tisdag 1 februari 2011

Kapitel 2: Även till priset av en död tenor

Fortsättning från igår: Att försöka hitta ett språk som var en annans, i det här fallet Jussi Björlings, har sina sidor. Det kan lätt bli mossigt när tidens tand har tuggat på det. I inledningen av det här kapitlet står att "de stora sakerna ligger minsann i första tablån". Låter töntigt? Tja, men det var så Björling uttryckte sig.

Tjugofyra karat

- Jussi Björling och tenorernas död.





2.
Fortsättning från igår.
Puccini var allt en skön juvel. Här, i denna opera som skall framsjungas med hjärtat i baklås, ligger de stora sakerna minsann i första tablån.
Tenorens stora aria, Che Gelida Manina, skall exekveras innan man ens fått upp farten. Det gäller att ta salongen i besittning, att få den att hålla andan när tonerna ligger och dallrar som en metallkula ovanpå vattenstrålen i en fontän. Jag grundar tonen som man murar ett hus, ju högre desto bredare fundament, till sist sätter jag höga c som ett torn över alltihop. Och jag njuter som i rus när belöningen kommer, när jublet stiger då sista tonen fyllt salongen.
Det är så jag ska göra så fort jag har vilat lite.
Puccini lär ha sagt att konst är ett slags sjukdom. Det är kanske sant. Ett liv utan sjukdom vore kanske inget liv. Själv är jag alkoholist med dåligt hjärta och en strupe av guld. Också en strupe av guld är väl någon sorts sjukdom, kan jag tro. Ty tjugofyra karat är en mjuk och sårbar legering.
Puccini
Puccini, vem var han? En smått besatt tonsättare, en sådan som får livet att vara värt att leva. Han skapade hänförande musik, kanske för att han var melankoliker. Han fann nöje i att skjuta sjöfågel.
Och nu, nu skall han skjuta på sittande tenor.
Kanske var han sadist, denne ädle italienare. Men vad vet jag, en enkel sångare från Stora Tuna?
Jo, jag är från Stora Tuna, jag. Stora Tuna i Midnattssolens land. Min far var boxare och operasångare. Han lärde mig sjunga, att få den där metallkulan att dallra ovanpå vattenstrålen. Han masserade min strupe så att den blev till guld.
Boxaren masserade barnets strupe var och varannan kväll. Kanske är det de små tingen, som att massera en strupe, som avgör guldets karat?
Puccini var de små tingens härförare. ”Min håg står bara till de små tingen, och jag vill inte ägna mig åt något annat än dessa”, skaldade han. Och här i denna opera, där jag, Rodolfo, ska exekvera den stora arian handlar det om små människor och små händelser.
Men det är stora toner som berättar om Mimis lilla kalla hand, om det enkla sprakandet från en kamin och det stilla droppandet från några smältande istappar. Ja, en storslagen aria kan till och med sjungas om en överrock. Även om det bara är en aria för baryton.
Men detaljer är det. Små detaljer, puccinska detaljer, om det enkla livet som är så svårt. Han slet med sina tonsättningar, slet med sina librettister, slet med förberedelserna inför uppförandet. Mödosamt, jag undrar om han slet med glädje eller bara med krav på att lyckas, lyckas, lyckas. Uppfödd i en musikersläkt, så kraven kröp väl innanför skinnet på den arme saten.
När han slet med La Bohème hade han redan en tung succé i ryggsäcken, han hade fått dundrande succé med sin tonsättning av Manon Lescaut, en historia som förstås slutar i elände och död för den lilla Manon. Nu gällde det att vara bättre än när man varit som bäst. Då kan det väl kännas befriande att duellera med tenoren, pröva honom redan i första akten. För det är ju tenoren som är operans stora stjärna, som blir inropad och hyllad medan operamakaren brottas med nya saker som skall vara bättre än de som redan var bäst.
Jajamen, det är tenoren som får den kvinna han vill, det är tenoren som är hjärteslukare både på scen och utanför. Det är tenoren som kan blåsa upp sig, om han så vill. Och det finns det många som gör.
Jodå, Puccini kunde väl också blåsa upp sig en del, klädde sig vidlyftigt i den fina världens alla attribut, gift med en kvinna som kunde bära eleganta klänningar och dyrbara hattar. Jag känner igen det. Men sådant må vara förlåtet för både operakompositörer och tenorer, åtminstone de sistnämnda, dock bara om herr tenoren har vett att vinka även upp till folket på tredje raden. Det vettet hade jag. Det var ju där man lagt surt förvärvade slantar på att få del av skönhet och spektakel i en värld av aftonklänningar och kristall.
Paavo Nurmi
Puccini var en ärans man som välbärgad drog sig tillbaka till sitt gods på landet så fort tid gavs, ägnande sig åt att skjuta sjöfågel. Men det var kräftan som tog honom. Den tog honom samma år som Paavo Nurmi tog fem OS-guld i Paris, 1927. Det minns jag. För jag tänkte att om Puccini och farsan hade bytt död så hade farsan fått uppleva hur hans finska hjälte tog världen med storm. Men ingen masserade längre min strupe det året Puccini dog.
Även melodiker dör. Det är bara melodier som lever. Det är på odödliga melodier jag lever. En sådan jag ska leverera om en kort stund, bara jag fått vila lite.
La Bohème. Librettot bygger på en enkel följetong, avtäckt i lagom doser i en fransk veckotidning. Skriftställaren, en ung man vid namn Henry Mürger, har inte gjort sig namn för något annat än denna tvivelaktiga historia med stoft från sitt eget leverne på Seines vänstra strand tillsammans med andra självutnämnda aspiranter till konstnärsyrket och deras mer eller mindre lättfotade unga damer i tuberkulosens tid.
 En god historia för Giacomo Puccini att sätta melodi till, han var mästaren när det gällde att tonsätta jordnära och verklighetstrogna skildringar av livets uppgång och kvinnors fall. Den lilla Mimi, med den av tuberkulosen så kalla handen, gör det som en god hjältinna i en Pucciniopera skall göra: hon älskar, hon lider, hon dör. Den gode tonsättaren var oförmögen att skriva en opera med lyckligt slut. Han visste väl för mycket om livet för det. Han avled i hjärtsvikt, efter operationen av den förbaskade kräftan.
Alltid detta hjärta.
Alltid denna smärta.
Se där, det gamla fina operarimmet. Det finns fler.
Hej Rodolfo, ge fan i plikten!
Har pennan fått gikten?
Så sjunger barytonerna. Och tenoren svarar:
Själva slutet har största vikten!
Det är detta jag ska sjunga, bara jag får vila lite. Men innan den där raden skall jag sjunga arian, den stora arian som avslöjar varje tenor. Che gelida manina. Så kall ni är om handen.

