, förnybar energi och klimatsmarta bostäder. Så ökar vi också vår trovärdighet när vi skall övertyga andra att minska sina utsläpp. Sverige behöver visa ett tydligare ledarskap"

Detta är emellertid problematiskt. Långt mer än hälften av svenskars utsläpp av växthusgaser härrör från vår konsumtion - i USA är det över 70 procent. Utsläppen på grund av konsumtion bokförs oftast i andra länder, eftersom våra varor i allt större utsträckning tillverkas i bland annat Kina.

Trots att varje vara kan tillverkas allt smartare, med mindre insatser av råvaror och energi, ökar belastningen på klimatet genom att vi konsumerar allt mer, byter ut våra saker allt fortare, låter varorna leva allt kortare tid. Vi blir också allt fler på planeten som kan och vill konsumera som vi i västvärlden redan gör. Teknikutvecklingen medför inte så stora vinster att de kan balansera de ökande varu- och reseströmmarna.

Man gör klimatet en otjänst om man av politiska skäl undviker att se konflikten mellan ekonomisk tillväxt och klimatfrågan.

Vad säger då ledarskapet i form av miljöminister Lena Ek? I en intervju på regeringens hemsida berättar hon att det gäller att "göra nåt åt klimatutsläppen som kan ge jobb och tillväxt." Om det nu finns en konflikt mellan just tillväxtmålet och klimatmålet är det således, enligt Eks logik, det förra som skall gälla. (Tillägg: Här skriver Ek på DN torsdag)

Självgående processer
Det stora problemet med temperaturhöjningar över 1,5 grader är att vi snabbt närmar oss förhållanden som medför självgående processer, som t ex att tundra smälter och ger ifrån sig metangas, vilket är en betydligt allvarligare klimatgas än koldioxid. Vi riskerar att hamna i processer vi inte alls kan hantera med vare sig politiska eller ekonomiska beslut.

Tyvärr är det så att många politiska journalister - vilket inte minst rapporteringen från förra klimatmötet i Köpenhamn visade - inte kan klimatfrågan. Man är van att analysera skatter, sysselsättning, tillväxt och utanförskap. Men få har någon som helst grund att stå på för att dra klimat- och andra miljökonsekvenser. Man är obekväm med dessa frågor. Och medier är, som sagt,beroende av intäkter från reklam för allt sådant som ökar utsläppen av koldioxid.
 
Vi lever mitt i ett gigantiskt dilemma som vi tydligen inte ens vill försöka lösa. Och problemet är att ju närmare vi kommer den punkt där de självgående processerna tar fart på allvar, ju närmare kommer vi också den punkt där en omställning inte bara blir besvärlig utan faktiskt ett reellt hot mot all vad vi lärt känna som demokrati, social anständighet och välfärd.

12 kommentarer:

  1. Jag lyssnade på Vetandets värld i P1 i går. Det politiskt satta 2-gradersmålet är kört. Håret reste sig på mig under programmets gång, och jag tänkte: här går vi med öppna ögon mot vår egen undergång och ingen gör någonting. Mitt förtroende för politiker är nu noll, och det gäller även miljöpartiets politiker. Tyvärr tycks det vara så, att ju mer skrämmande framtiden ter sig, desto mer slår människorna detta ifrån sig; de vill inte höra. Nu inför julen stegras köpgalenskapen igen; borta är all miljömedvetenhet som byggts upp sedan 1960-talet.

