måndag 5 september 2011

Månfestivalen i Kina

Det är fest i Kina. Kanske har ni hört i radio eller läst i någon tidning. Det är Månfestival. Vilket är stort. Inte minst för barn. Kanske mest för fattiga barn från någon av "de lägst rankade" minoritetsfolken.  Man äter månkakor - är man riktigt nyrik köper man månkakor i guld...

Nedan berättade Emily Su Hadexia - utdrag från vår gemensamma bok Emily från Xinjiang - om Månfestivalen och vad längtan efter månkakor kan leda till.

Jag träffade Emily under ett besök i Kina för några år sedan. Jag var där för att bland annat följa en domstolsförhandling, Emily tolkade. Vi bestämde att försöka skriva en bok tillsammans om hennes liv.

Kapitel sex handlar om barndomen i den lilla byn, där den lilla flickan inget ville annat än att bli en "riktig kines", en hankines. I kapitel 14 har Emily kommit till det främmande och skrämmande Beijing, som den första från sitt nomadfolk, för att studera på universitet. Hon fick inte studera det hon ville. Hon var muslim och blev beordrad att läsa arabiska - trots att det var engelska hon ville lära sig. Längtan efter månkakor håll på att förändra hennes liv totalt.


Ur kapitel 6:
Under Månfestivalen, som bryter ut den femtonde dagen under den åttonde månaden i månkalendern, var det nästan värst. Då samlades alla familjer för att titta på den stora, runda, vackra höstmånen. De hade dukat upp ett särskilt bord fyllt av ris och runda frukter som t ex äpplen, persikor och apelsiner. Det var en vacker fest, man var snälla mot varandra och föräldrarna bjöd sina barn på månkakor. De är runda som månen, gjorda på vetemjöl, olja och ägg - helst skall det vara ankägg – med en pastafyllning gjord på sesam och röda bönor, frukt eller valnötter.

Fick man en månkaka så var man älskad av någon, gav man en månkaka så var det en gåva från hjärtat. Man bakade dem inte själv, utan de måste köpas. Månkakor var säkert härligt goda. Det var det jag trodde i alla fall. Jag hade aldrig fått någon av mina föräldrar. Hur skulle de ha råd med att ge alla sina barn något sådant?

Månfesten var något för de riktiga kineserna. Ingenting för oss. De kinesiska barnen mumsade på sina kakor och skröt över hur gott det var.

De kinesiska barnen hade förstås mycket finare kläder än oss kazakbarn också. De fick nya kläder när deras familjer firade det kinesiska nyåret. När skolan började igen efter det månadslånga lovet så var de alltid så fint klädda. Då såg mina paltor ännu fattigare ut. Det var alltid lika hemskt att gå till skolan den första veckan efter nyåret.

Det var bara att veta sin plats, som kazakbarn. Och leka med det man kunde få tag på. Jag samlade på porslinsbitar, sorterade dem, bytte med andra kazakbarn ungefär som svenska barn bytte filmstjärnor.

Men i mitt hjärta var det bara en enda känsla som rådde: jag ville inte vara kazak, ville inte tillhöra något minoritetsfolk. Jag ville vara en riktig kines.


Ur kapitel 14:
Bara några veckor efter det att jag kommit till Beijing skulle det bli den femtonde dagen i den åttonde månaden i den traditionella kinesiska kalendern. Det var då det skulle bli Månfestival. De som firade skulle äta god mat och ge sig ut tillsammans med sina familjer för att se på den vackra höstmånen. De skulle berätta de gamla sagorna om månen och om varför man skall ge varandra månkakor. Det finns nästan lika många historier om detta som det finns berättare. 

Mina klasskamrater hade redan fått månkakor av sina familjer och sina vänner. Några hade fått månkakor i vackra askar från sina pojkvänner. De visade stolt upp sina gåvor. 

Min familj firade inte denna kinesiska högtid. Jag hade under hela min barndom varit så ledsen över det. Jag hade sett hur de andra barnen i gränden fått sina månkakor, hur deras familjer var samlade och hur de var glada och snälla mot varandra. 

Det hade varit tråkigt att inte fira högtiden hemma i byn. Men där hade jag i alla fall familjen. Här i Beijing var jag helt ensam. Jag hade inte fått några vänner än, och någon pojkvän som skulle kunna tänkas ge mig en månkaka i någon romantisk ask hade jag förstås inte.  

Jag vet inte om jag kan förklara för er hur viktig Månfesten är i Kina. Det är ungefär som jul för er. Familjerna träffas och den som inte har någon familj känner sig mer ensam än någonsin. Det var ungefär i den stämningen jag promenerade utanför Campus en av de där dagarna. Jag såg väl ut som den ensamma flicka från landet jag var. 

