Gott nytt år till alla som följer bloggen mer eller mindre kontinuerligt! Det känns alldeles fantastiskt att så många läser och bryr sig.
Tack lite extra till er som kommenterat, analyserat, påpekat och skällt - och därmed berikat bloggen och, vare sig det varit meningen eller inte, fyllt i mina bristande kunskaper.
Huruvida bloggen fortsätter i sin nuvarande form hela nästa år vet jag förstås inte - jag började blogga den 11 mars 2007 (du visste inte vad du satte igång, Annika!) så det har blivit en hel drös inlägg vid det här laget. Bortsett från en vecka så har det blivit (minst) ett inlägg om dagen sedan dess, nästan alltid skrivna före frukost. Vilket möjligen kan förklara en och annan felskrivning.
Det här är faktiskt både årets och bloggens mest lästa inlägg...
För övrigt kommer - om liv och hälsa fortgår - nästa år att upptas en hel del av jobb med författarintervjuer, vilket innebär att det blir mindre tid för föreläsningar. Nyhetspanelen fortsätter åtminstone fram till sommaren. Liksom jobbet med några böcker som inte verkar vilja bli färdigskrivna. För övrigt ska jag bygga färdigt ett orangeri - jaja, ett växthus med gamla, vackra fönster och med murad vägg mot norr - som jag började bygga på innan vintern la sitt döda hand på bygget.
Lite annorlunda 2010 blev en föreläsning om Strindberg, vilket var en rolig utmaning eftersom jag är uppväxt i hans och Hemingways maskulina värld, men sedan frontalkrockade rakt in i Elin Wägners...
Lite annorlunda nästa år blir ett offentligt samtal med en av landets biskopar och ett offentligt samtal mellan mig, en präst och den till katolicismen konverterade Thomas Idergard på temat varför är det så lätt, respektive svårt att tro. Jag står förstås för det sistnämnda. Nåja, det blir kanske nåt aningen lättsammare också om det vill sig framåt hösten: en föreställning som går under arbetsnamnet Får jag be om några rynkor till.
Gott nytt år - trots att vals inte är något vidare...
Hörde Mats Odell, som inte längre är statsråd, hävda att arbetslinjen inte får drivas in absurdum...
Påminner mig om den gamle folkpartisten Hadar Cars som besvarade frågan om varför gamla generaldirektörer plötsligt blir avvisande mot kärnkraft när de slutat med orden: "Jamen, då har de ju inget tjänstemannaansvar längre...".
Och så en förfrågan: Det är inte ofta det blir något privat på den här bloggen, men nu blir det ett undantag så här sista dagen innan nyårsafton. Två frågor:
Jag har en son som skall plugga i Linköping i januari och söker någonstans att bo; en liten lägenhet eller ett rum. Vet ni någon som hyr ut fram till sommaren?
Jag har en dotter som av liknande skäl behöver ett boende under längre tid i Malmö eller Lund. Vet ni någon som hyr ut?
Tänkte att det där kunde bli ett lagom korkat rim till julaftonens blogg - men det blev det inte. Hur som helst: några dagar innan julhelgen hade jag ramlat över en video med bland annat det här:
Den 20 september 1994 sändes detta program, vilket var det enda "lekprogram" jag tackade ja till under åren som politiker. Varför jag bröt principen och ställde upp på det här vet jag inte, det hade ju knappast med politik att göra. (Vad har Schyman i rimmet att göra, kanske någon undrar - jo, hon lät sig filmas under en förlossning.)
Sen funderade man förstås på hur det hade gått för sossarna och det rödgröna samarbetet om Anna Lindh blivit partiledare. Bra kanske. Hade hon kunnat charma bort sina interna fiender på att sätt som aldrig Sahlin kunde göra? Eller hade politikens verklighet malt ner henne också?
Så är det då försent. Försent att säga det man velat säga. Försent att göra det man velat göra. Försent att öppna sig. För sent att ta emot.
Kistan står därframme. Det blev blommor och sidenband istället för ord och famningar. Det var så mycket enklare att köpa blommor och sidenband. Bara du hade levt en dag till, tänkte han. Då hade jag gett och tagit emot. Bara jag vetat att det skulle bli försent. Jag trodde inte att försent skulle bli nu.
De satt tysta framför teven. Oförmögna att öppna kontakt. Blyga inför känslor som fanns gömda därinne. Han hade så svårt att säga ”Jag älskar dig”. Orden stupade innan de nådde stämbanden.
Så är det då försent. Med mörk kostym och ros i handen, hon skulle inte känt igen honom. Med tårar som svar på det ögonen ser. Till och med nu känns det främmande att säga ”Jag äskar dig”.
Kanske är det din generations fel att det blev som det blev, tänkte han. Känslor var inte verkliga. Känslor skulle strypas innan de nådde fram.Främmande för varandra stod vi tafatt tryckta mot varandra utan att känna, tänkte han. Skrämda för beröring. Vi talade om väder och vind. Om teveprogram och lite politik inför valen. Närmare än så kom vi aldrig.
Vi var stympade. Rädda, inte för varann utan för oss själva. Så var det. Om jag bara vetat att försent skulle bli nu. Och så strös jord på kistan. Kroppen ska brännas. En urna med aska placeras i en grav. Han tänkte att var dag ska bli en dag då han ska gå med blommor till hennes grav. Han tänkte att om han bara vetat att försent skulle bli nu.
Varför nådde jag aldrig fram? Varför tog jag aldrig ditt grånande huvud mellan mina händer och kysste dina kinder? Vad är det som skapat alla hinder, alla murar? Utanför barndomens villa låg en rosrabatt men det var aldrig någon glädje med rosrabatten, den gav bara arbete och ingen fick njuta av rosorna så länge det fanns ogräs i rabatten. Ingen fick njuta av solen förrän arbetet var färdigt, men då hade solen gått ner. Barndomens tårar måste gömmas, för man gråter inte när man har så mycket att vara tacksam för och när man inte vet vad man gör av tårarna.
Till och med nu skämdes han för sina tårar. Han gör allt för att hålla emot. Sidenbanden är kalla och kransen som den ska. Strikta kostymer och allvarliga klänningar. Kläderna får sörja och sidenbanden sakna. Det är lättast så. Till och med bevis för sorg kan köpas. Att bara komma med tårar väcker förtal.
Och all gråt flödar inåt. Och den inre observatören samlar och lagrar. Och varför lät han det bli försent? Och vem kunde tro att försent skulle bli nu?
Jag hittade en dagboksanteckning som låg bakom en bokhylla i ett av de rum där riksdagsledamöter bor.
Det var en utriven sida från den 14 november. Vilket år vet jag inte. Anteckningen var skriven av någon som bott i rummet tidigare.
Jag har sparat den, först kändes den dyster, sedan komisk, sedan dyster igen. Jag undrar vad som hände med den som skrev. Förmodligen kände denne Någon hur skalet skavde på ett sätt som Kafka kunde beskriva så bra. Förmodligen var det en man. Jag är ganska säker på det, byggt på hyggligt förankrade föreställningar och fördomar.
Jag tog aldrig reda på vilka som bott i rummet före mig, kände att det hade varit intrång i Någons allra mest privata. Som att gå i någon annans dagbok, eller plånbok, eller mejlbox.