Klockan 20.03, exakt 33 minuter efter det att föreställningen skulle börja kliver ledamoten av operastyrelsen David Webster in på rampen.
               ”Jag måste meddela att Mr Björling haft en hjärtattack, men för att inte göra er besvikna säger han att han skall sjunga”. Applåderna som följer är först avvaktande, försiktiga, sedan stiger de till en orkan.
               Inte göra dem besvikna. Jag har fått fyra insprutningar, jag skall göra det jag är ämnad för. Jag ska sjunga. Jag ska ge dem vad de aldrig fått den tidigare. Bättre än någonsin, alltid bättre. Alltid bättre än när man varit som bäst.
               Det är kravet. Från alla, från hela satans kosmos. Även till priset av en död tenor.

Fortsättning imorgon, Björlings hundraårsdag. 

3 kommentarer:

  1. Hur ser du på ett nytt operahus i Stockholm? Skall överklassen subventioneras ännu mer??

    SvaraRadera
  2. Tack, Birger, för en uppbyggande paus i allt det allvarliga!

    När du sedan är tillbaka i politiken, kommer kanske Egypten-frågan att ta utrymmet.

    En fråga till dess, om det är okej:

    Vi har nu sett oändliga folkskaror kräva Mubaraks avgång. Men hur stora skulle landets icke demonstrerande skaror vara, om det kunde mätas?

    Kan presidenten stödja sig på ett folkflertal, trots att det inte syns i bild?

    SvaraRadera
  3. Thank you for the music!

    Sedan ska påpekas, att Hägglund (KD) i kvällens "Sverker rakt på" (SVT) säger saker om arbete och fritid, som skulle passa in i Birgers synsätt.

    SvaraRadera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.