fredag 7 oktober 2011

I glaskulornas tidevarv

Karriär. Det är väl det som det handlar om. Livet. Att göra karriär. Bli någon. Få sitt namn inskrivet i Norstedts Vem är vem?

Det är i den årligt utkommande boken man finns med om man är Någon. Ens föräldrar kommer också med. Och fruar och män. Fast inte lika utförligt som om de hade gjort karriär själva förstås.

Karriär. Det blir lätt så att man vill leva sitt liv på det sätt som imponerar på andra. Man speglar sig i andras ögon istället för i sina egna. Vi triggas att klättra på stegar därför att andra kan komma ifatt. Kanske inte alls därför att vi själv vill ha bättre utsikt. Utan därför att vi är rädda.

Vi staplar glaskulor kring våra liv, för vi tror att glaskulor är värdefulla. Sakta men säkert sugs vi in i den konstlade status- och konsumtionsfällan där livet gröps ur och vi kastas ut som skräp den dag vi inte producerar eller har råd att köpa oss vänner längre. Trots att vi hade 1.000 vänner på Facebook.

Jag undrar vad det är som driver människor till att vilja bli partiledare. Eller språkrör. Vad var det som drev mig till att bli språkrör? Tja, inte var det karriär.

Vem kunde tro att man skulle kunna göra karriär som språkrör i ett parti som inte ens fanns i riksdagen? Men det blev väl lite karriär, likt förbannat. Vi kom in i riksdagen. Som första nya parti på 70 år.

Så steg jag av politiken. Och, av helt andra orsaker, åkte partiet ur riksdagen. Och jag fick frågan om jag hade lust att komma tillbaka som språkrör en gång till. Och jag tackade ja. Men inte var det väl karriär jag tänkte på då? Ett parti som inte ens satt i riksdagen…?

Fanns det glaskulor att hämta? Pinnsteg att ta? Vad rörde sig i ryggmärgen, i reptilhjärnan, eller i den del av hjärnan som formats av de normer som är glaskulornas?

Vi kom tillbaka. Och jag satt i riksdagen och fick mitt namn i Vem är vem? och var inte ett dugg lyckligare än förr.

Jag undrar hur de tänker, Mats Odell och Jonas Sjöstedt och Annie Lööf. Hur mycket som är drivkraft för saken och hur mycket som är jakt på glaskulor och pinnsteg. Jag vet inte. Hur skulle jag kunna veta det? Jag vet bara att våra liv mäts i vikten av glaskulor. För vi lever i glaskulornas tidevarv. Den som har flest när hon dör vinner.
Detta var ett längre utdrag från veckans krönika i BT.

13 kommentarer:

  1. Givande läsning i BT.
    Ibland behöver man en påminnelse om allt det som gör livet värt att leva - och allt som förleder.

    Orden om vänner får mig att tänka på Nils Ferlin:
    ...Jag dröjde väl en smula, och jag kom väl lite vill. Kanhända man har räknat mig som borta. Eller kanske har man glömt att jag någonsin fanns till. Det var bättre när nätterna var korta.
    (ur "Det finns så mänga gärdar)

    SvaraRadera
  2. Jag har tagit del av en upplysning som innebär att du skrivit poesi som getts ut under pseudonym. Kan du inte avslöja vilket namnet är?
    Kansliråttan

    SvaraRadera
  3. Lite jävlaranamma måste man väl ha, lite driv. Allt kan inte bara handla om att vara lycklig. Skulle alla gå och känna efter hela tiden fick vi inga politiker.

    Om ett parti behöver en viss kraft på en viss plats, då ställer man upp. Ta ansvar. I rimlig mån.

    Jag förstår till fullo detta med att istället för karriär meditera, vandra, läsa böcker. Det är livet. Men se för den skull inte ner på folk som gillar att jobba, besluta, leva exekutivt.

    SvaraRadera
  4. Jag kom att tänka på en annan vis man som en gång sa: "Vad tjänar det till att vinna hela världen om du förlorar din själ."

    SvaraRadera
  5. Svensson: det ligger nära till hands, vi som var med när MP bildades hade mycket jävlas amma. Det är det givetvis många som har i sitt dagliga liv, även om detta rymmer politik. Det jag ville peka på var att normen, eller dogmen, påverkar oss oändligt mycket mer än vi tror. Ofta blir vi nog slavar under glaskulornas terror.

    SvaraRadera
  6. Vackert och sannt, Birger.
    Karriärister kan INGEN lita på. Om det i stället var sanna MÄNNISKOR som följde sin inre vilja och vision - skulle allting falla på plats i ett perfekt pussel.

    Man kan visst jobba FÖR något - men med mycket mera mänskliga premisser. Det driv som ännu förekommer, är ett destruktivt sätt, som inte på allvar löser världens problem.
    Att "se ner" på de som ännu jobbar och beslutar - för euforin över att få besluta - utan att hjärta och hjärna jobbar ihop - det blir faktiskt så, då detta sätt är att leva på en låg nivå av mänsklig intelligens. Bara de som ännu är mitt i det hela är blinda för det och försvarar det.
    När man passerat den nivån - ser man det tokiga i det hela. Såsom så mycket annat som man lämnat bakom sig i utvecklingen.
    För att lösa Världens och vårt samhälles alla "problem", behövs verklig mänsklig intelligens - där hjärta o hjärna jobbar ihop. Bara intellekt och utåtriktat driv - vänster hjärnhalva - leder utför stupet.

    SvaraRadera
  7. Girigheten efter makt och pengar är oerhört obehaglig. Jag har så svårt att begripa hur högt uppsatta politiker kan smutsa ner sig för lite extra pengar som till exempel nu i de aktuella fallen med ersättning för dubbelt boende. Så dumt att man från socialdemokraterna inte kollar hur deras partiledare sköter sin ekonomi…samma gäller centern. Har de ingen ansvarskänsla eller självbevarelsedrift inför de medborgare som valt dem?
    Vart tar alla kloka människor vägen? Jo, de fortsätter vara kloka fast inte som politiker utan som lärare, författare, kulturarbetare, taxiförare, sjukskötare, föreläsare, grävande journalister, forskare, filmare, läkare, städare osv. Vad blir konsekvensen av detta resonemang? Att politiker inte är så himla smarta så det är därför de blir politiker? Ja, jag vet inte vad jag ska tro…

    SvaraRadera
  8. Varför tror ni att det har att göra med pengar? Jag tror att man hellre drivs av det faktum att man blir beundrad/sedd upp till än pengarna.

    När man tjänar "nog" pengar drivs man hellre av jakten på social status. I vissa kretsar kan det iof vara så att mängden pengar = status. Tror dock inte det gäller för partiledare dock.

    Johan

    SvaraRadera
  9. GunillaSolara

    Gunilla jag behöver också ditt sätt att dansa, njuta av musik, glädjas åt blommor, vandra i skog och mark och njuta av romantik och kärlek och plocka lingon och blåbär och hjortron.

    Roland

    SvaraRadera
  10. "Det hjälper en människa föga att vinna hela världen och förlora sig själv" tror jag Kirkegaard-citatet lyder...

    SvaraRadera
  11. @anonym-citatet är från Jesus...som Kierkegaard trodde på.

    SvaraRadera
  12. i dessa dystra tidevarv där idealism liknas vid dumhet är du min störste Hjälte, Birger. Tack för visat mod och humanitet och tack för att du visar att det faktiskt är förenligt med hjärna och hjärta, även inom politiken.

    SvaraRadera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.