måndag 31 januari 2011

Tjugofyra karat - kunde blivit en bok om en hundraåring

För några år sedan satt jag på ett tåg, lyssnade till Jussi Björling och funderade på om jag skulle skriva en bok om honom. I jagform. Jag skrev de första kapitlen redan på tåget, men sedan kom så mycket annat i vägen - bland annat en bok om en annan stor röst. Men så här hade boken om Jussi Björling inletts om jag fortsatt att skriva... Och i så fall hade den kommit ut den 2 februari år, för då hade han fyllt 100 år. Se det som en hyllning till världens främste tenor, till en man som inte kände sig hemma i den fina världen, till en sångare som hade kravet på sig att alltid vara bättre än när han var som bäst.
 

Tjugofyra karat
- Jussi Björling och tenorernas död.


1

Boxare kan vara de modigaste av män. De vet att bara en man kan vinna - och att den mannen är den störste. Medan den andre är världens största förlorare.
Jag vet uppriktigt sagt inte varför det är just detta jag tänkte på när jag kände att hjärtat inte ville längre.
Jag var ju ingen boxare. Möjligen armbrytare. Men inte boxare.
Kanske tänkte jag som jag gjorde eftersom Ingemar Johansson knockat Floyd Patersson. Den svenske Ingemar hade blivit världsmästare i tungviktsboxning. Och nog hade jag väl suttit vid ringside och känt mig storsvensk som man kunde göra på den tiden. Året var 1959. Det var boxning och något som hette rock´n´roll. Elvis hette den stora stjärnan. Heartbreak Hotel var musiken. Märklig musik.
Nej, hjärtat vill inte längre. Och därute sitter publiken och väntar på att spektaklet skall börja. Det är i London, vädret har under dagen varit som det bara kan vara i London, fuktigt, dimmigt med en obestämbar kyla som letar sig in överallt. Kanske är det spänningen som öppnar hudens porer och släpper in fukt och kyla. Vad vet jag. Jag är ju lika lite vetenskapsman som boxare.
Men jäklar vilken rysare det var. Fyrtiofem sekunder in på tredje ronden slår våran Ingemar en rak höger, världsmästare Patterson går ner för räkning. Han kommer upp på nio, men Ingo träffar igen. Och igen och igen och igen. Efter sex nedslagningar bryter domaren matchen och Ingo är världsmästare. Ända tills det är dags för nästa match, och nästa, och nästa. För världsmästare är man bara tills dess någon annan tar över titeln.
Hjärtat. Detta förbaskade hjärta. Hjärta, smärta.
Bröstsmärta, det gör ont i bröstet, det känns som en hård klump som inte får plats. Jag har andnöd, illamåendet stiger som ond sav från magen och drar ihop halsen, jag känner kallsvett i pannan. Jag känner kyla som om Londons fukt tränger in genom kläderna, dessa kläder jag gömmer mig i.
Hjärta, smärta, ett riktigt fint operarim vill jag lova.
Ska jag dö nu? Nu när publiken väntar? Väntar på att granska, bedöma och kritisera. Mina händer är klumpiga har det sagts, mina rörelser stela, min kropp av en konstruktion som gör älskarrollen patetisk. Själva då? Hur ser ni ut, ni kritiker som vet hur allt skall göras utan att kunna göra det? 
Jag har några få steg kvar på den förbaskade trappan upp till scenen, men jag orkar inte. Stannar upp, känner hur trappstegen ger efter, ser mig om som i en främmande värld. Jag ser farsan. Han tittar på mig som bakom ett disigt handblåst fönster. Han har boxhandskar på sig. Jag ser hur han jabbar mot mig, jag är liten, kanske fem-sex år, är utspökad i folkdräkt. Han får in i vänster, men jag står upp. Jag gråter.
Så är jag tillbaka på den förbaskade trappan. Tar ett djupt, men försiktigt, andetag. Jag minns hur farsan pratade om hur nära det var att han blivit proffsboxare i Amerika. Han gick några matcher som amatör, hade en bra vänsterkrok och var stryktålig. Men det blev ingenting av med proffsplanerna. Det blev aldrig någonting av. 
Bröstsmärtor. Jag vänder, tar trappstegen ner, jag hinner gå tillbaka till logen inte det är dags, hinner sitta en stund, det finns tid.
Plötsligt ser jag nyutslagna björkar. Det är försommar någon gång i mitten av tjugotalet. Herregud, jag är bara barnet. Kanske femton år eller så. Vi är i Västervik. Vi bor på Centalhotellet, mitt emot kyrkan. Alltid dessa hotell. Min barndom består av hotell. Inte av hem. Utan av hotell.
Hem? Vad är hem för något? Ett rum med brutet tak?
Herregud, ett rum med brutet tak över Paris takåsar. Här bor jag, Rodulfo, poet skapad av Puccini. Här bor jag, fattige sate, tillsammans med en konstnär, en musiker och en filosofi. Det är julafton och vi saknar pengar till ved. Det är kallt. Jag, poeten, offrar mitt manuskript för att tända i kaminen. Filosofen kommer hem efter att förgäves ha försökt pantsätta någon av sina böcker.  Pantbanken har stängt, säger han. Det borde han väl begripet. Det är ju för satan sent på julafton. Men se där, där kommer musikern, han har minsann pengar, fått dem efter att ha prostituerat sig hos en lord, musicerat gunås, gett det finare folket den musik de inte kan skapa själva. Musik kommer från rännstenen, från folket, från smärta och ensamhet, från tvivel och pengabrist.
               Prostitution ger pengar. Pengar ger ved och mat. Och dryck. Vi bestämmer att fira julafton på krogen, i värme och glatt rus. Men jag, jag måste stanna kvar en kort stund. Måste skriva färdigt en dikt, jag är ju för fanders nästan framme vid slutet. En dikt som kan ge oss mat och rus till nyår.
Jag blir avbruten, det knackar på dörren. Jag öppnar. Det är grannflickan Mimi. Hon ber mig tända hennes slocknade ljus. Hon behöver värme och ljus, hon hostar så förskräckligt, hon tappar nyckeln och vi letar efter den bland skuggor och smolk. Jag berör hennes hand och den är så kall. Våra ögon möts och vi känner förälskelsen strömma genom våra kroppar som den bara kan göra på fantasins tiljor. Jag tar hennes hand, och värmer den in min. Från gatan ropar mina vänner. Jovisst, vi kommer. Mimi och jag, Rodolfo, går hand i hand ut till dem för att fira julafton. Det är underbart att vara förälskad.

