Partiledardiktatur och blockpolitik

När Solweig Ternström stoppades att tala i riksdagens talarstol - se gårdagens blogg - så är vi tillbaka i den kris för parlamentet som Per Gahrton skrev om i sin bok Det behövs ett framtidsparti (1980).

En rubrik i boken är: Riksdagen - en maktlös pratkvarn.

Den rubriken följdes av Partipiskan och blockpolitiken är ett taskspel med demokratin. Och så ger Per Gahrton exempel efter exempel på hur överflödiga riksdagens ledamöter är när besluten fattas på annat håll - av tjänstemän och partiledningar.

Hans till slutsats: Det krävs uppluckring av partisystemet och "genombrytning av blockpolitiken".

Hur skulle detta då gå till? Jo, skriver Per: "Jag tror att ett nytt parti med nya arbetsformer redan genom sin blotta existens skulle kunna påverka maktspelet till de folkvalda organens fördel. Dessutom skulle ett nytt parti naturligtvis ständigt påtala och påvisa demokratins brister i beslutsprocessen och försöka få till nödvändiga förändringar. Riksdagen är idag en demokratisk bluff...".

Och så drämmer han till med denna slutsats: "Regeringsmedverkan måste vara möjlig för partiets företrädare, men det bör vara förbjudet att på förhand ansluta hela partiet till ett majoritetsblock. Den avgörande makten skall ligga i riksdagen, besluten skall fattas på redovisade ideologiska och sakliga grunder - inte av taktiska eller partilojala skäl. "


Vi tycks nu, 2010, vara tillbaka i den partiledardiktatur som rådde under blockpolitikens tidigare glansdagar. Två cementerade block mot varandra, som båda kräver röstboskap i riksdagens bänkar.

Själv skrev jag debattartiklar om just partiledardiktatur under 80-talet - och fick uppmuntrande tillrop från professor Gunnar Adler-Karlsson, som var en av mina husgudar. Hans Lärobok för 80-talet hade gripit tag i mig ungefär samtidigt som Elin Wägners Väckarklocka och Staffan Burenstam Linders Den rastlösa välfärdsmänniskan.

Så småningom kom Per Gahrtons doktorsavhandling ut i bokform under titeln Riksdagen inifrån, som på ett vetenskapligt godkänt sätt avslöjade såväl partiledardiktatur som blockpolitikens följder.

Partilojalitet är något av det farligaste som finns, man avsvär sig sin egen uppfattning och sitt eget samvete - och reduceras till tjänstejon som legitimerar partiledardiktaturen medan man pratar vitt och brett om personval och personligt ansvar... Godmorgon!

Modigt av Solweig Ternström - men andra?

Maud Olofsson har hävdat att Centerns riksdagsgrupp var enig, mening för mening, i den överenskommelse som medförde att hennes parti plötsligt accepterade byggande av nya kärnkraftverk.

Det lät osannolikt. Kan verkligen blockpolitiken leda till att sådana som Solweig Ternström byter fot i en av sina hjärtefrågor bara för att partipiskan viner?

Det visade sig att Maud Olofsson ljög, i blockpolitikens namn. Och till slut fick det vara nog för Solweig Ternström som i Aktuellt öppnade sitt hjärta häromdagen. Det var modigt. Och det är förskräckligt att det skall behövas mod för att våga stå för sin åsikt!

Det är fyra centerpartister som inte vill acceptera nya kärnkraftverk. Står dessa fyra för sin åsikt hela vägen faller regeringens förslag om byggande av nya kärnreaktorer. Jag har följt tre av dem under många år, och jag finner det orimligt att de skulle lägga sig. Den fjärde vet jag ingenting om. Kanske är hon lite yngre och ser sin karriär hotad om hon står för sin åsikt. Mer nedan.

Det Solweig Ternström säger är isande - men medierna i övrigt är ganska ointresserade trots att det hon säger borde uppröra alla de ledarskribenter som annars talar vitt och brett om vikten av personval och starka riksdagsledamöter som står för sina åsikter.


Solweig Ternström ställde förresten - tillsammans med bland annat Nobelpristagaren Hannes Alfvén - upp på en stödaffisch för MP i valrörelsen 1991.

Och kärnkraften var hennes stora fråga då, om jag minns rätt. Medlem i MP har hon dock aldrig varit, så vitt jag vet.

De övriga tre i Centers riksdagsgrupp som motsatte sig partiledningens kovändning i kärnkraftsfrågan är Eva Selin Lindgren, Sven Bergström och Kerstin Lundgren.

Det lär, enligt vanligtvis välunderrättad källa, vara den sistnämnda som partiledningen framför allt riktar in sig på att säkra, i form av åtminstone en nedlagd röst.

Det skulle förvåna mig mycket om de övriga två viker från sin övertygelse. Även om Sven Bergström tydligen darrar på manschetten lite grand och pratar om hur texten ser ut i den proposition han skall ta ställning till. Texten? Antingen öppnar man väl upp för ny kärnkraft eller också låter man bli...

För Solweig Ternström måste det vara en plåga att plötsligt inse att hon fungerat som radikalt alibi i frågan om kärnkraften - självfallet drog hon röster till sitt parti, som med henne i riksdagen snarast gav intryck av skärpt motstånd.

Framtiden kommer smygande...

Idag har jag levt 22 277 dagar. Hur framtiden blir vet man inte. För den kommer inte, som många tycks tro, väl synlig framifrån. Den slår till, genom att komma smygande bakifrån.

Nu är det inte bara en fördel att vara ung. För livet är inte som ett snöre, med en början och ett slut. Det är som en tratt. Smal i ena änden och sedan allt vidare.

Jag bjuder på alla taskiga associationer som bilden kan ge...:-) Modell äldre, behöver vevas igång och med stor trut.

Eftersom jag vet att en och annan i Rosenbad har koll på min blogg så vill jag gärna meddela dem att Statsministern fått ett öppet brev från min medturnerande kollega Fred Lane. Klicka på bilden nedan!

Muller, El-Sayed och Birgersson...?

Samma känsla som då. När jag ser folkets tindrande ögon och lyckobedjande ansikten riktade upp mot mannen på scenen. Victor Muller. Må han frälsa Saab.

Samma känsla som då jag såg den gode och prestigelöse entusiasten Jonas Birgersson stå på scenen och, utan onda avsikter alls, iförd fleecetröja och jeans, förföra människor i något som kan likna hallelujastämning. Då var det IT. Innan dess var det Fermenta och Refaat El-Sayed.

Nu är det Victor Muller, som lika entusiastisk och engagerad står på scenen. Och ingen av de berörda VILL känna annat än lycka. Man VILL tro.

Så här var det: Jag var språkrör i Miljöpartiet, IT-boomen var som värst, unga frälsare skapade en närmaste religiös stämning, Jonas var främst av dem alla, hade en prestigelös stil som skulle passa bra i just Miljöpartiet - som ju dessutom sedan flera år var det mest IT-anpassade partiet.

Jag blev uppmanad att ta kontakt med Jonas. Först vill jag emellertid lyssna på honom, på ett av hans frälsningsmöten. Det var fantastiskt, han sa hur mycket bra saker som helst, på ett fantastiskt sätt, klädd som en miljöpartist skulle vara klädd enligt alla fördomar som existerade... Men så tittade jag mig omkring. Och blev livrädd. Ögonen glittrade, massan sken av lycka och VILLE inte annat än tro på allt som sades från scenen, VILLE inte veta av några kritiska frågeställningar. Det var massmöte, förförelse, det nyrika, de gamla, de unga i en enda lycklig IT-orgasm.