Han hade skrivit: ”Slut på kol, hinken tom, skyffel utan mening, kaminen andas kyla, himlen som en silversköld mot den som vill ha hjälp därifrån.” Det är nästan identiskt med hur Kafkas novell Ryttaren på kolhinken börjar. Kanske förstod den där Någon inte att Kafka hade kunnat befria honom med ett gapflabb. Kanske förstod han inte att Kafka var rolig, dödligt rolig.
Kanske var han full när han skrev, det kan ha varit vin eller sprit eller öl som utgjort det blöta som hade korvat till dagboksbladet. Om det nu inte var tårar.
Jag läser vidare på den där hopknycklade lappen:
- Jag vill inte längre. Det är färdigt. Längtar efter knackningar i rören, att någon ska ge ifrån sig ett livstecken som kan få mig att undra över något annat än mitt livs meningslöshet. Jag vill inte längre. Har inte mer att göra, inte mer att se, inte mer att känna, inte mer att vinna. Varför kan ingen knacka i rören? Varför kan ingen få mig att vilja leva?
Sidan ur dagboken är utriven ganska slarvigt. Den är inte riktigt hel. Ett ord skrivet med mycket stora, hårt skrivna, bokstäver har rivits av. Tre bokstäver, de tre sista, är kvar. De är LAR. Jag funderar en stund och finner det rimligt att tro att de första bokstäverna hade varit JÄV.
Kanske var det någon som knackade i rören och fick den tragiske mannen att riva ur sidan och leva ett tag till. Kanske gick han ut och tog sitt liv. Kanske hittade han sin Kafka och satte sig att skratta. Jag undrar om han kanske varit kommunalråd med makt, som plötsligt reducerats till tredje suppleant, utan något som helst inflytande, i något riksdagsutskott. Eller om han bara längtade hem till fru och till barn och till en plats på jorden där han var Någon och där han hade överblick. Eller: han kanske var utkastat hemifrån, förvisad till sitt förbannade riksdagsrum, sin cell. Kanske var han en av de där tragiska figurerna som bodde kvar i sina celler under helgerna och som luktade gammal sprit ända fram till tisdagen.
Vad vet jag. Jag undrade många år om han var kvar i huset. Om han satt på sig politikerkostymen, gått ut ur sin cell, voterat och pratat och låtsats som om allt var bra.
Det var drygt femton år sedan. Jag hade fem minuter på mig innan planet till Östersund skulle avgå.
Jag släntrade in i terminalen, tog trappan upp till avgångshallen och hamnade så småningom nästan längst bak i planet. Bredvid mig, vid fönstret, satt en flicka som såg ut att vara sju-åtta år. Hon kikade på mig i smyg när planet rullade ut på startbanan, satte fart och lyfte.
- Det är du som är Birger, va, sa hon.
- Ja, sa jag. Och du, vad heter du?
- Stina, sa hon och fingrade på den inplastade räddningsinstruktionen. Jag röstade på miljöpartiet när vi röstade i klassen. Skulle du våga hoppa om vi skulle störta?
- Nej. Det vore nog säkrare att sitta kvar. Förresten störtar vi inte.
- Hur vet du det?
- Det är säkrare att flyga än att åka bil.
- Jaha, men hur vet du att vi inte störtar?
- Nej, det är klart att jag inte vet direkt. Men jag är väldigt, väldigt säker på att vi inte störtar.
- Hur kan du vara det? Skulle vi störta skulle min mamma bli ledsen. Hon ville inte att jag skulle flyga till pappa idag. Pappa bor i Östersund. Förresten behöver du inte säga att du är säker på att vi inte skall störta. Jag är lugn i alla fall, förstår du.
Vi satt tysta ett tag. Jag bläddrade i Svenska Dagbladet och hon bläddrade i Dagens Industri och såg ut som hon inte gjort annat.
- Vet du om att alla barn som föds består av återvänt material, frågade hon. Varenda bebis är gjort av atomer som innan dom hamnade i kroppen var någon annanstans. Vet du om att jag är återvunnen? Du med! Så om vi störtar i skogen så kommer våra atomer lösa och kan bli tallar istället. Och sen växer dom och huggs ner och eldas upp och så kommer atomerna lösa igen och kanske blir dom en människa igen. Sven kanske han heter.
Hennes ögon såg retigt glada ut. Hon berättade att hennes föräldrar var skilda, att mamman var tandläkare i Stockholm och att pappan jobbade på flygflottiljen i Östersund och att hon flög däremellan och att hon inte var rädd att flyga längre.
- För störtar vi så blir jag kanske Sven.
Hon satt tyst länge.
- Tror du på komposter?
- Ja, det är ju bra. Det är ju också återvinning.
- Jag tycker man skulle ha en kompost utanför kyrkan. Där kunde man lägga alla döingar. Det är varmt i vår kompost som vi har på vår tomt. Det är varmt på vintern också. Men man måste lägga sågspån i den. Mamma säger att pappa har sågspån i huvudet.
- Flyger du ofta?
- Nästan bara till pappa en gång i månaden. Fast han får inte ha uniform på sig när han möter mig. Då är han inte pappa. En pappa ska inte ha uniform.
- Tycker du inte?
- Nä. Vad tycker du om kompost för döingar?
- Det skulle nog kännas konstigt för många.
- Är man död känner man inget.
- Nej, men det skulle nog kännas konstigt inuti de som lever.
- Tror du? Det tror inte jag.
- Men det kanske skulle ta längre tid innan du blir Sven? Kompost tar ju lite tid på sig. Atomerna och så.
- Så bråttom är det inte. Förresten störtar vi ju inte. När jag blir stor ska jag bestämma att det skall vara komposter för döingar. Vet du var alla tankar tar vägen när man dör?
- Nej.
- Det vet jag.
- Vart tar dom vägen då?
- Dom samlas i en hydda.
- I en hydda?
- Ja, en ganska liten hydda. För tankar tar inte så stor plats.
- Var ligger hyddan då?
- Hur skulle jag veta det?
- Varför just en hydda?
- Dom måste skyddas från regn.
- Varför det?
- Annars blir dom bara sura. Och sura tankar är så tråkiga.
- Ja, det är klart.
- Sedan får dom inte blåsa bort heller. Därför är det bra med väggar. Men det måste var små hål i väggarna så dom kan se ut.
- Tror du tankar kan se?
- Ja, hur ska dom annars kunna tänka rött och grönt? Vet du att pappa tänker bättre när han inte har uniform?
- Gör han?
- Ja, jag sa ju det. Har han uniform tänker han bla bla bla bla. När han har vanliga kläder tänker han bättre. På att leka, spela och fika och så. Han skrattar mer också. Fast mormor säger att han är stilig i uniform.
- Mormödrar kanske tycker det?
- Ja, dom är ju gamla och deras flesta tankar har redan flugit iväg till hyddan. Mormor tycker inte om kompost heller. Hon tycker det är äckligt. Hon skulle inte gilla komposter utanför kyrkan! Jag tycker man kunde lägga alla uniformer i kompost också. Så kunde dom bli blommor. Och pappor kunde skratta mycket mer.
(Texten hämtad från min bok Svarta Oliver Och Gröna Drömmar, som inte längre finns att köpa, men väl att låna på bibliotek).
