fredag 30 april 2010

Vithövdad havsörn i oljans delta

Borde väl skriva något om monarkin, för idag fyller kungen år. Eller nåt om opinionsmätningar, för idag ökar gapet mellan de rödgröna och de blå. Eller kanske nåt om minnen från doftande eldar, min ungdoms billiga rödtjut och förmågan att förtränga.

Men det blir en annan doft: doften av Mississippis sumpmarker och det oändligt vackra deltat där ibisfåglar och vithövdad havsörn segler förbi som om de ägde världen. Oljan som driver in, straffet för vårt begär efter Mer. Oljan som kletar fast i hägerns fjädrar, havsörnens näbb och kanske också i människors samveten.



I don’t know how it started

But that’s what makes a man a man, I guess

Now I’m holdin’ on to nothing

Tryin’ to forget the rest.

Troy Seals

Jag står och tittar ut över Mississippis väldiga brädd. Floden flyter stilla fram och tittar man noga så upptäcker man alla drömmar som den samlat på sig och som obevekligen rinner ut i havet och försvinner.

Det är natt och stjärnorna kryper inpå. De badar nästan i floden. Jag är på flykt från mig själv en stund. För att finna mig själv. Jag känner doften av övermogna persikor. Som om de vill tala om för mig att medelåldern är här. Jag vill inte bli gammal. Jag orkar inte känna doften av höst.

Härute under stjärnorna, i tystnaden, så är det lättare att försöka lokalisera den förbannade smärtan. Känna var de där sorgestenarna ligger och skaver. Den största stenen som ligger där och skaver är rädslan för att bli sviken. Den växer för varje gång det sker.

Mississippi flyter stilla, värdigt och utan minsta tvekan. Stjärnorna kommer så nära som om de ville lapa i sig alla drömmar floden bär med sig. Jag sitter på en häll som stått emot floden i årtusenden. Hade världen sett mig så hade jag inte kunnat sitta här. Jag måste smyga mig till en stund av alldeles eget liv.

Och mer än en kort stund orkar jag inte med det livet. Det blåser plötsligt upp och vågorna börjar ilsket slå mot klippan. Stjärnorna flyr flodens vågskum och hela stjärnhimlen tycks lyfta som ett gigantiskt rymdskepp med tusentals blinkande lampor på undersidan.

Timmarna går och just före gryningen lyfter jag från kroppen. Jag ser mig sittande på klippan, på Mississippis östra strand, på planeten Jorden. Jag färdas bortåt i korridorer av ljus och ju längre bort jag färdas ju närmare kommer jag mig själv. Jag ser smärtan som mörka moln i det som är jag, jag ser skuggor av ondska och blåa nyanser och skimrande röda stråk där lust och glädje och kärlek pulserar som vore de hjärtan. Jag ser striden i mitt inre, striden mellan ont och gott, mellan egoism och empati, mellan slutenhet och öppenhet. Jag känner universums oändliga mörker mitt i den svindlande korridorens ljus. Plötsligt vänder resan och suger mig tillbaka med våldsam kraft, jag känner ett ögonblicks total frid, vet för ett ögonblick hur allt hänger ihop men är ögonblicket därefter tillbaka i det som påstås vara som det ska vara.

Det slutar blåsa och jag drar mig tillbaka från stranden. Jag vandrar åter genom sumpmarken, där sötvatten blandas med saltvatten. Jag har vandrat här några gånger under åren på flykt från mig själv och mitt liv. Gryningen tvingar så sakta bort mörkret. Över siluetten av vattenhavren ser jag två vithövdade havsörnar och några ibisfåglar segla förbi.

Jag var här första gången med farsan för länge sedan. Han ville visa mig vildmarken. Jag var en grabb på kanske fem, sex år. Jag var rädd att bli uppäten av någon alligator som låg och lurade, redo att kasta sig över första bästa unge som dök upp. Jag har ett minne av att farsan satt på en sten med mig i knäet, medan vi tittade på sumpcypress och ambraträd. Farsan hade läst om det i Det Bästa och stoltserade med sina kunskaper.

