torsdag 4 november 2010

Om bomull finns mycket att berätta...

Bomullen blev för dyr. Så Borås Wäfveri lägger ner. Läser jag i bladet. En 140 år lång epok går i graven.

Om bomull vet jag en hel del, researchen inför skrivandet av dokumentärromanen Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac blev kunskapskälla för de mest obskyra ting.

Här några utdrag ur romanen:


Jag färdas gatan söderut och kör sakta förbi det dånande bomullsrenseriet. På grusplanen är det fullt med kärror fyllda med bomull. Med ett pulserande buller sugs den vita lasten in i renseriet genom långa rör. Jag är glad att jag slipper jobba därinne. Det är ett hårt jobb även om det mesta sker i rytmiskt stånkande maskiner. Det ligger fullt med färdiga balar på gården. De är täckta med juteväv och sammanbundna med stålband, väntande på att någon uppköpare ska lämna ett bud. Jag har bara en sak att säga: Too much monkeybusiness …

Jag trycker på gasen och lämnar staden. I min rosa Cadillac, en sån bil som Gud älskar att färdas i. Jag drar mot Sweetwater i Texas. Jag är trött. Men fri.

(-)

Nu var vi på väg åt andra hållet, från Memphis till Tupelo. Jag körde bilen den här gången, farsan satt i framsätet i den rosa Cadillacen, morsan där bak. Det var på något sätt högtidligt att färdas genom fälten där de gröna bomullsbuskarna var klädda med vita, pösiga bomullsbollar och vildvuxet ludd. Det var besynnerligt vackert med de rostiga vattenpumparna, de sladdriga klädstrecken och de leriga gårdsplanerna med sina vinda verandor. Det var som om jag såg allt detta för första gången. Jag hade stängt av bilradion och det enda som lät var vindbruset.

Det kändes som att färdas genom en dröm. Det uppstod liksom ett vakuum, och bilder och känslor från min barndom fyllde mig. Vi körde om ett gäng hillbillis som var på väg ner från bergen för att tjäna en hacka på att plocka bomull så att de resten av året skulle kunna sitta framför sina kojor och dricka hembränt. De kom i skraltiga lastbilar, stående, sittande och liggande på flaken. De kom i flockar. Hela familjer med mamma, pappa, barn och mormödrar och farbröder. Det var kanske ingen vacker syn. Men den tillhörde bomullsbältet och var en del av livet i Södern. Hillbillis fick en dollar och fyrtio cent per hundra skålpund bomull de lyckades få ihop. Hade de tur, och om skörden var bra, kunde de få ihop femhundra skålpund per dag. Så de visste från början graden av fattigdom. De inhyrda mexikanarna, med sina vita hattar, fick ofta lägre betalning trots att de jobbade hårdare och ställde till mindre bråk.

Negrerna fick lite si och så.

Bomullsplockningen pågick i ungefär tre månader och var ett skitjobb. Plockarna gick över fälten i tre omgångar. Man gjorde ungefär en kilometer per timme. På en dag blev det tolv kilometer. På en vecka närmare åtta mil. På en livstid blir det jävligt långt. Mr B.B. King hade varit bomullsplockare innan han kunde leva på sin blues och köpa sin första Cadillac. När jag träffat
honom bakom scenen på den där radiostationen så hade han berättat att han vandrat över bomullsfälten en sträcka lika lång som jorden runt.

Jag trodde honom. Mr B.B. King ska man tro på.

Det var hillbillis, mexikaner och negrer som vandrade. De började i mitten av september, när den värsta sommarhettan lagt sig. Hade de stackars satarna tur, eller otur beroende på hur man ser det, var de färdiga före jul. De släpade på sina bomullssäckar, som var metern längre än de själva. De kunde se fram mot en dag som skulle fyllas av för varm sol eller för blött regn eller för ond rygg.

Ofta i kombination.