En man i trettio-fyrtioårsåldern slog följe med mig och började prata, frågade varifrån jag kom och vad jag gjorde i Beijing. Vi pratade om lite av varje, eller han pratade åtminstone. Själv sa jag nog inte så mycket. Han sa att han förstod att jag kände mig ensam. Han var så snäll. Den enda i Beijing som brydde sig om mig. Han sa att jag var trevlig och söt. Jag hade aldrig hört något sådant. Skulle jag vara söt? Här i Beijing fanns det fullt med söta kinesiska flickor. Varför sa han då att jag var söt? Han var så snäll! Man kan väl säga att han flirtade med mig. 

Han frågade om jag ville följa med honom hem. Kanske dricka en kopp te och prata lite. Jag tänkte att han kanske skulle bjuda på månkakor också, sådär som vänner gör.  Det vore så stort för mig, att få en egen månkaka. 

Låter det konstigt? Ni kanske tycket jag var fånig? Jag var ju ändå 19 år, hade just börjat på universitetet. Jag begär inte att ni ska förstå vad som rörde sig inom mig. Men en månkaka var mer än en kaka, det var en symbol, en känsla, en dröm för den lilla flickan från det första huset i tredje gränden, vid den stora gatan som gick ända fram till den gamla skinnfabriken i nordvästra hörnet av Kina. 

Så när han frågade mig om jag ville följa honom hem sa jag inte nej. Jag funderade och drog på det. Jag tänkte att om han lovade att ge mig en månkaka så skulle jag absolut följa med honom. Men naturligtvis inte göra något sådant som pojkar ville och som jag inte visste just någonting om. 

Jag vågade förstås inte fråga om det där med månkaka. Och själv nämnde han inte ordet. Jag visste inte om han skulle bjuda eller inte. Så där stod jag i den klara höstkvällen och brottades med både längtan och rädslor. 

Han var ju så trevlig. Eller? Och vad kunde egentligen hända om man följde en främmande man hem? Jag visste inte. Nu när jag tänker efter så förstår jag att han tittade på mig som en varg tittar på ett litet lamm. 

Men han förstod inte min längtan efter lyckan att få en egen månkaka. Han förstod inte att det hade räckt att lova något så enkelt för att få mig att följa med. Så han sa ingenting om det. Jag bestämde mig för att säga nej till hans inbjudan. Kanske var jag lite extra rädd för han var ju inte kazak eller så, han var riktig kines. 

Vad hade hänt med mitt liv om jag sagt ja istället? Jag visste inte riktigt hur barn kom till. Tänk om han våldtagit mig, som det lilla lamm jag var. Vad hade hänt om jag hade blivit med barn? Vem skulle jag tala med? Om abort visste jag ingenting. Jag skulle ha sett min mage växa och ingenting kunna göra. Jag hade fått sluta på universitetet och åka hem med skam till min familj. Min far skulle ha blivit så arg, min mor skulle ha blivit så förtvivlad. Jag skulle skämmas när jag gick ut i gränden. 

Min far hade aldrig fått veta att en av mina systrar blivit med barn innan hon var gift, att hon fött barnet hemma och att den lilla flickan burits iväg samma natt. Hade far fått veta det hade han känt så mycket skam att han kanske i panik slagit ihjäl både sin dotter och sitt barnbarn, eller kanske gjort slut på sig själv. 

Och nu hade det kunnat vara jag som kom hem med ett barn i magen. Om jag nu skulle ha vågat mig hem. Kanske hade jag fött mitt barn i hemlighet, försvunnit från min familj och försökt försörja mig i Beijing. Som vad? Jag ryser när jag tänker på det. 

Jag tackar Allah för att jag sa nej den där gången. Och förundras över att jag kunde vara så naiv att drömmen om en månkaka kunnat vara skäl nog att ge mitt liv ett helt annat innehåll än det jag har idag.

Här finns hela boken att läsa gratis på svenska.

2 kommentarer:

  1. Hennes fråga påminner om din i bagateller, hur skulle mitt liv sett om …
    Har aldrig klickat på boksymbolen i vänsterspalten, men nu är det nära :-)
    Allra helst om man vill försöka förstå sig på det här med främlingskap.
    Eric

    SvaraRadera
  2. Intressant.

    Jag såg månkakor när jag var i Kina, men tyckte att de verkade dyra så jag köpte ingen. Men om de ska köpas och ges som gåva så är det klart att de inte kan vara för billiga.

    För övrigt skriver man Peking på svenska. Ungefär som man skriver Rom fast staden "egentligen" heter Roma.

    SvaraRadera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.