Vi hade varit där en gång några år senare också, när vi hade flyttat till Memphis. Vi hade bara stannat till en stund. Farsan hade varit hos Billie och köpt hembränt. Det påstods att Billie var hundra år och gift med Den Onde. Hon var lång, vacker med höga kindknotor och gungande bröst och med en sugande, lite hes röst som kunde få det att resa sig på vem som helst. Hon var varje mans dröm och varje kvinnas mardröm. Hon sålde inte bara den sprit som fick männen att tömma sin plånbok, hon sålde också tjänster som fick dem att sätta sig i skuld.

Ingen kände henne, men alla visste vem hon var. Hon hade stora kunskaper i hembränningens konst och det berättades att inget dricka i hela Tennessee blev så starkt och så förföriskt sött, men ändå med en manlig beskhet, som hennes. Ryktet att hon var gift med Den Onde kunde möjligen härstamma från det faktum att hon under fullmåne grävde fram rödskimrande lera som hon formade till krus vilka hon brände i en hiskelig ugn bakom det svartmålade huset. Hon fyllde krusen med sprit medan de ännu var heta. På så sätt kunde drickat suga i sig av jordens kraft. Inget dricka var som hennes och mången man blev galen på köpet. Det sades att hon förstod talens magi och att hon ofta läste högt ur Hesekiels Bok i Bibeln.

”Om man förstår de siffror och föremål som beskrivs där så förstår man att hela boken handlar om att Hesekiel har sett rymdfarkoster landa på jorden”, sa hon till mig samtidigt som hon tittade mig djupt i ögonen och skrattade ett av sina vilda skratt medan farsan grävde efter dollar i sin ficka.

Jag har alltid gillat tal och siffror. Med åren blev det ett stort intresse. Det var kul att se siffrorna växa fram före dollartecknen. Men siffror och tal visar också hur universum funkar. Man kan spåra denna vetenskap ända till antiken. Pythagoras känner ni säkert till. Han har fått er att svettas över sin sats om hypotenusan. Han var nörd på siffror och hans kunskaper omfattade allt från filosofi och musik till astronomi och matematik.

Grabben fick efterföljare i form av ett festligt brödraskap som kallade sig pythagoreerna. De byggde sin vetenskap på insikterna om att en dubbelt så lång sträng sänker en ton med en oktav, medan en hälften så lång sträng höjer tonen med en oktav. I musiken döljer sig alltså matematiska samband. Och eftersom matematiska samband styr hela kosmos så finns sanningen i musiken. Musikinstrumentet är redskapet för sanningen.

Om ni inte misstycker så ska jag gå vidare i mitt resonemang. På 1500-talet, när man avkönade små gossar i Italien, så presenterade Johannes Kepler en revolutionerande teori om kosmos. Han hävdade att planeterna rör sig i elliptiska banor, inte i cirkelformade som Copernicus hävdat. Hur han kunde komma fram till det? Jo, mycket enkelt. Han tog musiken till hjälp. Han beskrev kosmos utifrån noter och kunde konstatera att den himmelska musiken bestod av en liten ters från Jupiter, en kvint från Mars och en halvton från Jorden.

Och det är faktiskt alldeles sant.

Till syvende och sist handlar allt om rytm. Den största rytm som finns är den kosmiska rytmen. Den kosmiska musiken. Den styr våra liv här på Jorden, precis som den styr både vårt solsystem och de övriga tvåhundra miljarder solsystem som finns i Vintergatan. Vintergatan är förresten bara en av många hundra miljarder galaxer i kosmos. För varje människa på jorden finns det hundratals galaxer med miljarder och åter miljarder solsystem.

Så ser det ut.

Inbillar du dig då att det bara är på Jorden som det finns liv? Nej, självfallet inte. Men kanske har du inte grepp på det här med parallella universum? Samtidigt som jag spelade in Jailhouse Rock publicerade Hugh Everett III, en kille vid Princetonuniversitetet, en artikel om just parallella universum. Självfallet kastade sig förståsigpåarna över honom på samma sätt som de kastade sig över mig. När fysiker möter metafysik så uppstår krockar. Ungefär som när vi från Memphis mötte fina folket från Nashville.