    SvaraRadera
  2. Men är inte en stor av problematiken det faktum att väldigt många faktiskt inte TROR att vi har en klimatförändring orsakad av våra utsläpp av koldioxid? Jag kan förstå dem. Vi matas med så mycket
    propaganda och politiskt korrekta "självklarheter" hela tiden (inte minst när det gäller den "självklara" nödvändigheten av tillväxt såklart) att ett visst mått, ett stort mått!, av skepsis mot de "självklarheter" som media basunerar ut är på sin plats. Det är väl snarast så att det är ett gigantiskt pedagogiskt problem som måste lösas. Vi behöver helt enkelt få ut de mest övertygande BEVISEN för att våra utsläpp av CO2 faktiskt leder oss mot vår undergång. Det går inte bara att hänvisa till "förnekelse" osv., som om det bara är någon form av psykologisk försvarsmekanism som slår till och förlamar massan eftersom "sanningen" om vår påverkan på klimatet är så smärtsam att ta till sig. Jag tillhör själv tvivlarna, inte "förnekarna", jag vet helt enkelt inte, jag har inte blivit övertygad av de "bevis" jag har sett, och jag har ändå ansträngt mig för att sätta mig in i frågan. Det är även viktigt att påminna sig om att även i, i synnerhet i, vetenskapen så kullkastas hela tiden "självklarheter" när ny empiri eller nya förklaringsmodeller framträder. Bevisbördan vilar i detta fallet på de som påstår att CO2 påverkar klimatet med katastrofala följder för planeten, att bevisa det är inte trivialt. När bevisen finns krävs en omfattande pedagogisk insats.
    Personligen har jag länge kännt att klimatfrågan har kapat miljörörelsen och gjort så att många, som jag upplever dem betydligt mer akuta, frågor (utfiskning, spridning av farliga kemikalier etc.) helt har kommit i skymundan. Vi känner alla till kvicksilvret i lågenergilamporna... Men jag kan ha fel!

    SvaraRadera
  3. Ja dessa politiker. Vi är ju alla politiker eller potentiella politiker. Inte lätt att vara människa i informationssamhället. Vi är inte skapade för att kunna bearbeta dagens informationsflöde. Ena dagen larm om fisk, andra dagen var mätningen fel. Ena dagen klimatkris, andra dagen ”klimatskeptiker”. Vad ska vi tro på? Till slut slår vi ”dövörat” till.
    Kan det kapitalistiska systemet klara hotet mot miljön? Inte utan styrning i alla fall.
    I mina mest mörka stunder brukar jag tänka att det största miljöhotet mot livet på jorden är vi människor. Låter väl inte så muntert precis. Som tur är så är vi ju genetiskt präglade till att överleva så det är bara att streta på.
    Tobbe

    SvaraRadera
  4. Alla som är domedagsprofeter bör även ha förståeliga och fungerande lösningar på problemen. Vad är lösningen på problemet egentligen, Birger? Ska vi alla äta alfalfa groddar, tvätta kläderna i bäcken och endast fotvandra som semester (notera överdriven ironi) eller finns det en nivå av välfärd som är förenlig med din vision för ett hållbart samhälle?

    Det räcker inte med att bara hävda att ekonomisk tillväxt är av ondo och inte ge konkreta alternativ. Om jag måste ge upp (t.ex.) min iPad, mitt kött och mina flygresor för att världen ska överleva...vad är alternativet?
    Jag vill se konkreta exempel på vad som anses vara ett hållbart liv och hållbara nivåer utan att behöva bli skogsmulle...om det går.
    Tack,
    Andreas

    SvaraRadera
  5. Jaa...
    Jag har lagt ut texten på min Facebooksida med kommentaren "Ett ord i rättan tid - fatän kanske för sent... (?)"

    SvaraRadera
  6. Andreas Kjernald!

