"Det finns flera skäl att ljuga i den här världen än det finns att tala sanning"

Har läst Lena Anderssons nya bok, Förnuft och högmod. En av artiklarna har rubriken Elementär induktion. Det är en mycket oartig redovisning av oklarheter när det gäller mordet på Olof Palme. 

Utifrån grundtesen att det även i den sekulära tillvaron finns dogmer, i vilka vissa antaganden anses som så grundläggande att de inte får ifrågasättas, funderar hon utan vare sig livlina eller skyddsnät mycket oartigt över Lisbeth Palmes roll i polisutredningen. 

Lena Anderssons konstaterar att Lisbeth Palme är den som befunnit sig närmast händelseförloppet - det vill säga mordet på statsminister Olof Palme - och hävdar synnerligen oartigt att Lisbeth Palme också är "den som har största orsak att dölja vad som egentligen händer."  Nej, Lena Andersson menar förstås inte att Lisbeth Palme är inblandad i mordet. Men hon skriver följande:

"Människor undanhåller fakta av helt andra skäl. De gör det av skräck, skam, fruktan och social prägling. De döljer händelser för säkerhets skull och för obehaget inför tanken att generande bisaker kan uppdagas när huvudsaken rullas upp. Rädslan för att de egna barnen eller man själv kan vara hotade räcker också för att avstå från sanningen. Det finns flera skäl att ljuga i den här världen än det finns att tala sanning. För en statsministerfru föreställer jag mig att minsta oro för att makens statsmannarykte ska solkas eller att det som utspelat sig just före mordet blir svårt att förklara för svenska folket är tillräckligt för att reflexmässigt välja tystanden."

Därefter går Lena Andersson igenom det hon anser vara märkligt i utredningen. Och hur trovärdigt det är att hustrun till en statsminister, som avsagt sig livvaktsskydd den här kvällen, en kall och ganska blåsig sen vinterkväll går över Sveavägen för att hustrun skall titta i ett skyltfönster till en affär som säljer indiska kläder. Och författaren undrar förvånat om polisen någonsin utrett om Lisbeths Palmes intresse för kläder verkligen var så stort och om hon "någonsin setts i färggranna tyger och paljetter".

Tänk om det istället denna kyliga och lätt blåsiga natt utspelat sig någon form av avtalat möte vid Tunnelgatan, funderar Lena Andersson vidare:  "Varför korsar de Sveavägen? Det orimliga däri pekar mot ett avtalat möte som hon av någon anledning inte kan berätta om."

Till detta pekar författaren på en rad händelser som hon uppfattar som konstiga, allt från Lisbeths Palmes vägran att låta någon se hennes ansikte vid konfrontationen av de män där hon skulle peka ut eventuell mördare till det att hon "varit stingslig, kitslig, sluten och ständigt förorättad".

Om detta, och mycket annat i boken, har jag funderat en del på med anledning av en intervju med författaren om någon vecka i Kunskapskanalen.