lördag 12 juni 2010

Tankar sittande i ett arkiv i Borlänge.

Det vanliga är att de kämpar, sliter och grimaserar sig upp i skalorna, med svetten pärlande. Man undrar vad de först skall uppnå: hjärnblödning eller höga C.

Så ser de ut, de stora tenorerna. Men Jussi Björling bytte bara fot de när han klockrent levererade sina toner, hur högt de än svävade.

Det är så jag tänker när jag sitter och gräver i arkiven på Jussi Björlingsmuseet i Borlänge på väg från Älvdalen där vi gjort föreställningen (D)elvis Presley kvällen innan. Jag är fascinerad av röster. Och två röster sticker ut: Björlings och Presleys. Kanske är det närvaron i rösten. Självklarheten. Värmen. Trovärdigheten.


Kanske mest trovärdighet. De texter man levererat var ju inte alltid, för att uttrycka sig försiktigt, så stora, men med rösten kunde de göra vad som helt just trovärdiga. De bar, hur olika de än var som sångare, inom sig en varm underklang.

Båda levde snabbt, dog tidigt. Björling hade vid 25 års ålder gjort 54 operaroller, var hovsångare vid drygt 30 och stjärna vid Metropolotan före det att han fyllt 40. Bådas hjärta tog slut, det ena påskyndat av alkohol, det andra påskyndat av piller. Båda tog stryk av kraven att alltid vara bättre än de var förra gången.

Jag tänker på hur Presley gick in i den stora studion, med alla musiker närvarande, en sen kväll och på sju minuter, levererade en fullödig inspelning av If I Can Dream. Hela orkestern hade rest sig upp och applåderat. Tårar hade runnit på kinderna hos några av medlemmarna i symfoniorkestern. Själv gick han ut och fortsatte att träna på Beethovens Månskenssonat för sig själv. 15 år tidigare hade Björling gått in på inspelningsscenen, där symfoniorkestern var på plats, och på lika kort tid, inklusive test av mikrofonen, chosefritt levererat Till Havs på en enda tagning.

Björling piskades som liten fram av sin far, och drevs som vuxen av sin hustru, från den fina världen. Presley drevs av kraven på bekräftelse, behovet att visa att en fattig mobbad sate från en håla i Mississippi kunde.

10 kommentarer:

  1. Måste bara säga emot dig en del:

    Nicolai Gedda hade den känsligaste och skönaste rösten, en klar favorit hos mig!

    Elvis orsakade en masspsykos hos folk, men personligen har jag egentligen aldrig förstått varför. En höftvickare med stort självhävdelsebehov, vilket så tydligt lyste igenom i allt. Sorry!

    SvaraRadera
  2. Såg att Jussi Björling vunnit någon omröstning (Argentina??) nu ingen om vem som har varit världens bästa tenor. Ska titta in i museet,har åkt förbi så många gånger utan att tänka så mycket på det.
    HB

    SvaraRadera
  3. Du är makalös. Är det något du inte håller på med? Gillar du att fiska med fluga också?

    SvaraRadera
  4. Till Birger och Fred Lane.Tack för en fantastisk kväll i Älvdalen. Som ni säkert förstod så uppskattades ert framträdande i allra högsta grad. Ett fint samspel, mycket roligt (jag visste inte Birger var så rolig!) och ibland så rörande sorgligt när berättelsen tog oss till Elvis sista år. Freds röst är fantastisk!
    Publiken längts till höger.

    SvaraRadera
  5. Det är så mycket som är intressant på bloggen men det som får mig att kolla den allt mer sällan är alla dessa antingen eller, antingen är något bäst störst och vackrast och inget annat duger. Framför allt ingen ANNAN duger, allt och alla ska dömas. Det går att kritisera utan att döma ut, från musiker till politiker.

    SvaraRadera
  6. Konstig uppfatting hos anonym 16:46. Birger har väl inte kritiserat några vare sig operasångare eller rocksångare! Läs hans fina skildring av partiledarna för någon månad sedan, fylld med empati trots att han inte delar åsikt med dem! Den var jättefin!
    Grrreenline2

    SvaraRadera
  7. Anonym 16:46, hur menar du? Alla kan inte älska allt, fortsätt skriv som du gör Birger!

    SvaraRadera
  8. Hissa och dissa? Tja, det är väl så vi människor fungerar.

    SvaraRadera
  9. Anonym 15:05,
    det glamorösa artistlivet:

    sex timmar i bil Stockholm-Älvdalen.
    Två timmars väntan på föreställning.
    Två timmar på scen.
    En hamburgare, en lättöl, en säng.
    Sex timmar i bil Älvdalen-Stockholm.

    Din ord uppskattas stort - tack!

    SvaraRadera
  10. Anonym 15:05,
    det glamorösa artistlivet:

    sex timmar i bil Stockholm-Älvdalen.
    Två timmars väntan på föreställning.
    Två timmar på scen.
    En hamburgare, en lättöl, en säng.
    Sex timmar i bil Älvdalen-Stockholm.

    Din ord uppskattas stort - tack!

    SvaraRadera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.