fredag 9 september 2011

Grön och blå, nytt kärlekspar?

Tre av fyra miljöpartistiska kommunalråd säger ja till att bilda regering med moderaterna. 

Åtminstone enligt medias rapportering - och enligt borgerliga ledarsidors närmast euforiska glädjeskutt. Problemen är flera: för det första kan inte alla ledarskribenter och rapporterande journalister läsa innantill, för det andra är det nog inte av kärlek till moderaterna som resultatet faller ut som det gör.

Frågan som ställdes till kommunalråden var inte om de ville bilda regering med moderaterna. Frågan var: "Anser du att MP bör vara berett att bilda regering både med Socialdemokraterna och Moderaterna?" Ja, anser tre av fyra kommunalråd. Vilket är synnerligen strategiskt klokt med tanke på följande kombination:
  • Det är början av mandatperioden
  • Det sätter press på socialdemokraterna att ta de de gröna frågorna på allvar
  • Det lockar moderaterna att lägga åtminstone några förslag som närmar sig MP
  • Det är ett erkännande av att blockpolitiken är ett elände och att den bör begravas
Jag är övertygad om att de borgerliga tänkare som inbillar sig att gröna kommunalråd i allmänhet gillar moderaterna bär på en grav missuppfattning. Det är dessutom skillnad på att vara beredd - vilket betyder öppen för om det passar bra - och att säga ja till. Svaret kommunalråden ger är snarare att man är djupt skeptisk till socialdemokraterna, lika skeptisk som man är till moderaterna. En sådan uppfattning är djupt förståelig. Såväl av historiska skäl, som av erfarenheter av samarbetet.

Miljöpartister har på många håll, ända från det att partiet blev representerat i kommunfullmäktige, haft betydligt lättare att förhandla med de borgerliga än med socialdemokraterna. De borgerliga har varit vana att förhandla och insett att alla parter måste känna att man vunnit på förhandlingen. Kontakterna med socialdemokraterna har förskräckande ofta - särskilt de första 25 åren - kännetecknats av socialdemokratisk stöddighet och socialdemokratisk oförmåga att förhandla. Det har jag också själv upplevt när jag var kommunalpolitiskt aktiv.

När MP har legat kring fyra-procent-spärren, och medierna nästan ensidigt reducerat valrörelsen till en kamp mellan två statsministrar, har partiet under såväl 80- som 90-talet tvingats markera sin inställning i blockfrågan genom konstateranden som "moderaterna ligger längst ifrån oss" och/eller uttalade målsättningar som "vi ser vårt uppdrag i första hand som att göra socialdemokraterna grönare". Det vill säga partier har markerat, utan att formellt ingå i någon blockpolitik. I realpolitiken har det varit helt korrekt: moderaterna har legat längst ifrån MP i kärnfrågor som kärnkraften, grön skatteväxling, sänkt arbetstid, höjt bistånd, försvarsfrågan, fördelningspolitiken etc.

Att moderaterna legat längst ifrån MP har inte varit liktydigt med att socialdemokraterna har legat nära. För så har det aldrig varit. När MP valde blockpolitiken som strategi kostade det förstås på genom att man i både retorik och dagspolitik måste lägga sig närmare det stora partiet. Enligt Maria Wetterstrand (bland annat intervju i Fokus) var ett av syftena med blockpolitiken - bortsett från det stora syftet att få ingå i en regering efter valet - att se till att socialdemokraterna skulle tappa så många röster att man insåg att man inte var märkvärdigare än de andra partierna.

Även denna inställning kan man förklara av de erfarenheter partiet haft av en pösig socialdemokrati. Det samarbete som MP inledde med S efter valet 1998 var av det försiktiga slaget - vi kom överens om budget, men var i övrigt ganska fria att agera. Men irritationen inom MP var minst sagt påtaglig. Inte minst under förhandlingar. Jag har själv sett socialdemokratisk finansminister arrogant sätta sig och sova när miljöpartist lagt fram partiets argumentation. Med Pär Nuder som någon sorts förhandlingsbuffel blev det hela än värre - det gick så långt att ett av språkrören en bit in på 2000-talet meddelade att om Nuder skulle bli partiledare så var det absolut slut med allt samarbete med socialdemokraterna.

Med detta vill jag påtala att det långt ifrån varit - eller ens är - ett kärleksförhållande som MP har med Socialdemokraterna. På det personliga planet fungerade det uppenbarligen mycket bra mellan t ex Maria Wetterstrand och Mona Sahlin, men visst fanns det irritation över det intima blocksamarbetet både inom MP och S även inför de senaste valet. För många socialdemokrater är fortfarande MP något som katten släpat in.

Det är ur detta perspektiv man måste se kommunalrådens svar på frågan om man kan tänka sig att sitta i regering med antingen socialdemokraterna eller moderaterna.

Går vi tillbaka längre i tid så finns skäl att konstatera att Socialdemokraterna betraktades som det värsta betongpartiet, ett stelbent, pösigt statsbärande parti vars representant i Konstitutionsutskottet inför valet 1988 varande för att MP:s inträde i riksdagen skulle kunna leda till samma situation som den som ledde till att Hitler tog över Tyskland. Den förste socialdemokratiske partiledare som ärligt, som det tycktes, och intresserat tog MP på allvar var Göran Persson - dels därför att han var tvungen, men också därför att han var intresserad av miljöfrågorna på ett betydligt djupare sett än tidigare partiledare.