Jag tog aldrig kontakt med Jonas, jag gick ut och mådde illa. Det var inte Jonas fel, det var publikens. Tänkte på hur lätt det är att förföra folk - nu hade Jonas inga som helst onda avsikter, han var bara engagerad, trodde på sin sak, vara kompetent och ödmjuk, kunde entusiasmera. Var alls ingen psykopat eller bedragare - tvärtom. Jonas gick till Centern, IT-bubblan sprack, lyckans gyllne aktier blev till sand. Ingen VILLE höra kritiska frågor.

När jag såg bilderna i teve på de Saabanställda som stod och tittade upp på Victor Muller så kände jag samma sak. Fast med mer ont i magen. Mycket mer ont i magen. För vad är det Victor Muller säger? Lyssna! Analysera! Bedöm! Är inte likheten med Refaat El-Sayed lite väl stor? Minns ni honom? Fermenta. Inte ens Pehr G. Gyllenhammar VILLE annat än tro. Ibland VILL vi blir förförda.

I huvudet mal alla de fakta jag känner till - de mal runt och det slutar i den ståndpunkt jag haft nästan hela tiden, ändå från den stund jag fattade hur långt efter Saab ligger när det gäller miljörimligare bilar. Man ligger ju år efter! Det man nu skall presentera är en gammaldags konventionell bil som verkligheten sprungit ifrån. Man ligger inte i fronten, hur mycket man än låtsas det. Man har år att ta igen när det gäller utveckling av miljösmarta bilar. Det finns säkert massor med duktiga, kompetenta, fantastiska anställda på Saab - men det gör det även i andra bilfabriker.

Och så kommer känslan i maggropen när det gäller scenen med Victor Muller - och alla de tomma fraser han pumpade ut med brinnande entusiasm. Herregud! Och Bo Lundgren och hans gamla partivänner i regeringen? Tja, vad skulle de göra annat än nu låtsas att det finns säkerhet för fyra miljarder kronor i kommande försäljning av reservdelar... Eftersom Saab ligger så långt efter - det kommer att finnas massor med elhybrider och annat på marknaden innan Saab ersatt sin konventionella Opelvariant - hade förstås Mona Sahlin aldrig, om hon varit statsminister, förordat att staten skulle gå in som ägare. Så SvD kan nog vara lugn vad gäller den saken.

Jag har haft fem Saabar. Det började med en tvåtaktare (som jag målade svart, vit och röd) , fortsatte med några V4:or och slutade med en 99:a. Snopet för mig om jag om tio år har en elhybryd av märket Saab... Det vore liksom att gå i barndom igen...

Om att byta förlag...

Bob Hansson byter förlag. Från Bonnierkoncernen till Ordfront. Och som han gör det, på sin blogg skriver han bland annat:

"Eftersom min nästa roman är en hyllning till det levande, och kritisk mot den överkonsumtion som hotar det - är jag tacksam över att få ansluta mig till ett förlag vars största drivkraft inte är att maximera den ekonomiska vinsten, men den andliga.

Det här kan låta naivt, men är relevant. Varje år utrotas ca 25 000 arter. Detta som en KONSEKVENS av den vinstmaximeringsiver som chefer i olika stora och mindre bolag världen över lyder under. Mesta möjliga vinst på kortast möjligaste tid. Ett uppdrag de allra flesta styrelser ger sina chefer. Det är, i det stora hela, ett mycket oansvarigt och omoget uppdrag. Man vill liksom dra dem i örat och ryta till åt dem: Livet är inte ett enda ”leka affär”, världen är inte bara en kassapparat, väx upp och ta ert ansvar!"

Min första tanke när jag hörde om Bob Hanssons flytt och motiv till denna var: Å fan, finns det någon säljande kulturmänniska kvar som tar konsekvenser av sina värderingar? Trodde den tiden var över, slut, finito. I en tid när allt tycks handla om JAG och mycket lite om VI, i en tid när kapitalismen tappat den sista unsen av den etik som dess fäder en gång ansåg var förutsättning för dess berättigande. Det tycks finnas hopp. Kanske.

Läsa hela Bob Hanssons bloggtext här. Hans nästa roman heter Vips, så blev det liv! Kommer ut i höst. Och, vem vet, den kanske är ännu bättre än hans tidigare. Ordfront kan man förresten bli medlem i - man får magasin, några böcker och insikt om att man gjort något bra. Här skrev jag om några av de akuta opinionsbildare som tagit sig till förlaget.

Skriv inte av den globala uppvärmningen...

FN:s klimatpanel är under luppen. Bra! Som jag skrivit åtskilliga gånger på bloggen MÅSTE all forskning ALLTID granskas och ifrågasättas. Climategate och tvivelaktigt hopsnickrade uppgifter - med ursprung i en text från Världsnaturfonden! - om hur snabbt Himalayas glaciärer smälter gläder klimatskeptikerna.

De gläder mig också eftersom jag ser att politikerna inte har sjösatt några som helst verktyg för att åtgärda utsläppen av växthusgaser. Hoppet står till att FN:s klimatpanel har fel.

Men ingenting tyder, tyvärr, på att vi kan avskriva frågan om global uppvärmning. Tvärtom.

• Det senaste decenniet var, enligt NASA:s nya rapport, det varmaste någonsin.
  
• Glaciärerna smälter, om än inte i lika snabb takt som hävdats i en mer propagandistisk än vetenskaplig sammanfattning.
  
• Följderna av uppvärmningen kan bli så oöverstigliga att det vore orimligt - rent av idiotiskt - att inte låta försiktighetsprincipen gälla.

Jag vill dock - med anledning av sjösatt "mejlstorm" från klimatskeptiker som hänvisar till den kalla vintern, Climategate och felaktiga uppgifter om glaciärer - påminna om vad jag skrev om denna fråga redan den 24 juni 2008:

Så här: Jag gillar inte att klimatfrågan reduceras till en tro som inte får ifrågasättas. Om det finns oberoende forskare som ifrågasätter FN:s klimatpanel så bör de ges möjlighet att forska och delta i debatten.

För egen del har jag ända sedan mitten av 80-talet, som språkrör för mp, talat om klimatfrågan. Den var inte ny inom vetenskapen, men inom samhällsdebatten och politiken var den ny, främmande och obehaglig.

Då var det en udda uppfattning att i samhällsdebatten tala om koldioxid och växthuseffekt. Politiska journalister, som ofta är sanslöst dåligt bevandrade i vetenskapen, brydde sig inte. Det vi framförde stred mot den accepterade världsbild som styrde politiska och ekonomiska beslut.

Idag är det norm att tala om global uppvärmning, det är politiskt korrekt - men jag vill inte att de forskare som ifrågasätter skall behandlas likadant som jag och andra blev behandlade på 80- och 90-talen.