    Problemet är att nutidens människor saknar historiskt perspektiv, något som även ditt inlägg här visar. Miljökrisen är egentligen ganska ny. De flesta parametrar började peka fel efter andra världskriget. Från omkring 1950 började fler och fler människor leva på ett sätt som egentligen var totalt orealistiskt visavi det faktum att planeten och de ekologiska systemen är begränsade. I allt större utsträckning började vi leva på kapitalet. Den livsstil som i dag praktiseras i Sverige, eller ännu mer i USA, går helt enkelt inte att kopiera i global skala. Om vi så skulle miljöanpassa allting till 100 procent är en sådan åtgärd helt otillräcklig. Tillväxten äter upp de vinster vi får genom miljöanpassningen. Politiker och allmänhet har inte förstått vad en exponentiell ekonomisk tillväxt innebär; Birger förstår det. Du vill ha kvar ditt kött och dina flygresor, men då ska du veta att en sådan livsstil är fullständigt orealistisk. Själv har jag slutat flyga och jag äter sedan många år tillbaka inget kött. Jag började lägga om min livsstil redan på 70-talet och det kunde jag göra därför att jag skaffade mig kunskaper. Jag var nyfiken och tog reda på hur saker och ting verkligen förhöll sig, och jag fann att miljörörelsen absolut inte pratade i nattmössan. Den stora massan av människor har dock detta språng kvar att ta, men jag är övertygad om att språnget kommer. Vi kommer att vingas till det genom allt påtagligare miljökriser. Än så länge har vi inga politiker som vågar tala om sanningen och tala om vad vi måste göra, men det kommer alldeles säkert sådana politiker. Vi som är medvetna måste tvinga fram en förändring. Om du sedan snokar runt lite på nätet och bland litteraturen så finner nog även du en mängd alternativ till den kapplöpning mot botten som sker i dag. Börja med dig själv, som jag gjorde! Skippa köttet! Skippa de flesta flygresorna! Då kommer du att bege dig ut på en resa som även lättar ditt hjärta.

    SvaraRadera
  7. Vacker låt som ljus i mörkret... http://www.youtube.com/watch?v=7AW9C3-qWug&feature=related

    SvaraRadera
  8. " Det löser sig, som han sa när han sket i vasken".

    www.vimeo.com Där kan man se en glimt från iss ner på vår jord. denna pärla i detta mörker.

    SvaraRadera
  9. Varför är du, Birger Schlaug, inte längre en av våra aktiva politiker? Alla de nuvarande -båda lägren- tycks ha bara ett intresse för ögonen: att dribbla bort,förtiga alla de stora obekväma ödesfrågorna. Att smeka och åter smeka väljarna medhårs ger ju så mkt bättre utdelning... Ohederligheten har antagit verkligt skrämmande proportioner

    SvaraRadera
  10. Bra blogginlägg som vanligt Birger. Anders! Jag förstår din synpunkt och jag tycker Ingvar ger ett bra svar. Det är tyvärr uppenbart att initiativet till en förändring inte kommer från politiker. Därför gäller det för kreti och pleti att dra sitt strå till stacken och försöka förstå och förändra sin egen livstil i steg som känns någorlunda bekvämt. Framförallt tror jag det är viktigt att övertyga så många som möjligt att det faktiskt är ett reellt hot. Även om det finns skäl till tvivel (det gör det alltid), så känns det som försiktighetesprincipen ändå borde få oss att agera. Om nu 90% av forskarvärlden är tämligen överens, så tycker jag det blir svårt att med hedern i behåll hänvisa till osäkerhet och anta någon slags agnostisk inställning.

    /Jocke

    SvaraRadera
  11. @Jocke-Jag håller med och försökte i min kommentar påpeka att det är intressant att leva klimatsmart...men jag efterfrågade om någon vet vad det innebär rent konkret. Vilken nivå är hållbar?
    Är det någon som faktiskt vet eller antar man att det bara är att slopa alla elektroniska och fossildrivna uppfinningar och leva som för 150 år sedan? Var går gränsen för vad världen tål för mig personligen?

    Alltså, för att förenkla frågan undrar jag om det finns någon som kan tala om vilken nivå som är lämplig UTAN att dundra på med "groddar och fotriktiga skor" (lite ironi). Det är inte rimligt att hävda att allt är av ondo och förstör planeten vilket gör att man inte tar miljörörelsen på allvar. Jag röstade på Centerpartiet för jag tyckte om deras slogan hållbar utveckling, typ bilar som drar så lite som möjligt. Jag vet att Birger och många som läser denna blogg tycker att det är omöjligt men är det verkligen det? Jag undrar...

    SvaraRadera
  12. Andreas, har för mig att ett ton koldioxid per person och år är vad som gäller för hela världens befolkning om vi ska leva hållbart. Och idag ligger svenskens genomsnittskonsumtion på ca 10 ton. Det finns sidor på nätet där du kan göra en uppskattning av hur mycket din egen livsstil åsamkar.

    SvaraRadera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.