Borde vaknat upp i huset som ligger mellan den snöklädda skogen och Tisnarens isklädda fjärd nere i dalen. Snö och is ligger tungt över hemlandets vilda gränstrakter mellan Sörmland och Östergötland. Landet där en och annan varg smiter förbi.
Här utanför hotellet på Östermalm springer andra vargar omkring. Lär väl möta en och annat på väg till tevehuset.
Avtal är avtal. Nyhetspanel också denna fredag. Får se vad det blir av det. Funderade på att ta en röd skjorta för att chocka programledare som tråkat mig för att jag alltid har svart...:-)
Det finns alltså riktig varg i utmarkerna där jag bor. Däremot är det ont om häst som drar timmer i skogarna. Jag minns en vinter när jag – under en jakt på julgran - mötte en riktig, bred häst med lugg i pannan. Bakom hästen dinglade några stockar. Det är inte så brukligt nuförtiden att breda hästar med lugg i pannan drar stock genom skogarna. Det är inte brukligt att någon häst överhuvudtaget drar stock genom skogarna. Men den här hästen gjorde det.
Det gick en man bakom med tömmar i händerna. Det går bra det här, sa han när jag frågade. Han var nyss fyllda sextiofyra, sa han. Han var på väg mot skogsvägen. Där skulle han lämpa av stockarna för att sedan lassa upp dom på en vagn och köra dem vidare till stora vägen. Även vagnen skulle dras av hästen, berättade han. Men det skulle få bli i morgon.
– Jag drar in tjugo löskubik på en dag, sa han. Och lade till: I juletider får skotaren står på gården. Den står på gården och den kostade trehundrafemtitusen. Men den får stå. Har du suttit en hel dag och skakat i buller och fanstyg så är du trött på kvällen. Trött och tom. Nej, skotaren får stå.
– Visst blir jag trött nu också, fortsatte han. Trött med hästen. Trött blir jag. Men inte tom. Jag är trött när jag kommer hem, men inte tom förstår du.
Hästen har sin begränsning, berättade han och muttrade något om att man som skogsbrukare ska sitta och ”skaka i en jävla hytt och göra spår i skogen för varenda pinne som skall hämtas”. Och ensamt är det. Ensamt.
– Men det säger jag dig. Mig lurar dom inte längre. Hästen är bra. När jag kommer hem är jag trött. Men jag är banne mig inte tom. Hur kostnadskalkylerar man tomheten? Men den är minst lika tung som räntan. Vi har blivit lurade, förstår du. Lurade. Tala om det för världen du! Du som sitter och blarrar i teve titt som tätt. Tala om det. Tala om att plånboken, hur stinn den än är, bara kan fylla fickan. Inte bröstet.
Han berättade att hästen hette Brunte därför att en bred, trygg häst med ljus lugg i pannan skall heta just Brunte.
– Vi förstår varandra, Brunte och jag. Inte förstår John Deere och jag varandra.
Nu är både bonden och hästen döda. Inte för att vargen tog dem, utan för att åldern tog hästen och ensamheten tog bonden. Adventsljusstakarna står i hans fönster året om och slyet har anfallit den lilla gården från alla håll. Jag borde ha köpt det där huset, vårdat det ömt och låtit ljus strömma från dess själrika fönster under kalla vinternätter. Tagit kamp mot slyet som anföll.
Grannhuset således förresten som sommarstuga av en mäklare med en tjock guldkedja kring halsen. Han lär vara en av vargarna här på Östermalm.
Igår var det 150 år sedan det amerikanska inbördeskriget fick sin reella början - även om det dröjde ett tag innan de första skotten föll. Den 20 december 1860 trädde nämligen delstaten South Carolina ut ur USA, efter det att Lincoln blir vald till president och motsättningarna i slavfrågan blir allt större.
Under kriget spelades ofta i Sydstaterna en låt som hette Aura Lee. Den fick en ny text så småningom och blev Love me tender. Presley sjöng den i filmen med samma namn. Han spelade själv huvudrollen, fick lysande recensioner. Det var han första filmroll och det var långt ifrån de töntfilmer som spelades in i mitten på 60-talet. Filmen handlade om livet efter inbördeskriget.
Slutscenen fick göras om, eftersom den första varianten riskerade att bli alltför dramatisk för USA:s ungdomar. Elvis dog nämligen i filmen, som avslutades med hans begravning. Psykologer kallades in. För att undvika depressioner och en självmordsvåg bland unga flickor lät man Elvis, likt en spökfigur, stiga fram och sjunga titellåten medan hans föräldrar lämnar graven. Och han ges i uppdrag att medan kören klämmer i med sista tonerna ge publiken ett glatt okynnigt leende... Vilket möjligen kan ses som det minst lyckade i en annars förvånansvärt bra film från 50-talet...
Vi hade haft provvisning av Love Me Tender och morsan grät
eftersom den slutar med att jag ligger i en grav, skjuten i en uppgörelse
i ett desperat försök att rädda min bror mot bovar. Tja,
ungefär så.
Översten varnade för att unga biobesökare skulle bli så tagna
att de skulle få depressioner. Psykologer inkallades och två veck-
or före premiären spelade vi in ett nytt slut där jag, som en spökfigur,
lämnar graven och vandrar bort i fjärran sjungande titellåten
medan familjen sörjer vid graven. Detta slut skulle förhindra
att nationens ungdomar gick rakt in i depression. Det skulle förhindra
självmord hos mina absoluta fans. Det nya slutet skulle
visa att jag fanns hos dem även om jag var död.
Det där tog jag till mig. Jag måste finnas hos dem.
Det var mycket skit i Amerika på den där tiden. Det var rasupplopp,
och kommunister fanns det nog gott om, och bensinpriset
hade gått upp för de bråkade om Suezkanalen. Min död, om
än bara på film, riskerade att bli droppen som skulle få nationen
att kollapsa.
Och det ville jag inte. Jag menar: Bibeln säger att det man sår
får man också skörda, och skulle jag så något dåligt skulle jag få
tillbaka det. Jag älskade ju ungarna som älskade mig. Det var inte
tal om annat. Det var detta jag försökte förklara för journalister
som ältade mitt sätt att agera på scenen.
”Om jag trodde att jag var dålig för folk skulle jag börja köra
lastbil igen”, sa jag, och jag menade det. Jag menade det verkligen.
Jag vill ingen något ont, jag ville inte få framgång på någons
bekostnad, jag ville göra ett så bra jobb som möjligt, ge folk lite
glädje och sådär. Jag menar, det var en svår tid. Jesus, ni ska veta
att det var en svår tid, en svår brytningstid. Den första generationen
av tonåringar växte upp. Ett nytt släkte som hittat en fristad
mellan barndom och vuxenliv. Och där fanns rock’n’roll. Det
bröts ny mark.
Det hade gått fort med min karriär och jag var rädd för att förändras,
bli märkvärdig och stöddig. Jag var medveten om att jag
haft tur, kommit i rätt tid och stött på rätt människor. Jag glömde
aldrig att påpeka det när jag gjorde intervjuer. Men jag hade
haft viljan också, en inställning som var bergfast.
Ni vet, den amerikanska drömmen. Alla har chansen. Bara de
ger järnet och har lite tur.