Jag vaknar upp, finner mig själv i logen. Sittande på min pall. Hur jag kommit dit vet jag inte. Jag är ensam. Jag tittar in i spegeln och ser Rodolfos ansikte. Det är askgrått. Ser svetten i pannan. Publiken där ute sorlar, jag hör dem genom väggarna. De sorlar och kräver mer av mig än jag någonsin förut har gett. De kräver att jag skall vara bättre än jag någonsin varit. Alltid bättre, alltid bättre. Ingen ro, ingen stillhet, bara bättre. Man säger att jag har en strupe av guld, men kräver ständigt högre karat.
En karat innebär att guldets vikt är en tjugofjärdedel av legeringens vikt. Tjugofyra karat är så mycket det kan bli. Men sedan då? När man kräver mer än vad som kan existera?
Det var trettionio år sedan jag var här i detta ärende. Att sjunga opera. Att ge publiken vad den betalt för att få, att visa att jag ännu är den bäste tenoren på tiljorna, den bäste.
Trettionio år sedan. Herregud var har de tagit vägen?
Andnöden tränger på, men jag försöker att inte jaga upp mig. Om Mamma varit här hade hon tröstat, lugnat, men hon är i kvar i Stockholm. Mamma, min ståtliga hustru, min mentor in i den fina världen, den där världen som älskar och respekterar min röst, min frasering, min timbre. Den där världen jag inte begriper mig på. Den där världen som behöver min röst för att känna doften av kultur bakom pladder och kall kristall.
Hjärtsvikt, är det så det kallas? Infarkt? Jag tar mig till soffan, lägger mig ner och blundar. Är det så här det känns att dö? Väggarna böljar och jag hör sorlet där utanför som om jag befann mig under vatten.
Västervik.
Vi bor på Centralhotellet, bredvid kyrkan. Som vanligt hade vi körts i säng kockan åtta. Det var regeln, även nu när vi inte var småbarn längre. Herreminje, jag var femton år, Olle var sjutton och Gösta fjorton. Vi var strängt uppfostrade, vi i brödraskaran. Men den här kvällen var det ändå annorlunda. Farsan hade varit var blek och tyst en längre tid. Dompterade inte så mycket. Nu låg han där och såg blek ut. Klagade på ont i magen, kanske var det gallan?
Vi pojkar hade kunnat passa på att sjunga schlagers, men inte ens det hade vi gjort. Han brukade brusa upp om vi ägnade oss åt sådana fasoner.
Sommarnatten hade inget leende, sommarnatten hade bara bitterhet att bjuda den där natten då han fördes till lasarettet. Stor och sträng hade han varit, nu låg han blek som för döden. Vi står som tända ljus kring sängen och far säger till oss att ta vara på varandra, sedan vänder han sig till mig och tittar mig djupt in i ögonen:
- Ta vara på din röst, Jussi. Du har ett ansvar för att vår skapelse skall nå sin fulländning.
Så tystnar han, vi står där och vet inte vad vi skall göra. På natten opererades han, vi stannade kvar på lasarettet, vi fick smörgås och saft. På morgonen fick vi veta att far var död. Av sprucken blindtarm.


