Minnen och bagateller 13: En surt luktande lärare

Akvarell: Lena Rosén Schlaug

Jag sitter och pratar med en av de lärare som gjorde mina år i skolan till något jag inte vill ha tillbaka.
 

Han sitter bredvid mig och luktar surt. Vi flyger över Skåne på väg mot Berlin. Jag känner igen den sura doften från rädda timmar i Norra Latin. Han pratar om sin gamla skola. Han är gammal nu. Han dricker en flygflaska rödvin och pratar om sunt förnuft och Newtons lagar som han försökt trycka in i oss vanartiga elever. Jag undrar varför han höll oss så helt utanför relativitetsteorin och kvantteorin. Kanske för att den nya fysiken krånglade till det till synes enkla som han kunde mäta?

Han har levt sitt liv och är bitter. Han kanske inte ens kom in i tamburen. Jag sörjer inte. Jag kan inte sörja över den mannens ensamhet och bitterhet. Han må ha det. Ett rättmätigt straff, tänker jag.

Jag skäms för mina primitiva känslor. Jag skäms ännu mer för att jag njuter av att den lärare jag avskydde mer än någon annan nu tvingas konstatera att jag blev nåt han aldrig trodde att jag skulle bli. Han hade förnedrat mig offentligt i klassrummet, hånat mig för att jag stammade. Han hade gjort år i skolan till ett helvete. Nu satt han där.Och luktade surt.

Jag märker hans rädsla och tycker synd om honom när vi till slut stiger av flyget på väg till var sin värld. Han vågar inte titta mig i ögonen när vi skiljs. Hade han bett mig om förlåtelse hade han fått den. För själv hade jag fått en lättare ryggsäck att bära. Hat är nämligen tungt att bära.

Berlin var sig inte likt, en mur hade fallit också där.