Kampen mot bomullen var enformig, det handlade om att slita de duniga bollarna från stänglarna i rytmiska rörelser och stoppa ner dem, fortfarande med rytmen i behåll, i den allt tyngre säcken. Ovana fingrar skulle blöda, vana ryggar skulle värka. Säcken skulle bli tyngre och tyngre och domen falla när säcken baxades upp på vågkroken. Visarna for runt ungefär som visarna på en klocka, alla kunde se hur mycket var och en plockat. Ingen kom undan.

Men det var inte bara plockarna som hade fattigdomen hängande i byxbaken. De som arrenderade jord kände hur djävulen anföll från båda håll – plockarna som skulle ha sina dollar och markägaren som skulle ha sina. Arrendatorerna var dömda till evig fattigdom. De levde i en dröm om en bättre framtid som aldrig skulle komma. De var så fattiga att de själva fick gräva gravarna till sina döda.

En bal prima bomull var värd någonstans mellan etthundrafemtio och tvåhundra dollar beroende på tillgång och efterfrågan. En riktigt bra skörd kunde ge ungefär en bal per tunnland. Ni kan själva räkna. De som ägde sin jord tjänade tillräckligt för att överleva på drägligare villkor. De slapp vanligen gräva sina egna gravar. De som tjänade de stora pengarna var upphandlarna i Memphis. De köpte så billigt som möjligt och sålde vidare så dyrt som möjligt. De kunde se till att bli begravda med pompa och ståt.

Men skillnaden mellan den rikes och den fattiges benknotor var ändå marginell. Här som överallt.

8 kommentarer:

  1. Är utdraget valt med omsorg även då det gäller formuleringskonst? (Som reklamtrick, menar jag). Eller skriver du alltid så bra?

    SvaraRadera
  2. Boken är välskriven och var en stor överraskning för mig som inte gillar rockmusik och, när jag började läsa den, inte heller författaren. Men jag har tänkt om, när det gäller det sistnämnda!
    Lennart i Götet

    SvaraRadera
  3. Borås tackar för ditt deltagande. Fast ingenting var kvar i Borås.

    SvaraRadera
  4. 09:17
    Om Birger alltid skriver så bra? Tja, du har ju några texter mitt framför näsan att själv ta ställning till.

    Nedan följer en av mina personliga favoriter. Ett mästerverk. I både tanke, känsla och formuleringsförmåga:

    http://schlaug.blogspot.com/2006/01/doft-av-pplen.html

    SvaraRadera
  5. Borås Wäfveri i graven?
    Sorgligt!

    Jag har sett en hel bomullsindustri försvinna. Jag växte upp i en bomullsspinneriby utanför Manchester - fukten på den dimmiga ön sägs ha gynnat industrin, då tråden inte gick av så lätt när det spanns.

    Mor och far arbetade i en spinnerifabrik. Jag gjorde ett gästspel en sommar med att "mata fan" - skicka in balar med bomull (några av dem från USA:s "Cotton Fields") i ett stort gap.

    Nu?
    Borta!
    Några tegelstensfabriker kvar, postorderfirmor eller stormarknader därinne. Några skorstenar som för länge sedan slutat ryka.

    Kanske någon fabrik som kör treskift.

    Luften är mycket renare.

    SvaraRadera
  6. Anonym 09:17: Puss!

    Lennart: Kul att du blev överraskad - och till och med positivt överraskad...

    Fred: Ja, allt har sin tid. Det som retar mig är att det köps kläder - toppar, tröjor och guvetallt - som används några få gånger. En topp kräver bomull från en flera bomullsbuskar som växer ett halvt år för att leverera råvaran, med hjälp av tusentals liter vatten. Det är respektlöst att hantera kläder på det sättet, kan man tycka - jag gjorde det nyss.

    SvaraRadera
  7. Puss till 09:17?! Jag då?! Tänker tolka det som en felskrivning. :-)

    20:02

    SvaraRadera
  8. I dag används varken negrer eller mexare, utan maskiner. Skönt, för det är ett jävligt tungt jobb, att plocka bomull.

    SvaraRadera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.