Det är viktigt att förstå hur vi människor fungerar - och hur vetenskapssamhället fungerar. Det är en regel att man förnekar fakta som inte stämmer in på den världsbild och den verklighetsuppfattning som dominerar i samhället. Beviset för förnekelsens kraft är att nya världsbilder som växer fram inte alls behöver bygga på nya kunskaper utan bara på att man uppfattat gammal kunskap på ett nytt sätt.

Ett sätt att beskriva detta kan vara att jämföra med hur man upplever ”dolda bilder”, som man ibland hittar i barntidningar. Först tittar man på en bild som helt tydligt föreställer ett träd och en flod - så uppmanas man att hitta något annat också; en dold bild. Så småningom ser man att trädets krona bildar ett lamm och att det istället för en forsande flod finns ett barn som sover. Påstår någon att lammet och barnet finns där, innan man själv upptäckt det, låter man sig knappast övertygas. Men när man väl själv sett begriper man inte varför man inte såg den när man först tittade på bilden.

Detsamma gäller inom vetenskapen. Få vetenskaper söker nämligen sanningen utifrån ett neutralt eller objektiv sätt. Istället fungerar vetenskapen genom att acceptera modeller (paradigm) för hur världen fungerar. Finner man motsägelser så avfärdas dessa som dålig vetenskap. Eller också ignoreras de och påstås ha tillkommit som resultat av felaktiga eller ovetenskapliga metoder.

Hur många nya sjukdomar, vars existens i sig utgör civilisationskritik, har inte förnekats inte på detta sätt. Kvicksilverförgiftning, elallergi, elektromagnetisk strålning... Hur många miljöproblem har inte förnekats på detta sätt - tänk bara på förnekelsen av problemen med bekämpningsmedel, DDT, fenoxisyror...

När så småningom allt fler fakta börjar bli besvärande ersätter plötsligt ett nytt paradigm det gamla. En vetenskaplig revolution uppstår. Och sedan ägnar sig vetenskapsmännen åt detaljer i den nya modellen istället för den gamla. Och naturligtvis är de lika motvilliga att acceptera avvikande information som de var tidigare.

Klimatdebatten följer just detta mönster. Jag är övertygad om att vi måstre minska utsläppen av koldioxid, men jag är också oerhört nyfiken på dem som kritiserar FN:s klimatpanel och den extas som Al Gore gett upphov till. Jag tror att Al Gore har rätt, och att jag själv har rätt, men vill att forskare skall ifrågasätta.

Thomas Kuhn hade fräckheten att påpeka att de vetenskapliga revolutionerna ofta startas av utanförstående - av någon som inte är låst av tidigare modeller. Någon som inte har skygglappar. Ofta kvinnor. Rachel Carson är ett sådant exempel; hon var kvinnan som såg hur kemikaliesamhället höll på att ta död på livet. Hon skrev sin bok Tyst Vår och startade den moderna gröna rörelsen. Hon hånades av de som påstod sig veta bättre därför att de försvara rådande föreställningar.

Min uppfattning är att man alltid ska ifrågasätta rådande föreställningar. Därför bör inte vi som är övertygade om klimatproblematiken motsätta oss att kritiker ges resurser att ifrågasätta oss.

Sahlin och Reinfeldt behöver nog en hjälpande hand

Nej, det var inte roligt. Det var på något sätt tragiskt. Det jag syftar på är debatten mellan den blåa världsbilden och den världsbild som presenteras av de med rödgröna tröjor. Vad vill man med samhället? Vad vill man med våra liv? Vad vill man annat än att administrera snarlik politik i olikfärgad förpackning? Svaret på det mesta tycks vara det nya mantrat från de båda: arbetslinje.

Ledarna för de två blocken smyger sig faktiskt allt närmare varandra i sak - det är mest retoriken som skiljer och till slut har vi att välja på vilket vi tycker är bäst: Sahlins leende eller Reinfelds blick.

Båda skulle behöva en hjälpande hand, en strategi för framtiden, en vision, en tanke om vad som kommer efter konsumtionssamhället, en analys över det rimliga i att vi alla förväntas konsumera mer år efter år, en analys över det rimliga i att allt mer reducera människan till en ekonomisk varelse, vars främsta uppdrag är att vara kugge i ett ekonomiskt hjul som snurrar allt fortare - att agera fångar i ett absurt system där kultur, social närvaro och etik underställs kravet på en växande så kallad "ekonomi".

I Expressen sätter man som vanligt getingar på debatten, två så kallade politiska experter utdelar sådana bland annat för bästa styling.

En hjälpande hand behöver de... Det finns förresten en organisation som heter just Helping Hands. De har sin hemvist i USA. Där utbildar man kapucinapor för att bli assisteter till människor som drabbats av funktionsnedsättningar. De kan värma rätter i mikrovågsungnar, hämta mobilen och pilla sin uppdragsgivare i håret. De känns nästan mer kreativa och nyttiga än "visionärerna" i de två blocken. Se här eller varför inte inslag från NBC här:



PS! Appropå antisociala medier - det här är ju ett sådant - så skriver Katia Wagner på Brännpunkt hur det kan gå till på nätet, där vi alla kan förställa oss och bli till andra än de vi är. Katia skrev för övrigt Alexandramannen, som jag skrev om här - handlar om ett av alla sjuka företeelser på nätet: gromning. Slutsatsen är att "vi vuxna måste vara delaktiga i ungdomarnas liv, även när de är på nätet". Lättare sagt än gjort.

Haiti, coltan och våra hjärnors strategi...

Vi människor älskar att klassificera. Det är kanske rent av så att våra hjärnor är utvecklade för att just klassificera.

Vi klassificerar i såväl hierarkiska former som utifrån en koncentrisk världsbild, där vi själva utgör det normala och det främmande det onormala.

Jag kommer att tänka på detta när jag funderar över hur vi hanterar katastrofen i Haiti. Kanske är det så att Haiti får den uppmärksamhet det får beroende på att det ligger nära USA, att landet är kristet och den utlösande faktorn är tydlig.

Vi bryr oss mer om kriser vi förstår, skriver Hans Ingvar Roth i en understreckare (SvD) om Virgil Hawkins bok Stealth Conflicts - How the World´s Worst Violence Is Ignored.

Varför bryr vi oss inte om konflikten i Kongo där närmare en halv miljon människor dött i genomsnitt de senaste tio åren? Kanske är det så att Kongo ligger långt ner i de outtalade hierarkier vi byggt upp i våra hjärnor? Vi förstår oss dessutom inte på den konflikt som råder där, det är svårt att måla i svart och vitt - vilka krigsherrar ska man gilla och vilka samarbetar de med idag? Det saknas dessutom ett kittlande religiöst inslag i konflikten, de flesta är kristna.

Men Kongo är ju ändå ett rikt land! Vi är faktiskt i vår vardag beroende av Kongo. Ändå bryr vi oss inte. Där finns gott om naturresurser. Du håller förmodligen i dem varje dag, flera gånger. I mobiltelefoner finns nämligen coltan, och den hämtas från Kongo.

Men det är ingen risk att vare sig Nokia, Apple eller Sony Ericsson blir utan coltan. Krigsherrarna säljer gärna. De behöver pengar. Det är innehåll i din mobiltelefon som håller igång slakten i Kongo. Både krigsherrar och du och jag är således nöjda och glada. Och har vi pensionsfonder där mobilföretag skall ge avkastning så är det väl synd att bita de krigsherrar som föder oss...? För det är uppenbarligen inte lidande i sig vi reagerar på, det är ett visst lidande, lidande under vissa förutsättningar, vi reagerar på. Akademiker, biståndsorganisationer, skribenter inräknade. Vi klassificerar.