”Mr Björling, är ni död?”
               Det är scenmästaren som väcker upp mig med detta lustiga utrop. Jag ligger utsträckt på den där soffan, det luktar puder och katten vet om inte scenmästaren luktar whiskey. Alla dofter är starka.
                – Jag kan inte sjunga, jag är sjuk, en hjärtattack, skaffa fram en doktor.
Det är allt jag fick fram. Två tusen människor sitter därute och väntar på att jag ska sjunga. Alltid sjunga, alltid sjunga dessa satans stycken. Dessa satans roller. Dessa underbara, satans roller.
Jag hör springande steg. Jag halvligger och känner att livet är på väg att ta slut. Någon satans doktor kommer inte. Och varför skulle han göra det. Tredje gången gillt heter det ju. Och det här är tredje hjärtattacken.
Jag tänkte att jag dragit min sista gädda. Att det var förargligt att behöva dö just när sommaren närmar sig och gäddorna står i vassen på Siarö.
Två tusen män och kvinnor ur den förnäma societeten sitter därute och väntar. Men, ta mig fan, dom får vänta i evigheter. Dom har redan fått vänta i 21 år på mig. Så dom har vanan inne.
För inte var det väl så att jag sjöng häromdagen? Inte var det väl häromdagen jag var Rodolfo i La Boheme? Inte var det häromdagen jag återvände för första gången på 21 år?
 Jovisst, satans, det var igår. Jag fick stormande bifall. Så var det. Stormande bifall. Men de där satans kritikerna dom skrev sitt. Visst sjöng jag vackert, fantastiskt vackert, men jag gick inte på alla fyra. Det var så de skrev, de där satans tyckarna som älskar att sätta kniven i mig. Jag gick inte på alla fyra. London Times skrev att Björling ”inte ens brydde mig om att lägga sig på alla fyra för att leta efter nyckeln och Mimis lilla kalla hand”. En annan skrev att jag påminde mer om en bekymrad minister utan portfölj än om en romantisk poet.
Daily Express hävdade att jag såg ut mer som den rike farbrorn än som den fattige unge poethjälten. De hävdade att jag bara hade två gester. Jojo, så skrev dom. Men dom skrev också att strålglansen från den tjusande och perfekta rösten. Så skrev dem. Men Daily Mail var inte nådig. Min röst verkade märkbart ansträngd, det var ingen stor sång skrev den där satans Percy Caxter. Sjung själv då, din lille jävel.  Kryp på alla fyra.
Men folkets hyllning fick jag. Trots att engelsmännen är lite stela, sanningen var den att jublet var lika stort som på Metropolitan. Sanningen är att jublet aldrig ville upphöra.
Bara hjärtat vill slå ett tag till.
Läkaren kommer och konstaterar akuta hjärtbesvär, flimmer, infarkt och gud vet allt. Operachefen kommer in minsann.
”Hjärtat... jag har känt av det hela dagen”, säger jag.
”Jag ordinerar vila”, säger doktorn. ”Det här går inte. Herr Björling måste vila, det är allvarligt. Ni måste ställa in och ta en lång vila.”
”Lång vila?”
”Ni måste inse att ni kanske aldrig mer kan stå på en scen.”
”Drottningmodern är bland publiken”, säger operachefen.
”Jag ska försöka sjunga, bara jag får vila lite”, säger jag och operachefen drar en suck av lättnad.
Sedan går han ut på scenen
”Jag måste meddela att Jussi Björling känt sig dålig hela dagen. För fem minuter sedan var det tveksamt om han kunde sjunga ikväll. Det var till och med tveksamt om han någonsin mer skulle kunna sjunga”, förklarar han medan publiken drar efter andan.
”Men har ni tålamod att vänta, säger han att han skall försöka sjunga.”
Visst ska jag försöka, bara jag för vila lite.

Fortsättning imorgon. I Sveriges Radio kör Nordegren i P1 en Jussifestival.

9 kommentarer:

  1. Varför blir det ingen bok om Björling då?

    SvaraRadera
  2. Tack för ditt engagemang och fina text, skall bli intressant att följa fortsättningen! Skriv boken!
    Miriam

    SvaraRadera
  3. Monica: Det kom annat i vägen, bland annat två andra böcker. En annan bok, med flera skribenter, om Björling har kommit där bland annat Ranelid skriver på sitt sätt.

    SvaraRadera
  4. Du kan minsann Jussis sätt att prata!Det var inte kattskit!

    SvaraRadera
  5. boxare kan också vara de modigaste av kvinnor.

    SvaraRadera
  6. Skriv boken. Jussi behöver beskrivas på det sätt som du här antyder! Bry dig inte om vad gamla operastötar tycker och tänker! Kör!
    Carmen

    SvaraRadera
  7. Du är fan i mig otrolig!
    Polaren Per

    SvaraRadera
  8. En blogg att med varje inlägg ger oss en mycket bra läsning och en mycket lätt att förstå, är av stort värde det arbete du gör, kommer jag återkomma till denna blogg så snart som möjligt

    SvaraRadera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.