Man måste ta sig över både berg och öken. Man måste vara
som en get för att klara bergen och som en kamel för att klara
öknen. Humphrey Bogart hade det här klart för sig i Skatten i
Sierra Madre. Han var en fattig sate som gått på grund i Mexiko
och som tiggde sig till brödfödan. På ett uselt hotell kommer han
i slang med en gubbe som varit guldgrävare och tillsammans ger
de sig upp i bergen. Det är då, just då, Bogart får insikten att han
måste vara som en get för att klättra i bergen och som en kamel
för att ta sig över öknen.
Det där är filosofi på hög nivå.
Humphrey gräver guld och det går åt helvete.
För mig ska det inte gå åt helvete. Jag ska bara gräva guld.
Den nyinspelade slutscenen, inspelad några veckor före premiären i syfte att inte skapa depressioner och självmordsvåg bland unga flickor... Mer om den här perioden finns här.
Så här låter orginallåten, med texten från inbördeskriget, inspelad av Jim Reeves:
Varg. Bara ordet väcker känslor. Lite varstans i Sverige läggs nu protestlistor ut. Man vill stoppa steg 2 i den tvåstegsraket som inleddes med förra vinterns jakt...
Nu, när man fått skjuta varg – läser man Jaktjournalen så handlar det om ren upphetsning - så finns det de som inte vill fullfölja uppgörelsen. Jag hade haft större förståelse om man protesterat innan steg 1.
Var för det för varg som dödade barn i Sverige? Och vem dödar mest hundar? Jägare eller vargar? Läs hela min krönika här! Se min intervju med Henrik Ekman om varg - Kunskapskanalen tisdag 19.00.
Jag ber om ursäkt, men när jag följer sossarnas debatt om sig själva och deras öststatslika nomineringsprocess så får jag alltid följande på näthinnan:
Häromdagen avslöjades att näringslivet och tankesmedjor skall styra sossarnas politik, och Aftonbladet kräver att det gamla partiet skall satsa mer på ekonomisk tillväxt och blöta fingrar höjs för att känna hur vindarna blåser så man kan få makt. Makt för att göra vad då? Skit samma, bara man får administrera makt. Dagens s-nyheter finns här - är någon förvånad? Det ser hopplöst ut för de röda, skrockar man på SvD. Nåja, s blir snart blått, eftersom man vare sig tror på rött eller grönt. Brist på självförtroende skriver Ohly, och i det har han i alla fall rätt.
Tredje kvartalets BNP-siffror var, enligt en samstämd mediakår, otroligt fina det tredje kvartalet. Med hela 6,9 procent. Vilket innebär drygt 18 miljarder kronor större omfång än samma period förra året. Ju snabbare vi byter ut grejer, kastar och köper nytt ju bättre för tillväxten. Som mäter omsättningen, inte värdet i sig. Att köpa för mycket mat och kasta en fjärdedel bidrar ganska hyggligt till tillväxten det också
Vi konsumerar således riktigt duktigt och snart är det jul då Jesus, Tomten och Tillväxten skall firas i omvänd ordning.
Samtidigt ökar hushållens skulder. Ganska rejält. Med 50 miljarder per kvartal. Skulderna ökar såldes nästan tre gånger så mycket som BNP, konstateras lakoniskt... BNP upp 6,9 procent. Skulderna upp 8,2 procent. Det skuldberg hushållen tar på sig baseras i stor utsträckning på att vi konsumerar på krita. Tillväxten hålls igång genom att vi sätter oss i både ekologisk och penningekonomisk skuld. Det är en spännande tid...
Fast allra mest spännande är det att man nu lyckats få något som vi nästan kan se med blotta ögat att både vara här och där på en gång. Magnus och Brasses "där är där man inte är, här är här där man är" får en ny innebörd... Ni som följt bloggen några år vet med vilken förtjusning jag njuter av kvantfysikens mysterier som får människans tjat - när argumenten inte räcker - om "sunt förnuft" att avslöjas som den floskel det är.
Jag känner liksom personligt ansvar för kvantfysiken...:-). Inte minst eftersom jag hade kvantfysiken (och kaosforskning) som utgångspunkt för mina tal i valrörelsen 1994, när MP tog sig tillbaka till riksdagen igen. Det var ett perfekt sätt att inleda för att få en stökig skolaula att på fem sekunder tystna och bli totalt uppmärksam...
Nog kan den här bokenge en ytterligare bild av journalism, Afghanistan, dess befolkning, biståndsmänniskor, militärer och talibaner. Jag tänker i alla fall kasta mig över den, trött på dåliga slentrianmässiga reportage från denna berättarkultur.
Boken heter I väntan på talibaner. Skriven av Jesper Huor. Intervjun görs av John Chrispinsson, så ni slipper mig...Kolla här.
Alldeles nyss blev Youtube pyntat med tre starka varumärken. Tja, det går ju inte bara att gräva ner sig i självmordsbombare, flygbombare, tillväxtfunderingar och politik...
Boken kan du låna på bibliotek, eller köpa för 100 kronor inkl porto här - det är snygga ex från första upplagan Du kan få boken dedicerad om det t ex skall bli julklapp till morfar, barnbarn eller mer eller mindre sambo som behöver uppdateras...:-). Boken kan kompletteras med musikaliska illustrationer här.
I dag, den 15 december, kommer riksdagen att debattera och besluta om den Afghanistanöverenskommelse som regeringen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet ställt sig bakom.
Fyra miljöpartistiska riksdagsledamöter fronderar. De tar grön ideologi på allvar och röstar emot uppgörelsen. Det hedrar dem. På DN-debatt motiverar man starkt och grönt sitt ställningstagande.
Samtidigt tycks det som om alla de som än så länge omtalats som eventuellt nya språkrör väljer att stödja Peter och Marias linje frågan om svensk trupp i Afghanistan. Det är djupt beklagligt. Läs hela DN-artikeln här.
"Om jag blir slagen på munnen, måhända av en besviken ekonom, är det inte osannlikt att några tänder lossnar ur överkäken. För att återställa ordningen skulle tandläkaren ta kanske 10000 kronor. Sveriges bruttonationalprodukt, mätt från användningssidan, skulle öka med lika mycket. Ett litet steg framåt.
Enligt Brottsförebyggande rådet har antalet misshandelsfall i Sverige ökat med runt 50 procent på tio år. Vad detta kostat i termer av sjukvård- och rehabiliteringskostnader finns det inga tillförlitliga siffror på. Men tveklöst är ju denna utveckling oerhört bra för Sveriges ekonomiska utveckling. Inte många sektorer kan stoltsera med en sådan tillväxt. Inte heller den lynniga Stockholmsbörsen.
På samma sätt kanske vi bör uppmärksamma fiskenäringens osjälviska bidrag till den ekonomiska utvecklingen runt Östersjön. Genom att tillsynes utarma fiskbeståndet, som inte liksom skogen lagerförs i bnp-beräkningarna, har den på bekostnad av framtida intjäningsmöjligheter byggt svenskarnas tidigare osedda välstånd."
Innan tillväxtkramarna kastar sig över tangenterna och skickar mig ilskna mejl så ska jag bara berätta att det inte är jag som formulerat ovanstående. Det är Jacob Bursell, skribent på SvD. Tyvärr fick hans text inte plats i papperstidningen, utan nådde bara dem som driver omkring på nätet.
Han skrev också: "efter Sveriges rekordhöga tillväxtsiffror är det lätt att tro att politiker, ekonomer, företagsledare och medier alla ser dessa tre bokstäver (bnp) som genvägen till allt – såväl lycka som välfärd."