Det är för jävligt att vi inte bryr oss, skriver man i senaste Lancet, och påpekar att Haiti behövde hjälp långt innan jordbävninge och att den internationella hjälpen till Pakistan - som ju ligger långt ner på vår klassificeringsskala - i stort sett uteblev även efter den stora jordbävningen för fem år sedan. Biståndsorganisationerna var även de måttligt intresserade, eftersom medierna inte var intresserade: "Genom politikens, ekonomins, religionens och historiens förvrängda lins betraktas somliga liv som viktigare än andra – ett förhållande som inte blir hjälpt av inflytandet från nyhetsmedier, inräknat oss själva", skriver Lancet.

Och så är det då det där med hierarkier. Och hur vår hjärna fungerar. I Den omöjliga kedjan - av Thomas Malm - beskrivs hur vi människor rent biologiskt kan sägas vara ett klassificerande djur. Och vi klassificerar gärna genom att vår hjärna, för att orka med, sorterar i just hierarkiska former. Gud i toppen, amöban i botten. Den vite europén i toppen, de svarta vildarna i botten.

Och just nu kan vi konstatera att det också i Europa finns hierarkier: vilka medier bryr sig att skriva om översvämningarna i Albanien? Det landet är väl klassificerat som liggande längst ner på den europeiska skalan.

PS!
Mellan 1980 och 2004 inträffade drygt 6000 naturkatastrofer genom jordbävningar, översvämningar och stormar.
Drygt 4 miljarder människor påverkades och 1,5 miljoner dog. Mängden drabbade av torka, översvämningar och stormar har ökat år från år: från 1960-talet har antalet drabbade ökat med 4 procent årligen.

"Guds straff för att Haiti ingick pakt med djävulen..."

Den högerkristne väckelsepredikanten Pat Robertson - som också varit presidentkandidat - hävdar att jordbävningen var straffet för att Haiti gjort en pakt med djävulen i samband med självständighetskampen mot Frankrike.

Knäppt? Sjukt? Eller bara vad en troende faktiskt kan utläsa ur Bibeln? Så här lät det i alla fall:


I den svenska kristna tidningen Världen idag kan man läsa hur en del kristna i Sverige ser på saken:

"Robertson ställer den högst rimliga frågan om varför Haiti är så hårt drabbat och fattigt, när grannlandet på andra halvan av ön är tämligen välmående.

Kan det även finnas andliga (religiösa) förklaringar? Denna tidning har ingen anledning att försvara Robertson och man kan ifrågasätta ordval och tidpunkten för hans uttalande. Men Robertsons frågor är väl värda att beakta. Och de borde inte vara främmande för dem som har en bibliskt rotad världsbild."

Nej, det är helt riktigt. Det kan inte vara främmande för dem som har en bibliskt rotad världsbild. Faktiskt inte, hur mycket snälla, demokratiskt sinnade kristna anser motsatsen. En gud som i kollektiv vrede slaktar hundratusentalet människor - som en sorts Stalin eller Hitler - finns faktiskt beskriven i den heliga skriften. Vem säger att det är de snälla, humanistiska, kristna som tolkar sin religion rätt? För mig räcker det med att konstatera att den Jesus, som det berättas om i de historier som finns samlade i en känd bok, var en filosof värd att lyssna till. Mer om det här.

Pat Robertson har givetvis fått kritik för sitt uttalande även från kristna - men också stöd: Baptistpastorn Wiley Drake hävdar att det som skett kan vara en effekt av Haitis allians med Satan. Dagen påminner om att denne Drake fick rubriker när han försökte få bort president Obama "bland annat genom att uppmana folk att be för hans död."

PS!
Förresten läser jag en intervju där den frälste evangelisten Göran Skytte vidmakthåller att det var Gud som räddade honom då han blev påkörd för en tid sedan. Haitier straffas kollektivt, i socialistisk kollektiv anda, av samma Gud som räddar högeryttern Skytte individuellt.

PS2! Mer om filosofen Jesus i detta ps.

Kanske kan man kalla det baksmälla....

Dagarna efter en partiledardebatt i Blockpolitikens land må man bäst av att blicka bortom nutid.

Framåt eller bakåt spelar väl inte så stor roll. Så det blir bakåt. För den 22 januari 1966 - det vill säga för exakt för 44 år sedan - spelades denna låt in.

Kan det vara något för blockpartister att njuta av under sommarens valturné...? Observera det begränsade fyrkantiga utrymmet för båten att färdas.

Illustrationen är värd att utses till årets inrikespolitiska bild. Det är en lysande bild på alla sätt, tagen av Yvonne Åsell. Återfanns - dock klippt - på Svenska Dagbladets förstasida igår. En sådan bild är nästan värd hela prenumerationen..

Det räcker med en enda gång...

Jag borde kommentera partiledardebatten. Men jag ids inte.

Däremot kan jag konstatera att inte en enda fågel tar sig in genom spjälorna i fågelbordet, för att sätta sig mitt i maten. De är för tjocka. Annat var det förra året!

Jag kan också berätta om en olustig känsla: Korrespondenterna hade premiär igår. Det är ett program i SVT. Tunga korrespondenter berättar lite mer samtalande, personligt och länge om sitt arbete och vad som händer. Intressant. Lite nedtaggat.

Men varje gång jag snuddar vid programmet får jag den där olustiga känslan av ifrågasättande. Så blir det när man upplevt hur en av de tunga reportrar som förknippas med programmet en gång medvetet manipulerat, hårdklippt och fejkat en intervju för att den skulle passa hennes/hans färdiga koncept. Alla andra reportrar bli misstänkta, hur icke-manipulerande de än varit i hela sina arbetsliv, bara för att de finns med i samma program. Orättvist? Javisst. Men den fadda smaken i munnen går aldrig ur.

Jag stänger av teven, går därifrån eller frågar om Lena vill spela schack istället så fort den sortens journalister dyker upp. Smaken och lukten av den känsla som kommer av att vara i händerna på en journalist som medvetet gravt manipulerat en intervju - på den tiden det inte fanns bloggar att berätta om bluffen - tycks aldrig försvinna.

Varför skall jag sitta och lyssna på en journalist som jag vet kan säga precis vad som helst, bara det passar det färdiga konceptet. Det räcker med att hon/han en enda gång medvetet gravt manipulerat en intervju. En enda gång. Sen är trovärdigheten körd i botten.

Just nu tog sig förresten en blåmes in genom spjälorna. Bantad eller svulten?

PS!
Mest märkligt i gårdagens partiledarprat var att Göran Hägglund klarade ett längre meningsutbyte utan att en enda gång svara på de upprepade konkreta frågan: Vad tycker socialministern om att ny privat storägare av svenska apotek placerat sig i skatteparadis? Han lyckades prata om allt annat. Det är så ett icke-samtal förs.

Oppositionens förslag till sjukförsäkring borde leda till nytänkande...

Så har då den rödgröna oppositionen presenterat en skiss på hur man vill ha det när det gäller bland annat sjukförsäkringar.

