lördag 5 juni 2010

Världsmiljödagen - tragik eller hopp?


Med allt större besvikelse och frustration har jag följt den partipolitiska debatten inför hösten val.


Jag kan förstå att det kan kännas befriande – i en valrörelse som kännetecknas av utspel, fragmentering och snabbt temp - att fly från frågor som kräver samtal och analys snarare än utspel och slagordsdebatt. Men det vore olyckligt, för att inte säga förfärande, om debatten om vår färd mot framtiden handlar om färdmedlets design istället för om vart vi är på väg och varför. De politiska blocken har hittills inte gett några svar på det sistnämnda.


Det är ingen överdrift att påstå att den politiska debatten förs med Janusansikten. Man hävdar att man vill lösa klimat- och miljöproblem med långtgående åtgärder, men samtidigt uppmanar man till ökad konsumtion, ökad produktion, mer arbete och ökande varuflöden som de facto tär på såväl klimat som miljö.


Inför
Köpenhamnsmötet var man engagerad i klimatfrågan och krävde omställning inom en rad olika områden. Efter Köpenhamnsmötet är det återigen frågor om justeringar av skattesatser, bidrag, avdrag och jobbpolitik – allt i syfte att öka konsumtion och tillväxt - som dominerar. Det kortsiktiga perspektivet dränker det långsiktiga. Detta är oförsvarligt.


Det finns alla skäl i världen att politikerna lyfter sig från kortsiktiga plånboksfrågor och mer eller mindre egocentriska särintressen för att svara på frågor av större art: Vad gör vi nu när vi lagt en god materiell grund att stå på? Blir vi mer tillfredsställda genom att ständigt öka varuflödet genom samhället? Ska vi fortsätta in i Tillväxt- och konsumtionssamhället? Eller bör vi växla om, ta ett steg in i det som kan kallas Utvecklingssamhälle och där vi söker välfärd på djupare sätt än genom ekonomiska volymökningar och snabbare konsumtionsflöden?


Förmodligen är det inte bara en fråga om vad vi vill. Utan om vad vi måste. Vi blir allt fler människor på vår planet, och befolkningstillväxten kommer att fortgå i flera årtionden. Vi blir också allt fler som konsumerar i allt hastigare tempo.


Vi i den redan materiellt rika delen av världen lever på ett sätt som alla inte kan leva. Vi utgör dessutom ett mönster för många andra. Det ställer krav på oss. Vi kan inte förlita oss på att tekniska innovationer löser de miljö- och klimatproblem vi står inför. De energi- och miljövinster vi gör genom att tillverka våra saker mer effektivt äts nämligen upp av att vi blir allt fler som konsumerar allt mer - och i allt snabbare takt.


I regioner där människor lever i fattigdom och på låg materiell nivå – till och med så låg att inte ens basbehoven blir täckta – är det nödvändigt med ekonomisk tillväxt. Precis som det varit nödvändigt för oss i Sverige. Men i länder där vi nu nått en god materiell bas är det både nödvändigt och önskvärt att samtala om hur vi kan behålla välfärd och skapa utveckling utan evig tillväxt och ständigt ökande materiell konsumtion.


Som grund till samtalet om hur vi tar oss vidare från konsumtions och tillväxtsamhället bör rapporten Välfärd utan tillväxt från den brittiska regeringens Hållbarhetskommission kunna fungera. Man påpekar att den globala BNP har femdubblats sedan 1950 och att den, med nuvarande utvecklingstakt, skulle komma att åttiofaldigast fram till nästa sekelskifte. Fram till dess riskerar tillväxten leda till kollaps för ekosystemen. Budskapet från kommissionen kan tyckas skrämmande för många, men upplevs nog som hoppfullt för än fler: nästa steg för de materiellt rika länderna är sänkt arbetstid, minskad konsumtion och utveckling av andra delar av samhället än de materiella.


Genom att de politiska blocken inte tar i dessa frågor fråntar man sig inte bara sitt ansvar utan man misstror människors förmåga att tänka längre, mer ansvarsfullt och mer hoppfullt. Jag är övertygad om att många, kanske de flesta, människor känner att man är fångar i ett ekonomiskt hjul som snurrar allt fortare och där de ständiga kraven är att varva upp, växla upp och snurra allt fortare. Hur rika vi än blir tycks vi ändå vara för fattiga för att inte tvingas springa fortare. Just detta kännetecknar tillväxt- och konsumtionssamhällets senaste fas. Och det är absurt.


Jag är övertygad om att en debatt om en annan samhällsutveckling skulle vinna många människors gillande. Och vad mer: jag är övertygade om att det är nödvändigt om vi skall klara de stora globala miljöproblem som är under växande och därmed kunna se såväl människor i materiellt fattiga länder som kommande generationer i ögonen.