Om du driver omkring på nätet så hittar du Bursells krönika här. Något i sak nytt tillför den inte, mer än att det som tillväxtkritiker talat om i decennier står nedskrivet av en journalist i just SvD, vars ledarsida sprutat ut sarkasmer mot de som ifrågasatt tillväxtmåttet.
Hur tillväxten mäts kan du kika på i det här lätt berusade inlägget.
Religioner kan ge tröst, hopp och till och med goda hjärtan. Förutom fagra löften eller skrämmande hot om vad som skall hända efter döden är religioner som vilka ideologier som helst.
Kommunismens grundidé kan betraktas som vacker och ädel, resultatet blev en katastrof när idéerna malts genom verklighetens kvarnar. De illdåd, massmord och djupa kränkningar som skummade upp från den växande vågen skärskådas och utvärderas med rätta, precis som resultatet av nationalsocialismens groteskt vedervärdiga följder och djupt antiintellektuella tankesfär.
När vi med rätta skärskådat kommunismens och nazisternas illdåd, är det då inte också dags att skärskåda och berätta om allt det lidande, all den död, all den förödelse som religioner har lett fram till när de malts genom verklighetens kvarnar?
När ska Forum för levande historia ta på sig det ansvaret? Religiösa företrädare ställs sällan till svars för de skeenden som möjliggjorts genom religioners löften om liv i paradiset för dem som gör som de blir tillsagda. När unga pojkar skickas upp i bombplan så kan de få en religiös välsignelse, när människor sätter på sig bomber för att spränga både sig själva och andra i luften kan de få en religiös välsignelse, när protestanter och katoliker mördat varandra i religionens namn så må det vara politiskt betingade makthavare som utnyttjat religionen - men så mycket enklare det går att få människor till slaktbordet om de har en tro på ett liv i ett paradis efter döden.
När religiösa föreställningar ställs mot varandra så är grunden lagd för en värld med vi och dom som kan gå långt utöver vad världsliga ideologier kan ställa till med. Med löften om att ha Gud med sig strimlades miljoner unga människor ner i Europas skyttegravar och i det amerikanska inbördeskriget - trots att det var inom kristendomens sfär. Men visst var det lättare att gå i döden när man lovats evigt liv...
För ingen politisk makthavare kan som religiösa ledare ge "löften" om evigt liv och någon guds gillande. Det finns inget starkare, i grunden kollektivistiskt, motiv än religionens för att få människor att begå de mest fruktansvärda handlingar. Sedan må man betrakta det som missbruk eller inte. Jo, jag vet att också mycket gott utförts i religioners namn, och framför allt av djupt troende människor.
För att förstå dagens situation är det viktigt att känna till historien, skriver Forum för historia på sin hemsida och fortsätter: "Genom att ta hjälp av historien skapar Forum för levande historia kunskaper om samtiden." Nå, då så, låt den nu viktiga och pågående utställningen om de röda khmerernas vanvett följas av en utställning om det vanvett religioner skapat och utnyttjats till.
Nätverket OFOG får 2010 års ProVoka-pris för "en envis och personligt uppoffrande kamp med syfte att uppmärksamma den militära upprustningens vanvett och avslöja våldets förödande följder".
I "bästa provokation" inbegriper vi såväl personligt mod och kurage som envist agerande för att synliggöra en ökad politisk acceptans av militära strukturer och ökad svensk medverkan i krigshandlingar där allt fler oskyldiga människor blir offer, medan vi i Sverige inte tycks vilja inse vår egen medverkan.
Därför går årets pris till nätverket Ofog. Nätverket har med små medel och ideellt arbete satt strålkastare på sådant som stora delar av mainstreammedia tycks anse vara helt i sin ordning.
Ofog har således såväl aktivt informerat om, och agerat mot, att Sverige upplåter Europas största övningsområde för Natos träning för bombflyg, som uppoffrande och modigt uppmärksammat den ökande svenska vapenexporten.
Det sistnämnda har bland annat lett till att nätverkets medlemmar Anna Andersson och Martin Smedjeback har dömts att betala 471 419 kronor i skadestånd för att ha repat och bucklat 14 granatgevär Carl Gustav. Anna Andersson har just blivit fri från ett fängelsestraff.
Carl Gustav har sålts till över 40 länder och har använts av militärregimen i Burma, i Kashmirkriget mellan Indien och Pakistan, i inbördeskriget på Sri Lanka och av milisgrupper i Somalia. Det används även i de pågående krigen i Irak och Afghanistan, vilket har bekräftats av dokument via WikiLeaks. Allt i strid med grundtankarna i den lagstiftning som skall reglera svensk vapenexport.
Här finns förhör och slutpläderingar när de två dömdes.
Vidare: Sommaren 2009 genomförde NATO sin största flygövning för året i Norrbotten, med ca 200 stridsplan och 1000 soldater. I år deltog USA:s flygvapen med 250 soldater och 20 stridsplan för att öva bombkrig. Övning för krig som förs i Afghanistan och Irak sker således i norra Sverige. Ofog har genomfört aktionsläger mot dessa krigsövningar.
För er som vill ge en gåva till organisationen finns plusgirot 444414-7.
Nu i sommar anordnar Ofog ett internationellt läger. Vi har förstått att Ofog önskar att fler ska vara en del av lägret och gärna även tar del i förberedelserna. Under februari kommer Ofog att åka på turné från Kiruna till Malmö. Vill du träffa dem, ta kontakt på info@ofog.org.
Nedan kort information om lägret från Ofog:
"Vi i det antimilitaristiska nätverket Ofog har två år i rad genomfört aktionsläger mot krigsövningarna i Norrbotten. Nästa sommar, 2011, kommer vi arrangera ett internationellt aktionsläger 22-29 juli, med ett seminarium (23-24/7) , samt en aktionsdag (26/7) mot krigsövningsområdet (NEAT – North European Aerospace Testrange).
Helgen 23-24 juli arrangerar vi ett helgseminarium där olika grupper som arbetar mot krigsövningar och krigsmaskineriet kommer att diskutera hur vi kan fortsätta och bredda motståndet. Vi är just nu i starten för planeringen av seminariet och de olika teman/områden som vi fokuserar på;
Krig börjar här, vi kan stoppa det härifrån: Hur krig startar på olika platser i form av militärbaser och övningsområden och hur olika grupper gjort motstånd och i flera fall lyckats. Med specifikt fokus på det som händer i Norrbotten och det lokala motstånd som finns där.
Rätten till land: Militärbaser/ militär övningar på ursprungsfolks land – vad har hänt och händer i andra länder? Mark ockuperas och används för att öva krig på ett ställe, för att förbereda riktiga krig som bl.a. drabbar ursprungsbefolkning i andra delar av världen.
Den militärindustriella kedjan: Hur olika platser runt om i världen används för att testa och utveckla nya vapen. Vi vill sammanföra grupper som jobbar mot samma företag (och ev underleverantörer) på olika platser runt om i världen.
Kriget mot kvinnorna och feminism i krigsmotståndet. Kvinnors rättigheter används som argument för att starta och fortsätta krig, samtidigt som vi vet att kvinnor är de som får ta den största bördan av krig, både under tiden och efteråt. Varför är det så viktigt är jobba feministiskt inom fredsrörelsen och ha en feministisk analys av krig och militarism”
Måndag morgon klockan 06:00 presenteras årets vinnare av ProVokas pris för årets bästa provokation. Juryn samlas vid luciafirande 05.30. Nomineringstid går ut vid midnatt.