Principen är att alla som har en lön upp till en halv miljon om året skall få 80 procent i ersättning vid sjukdom.

En schysstare modell - som dels stimulerar sänkt arbetstid, dels ger ökad trygghet för dem som bäst behöver det - vore att:

• låta den del av inkomsten som ligger under 240 000 kronor om året ersättas med 90 procent,
  
• och den del av inkomsten som ligger därutöver ersättas med 50 procent upp till ett tak på tio 10 basbelopp.

Den sk rödgröna oppositionen (jag ogillar begreppet "rödgrön" för jag ser inte mycket rött i deras förslag, och ännu mindre grönt) vill således höja taket. Så att fler med höga inkomster omfattas. Den borgerliga regeringen anser däremot att de med höga inkomster inte på lika generöst sätt skall omfattas av skattefinansierade trygghetssystem. Jag finner - hur tragiskt det än är - att borgarna därmed leder med 1-0.

De med rödgröna tröjor kvitterar genom att ta till ett borgerligt argument: se mer till individen. Detta skall ske genom bättre möjligheter att bli sjukskriven på deltid och genom mer av individuella bedömningar. Borgerligheten är mer åt det absurt kollektiva stupstockstänkandet. Även om de fått backa några meter.

Ställningen är 1-1 mellan det blåa laget och de som springer omkring med rödgröna tröjor. De sistnämnda söker - trots sina tröjor - mest applåder från den läktare där de mer välbemedlade sitter.

Om man sopar bort retoriken - i det har tyvärr SvD rätt! - så ligger blocken förvånansvärt nära varandra. Men de med rödgröna tröjor ligger bättre till för seger, där skymtar en del humanism även när man sopat bort den överdrivna retoriken. Båda parter har dock en gemensam målsättning: arbetslinjen, vi ska arbeta mer, producera mer, konsumera mer, få hjulen att snurra fortare.

Den modell jag skissar ovan - 90 procents ersättning för den lägre delen av lönen, 50 procent för den högre - är i mina ögon genuint grön. Hur mycket än blockpartiet De gröna numera hävdar motsatsen. Man kanske anser att det är ett omodernt sätt att med skattemedel skydda låginkomsttagare mer än andra. Men en god stats uppgift borde vara att använda skattepengar för att skapa trygghetsnät utan revor för dem som har störst risk att falla igenom. Detta är en grundbult i grön ideologi, som jag ser det.

Lika viktig grundbult är att man skall utforma systemen så att de gynnar en övergång till sänkt arbetstid - som ett sätt att varva ner, växla ner och ta nästa steg i samhällevolutionen. Av detta finns ingenting i oppositionens förslag.

Jag förstår förstås varför Miljöpartiet slutat med att driva opinionsbildning för grön politik. Blockpolitikens första offer är nämligen det politiska samtalets och opinionsbildningens död. Blockpolitikens andra offer är mångfald och tänkande utanför de etablerade normerna. Kanske har Göran Eriksson rätt i sin analys idag: "På politisk nivå överlever de (språkrören) bara genom att bli ministrar".

Anm: Med den skissade modellen skulle brytpunkten bli cirka 325.000 kronor per år. De som tjänar mindre än så, skulle få högre ersättning än med oppositionens förslag, de som tjänar mer skulle få mindre. Kombinera det med allas rätt att jobba deltid.

Valår 2010: Den som väntar på gammal godis...

... kanske kan, om det finns läggning åt det hållet, se fram emot lite god samtidshistoria. Bilderna föreställer nämligen alla de språkrör som Miljöpartiet haft under sin nu generationslånga historia. Från koftor till kristallkronor tar oss resan...

Berättelsen om språkrören - med bilder och ibland ganska dramatisk (kanske både gömd och glömd) historia - kommer att levereras på denna blogg under senvinter och vår. Känner du igen dem? Och känner du till, den ofta dramatiska - och ibland komiska - historien, om hur de/vi valdes? Och avgick...


PS! Har du några speciella minnen som rör språkrören, så kasta ner några rader till provoka@telia.com.

PS!
Dagens krönika i KK om vikt, vargar, Viking och VVK hittar du här. Och om hur Jägarförbundet vill att årlig vargjakt skall bli en extra julafton för lystna jägare... Vilket förresten även Per Gahrton vill, även om han vill dra ner på lystnaden - här skriver han om hur varghatande jägare smutsar ner den goda majoriteten av jägarkåren.

Folk och försvar och tröjor...

Folk och Försvar. Fest i Sälen. Och nu när det närmar sig valet - och blockpolitiken kräver sitt - så riktar såväl det politiska som militära högkvarteret in sig på ryssen. Det ligger liksom bra till. Typ.

Den borgerliga ser förmodligen ryss-spåret som en av sina få möjligheter att ta några poäng inför valet. Hota lite lagom med ryssen så att väljare börjar tvivla på sosseblocket - där skumma gamla kommunister hänger tillsammans med gröna halvpacifister...

Och sossarna själv leds ju av en kvinna som ägnat sig åt Barbiedockor medan grabbar som Björklund och Reinfeldt lekte krig med pangpang.

Retoriskt kanske det kan fungera. I sak verkar det aningen malplacerat. Den borgerliga regeringen har gått hårdare fram mot militären än sossarna vågat under sina regeringsår. Och det var ju faktiskt Socialdemokraterna och det nya Miljöpartiet som tog det politiska initiativet till svensk trupp under Natobefäl i Afghanistan. Så både Barbie och idén om antimilitarism är lagda åt sidan.

Och vad värre: de enda som lever upp till begreppet folk och försvar är de gamla kommunisterna... Det är bara Ohly och hans parti som vill ha kvar den folkliga förankringen i form av värnplikt. Det är inte lätt för Björklund nuförtiden...

Ryssen ligger i regeringens intresse. Det gäller att få folk att förstå att Sverige kan ligga lika illa till som Georgien... Nu var det visserligen Georgiens tvivelaktiga president som startade kriget, men det vill vi inte höra talas om för han är Bildts kompis...

Mys- och militärfesten i Sälen inleddes således med lite rysshot. Uppmuntrade är man kanske av att fd översten av första graden Ulf Henricsson tillsammans med Miljöpartiets försvarsexpert Annika Nordgren Christensen gemensamt uppmanat till öppen debatt om anslutning till Nato. Man behöver ju lite krut för att få journalister att intressera sig för annat än vin, pulka och dans i Sälen.

Det sägs att det skall vara trevligt, riktigt gemytligt i Sälen. Det är mer tröjor och koftor än uniformer, rapporteras det. Toppat med miljönissar som pläderar för svensk militär i Afghanistankriget, och kommunister som vill att vi alla skall bära vapen... Stackars Björklund! Han får förlita sig på att Putin tar över helt, blir galen och går till anfall för att återupprätta det statliga apoteket, inta riksbanken och få rösta i den svenska melodifestivalen.

God repris...

Den här artikeln av Anders Wijkman går att läsa en gång till.

"Regeringen och oppositionen jagar fel mål. Vi måste hitta ett sätt att mäta välfärd i stället för att bara tala om att öka BNP."

Konsumerar du mer än din egen kroppsvikt?

Alltfler lever alltmer som amerikaner. Och den genomsnittliga amerikanen konsumerar mer än sin egen kroppsvikt. Varje dag. Absurt? Javisst!