Men Hugh Everett III hade rätt. Det finns parallella universum. Parallella universum innebär helt enkelt att det finns världar som är snarlika vår egen men där det händer andra saker. I själva verket händer det saker som aldrig skulle kunna hända här. Som att till exempel någon som Pat Charles Eugene Boone skulle vara en nyskapare av rockmusik.

Vi har svårt att förstå det härnere på vår lilla jord. Vi har svårt att begripa det här med svarta hål, kvantmekanik och gitarrens universella strängteori. Min vän Albert var på gång med sin relativitetsteori, men han kom inte ända fram. Han missade betydelsen av rytmen. Kvantmekaniken säger nämligen att allt som kan hända måste hända någonstans i ett kosmos som är oändligt. Kort sagt: skulle vi förflytta oss tillräckligt långt bort, eller kanske till en annan dimension, så kommer vi att träffa på ett identiskt universum med en identisk värld.

Strängteorin visar oss att det finns minst elva dimensioner. Och jag kan berätta för er att den viktigaste dimensionen i hela kosmos är rytmen. Den som till fullo behärskar rytmen är Gud.

Det är detta jag tänker på här vid deltat där sumpmarken bildar flyende drömmar medan Mississippi långsamt och värdigt förbinder den svarta bluesen på Beale Street i Memphis med den creolska jazzen i New Orleans.

Utdrag ur kapitel 49 i boken Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac.

9 kommentarer:

  1. Makalöst. Så vackert. Så klokt. Så rikt.
    Grrreenline

    SvaraRadera
  2. Dina texter berör mig så ofta.
    Mia

    SvaraRadera
  3. Jag älskar Missisippi-deltats svarta musik och kan vi göra en blues av detta som BP med sin svarta olja svärtar ner kusten blir det ännu bättre. JOhn Fogerty GREEN RIVER dra igång... Cottonfields...

    SvaraRadera
  4. Jag antar att Ingmar Bergman därmed fått svar på sin fråga om varifrån musiken kommer, hoppas han följer bloggen ;-)

    "Till syvende och sist handlar allt om rytm. Den största rytm som finns är den kosmiska rytmen. Den kosmiska musiken. Den styr våra liv här på Jorden, precis som den styr både vårt solsystem och de övriga tvåhundra miljarder solsystem som finns i Vintergatan."

    Den kosmiska rytmen - vad vackert. ska tänka på det när jag lyssnar på Valborgssångerna!

    Tack för fin text och en glad, om än oljeinsmetad, Valborg.

    SvaraRadera
  5. Täkvärt. Jag fastnade för formuleringen "Alla visste vem hon var, men ingen kände henne". Jag såg Maria W. framför mig. Hon är en märklig person, finns överallt, men vem är hon?

    SvaraRadera
  6. Fantastisk text - vacker och tänkvärd. Fick kaffet att svalna under tiden min hjärna sträckte ut sina tentakler så långt den kunde i den väldiga rymd av kunskap som vi så hett eftertraktar men aldrig kommer i närheten av att greppa. Dock är det fascinerande hur matematiken kan beskriva sånt som ett talat språk aldrig kommer i närheten av. Är själv lite av en siffernörd - ingenjör med en hel del matte i bagaget, och skulle gladeligen läxa upp både ekonomer och politiker i hanteringen av siffror om jag finge tillfälle.

    /Jocke

    SvaraRadera
  7. Birger, det var kapitel 49 ur boken, är det veckans siffra... ;-)

    hur var det nu igen, inte bara 7 gånger 7, utan 7 gånger 70 gånger skulle man förlåta enligt en vis man. Kanske är den siffran i dag antalet gånger man måste uppträda på DN debatt innan man överröstat samtidens brus...

    Hoppas åtminstone på att droppen urholkar stenen snart den borde ha fallit betydligt mer än 49 gånger nu i varje fall...

    SvaraRadera
  8. Sless 12:20

    För alla eventualiteter kan du börja känna på orden "Statsminister Maria Wetterstrand".

    MW är sossarnas bästa dragplåster, och det skulle inte förvåna om den del av (S), som inte är "LO och kärnkraft", hellre vill se MW än MS som sin ledare.

    Gt

    SvaraRadera
  9. Siffran 7 är mitt lyckonummer samt godhetens tal... 49 är således godhet i kvadrat...

    SvaraRadera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.