Självmordsbombare? Förskräckligt. Men inte förvånande. Det är en del av det krig Sverige deltar i. Varje politiker som deltog i beslutet att Sverige skulle delta i det Natoledda kriget, som med sin egen logik vävts samman med det amerikanska kriget, var naturligtvis medveten om detta. Eller borde åtminstone vara det. Tragiken är att det krig vi deltar i är kontraproduktivt, ett krig som skapar mer terror än det undanröjer.
För övrigt har alltid religioner - brukade eller missbrukade - alltid används för att driva människor i döden. Kristendom, islam, judendom, hinduism, allehanda sekter - få är fria från skuld. Religioner är det starkaste vapnet för goda och onda gärningar. Det starkaste vapnet för dem som lever i en värld med vi och dom.
PS! En rad mottagare av det s.k. alternativa nobelpriset skrev i veckan på ett upprop mot bland annat det svenska deltagandet under Natobeväl i Afghanistan samt att Sverige upplåtit övningsområde för övning av bombfällning.
Att följa klimatmötet i Cancún har varit en plåga. Det är pinsamt när så mycket handlar om a) frivilliga åtaganden som b) inte räcker till för att begränsa temperaturökningarna till två grader.
Än mer pinsamt är det att två grader i sig är en politisk kompromiss som, enligt forskarna, utgör pinsamt stora risker för bland annat människors samhällen. Men, va då, vi hade en glimrande nobelfest i första klass, där Carl Bildt fick högsta betyg för att vara lätt crazy.
Jakten på ekonomisk tillväxt, och idéerna om flödesekonomin (där välstånd inte räknas i det vi har utan i det vi omsätter) är förödande. Och vänta bara: i kväll kommer nyhetsrapporteringen att såväl tala sorgset om klimatmötet och beklaga att för lite görs, och minuterna efteråt glädjas åt nya fina tillväxtsiffror och förväntad rekordkonsumtion som sätter igång än större flöden från naturresurser till synligt och osynligt avfall (BNP mäts i det flödet).
Den 11 december ligger bra till för att bli ett lika ihågkommet datum som den 19 september. Symptomatiskt är att mötet hölls i Mexiko där 6000 människor mördades förra året. Klimatmötet bygger i grunden på liknande förakt för liv.
Den 11 december 1964 sköts förresten Sam Cooke ihjäl i Los Angeles. Apropå förakt för liv.
Den tragiska och kränkande historien när Elvis skulle spela in Frankie and Johnny kan man få en antydan om här - kapitel 36...
Häromdagen var det trettio år sedan John Lennon mördades. Så när jag satt på ett tåg, som emellanåt framfördes och emellanåt stod still, hade jag med mig J.D. Salingers The Catcher in the Rye (Räddare i nöden) som läslitteratur. Det var den boken som fyllde Mark Chapman med övertygelsen av att han måste mörda John Lennon.
Jag ville förstå vad i boken som triggade mördaren. Jag minns att jag själv, som mycket ung, läste boken flera gånger, fascinerad och berörd.
Innan jag spände ögonen i den lilla boken läste jag detNobeltal som Mario Vargas Llosa hållit dagen innan. Man kan säga vad man vill - och det bör man göra - om årets litteraturpristagare, men skriva kan han. "En teknisk virtuos", skriver Jorge Calvo i Sydsvenskan. Det var nog ett av de mest välformulerade Nobeltalen som hållits, en hyllning till litteraturen med gigantisk namedropping i akt och mening att antingen hylla alla de stora namnen, eller att låta lite av deras glans falla på egen person.
Hur som helst, han sa också följande, vilket kändes såväl sant som bisarrt just på minnesdagen av mordet på Lennon: "Skönlitteraturen är ett oeftergivligt villkor för att civilisationen skall överleva, förnya sig och bevara det bästa av vår mänsklighet... Ingenting har sått så mycket oro, rört om så mycket i våra fantasier och begär, som det liv av lögner som vi lägger till vårt eget med hjälp av litteraturen... Litteraturens lögner blir till sanningar genom oss läsare som har blivit förvandlade, smittats av begär och för fiktionens skull hamnat i en ständig motsättning till den torftiga verkligheten...".
Mark Chapman läste sin skönlitteratur, tog vapnet i handen och sköt John Lennon. Detta konstaterande utgör inte någon analys eller någon kritik av litteratur, bara just ett konstaterande.
Ett konstaterande är också att årets Nobelpristagare ligger väl i linje med den mainstreampolitik som råder. Men visst, skriva kan han, och Nobeltalet innehöll en del som säkert skulle fått Jimmie Åkesson att sätta i halsen om han hört det. Vilket kanske överraskade en och annan med tanke på att litteraturpristagaren - född i Peru - knappast gått i bräschen för ursprungsbefolkningars rätt till demokratiskt inflytande...
Dock har jag inte hittat lika flagranta rasistiska stilstudier som man kan hitta i en tidigare litteraturpristagares verk: V.S.Naipaul. I dennes texter spys det ut fördomar i gränslandet mellan meningslös oförskämdhet och rasism. Hans beskrivning av muslimer ligger i samma härad som Sverigedemokraternas. Sällan har väl Svenska Akademien haft så dåligt omdöme i modern tid, sett ur ett etiskt perspektiv- efter det att man gett Naipaul nobelpriset i litteratur 2001 så känns Nobelstiftelsens bojkott av Åkesson nästan som ett skämt.
Det finns en dokumentation i boken Mobiltelefonins hälsorisker, av Mona Nilsson, som gör mig matt, förundrad och ibland nästan förstummad. Mona Nilsson är en myndighet i sig, tycks det.
Har hon rätt i bara tio procent av sina konstateranden/påståenden är det tillräckligt för att beteckna det som hon beskriver som en skandal. Jag vill inte att hon har rätt, för jag gillar den nya tekniken, de trådlösa nätverken och allt det synligt rationella som de för med sig...
Men: Jag får Raquel Carsons Tyst vår på näthinnan när jag läser Mona Nilssons bok. Tyst vår var boken som startade den stora miljödiskussionen och vars författare blev förlöjligad och förtalad av hela det etablissemang som kände sig anklagat för gravt miljöbrott. Tyvärr hade Carson rätt när hon beskrev den smygande förgiftningen genom näringskedjorna - som följd av bekämpningsmedel av olika varianter. Hon anklagades för att inte veta vad hon talade om - hon var biolog, med låg status, och inte kemist, med hög status. Dessutom var hon kvinna, vilket utgjorde skäl för ironiska kommentarer i radio, teve och tidningar - inte minst i USA.
Jag får också en läskig känsla av att känna igen situationen som uppstod när asbest började ifrågasättas. Förnekelsen var total. Arbetare som insjuknade blev utan skadestånd. Jag känner igen känslan från kvicksilverdebatten - förnekandet, förlöjligandet, fördröjandet och så det plötsliga erkännandet och förbud. Asbest och kvicksilver var lätt att byta ut - ungefär som freoner i kylskåp och frysar var lätt att byta ut. Nu handlar det om något helt annat, av samma samhällsbärande typ som fossila bränslen: mobiltelefoner, trådlösa nätverk. Som gör livet lättare, smartare och mer enkelt och bekvämt för de flesta av oss. Inte minst mig.