Det är detta som är effekten av det reellt existerande tillväxt- och konsumtionssamhället. Det är därför vi behöver ta nästa steg i samhällsevolutionen. För att hamna i Utvecklingssamhället - där fri tid, kultur och sociala närvaro ges den prioritering som konsumtion har idag.

Årets rapport från Worldwatch Institute - se deras pressmeddelande här! - slås fast att den konsumtionsnorm som vi lever i gör det omöjligt att förhindra de klimatförändringar som människan ger upphov till. Konsumtionssamhället är det största hotet mot vår planet.

- Om vi inte inser att våra miljöproblem, allt från klimatförändringar till avskogning, drivs av ohållbara vanor så kommer vi inte kunna lösa den ekologiska kris som hotar vår civilisation, säger rapportens huvudförfattare, Erik Assadourian, till tidningen The Guardian.

Worldwatch Institutes president Christopher Flavin anser det nödvänidgt att säga: "Den mänskliga överlevnadsinstinkten måste segra över drivkraften att konsumera till varje pris... ". Om det amerikanska konsumtionsmönstret gällde över hela jorden skulle dess resurser bara räcka till cirka 1,5 miljarder människor. Allt fler är på väg mot den amerikanska livsstilen. Konsumtion är vår tids markering för rikedom - livsstilspropagandan (reklam, produktplacering, bygg-om-boomen etc) är större och mer intensiv än någonsin, den som säljer mest vinner, den som köper mest är lyckligast...

Frågan borde inte vara om vi skall bryta detta mönster, frågan borde vara hur vi skall göra... Den sistnämnda frågan formuleras lite överallt i världen, även bland politiker. Dock inte i Sverige, där den tycks vara tabu. Den ligger utanför den världsbild som är accepterad av de två politiska blocken. Trots att förutsättningarna är bättre än någonsin att skapa opinion för ett annat sätt att leva, ett annat sätt att mäta framgångar, ett annat sätt att se på våra liv.

Bilden från Naturvårdsverkets hemsida.

Kritisk biståndsminister kan öppna vägen för nytänkande...

Finns det andra sätt att bedriva bistånd än genom de gamla systemen och det traditionella tänkandet?

När biståndsminister Gunilla Carlsson kritiserar biståndet, så anar jag att syftet är att minska dess storlek och räkna in allt möjligt i det som räknas som bistånd. Men man kan också ta Carlssons kritik som avstamp för att hitta nya verktyg, nya metoder.

En sådan metod är att bistå med medborgarlön, eller basinkomst, direkt till individen i länder som lever under fattiga förhållanden.

Är det inte dags för ett politiskt parti i Sverige att gå vidare med den idén?

Försök att betala ut en basinkomst på cirka 80 kronor under ett år har gjort i en by i Namibia, och resultatet är förvånansvärt gott. Även om vita farmare är griniga...

Naturkatastrof som borde öppna vägen för nytänkande

Åter igen en naturkatastrof. Nu Haiti. Och åter igen står vi inför denna simpla globala sanning:

• Det finns gott om soldater men ont om sjukvårdspersonal,
  
• det finns gott om vapen men ont om sjuksängar,
• det finns gott om ammunition men ont om läkemedel,
  
• det finns gott om stridsflygplan men ont om räddningshelikoptrar.

Vad gör vi åt det? Vill vi vara en del av lösningen på det uppenbara problemet? Eller vill vi vara del i att det förhåller sig som det gör?

Något land - och varför inte Sverige? - borde inrikta sig helt och hållet på att steg för steg bygga upp internationella sjukvårds- och räddningsteam. Något land - och varför inte Sverige - borde ta ett första internationellt steg genom att avveckla all internationell militär verksamhet och enbart satsa på civila hjälpinsatser.

Någon måste också i vårt tidevarv ta visionen om icke-våld på allvar. Låta efterfrågan styra. Och människors efterfrågan på sjukvård, utbildning, katastrofhjälp är enorm - medan tillgången är så erbarmligt liten. Någon måste bryta helt med den militära fixeringen. Bryta med idén om att våld skall förhindra våld. Någon måste ha modet att ta steg mot en vision med mening i.

Jag skulle vilja att något politiskt parti vågade ha en vision om att Sverige år 2030 har avvecklat militären och fört över varje krona till civil satsning på sjukvård, utbildning och rättssystem. Hälften av de 40 miljarder som idag läggs ut på vapen, ammunition, uniformer, missiler, stridsövningar, befäl och soldater öronmärks för att bygga upp sjukvårds- och räddningsstyrkor. Till nytta för Sverige, till nytta för Europa, till nytta för världen.

Socialister kan kalla det för internationell solidaritet, liberaler kan kalla det för välståndsbygge, gröna kan kalla det för icke-våldsrevolution och konservativa kan vara stolta över att den blågula flaggan förknippas med icke-våld.

Varsågoda, gör det till ert projekt, er vision! Ni kommer 2030 att vara stolta! Ni kommer att världen över kunna få beröm för ert mod, för er vision, för ert sätt att bryta ett destruktivt tankemönster, för ert sätt att möta människors efterfrågan inom ett eftersatt område.

Marknadens brister öppnar för nytänkande

Jag har aldrig varit socialist, men jag anser att varje gott samhälle dels måste ha en god fördelningspolitik, dels se till att den offentliga sektorn balanserar den privata marknaden.

Då, och först då, kan vårt gemensamma samhälle bli robust och demokratiskt hållbart. Till glädje för människor av kött och blod.

Det finns en allvarlig missuppfattning i dagens debatt: Allt som inkräktar på den så kallade "privata" marknaden är av ondo. Samtidigt bortser man ifrån att allt mer av den "privata" marknaden utgörs av planekonomiska överväganden inom transnationella bolagssfärer. Alltmer av förhatliga planekonomi och centralstyrning har trängt in i kapitalismen. I denna värld underställs allt ett enda mål: överföring av största möjliga siffror till eget konto.

Men detta utgör inget hinder för dem som med fundamentalistens ögon försvarar "marknaden". En "marknad" som för länge sedan bestulits från kärnan av det som är verklig marknad: mångfald och jämbördigt möte mellan producent och konsument.

Lägg till det Adam Smiths ( det vill säga nationalekonomins faders) utgångspunkter för hur en marknad kan fungera: god etik och schysst moral upprätthålls på marknaden eftersom man inte vill skämmas inför sin granne - och framför allt vill man inte skämmas inför Gud.... Men nu, när grannen är anonym och gudarna är förpassade till källarkontorens arkiv på världens börser, finns inte längre de förutsättningar som Smith utgick från kvar. Etik saknas på marknaden, mångfald saknas på marknaden, aktörerna uppfattas som spelare. Och vår värld som ett spel.

Utifrån detta blir den fundamentalistiska synen på Marknaden just bara... fundamentalistisk. Vilket borde öppna upp för nytänkande. Ett sådant nytänkande är att bredda basen för finansieringen av den gemensamma/offentliga sektorn.

Ska vi lyckas upprätthålla en gemensam sektor så är jag övertygad om att det krävs på mer sätt än genom beskattning. Skola, omsorg och sjukvård kostar - och bör få kosta eftersom detta är djupt förknippat med ett gott samhälle.

