måndag 27 december 2010

En gömd dagboksanteckning

Jag hittade en dagboksanteckning som låg bakom en bokhylla i ett av de rum där riksdagsledamöter bor. 

Det var en utriven sida från den 14 november. Vilket år vet jag inte. Anteckningen var skriven av någon som bott i rummet tidigare. 

Jag har sparat den, först kändes den dyster, sedan komisk, sedan dyster igen. Jag undrar vad som hände med den som skrev. Förmodligen kände denne Någon hur skalet skavde på ett sätt som Kafka kunde beskriva så bra. Förmodligen var det  en man. Jag är ganska säker på det, byggt på hyggligt förankrade föreställningar och fördomar.

Jag tog aldrig reda på vilka som bott i rummet före mig, kände att det hade varit intrång i Någons allra mest privata. Som att gå i någon annans dagbok, eller plånbok, eller mejlbox.

Han hade skrivit: ”Slut på kol, hinken tom, skyffel utan mening, kaminen andas kyla, himlen som en silversköld mot den som vill ha hjälp därifrån.” Det är nästan identiskt med hur Kafkas novell Ryttaren på kolhinken börjar. Kanske förstod den där Någon inte att Kafka hade kunnat befria honom med ett gapflabb. Kanske förstod han inte att Kafka var rolig, dödligt rolig.

Kanske var han full när han skrev, det kan ha varit vin eller sprit eller öl som utgjort det blöta som hade korvat till dagboksbladet. Om det nu inte var tårar. 

Jag läser vidare på den där hopknycklade lappen: 

- Jag vill inte längre. Det är färdigt. Längtar efter knackningar i rören, att någon ska ge ifrån sig ett livstecken som kan få mig att undra över något annat än mitt livs meningslöshet. Jag vill inte längre. Har inte mer att göra, inte mer att se, inte mer att känna, inte mer att vinna. Varför kan ingen knacka i rören? Varför kan ingen få mig att vilja leva?

Sidan ur dagboken är utriven ganska slarvigt. Den är inte riktigt hel. Ett ord skrivet med mycket stora, hårt skrivna, bokstäver har rivits av. Tre bokstäver, de tre sista, är kvar. De är LAR. Jag funderar en stund och finner det rimligt att tro att de första bokstäverna hade varit JÄV.

Kanske var det någon som knackade i rören och fick den tragiske mannen att riva ur sidan och leva ett tag till. Kanske gick han ut och tog sitt  liv. Kanske hittade han sin Kafka och satte sig att skratta. Jag undrar om han kanske varit kommunalråd med makt, som plötsligt reducerats till tredje suppleant, utan något som helst inflytande, i något riksdagsutskott. Eller om han bara längtade hem till fru och till barn och till en plats på jorden där han var Någon och där han hade överblick. Eller: han kanske var utkastat hemifrån, förvisad till sitt förbannade riksdagsrum, sin cell. Kanske var han en av de där tragiska figurerna som bodde kvar i sina celler under helgerna och som luktade gammal sprit ända fram till tisdagen.

Vad vet jag. Jag undrade många år om han var kvar i huset. Om han satt på sig politikerkostymen, gått ut ur sin cell, voterat och pratat och låtsats som om allt var bra.

13 kommentarer:

  1. Gripande. Hoppas att det gick bra till slut.

    Varför så säker på att det var en man?

    SvaraRadera
  2. Karin, fördomar och föreställningar gjorde mig nästan helt säker... För det första verkade bilden (kol, skyffel, sköld) vara ganska "manlig", för det andra handstilen var spretig, för det tredje kraften med vilket pennan nästan ristat in LAR. Fördomar skapas för att förenkla världsbilden... Föreställningar skapas av någon sorts förvirrad blandning av fördomar och utvalda erfarenheter...

    SvaraRadera
  3. LAR är kanske slutet på djävlar, men även på cyklar, lallar, mallar, nallar, pallar, sablar, stövlar (fyll på).

    SvaraRadera
  4. hallar, kallar, tallar, vallar.

    SvaraRadera
  5. Kolhink? Ensammen? Kyla? Din politiske föregångare saknade tydligen både mänsklig och rumslig värme. En ensam krake som kanske insett politikens konstruerade verklighet, långt från "vanliga" människors vardagsliv? Ett politiskt offer...

    SvaraRadera
  6. Men om det var ett offer måste det ju vara en kvinna.

    SvaraRadera
  7. Din förmåga att skildra människans olika gemensamma nämnare är fullkomligt fantastisk... Älskar dina texter om livet...Sådan känsla och närvaro...

    SvaraRadera
  8. Ja, Birger är lätt att bli förtjust i. En så varm och kännande medmänniska, ja Empatin himself!

    Han bjöd förresten på ljuv musik nyligen, bl.a. "O helga natt" med Jussi Björling.

    Undrar om BS fick kämpa mycket för att stå emot den andlighet, som i såna stunder lär vilja tränga sig på?

    SvaraRadera
  9. Birger, efter ett par timmars djup sömn och vila, så tror jag nu att du skriver om dig själv? Allt är för märkligt för att bara vara en historia.

    PS till "anonym sa" (varför anonym, vågar du inte stå för vad du tycker?): ett "offer" är INTE synonymt med ett specifikt kön!

    SvaraRadera
  10. Självklart var det en man, en kvinna skriver inte så helt enkelt, alla vet det, men ingen säger det utan man måste börja ta fram argument som "skyfflar och kol".

    Det sista alternativet som Birger framför tror jag bestämt inte på.

    SvaraRadera
  11. Kat: Nej, det var det faktiskt inte,jag räddades av andra livlinor än knackningar i rören... Det fanns åtskilliga tragiska öden i det där huset.

    SvaraRadera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.