Hur många nya sjukdomar, vars existens i sig utgör "civilisationskritik", har inte förnekats på detta sätt. Men: när så småningom allt fler fakta börjar bli besvärande ersätter plötsligt ett nytt paradigm det gamla. En vetenskaplig revolution uppstår. Och sedan ägnar sig vetenskapsmännen åt detaljer i den nya modellen istället för den gamla tills envisa människor - inom eller utom den formella forskningsvärlden - tar vetenskapens kärna på allvar, nämligen att ifrågasätta också det nya som sägs. Mona Nilssons envetna arbete är en del i den goda vetenskapens kärna: ifrågasättande, framtagande av gömda forskarrapporter och ihärdig jakt på nya rön.
Det skall bli oerhört spännande att även fortsättningsvis följa frågan om mobiltelefoner och strålning. Jag hoppas att Mona Nilsson har fel, att de forskare hon hänvisar till har fel. Men risken finns att hon har rätt i tillräckligt mycket för att vi om tjugo år kan komma att använda ordet skandal. Och stå där med byxorna nere, telekablarna nedmonterade, fastsmetade i ett trådlöst bekvämt och smidigt nätverk som visar sig vara en miljöbomb. Gud förbjude! (Vad nu det utropet är värt när det kommer från en troende ateist...).
I serien En bok - en författare, samtalar jag med henne här. Kritik av Mona Nilssons kritik finns på VoF:s hemsida. Så här bemöttes Mona Nilssons tidigare bok av docent Björn Cedervall. Intressant grepp är att lansera idéer om att mobilstrålning är nyttigt och hälsofrämjande. I Forskning och Framsteg diskuterades för några år sedan "om hur och i vilken utsträckning vi överhuvud taget bör utvärdera bieffekterna av ny teknik, samt om hur detta kan hanteras i offentligheten."
Dags igen. På Luciadagen klockan 06:00 beslutas vem som skall få årets ProVoka-pris för bästa och mest samhällsnyttiga provokation.
Priset instiftades förra året och många nomineringar kom in, men juryn var enig: Djurrättsalliansen fick priset för ett "lysande, kyligt och långsiktigt arbete - utan inslag av våld - som upplyst och påverkat samhälle, bransch och politiker på ett sätt som medier och myndigheter misslyckats med, och kanske inte ens ville".
Nu är det således dags igen, nomineringar mottages tacksamt till provoka@telia.com. Skriv nominering i ämnesrutan.
Tja, det kan man spåna en del om. Alla som lyssnar blir inte glada, inte ens socialister. Förstod jag när jag var inbjuden till Socialistisk forum för någon vecka sedan. Men det är klart kritiserar man LO och berättar om vänsterns största fiasko så riskerar det att hetta till på ett socialistisk forum. Ska vi ha en gemensam välfärd i framtiden får många ta sig i kragen och släppa gamla dogmer, föreställningar och fördomar.
Mona Sahlin höll linjetal under helgen, det gick ut på att det egna partiets politik var fel, och att hon under valrörelsen således sagt sådant som hon inte trodde på. Om detta orerade jag igår... Men, hav tröst Mona, du är inte ensam om att hamna snett, det kan bli fel för oss alla...
Om denna märkliga studiosejour kan man läsa lite mer på i kapitel 44 som du hittar här.
Jag ska inte kommentera innehållet i sak. Men däremot det ohyggliga i att hon än en gång slår fast att hela valrörelsen var ett enda stort skådespel.
Hon trodde inte på det hon sa - men eldade sina valarbetare att säga samma sak. Det är inte politisk taktik, det är bedrägeri. Värst av allt: hon och den socialdemokratiska gräddan lurade sina egna valarbetare! Man reducerade dem till duktiga idioter. Sina egna medlemmar och sina egna väljare...
Respekt? Inte ett dyft!
Såväl Sahlin som Östros, och stora delar av den socialdemokratiska gräddan, hävdar således att man gick till val med en felaktig politik. Några av dessa gycklare vill nu ha förnyat förtroende! Några av dem finns med i talet om ny partiledare! Samma figur som lurat skjortan av valarbetare som taget av sin privata tid och slitit oavlönat för sitt parti!
Hade socialdemokraterna vunnit valet hade man således just nu administrerat en politik man anser vara fel. Slutsatsen måste ju vara att socialdemokraterna, om de är annat än en maktapparat, borde vara tacksamma att de slipper regera.
När de nu naket hävdar att de talat mot bättre vetande före valet, så avslöjar de ju också att hela valrörelsen varit ett spel, en teater – ja, i själva verket en skymf mot medborgarna i allmänhet och mot sina egna valarbetare i synnerhet. Sahlin och Östros, och övriga i den socialdemokratiska ledningen, har uppenbarligen agerat skådespelare när de uppmanat sina egna att plädera för den politik man gick till val på.
Det är något alldeles oerhört och avslöjar något i grunden sjukt och förskräckligt. Och djupt illojalt. Politik när den är som allra sämst.
När politik blir ett simpelt maktspel gör man såväl politiken som demokratin en otjänst. Man uppträder som om man vore företagsledare vars uppdrag är att sälja vilken produkt som helst. Tala om att den är bra, fast du vet att den är dålig. Tala om att du tror på det du säljer, som vilken telefonförsäljare som helst som gått grundkursen, trots att du inte alls tror på det. Men det är ditt jobb att sälja, att förställa dig, att förföra och rent av ljuga.
Så här kan vi inte ha det inom politiken. Partiernas uppdrag kan inte vara att uppträda som vore de försäljare av mobilabonnemang eller plastpottor. Politiker måste ha någon form av etisk resning, en tilltro till vad de säger, annars sitter vi på ett sluttande plan som bara kan leda till demokratins totala förfall. Att få gratisbiljetter till tennismatcher, eller låta en lobbyorganisation betala en resa till ett kärnkraftverk är harmlöst. Att låtsas tro på något man inte tror på är allt annat än harmlöst. Det är bedrägeri.
Partier skall driva den politik de tror på. De ska skapa opinion för sina värderingar och för sina ståndpunkter. Det viktiga är inte att få röster så man kan genomföra något man inte tror på. Det viktiga är inte att få vara statsråd. Det viktiga är att driva det man tror på, skapa opinion för det man tror på, och sedan låta väljarna ta ställning. Och kanske bli statsråd som kan driva en politik man tror på.
Jag tror inte att socialdemokraterna är ensamma om att inte tro på den egna politiken. Det måste naturligtvis finnas mängder med moderata riksdagsledamöter som, när Reinfeldt påbörjade sin förändring av moderaternas retorik, reducerades till skådespelare när de försvarade delar av arbetsrätten, höjd bensinskatt etc. Men det vi nu sett inom socialdemokratin är åtskilliga snäpp värre. Det handlar om den yttersta partiledningen som inte trott på den politik man marknadsfört.
Jag har tidigare ansett att det hade varit positivt om de rödgröna trots den erbarmliga blockpolitiken vunnit valet, men efter den socialdemokratiska ledningens avslöjande om sin inställning till politik och politisk verksamhet känns detta unket. U - n - k - e - t.