Då krävs att såväl kommuner som landsting ges större möjligheter att själva, eller som delägare, driva affärsverksamhet. Vinsterna kan medverka till finansiering av en bättre skola, en bättre omsorg och en bättre sjukvård.

Det är svårt att se några andra möjligheter i en tid när globaliseringen försvårar nationella beslut om höjda skatter. Och: är det gångbart i USA, så borde det vara gångbart här utan att Neo, Norberg, Reinfeldt - och förmodligen också Sahlin - får krupp.

Och vad är det för fel att en del företags vinster hamnar direkt i den offentliga ekonomin istället för i fickorna på andra ägare? Vad är det för fel med ett myller och mångfald då det gäller ägande? Privat ägande, kooperativt ägande och offentligt ägande... Ensidighet är lika dåligt när det gäller ägandeformer som det är i en biotop.

En balanserad och robust ekonomi kräver mer än enbart privata vinstsyftande företag. för den som tror att detta synsätt är socialistiskt, kan jag trösta med att det är lika mycket förknippat med konservatismen. Och, enligt mitt sätt att se: det är genuint grönt. Åtminstone vad som låg i detta begrepp för ett antal år sedan.

Pecannöt är inte på plats...

Godmorgon, det blir inget tungt inlägg idag heller. Vilket beror på att jag igår råkade lägga ner en förpackning pecannötrullar i en kundkorg. Det var givetvis ett misstag, men misstag är mänskligt att göra. Se bara på kärnkraftverken eller miljöministern.

Således: en liten förpackning med Sanjos pecannötrullar hamnade så småningom på bordet där en hastig förmiddagsfika intogs. Efter att ha läst Hemlige kocken (givetvis Ordfronts förlag) lusläser jag innehållsförteckningar. Och ser att det inte finns den minsta lilla pecannöt i pecannötrullarna.

Finstilt hittar jag däremot en varningstext: "Kan innehålla spår av nötter". Det är nästan som med de politiska partierna. De kan, av misstag, innehålla spår av visioner.

Bilden föreställer pecannöter. Visst kan man se likheter med hjärnor?

Vardagen är på plats.

Väcks 06.20. Men får inte ändan ur sängen förrän 06.40. Lyssnar under denna tid på P1. Och inser att jag vaknat i Reinfeldt-land.

Under dessa, dimmiga, tjugo minuter hör jag SEX gånger att något är på plats. Det är en biståndsmänniska, en journalist, en jägare och två socialdemokratiska riksdagsledamöter som säger att olika saker är på plats.

Det var Reinfeldt som började använda detta uttryck, i stor skala, efter förra valet. Nu går det inte en intervju utan att han säger på plats minst ett par gånger. Och den intervjuande journalisten hakar på med sina på plats. Ett statsråd som inte säger på plats tio gånger om dagen anses förbrukad.

Det smittar. Värre än svininfluensa. Kanske har det något med Reinfeldts sorgsna hundögon att göra. Kanske var han jakthund i ett tidigare liv?

Mest på plats är emellertid de sjukskrivna och arbetslösa till vilka Reinfeldt ryter: PLATS!

Förbryllande eller kanske inte...

Moderaterna lanserar sig som det nya arbetarpartiet. Socialdemokraterna som det nya företagspartiet. Detta förbryllar SvD idag.

Möjligen skulle de bli ännu mer förbryllade om de tog sig an det faktum att företagarna anser att MP har den bästa småföretagarpolitiken, följt av Vänsterpartiet.

Det första decenniets viktigaste kulturhändelse

Obetalda teveavgifter är decenniets absolut viktigaste kulturhändelse.

Hade f.d. chefen för Timbro - den nyliberala Cecilia Stegö Chilò - betalat sin teveavgift hade hon varit kvar som kulturminister.

Vad i allsin dar svarar man på frågan "Hur lever du dit Elvis-liv idag då?" Och hur kommer det sig att engelsmän vill tysta mig?
Tja, så här pladdrade jag på i TV4...

Sjuttiofem år...

Sjuttiofem år hade han fyllt idag, Elvis Presley. Min barndoms hjälte. Brorsan kom hem med en LP, jag var sju år och världen exploderade... Jag var ju van vid Kalle Stropps födelsedag och Valpen där i fönstret.

Elvis var den fattige sate, som stammande och mobbad, hamnade i de svarta delarna av Memphis som 13-åring. Med en farsa som gjort en och annan vända på kåken och en morsa som var sjuklig och ängslig.

Han förde in svart musik i den vita Söderns vardagsrum, fick våldsdam kritik för att sjunga niggermusik och för att besöka svarta klubbar. Han var med att skapa en ny art: tonåringar! Och han önskade, mitt i sin karriär, att han varit James Brown eller Jackie Wilson - mer om det sist på dagens blogg!

Listor är i och för sig ganska löjliga, men här kommer en i alla fall. De sju bästa Elvislåtarna, i rangordning:

1. Reconsider, baby (1960)

Låten spelades in under en av musikhistoriens mest magiska nätter. Elvis hade kommit tillbaka från arméåren i Tyskland och gjorde nu sin andra sejour i den (för honom) nybyggda Studio B, i Nashville. Man spelade denna natt in 12 låtar, varav flera blev guldskivor och klassiker. Bland annat Fever, It´s now or never, I gotta know, Such a night, Are you lonseome tonight.

Denna låt, Reconsider, baby spelades in när det bara var några minuter kvar av studiotiden, sex minuter i sju på morgonen den 4 april 1960. På sax: Boots Randolph. De flesta av låtarna från denna kväll kom ut på LP:n Elvis is Back!

2. In the ghetto (1969)

Det var allt annat än självklart att han skulle spela in den här låten. Skivbolag, rådgivare och manager var tveksamma. Men Elvis var övertygad och entusiastisk. "Du är ingen jävla politiker", varnade hans manager, Tom Parker. Men Elvis hade redan trotsat den mäktige mannen genom att direkt efter sin succécomeback - efter de hemska åren som fånge i Hollywood - med en TV-special 1968 (Comeback´68) dra in i den föga glamorösa American Studio i de svartast delarna av Memphis. Tom Parker vägrade sätta sin fot i studion...

I denna klassiska svarta studio spelade Elvis in musik han älskade, i bjärt kontrast till meningslösa filmlåtar. Han hade dessutom full kontroll på produktionen. Han var lycklig, rent av uppspelt, när han stolpade in i studion den sena - mycket kyliga - kvällen den 13 januari 1969. Han ville göra riktig, tung, musik och struntade i om den skulle ge pengar i avkastning - åren i Hollywood hade varit fruktansvärt lönsamma räknat i dollar, men musikaliskt fattiga.

Förutom In the ghetto blev det drygt 30 låtar, bland annat Suspicious minds. Till sin egen förvåning toppade han åter världens hitlistor.

3. King Creole (1958)

Elvis gjorde några mycket bra filmer. Den bästa blev King Creole (1958). Filmen baserades på romanen A stone for Danny Fischer och envetna rykten gör gällande att huvudrollen skulle innehafts av James Dean, som dock kört ihjäl sig i sin Porsche 550 Spyder några år tidigare. Rollen passade väl in i Deans fack: ung fattig outsider som stryker omkring. En roll som passade Elvis perfekt, han kände igen sig väl i den rollen, de var så han hade levt.