När nödvändighet och önskvärdhet går hand i hand borde det inte finnas någon anledning för de politiska partierna att undandra sig debatt. Likt förbannat gör man det. Därmed tar man inte sitt ansvar vare sig som opinionsbildare eller som beslutsfattare. I detta ligger en tragik. De nuvarande politiska partierna i riksdagen klarar inte av sitt mest grundläggande uppdrag.

Följden av det kan bara vara två: antingen ändrar man sig, eller också kommer nya partier att ta vid där de gamla brister.

13 kommentarer:

  1. I en demokrati är det majoriteten som bestämmer. Det betyder att 51 % tokiga kan härska över 49% kloka. För att komma tillrätta med miljöproblemen krävs inpopulära politiska beslut som alla som vill bli omvalda ryggar inför.
    Därför kommer sannolikt den nuvarande "utvecklingen" fortsätta "to the bitter end"
    Det är heller inget som är så svårt, för att citera en äldre avliden släkting, som att göra om folk.
    Vi som vill ett annat levnadssätt kan dock jobba vidare med vårt och framförallt samverka och stödja varandra. Det heter ju, med all rätt, att storfolket hjälper varandra medan småfolket stjälper varandra. Låt oss små i samhället lära av storfolket. Då kan det hända underverk.

    SvaraRadera
  2. Birger, fantastiskt bra inlägg idag!

    SvaraRadera
  3. Väldigt bra inlägg, och en sak är säker: du tar då ditt ansvar som opinionsbildare, Birger. Synd att denna läsvärda text bara publiceras här för oss redan hängivna...

    SvaraRadera
  4. 08:51 Ja, så är det ju. Man kan alltså teoretiskt ha en diktator som är vida klokare än en folkmajoritet. Det är väl detta som antidemokrater siktar in sig på, när de kritiserar demokratin som samhällssystem.

    Ändå finns det ingen bättre modell. Alltså måste folkmajoriteten bli varse sitt ansvar och rösta därefter. Annars får diktaturanhängarna vatten på sin kvarn.


    09:47 Har du inte sett alla arga kommentarer i denna spalt? Det finns alltså många icke "redan hängivna", som läser Birgers underbara blogg.

    Gt

    SvaraRadera
  5. Skriver under på varenda ord. Varför inte göra ett upprop med denna text??
    Är det ingen som kan starta upp något sådant?
    Linus F.

    SvaraRadera
  6. Det är försent att starta ett nytt parti inför 2010 års riksdagsval.

    Vi får nu bara se på, hur de gamla partierna traditionsenligt följer sina utlagda spår.

    Efter valet kan det mycket väl bli en ny giv ifråga om partilivet.

    Dels kan det uppstå ett nytt grönt parti. Dels kan det bli en oväntad majoritet i Riksdagen. Vad sägs förresten om en borgerlig flört med MP? Som dessutom tackar ja.

    Därmed hamnar oppositionen oavsiktligt i samma säng som SD.

    SvaraRadera
  7. Den fasansfulla tillväxtfasen, som har dominerat den industriella utvecklingen under de senaste århundradena, är nu på väg mot sitt slut.
    Under denna tid av obruten industriell tillväxt, har vi utvecklats till att anpassa oss till en, på sikt orimlig tillväxtkultur.
    En lösning kan vara att smla ihop till en predikan som hålls då och då, em annan variant är att peka på goda föredömen, en tt tredje skull vara aat vara ett själv.

    SvaraRadera
  8. Texten i mitt kommentatorsfält är så liten så jag ser inte vad jag skriver.
    Hur gör jag för att göra texten större.
    Kan någon ge mig ett råd?

    SvaraRadera
  9. Till RL varför inte alla tre varianterna samtidigt.

    SvaraRadera
  10. Tre skäl kan vara att jag är för ensam och osäker, ett annar är att jag är för okunnig occh ett tredje är att jag är för feg!

    SvaraRadera
  11. Tre skäl. Det första är att jag är för ensam och osäker. Det andra är att jag är för okunnig. Det tredje är att jag är för feg!
    Jordens människor, saknar ett Klotförstånd, under vilket kulturer på Jordens långsiktigt hållbara villkor skulle kunna gro, växa och blomstra.
    Kanske Du nu, förstår att jag inte är emot att Vi gör allting på samma gång.
    Någon form av väckelserörelse krävs på vårt klot, efter som, ”Det är ont on Jordklot” som Tage sa.
    Jag är pensionär, så ingen kan väl förvänta sig att, jag ska gå i spetsen för den mentala revolution som Jorden till att börja med behöver.
    Men att blåsa, så att glöden tar sig, gör jag gärna.

    SvaraRadera
  12. jag hittar INGENSTANS rapporter om dagens händelser vid världsmiljödagen. Lägger du ut ditt tal på bloggen Birger, så vi som inte hade möjlighet att ta oss till sthlm kan få del av det? trodde det skulle toppa rapport...

    SvaraRadera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.