Jag vill ha politiker som tror på det som de säger. Det är liksom grund för alltihopa. Annars kan vi packa ner politiken i första bästa låda där maskeradkläderna ligger. Fråga är nu om socialdemokraterna avser att även fortsättningsvis klä sig till gycklare på maskerad. Risken finns att den socialdemokratiska maktapparaten nu häller ner en Östros eller en Österberg i den gycklarmundering som Sahlin nu ska kränga av sig. Ett råd till de nya gröna språkrören: Håll armlängds avstånd från den maktapparaten.
Kunde naturligt vis inte låta bli att lägga näsan i blöt i veckan... Inte när jag fick förfrågan om att skriva ett inlägg om Miljöpartiets rörbyte på SVT Opinion. Bland annat skrev jag så här:
"Men som sagt, både partiet och Gustav (Fridolin) själv vet att han är den enda möjliga i ett parti som nu tycks ta på sig två uppgifter: dels leva upp till bilden som regeringsfähigt, dels återgå till sina gröna rötter – för detta är det som väntar efter ett ideologiskt katastrofalt blocksamarbete där den gröna färgen noga putsats bort.
Det tycks också gå något av en skammens rodnad över såväl riksdagsledamöter som andra ledande miljöpartister nu efter valet – och Gustav har retoriskt satt mycket starka ord på den skammen. De gröna är ett eget block, det gäller nu att återgå till att värna den gröna själen och driva opinion för den gröna visionen. Det är mycket långt ifrån Peter och Marias strategi – där målet var makten snarare än att förverkliga grön politik.
Som kvinnligt språkrör har många anmält sitt intresse. Ingen är given, men profilerna är helt olika på fyra av dem som nu tycks aktuella: Åsa Romson med miljöprofil, Gunwor G Ericson med social- och hälsoprofil, Bodil Ceballos med global profil och Mikaela Valtersson, profilerad som en av dem som avlägsnat den gröna färgen från partiet.
I själv verket ställs Miljöpartiets kongress inför den delikata och synnerligen oideologiska frågan: vilken kvinna funkar bäst tillsammans med den man som partiet nu måste ha. Det är en smärtsam process för ett grönt parti, där värdet av två likställda språkrör är grundläggande. Partiet har ställts inför ett sådant val en gång tidigare och det var också oerhört frustrerande och obehagligt. Om det kan man förresten läsa mer här (scrolla till del 9)."
På väg genom kalla gator till Nyhetspanelen. Lite trist, för idag är det sista gången Thomas är med. Men vi ses i vår när vi ska debattera tro och religion - Thomas har konverterat till katolicismen. Och jag är fortfarande en troende ateist.
Gör det lätt för mig idag, här på bloggen. Så jag berättar att hur det började: det var ett gäng som hade högläsning i somras och fick för sig att söka på Youtube efter musiken som omnämns i boken.
Så småningom resulterade det i den här sidan och ett litet erbjudande som tack för att ni följer bloggen.
Surt: Berit Andnor ska leda sossarna förnyelse. Min erfarenhet av Andnor säger mig att man valt den suraste man hittat för detta sura uppdrag.
Sött: Amerikanska ambassaden har meddelat sin uppdragsgivare att svenska regeringar ljugit folket rakt upp i ansiktet när de pratat om svensk neutralitet - "den officiella positionen är en osanning". Minns ett möte med en tung svensk politiker som avfärdande hävdade att jag var "en konspirationsteoretisk nalle" när jag hävdade samma sak. Nu visar det sig således att ambassaden befolkats av konspirationsteoretiskt lagda smånallar. Klart sött.
Bittert: Varför struntar vi i klimathotet? Jo, vi är förlamade - och förtränger hotet, meddelar en amerikansk forskare som studerat frågan. Förtränger frivilligt? Nej, det tror jag inte. Vi förmås att förtränga. Via hård propaganda. Genom den politiska och ekonomistiska agenda som hela tiden pumpar ut budskapet: Konsumera mer - så du inte halkar efter... Bittert!
Salt: Planerad start av två kärnreaktorer har stoppats. Det blev liksom fel på något. Igen. Och nu när det är kallt och allt. Kärnkraftsbolagens ära står på spel, meddelade Ny Teknik häromdagen. Ytterligare salt i kärnkraftens mentala sår.
Småbittert för chefer: Expressen meddelar att man ska akta sig för sex med sina chefer. Gäller speciellt för sex med Expressens chefer, mejlar mig en kontakt på tidningen. Man kan bli smittad. Av dåligt omdöme, suckar min kontakt.
Jag satt mitt emot en ung kines som hade uppdrag inför OS i Peking. Vi satt och drack var sin öl, hade talat om OS och hur man skulle hantera miljöfrågorna kring evenemanget. Jag var egentligen i Peking för att följa en - förmodligen tillrättalagd - rättegång.
Vi började tala om klimatpolitiken och till slut surnade han till och beklagade upprört att Kina fick hård kritik för sin ettbarnspolitik men lika hård kritik för sina utsläpp av koldioxid. Men vad hade ni sagt om vi hade varit 300 miljoner fler än idag? Hur mycket kritik hade vi inte fått då för våra utsläpp? Trots att varje kines släpper ut bråkdelar av vad ni i Väst gör per person...
Idag börjar en serie om mänskliga rättigheter i en lokaltidning från Stockholm, med viss spridning över landet. Rubriken idag: Aborter tvingas fram. Tillsammans med en kinesisk kvinna från Xinjiang skrev jag en bok - finns på nätet här - där hon berättar om ettbarnspolitiken utifrån sitt perspektiv som tillhörande ett minoritetsfolk med generellt mycket låg status. Normen var ett barn i Kina, men hon ansåg sig tillhöra ett i detta fall prioriterat folk. Bland annat berättade hon så här:
Samtidigt skall det sägas att det i
Kina finns något som ni i Sverige kallar ”positiv
särbehandling”. Det betyder i Sverige att en kvinna kan
få jobbet om arbetsplatsen domineras av män, även om
den sökande mannen har lika bra, eller till och med
bättre, formella skäl att få jobbet (bättre betyg, fler
tjänsteår eller något sådant). I Kina innebär den positiva
särbehandlingen bland annat att minoritetsfolk slipper
den så kallade ettbarnspolitiken –- vi får i princip ha två
barn. Och eftersom staten försöker få in fler ungdomar
från minoritetsfolk på universiteten så får man extra
poäng om man tillhör ett sådant folk, det blir alltså lite
lättare för oss att få en plats för högre utbildning.
Jag tycker detta är bra. Det behövs för att rätta till de
orättvisor som kan uppstå när till och med förnuftiga
män som min man kan utbrista att jag minsann inte är
en riktig kines… Boken finns här.
Jag tillhör de lyckliga som sett en av de två hundra domherrar som finns i skogarna på Azorerna - att leta efter domherrar var ett nästan nödvändigt avbrott som föreläsare för tämligen bakfulla konferensdeltagare... Detta hände sig för några år sedan.
Men nu är det dags för en ny intervju i serien en Bok - en författare. Denna gång samtal med geologen Martin Jakobsson som tillsammans med andra skrivit just boken Azorerna.
Geologi, historia, natur tar vi upp. För övrigt funderas också över den livsviktiga frågan för surfare: kan vi finna den perfekta vågen kring dessa öar? Idag onsdag 19.00. Repris vid midnatt och 09.00 imorgon.
