Det var för exakt 100 år sedan kvinnodagen firades för första gången. Det är också exakt 100 år sedan den mest berömda svenska romanen om kvinnlig rösträtt kom ut. Den hette Pennskaftet. Författaren hette Elin Wägner.I Pennskaftet beskriver Elin Wägner humoristiskt, rappt och ömsint hur idealism och lust driver ett antal kvinnor att arbeta för kvinnlig rösträtt. Men också hur motstånd gjorde sig hört från såväl överklassens som medelklassens och arbetarklassens kvinnor. Vad skulle hända med familjerna om kvinnan fick rösträtt? Hade man en bra man som förmyndare var det väl inga problem? Var det verkligen kvinnligt att behöva bekymra sig om politik? Och vad begrep arbetarrörelsens fattiga kvinnor?
Pennskaftet uppfattades som en av det årets främsta böcker. Den såldes bra, kanske för att den också kittlade genom att vara en, för sin tid, pionjärroman för en friare syn på kärlek. Men succén beror förstås också på att den är just rapp, ironisk och humoristisk med de typiska wägnerska oneliners här och var. Och dessutom var den mottaglig för män: Elin Wägner aktade sig noga för att lägga kollektiv skuld på män, och var noga med att i sina böcker - vars huvudpersoner var kvinnor - alltid se till att det fanns en och annan klok framtidsman. Hon vågade också beskriva rösträttsrörelsens inre liv, intriger, kompromisser och tvekanden.
Huvudpersonen, som kallas just Pennskaftet, är en ung självförsörjande kvinna som är frimodig, ettrig och slängd i käften. Hon arbetar som journalist på en tidning. Hennes vision är att både ha ett yrkesliv och att bilda familj - och förstås att kvinnor skall får rösträtt och ha samma rättigheter som män.
Pennskaftet försöker naturligtvis "omkoda" sin pojkvän från konventionell kvinnoföraktande ungkarl till feministiskt medveten man som finner det högst naturligt att som god kamrat torka disken efter kvinnomöten med allt från "socialdemokrater, slumsystrar och synderskor".
Elin Wägner är 26 år när boken kommer ut, hon har tagit stegen in i rösträttsrörelsen, men låter inte detta innebära att rörelsen beskrivs utan skönhetsfläckar. Elin Wägner fick en del kritik från delar av rösträttsrörelsen för att boken "väckte anstöt" och kunde förstärka bilden av att kvinnor som slogs för rösträtt var fallna...
Även hennes familj var bekymrad, och tog illa vid sig. Varken hennes far, hennes styvmor eller andra släktingar närvarade när hon gifte sig strax efter det att boken kommit ut och debatten var i full gång. Styvmordern skriver i ett brev: "Elin har haft en sällsynt framgång med sin sista bok, men vi äro ej förtjusta i den (-) människorna äro så simpla tycker jag...".
Pennskaftet uppfattades som en av det årets främsta böcker. Den såldes bra, kanske för att den också kittlade genom att vara en, för sin tid, pionjärroman för en friare syn på kärlek. Men succén beror förstås också på att den är just rapp, ironisk och humoristisk med de typiska wägnerska oneliners här och var. Och dessutom var den mottaglig för män: Elin Wägner aktade sig noga för att lägga kollektiv skuld på män, och var noga med att i sina böcker - vars huvudpersoner var kvinnor - alltid se till att det fanns en och annan klok framtidsman. Hon vågade också beskriva rösträttsrörelsens inre liv, intriger, kompromisser och tvekanden.
Huvudpersonen, som kallas just Pennskaftet, är en ung självförsörjande kvinna som är frimodig, ettrig och slängd i käften. Hon arbetar som journalist på en tidning. Hennes vision är att både ha ett yrkesliv och att bilda familj - och förstås att kvinnor skall får rösträtt och ha samma rättigheter som män.
Pennskaftet försöker naturligtvis "omkoda" sin pojkvän från konventionell kvinnoföraktande ungkarl till feministiskt medveten man som finner det högst naturligt att som god kamrat torka disken efter kvinnomöten med allt från "socialdemokrater, slumsystrar och synderskor".
Elin Wägner är 26 år när boken kommer ut, hon har tagit stegen in i rösträttsrörelsen, men låter inte detta innebära att rörelsen beskrivs utan skönhetsfläckar. Elin Wägner fick en del kritik från delar av rösträttsrörelsen för att boken "väckte anstöt" och kunde förstärka bilden av att kvinnor som slogs för rösträtt var fallna...
Även hennes familj var bekymrad, och tog illa vid sig. Varken hennes far, hennes styvmor eller andra släktingar närvarade när hon gifte sig strax efter det att boken kommit ut och debatten var i full gång. Styvmordern skriver i ett brev: "Elin har haft en sällsynt framgång med sin sista bok, men vi äro ej förtjusta i den (-) människorna äro så simpla tycker jag...".
En längre recension av Pennskaftet finns här.
You never give up? Okej, I will read Penwoman.
SvaraRaderaCarl, New York
Tack Birger för en intressant föreläsning i Hallsberg!
SvaraRaderaElin Wägners första böcker läste jag för mycket länge sen, dags att leta fram fler böcker ur biblioteks-hyllorna av och om denna remarkabla kvinna och läsa dem med nygamla ögon;-)
SvaraRadera