Under Persson-eran uppfattar jag att det nästan bara var Persson själv bland alla socialdemokrater som gillade samarbetet med MP. Lars Stjernkvist var en av de andra. Han och jag satt för övrigt bredvid varandra i plenisalen under en period, vilket ledde till att ett tyskt teveteam, som skulle intervjua MP:s språkrör och fått förklarat på vilken bänk jag satt på i kammaren, rusade fram till Lars när vi kom ur ur plenisalen. Han såg mer ut som en miljöpartist än jag gjorde...


Det kanske också kan vara intressant att gå än längre tillbaka i historien och då konstatera att det var de konservativa - inte socialisterna - som var intresserade av frågor som rörde naturen och det vi idag kallar miljöfrågor. För socialister var varje ny rykande skorsten och varje ny bil på vägarna en framgång som markerade att arbetarklassen skulle kunna leva lika goda liv som kapitalisterna levt tidigare.

Den tillväxtkritik som framfördes kom från delar av högerpartiet under slutet av 60-talet. Staffan Burenstam Linder - allt från rektor på Handelshögskolan till vice partiledare i Högerpartiet - skrev i sin bok Den rastlösa välfärdsmänniskan en del av det som varje grönradikal miljöpartist kan säga idag. Bland annat konstaterande han att en fortsatt jakt på ekonomisk tillväxt skulle leda till att vi fastnar "i ett ekonomiskt slaveri", där vi skulle rasera inte bara livets grundvalar utan även högre värden.

Medan t ex sådana som Anders Björk - sedermera moderat försvarsminister och landshövding - var djupt kritisk till tillväxtsamhället, hyllade sådana som Kjell Olof Feldt - sedermera socialdemokratisk finansminister - detsamma helt ohämmat.

Vid ett seminarium på Chalmers arkitektursektion 1970 sa Feldt följande: I dag är det för en del av den svenska industrin inga andra attraktiva lokaliseringsområden än västkusten  … Jag kan inte hitta någon annan lösning som ger bättre avkastning, och varför skall vi då göra det, jaa, vi vill ha ekonomisk tillväxt, vi struntar i om vi förstör några mil kust i det här landet. Det finns ju hundratals mil kuster runt Medelhavet och andra hav, dit vi kan åka med denna ekonomiska tillväxt i bagaget så att säga … Och vi har ju andra delar av världen och avstånden krymper och vi har ju hela Stilla oceanen att plaska omkring i på sikt.

Ungefär samtidigt höll Anders Björk ett tal i Gimo där han dundrade: "Är det inte så numera att alla tekniska framsteg har en allvarlig baksida? Var har jag för glädje av att kunna skaffa mig en sommarstuga, när de gäddor jag får upp är kvicksilverförgiftade och oätbara? Vad har jag för glädje av att kunna köra bil när jag i stigande utsträckning tvingas sitta i milslånga köer, omvärvd av illaluktande och giftiga gaser? Och vad har jag för glädje av arbetstidsförkortningar som äts upp av ökat avstånd och restid mellan arbete och bostad?"


Det är aldrig fel att ha lite historia på fötterna. Det borde även DN:s ledarskribent ha. Erik Helmerson skriver: angående eventuellt samarbete M pch MP: "Tja, hur många trodde att Miljöpartiet skulle svänga om tillväxten, småföretagandet samt förmögenhets- och fastighetsskatten?" Suck!

Man behöver uppenbarligen inte veta så mycket av historia för att skriva på DN.s ledarsida. Det är förvisso riktigt att de gamla språkrören svängde om tillväxten och förmögenhetsskatten. Men när det gäller småföretagare så var det ju MP som drev fram att man i företag med färre än tio anställda skulle få skydda två av sina anställda innan turordningsregeln skulle gälla - något partiet haft som sin politik ända sedan slutet av 80-talet... Jaja, det där är känsligt för mig... jag blev nämligen uthängd på LO:s jätteaffischer på stan som den elake jävel som förstörde livet för dem som skulle sparkas (istället för dem som LO annars ville skulle sparkas vid arbetsbrist...).

Och fastighetsskatten, som ledarskribenten orerar om, har MP i tjugofem år tagit avstånd från! Men ledarskribenter behöver ju bara utgå från sina egna fördomar.

10 kommentarer:

  1. Som så ofta: klockrent! Tack för historian!

    SvaraRadera
  2. Håller med, klockrent.
    Cousin

    SvaraRadera
  3. Ja, en bra och underhållande artikel.

    SvaraRadera
  4. Jättebra och intressant.
    Jag tror att det så sakta börjar gå upp för M vilken belastning C är för alliansen. Du kan vara blåare än en smurf, men har du det minsta miljöintresse blir det ändå omöjligt att rösta på alliansen pga centerpartiets genomfalska "gröna" politik.

    SvaraRadera
  5. Finns det något falskare "grönt" än C?

    SvaraRadera
  6. Ett i mina ögon genomgrönt inlägg. Jag håller med helt och hållet! Trevlig helg på er allihop!

    SvaraRadera
  7. Mycket historia och kunskap som ryms i relativt få ord; tack!

    SvaraRadera
  8. Tack för dagens långa och fina inlägg! Det innehöll väldigt mycket. Jag fastnade främst för det tal av Anders Björk du tog upp där han ställde enkla och kritiska frågor angående baksidorna av den tekniska utvecklingen. Sen var episoden med Lars Stjernkvist kul. :)

    SvaraRadera
  9. Tack för detta idéhistoriska perspektiv. Mycket nyttigt och intressant!

    SvaraRadera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.