söndag 24 juli 2011

Minnen och bagateller 8: Tar rädslor också vägen någonstans?

Akvarell: Lena Rosén Schlaug
Vingslagen från en uggla med trasig vinge bryter tystnaden och det känns som om luftdraget, för ett ögonblick, lägger en kall fuktig trasa över mitt ansikte. Det faller en rysning från nacken och nedåt. En lång våg smyger fram över den annars dovt spegelblanka vattenytan. 

Jag har paddlat i timmar, flytt från det som påstås vara min verklighet för att finna det som är min verklighet. Det är nödvändigt, en form av meditation, för att kunna titta på det man håller på med från ett utanförperspektiv. För att kunna skala av det som synes vara för att se det som det är.

Solen har fallit från sin molnfria himlen, lagt sig på vattenytan och sjunkit bakom synranden med ett rödskimrande avsked. De långa skuggorna har knaprat i sig allt mer och till slut har de slukat ljuset. 

Mörker, ljus, ensamhet och gemenskap. Kylan drar in. Drar på en tröja till. 

Den svarta siluetten bryts sönder av enstaka ljus från fönster långt därborta.

Därute under stjärnorna, i tystnaden, i de monotona rörelserna öppnas alla sinnen, och sorgen, smärtan, glädjen och livslusten befrias från dimmor och töcken, de ligger där nakna och kan betraktas som om de vore objekt på en utställning av ett landskap. Den största och mest skrämmande klumpen som ligger där är rädslan för att bli sviken. Den växer för varje gång det sker. Den vackraste och mest skimrande kristallen som ligger där är tilliten. Hacken i den kristallen får den inte bara att skimra mindre än den borde, de gör så förbannat ont. Det är ett sårbart landskap som föga lämpar sig för den politiska världen.

Himlen är nästan afrikanskt svart när man ser den långt bort från städer och ljus. Det är som den vill dra bort mina tankar från morgondagen. Vart tar alla känslor vägen? Var tar alla minnen vägen? I Harry Martinssons universum överlever alla minnen, överförs till det kosmiska minnet. Kanske är det så i vårt verkliga universum också? Varför skulle det inte vara så? Tar rädslor också vägen någonstans - överförs de till den stora kosmiska rädslan? Tar kärlek vägen någonstans - överförs den till den kosmiska kärleken? Kanske är det det som är Gud? Vem vet?


Jag paddlar under stjärnorna timme efter timme, mil efter mil, för att nå runt och återkomma till utgångspunkten, och ser på mig själv som en främmande figur i den där verkligheten som jag påstås vara en del av. 

Vattnet ligger fortfarande stilla, men jag anar början av små krusningar. Och den söta doften av höstens äpplen målar en rispa i hjärtat och påminner än en gång om att det till slut blir för sent att ta tillvara på det som är viktigare än något annat.

9 kommentarer:

  1. ...
    Att leva bör komma i första hand.

    När vi blir lite äldre så kommer, livet på Jorden och ansvaret för detta att komma i första hand.

    Nu uppstår knepigheter ...

    SvaraRadera
  2. Att bli sviken är bara ett tecken på att vi letar i fel riktning efter något som hela tiden finns att hämta inom oss själva. Men vi kan behöva bli påminda en massa gånger, innan vi hittat det inom oss och känner oss helt trygga. Det hänger alltså på att aldrig svika sig själv. Att aldrig överge sig själv, hur jobbig och pinsamm man än tycker sig vara. Det är där skon klämmer. Barnet inom oss ger sig inte, förrän det känner att vi aldrig mera överger det.

    SvaraRadera
  3. Det enkla och det svåra. Mod att leva. Konsten att vara människa - vem kan den?
    Och så detta med det egenartade, djupt rivande Svenska Vemodet.

    Betydelsefulla bagateller idag ...

    SvaraRadera
  4. Dina bagateller är geniala.
    Vad är det som "är viktigare än något annat" ?
    Eric

    SvaraRadera
  5. Tack för kommentarer.
    Eric: Att leva, inte att vara på språng.

    SvaraRadera
  6. Kan man (inte) leva genom att vara på språng ? Somliga jag känner, verkar (faktiskt) mena det.Lurade ?
    Eric

    SvaraRadera
  7. Det må väl vara personligt, men nog är det så att en vanlig reaktion vid besked om att man har en kort utmätt tid att leva är att man börjar uppleva livet på ett annat sätt än tidigare. Det som har förefallit viktigt ramlar plötsligt ihop till en liten hög av föreställningar.

    SvaraRadera
  8. Birre! Du har alltmer intagit rollen som den stora gröna filosofen vid sidan av Naess och andra ikoner. Skulle vilja se ett samlat verk i form av en bok i ämnet.
    Kjell D.

    SvaraRadera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.