Den här låten skrevs av Jerry Leiber och Mike Stoller, ett par som skulle leverera en mängd rocklåtar till Elvis. Men det var Elvis som tog första kontakten, genom att göra en cover på deras Hound dog, som Willie Mae "Big Mama" Thornton spelat in 1952.

Den här låten - King Creole - spelades in den 23 januari hos Radio Recorder i Hollywood. Elvis trummis, D.J.Fontana, kompletterades med Bernie Mattinson. Lyssna lite extra på Scotty Morres gitarrsolo. Filmsnutten är förstås från filmen, knattret är ett tillägg från studioversionen.

4. Tomorrow is a long time (1966)

En låt av Bob Dylan är inte vad man förknippar med Elvis Presley. Men han spelade faktiskt in några av Dylans mästerverk och han jammade gärna med dem. Den här versionen, har Dylan berättat, är en av de bästa cover som någon gjort på hans låtar.

Det är i maj 1966 som Elvis spelar in den, i Studio B, Nashville. Han behövde bara tre tagningar. Hans huvuduppgift under dessa dygn är annars att spela in 12 gospellåtar till en ny LP som skulle få namnet How great thou art och som senare skulle tilldelas två stycken Grammy.

Det var tidig morgon, efter en lång natts inspelningar och de flesta musikerna hade gått hem, när Elvis fick för sig att göra den här låten tillsammans med bland annat Charlie McCoy, som hade spelat med Dylan vid inspelningen av Blonde on blonde. När jag träffade McCoy berättade han att det var en av hans stora ögonblick i en studio.

5. Trying to get to you (1955)

Det var i Sun Studio, i Memphis, som Elvis slog igenom. Det var i denna svarta studio han fick chansen att tillsammans med gitarristen Scotty Moore och basisten Bill Black göra ett prov den 5 juli 1954. Elvis hade sjungit alla vita låtar han kunde utan större framgång, men i en rökpaus fick han för sig att lattja med en av de svarta blueslåtar han älskade: That´s all allright, mama.

Många hävdar att det var i det ögonblicket den moderna rockmusiken föddes. Om det kan man tvista. Jag - och många med mig - skulle nog hävda att den första rocklåten snarare var Rocket 88, inspelad i samma studio av ett svart gäng som samlades kring Ike Turner. Men Elvis var den första vita artist som tog svart blues, blandade den med countrystuk och skapade något nytt.

Den här låten, Trying to get to you, var en av Elvis favoritlåtar under hela hans karriär. Det blev hans näst sista låt i Sun Studio, inspelad den 11 juli 1955. Han hade just spelat in Junior Parkers Mystery Train, och mådde så bra en ung man kan må. Han hade spelat in den några månader tidigare också, men var inte nöjd med resultatet. Den här gången hade han - för första gången! - en trummis med sig (Johnny Bernero).

6. I got a woman (1956)

Det går inte att komma undan den här låten. Det finns förvisso bättre versioner av andra artister. Och just denna upptagning är inte från skivstudion, utan från Elvis första framträdande i teve, den 28 januari 1956 (Stage Show med bröderna Dorsey) Men det är något speciellt med den här låten, trots allt... Den var den första inspelning Elvis gjorde för det stora bolaget RCA, som köpt honom av Sam Philips skivbolag Sun Record för mer pengar än något bolag hade betalat för någon artist någonsin.

Man hade skickat en låtlista till Elvis inför inspelningen, och han var minst sagt upprörd över vad man ville göra med honom. Man ville plocka av honom svärtan, göra honom till mindre "nigger" - precis som man i New York försökt göra när han varit inbjuden för att testa inför en TV-show. Där var Elvis för svart och oborstad. Man valde Pat Boone istället.

Elvis struntade i skivbolagets lista. Han hade en egen agenda när han kom till RCA:s studio. Därför började han med Ray Charles I got a woman. Det var den 10 januari 1956 i RCA:s gamla studio i Nashville. Efter denna låt stod en annan på hans egen lista, en låt som ingen på RCA trodde på, och som inte var likt något annat, men som skulle bli hans stora genombrott: Heartbreak Hotel.

7. If I can dream (1968)

Efter långa och ekonomiskt lönsamma år i mitten av 60-talet i Hollywood - hans manager hade skrivit kontrakt om tre filmer per år - hade Elvis fått nog. Han ville göra comeback med riktig musik. Ville göra en TV-special. Manager och tevebolag tänkte sig en julshow med gästartister. Elvis tänkte sig en rockshow utan gästartister - det skulle bli den första kommersiella tv-showen i amerikansk historia med bara en enda artist rakt upp och ner. Det blev som Elvis ville, och comebacken fick lysande recensioner. Till och med i New York Times, som haft för vana att såga Presley ändå från de första stapplande stegen, jublade och konstaterade att det var det bästa, och mest karismatiska, som visats i amerikansk teve.

Den här låten har en historia. Under inspelningen av showen mördas Bobby Kennedy, vilket påminner om morden på president Kennedy och Martin Luther King, som för övrigt mördades i Memphis. Elvis ville, på grund av detta, att avslutningen av showen skall ha ett budskap, en mening större än den jullåt man planerat. Det blir If I can dream. Inspelad den 23 juni 1968. Han satt kvar länge i studion efter inspelningen, lyssnade på den gång efter gång, sjöng med och var oerhört tagen. Innan han gått in i studion hade han suttit och spelat Beethovens Månskenssonat, han hade fått hjälp med en passage.

Många år efter inspelningen träffade jag en dam på en bar vid en flygplats. I bakgrunden spelades en Elvislåt, minns inte vilken. Damen bredvid, som var bortåt 70 år, berättade att hon varit med vid inspelningen. Hon spelade vanligtvis fiol i en symfoniorkester, och nu hade hon och hennes kolleger i uppdrag att spela under tagningen av just If I can dream. Hon och hennes kollegor hade skämtat ganska grovt om tönten man skulle behöva jobba med en hel natt för att han skulle lyckas få till den här låten. Men han kom in i den stora studion, "intog" den, satte låten med full närvaro på några få tagningar, musikerna blev oerhört berörda, de hade rest sig upp och applåderat. Och nu, många år efteråt, sitter damen med tårar i ögonen och berättar att det varit hennes största ögonblick i livet. "Gud må förlåta mig detta, för jag har både barn och barnbarn... Men det var så starkt, nästan skakande."

Och nu åker jag omkring i landet - mellan föredrag om Elin Wägner, klimat och visioner för det samhälle som kommer efter konsumtions- och tillväxtsamhället - tillsammans med den engelske sångaren Fred Lane och berättar historien om Elvis, rockens barndom och det samhälle där den föddes. Så här var det i Kumla för ett tag sedan - den tänkta spellokalen blev för liten så vi fick flytta ut till själva biblioteket. Jaja, det mesta funkar om man vill...

PS!
Jag skrev att jag skulle återkomma med Elvis och hans syn på James Brown och Jackie Wilson. Det gör jag här.

Boken Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac - varifrån texten i PS:et är hämtad - finns att låna på bibliotek. Har du kommit ända hit så får du köpa boken för 100 kronor, inkl frakt. (Normalt ca 180 kr, bokhandelspris 249 kr). Signerad dagens datum. Gäller bara idag, och högst fem ex per person. Beställ hos provoka@telia.com