Trött. Gräsmatta ska klippas, reglar skall mätas, text skall skrivas och föredrag skall hållas - allt medan den morgonkyliga höstsolen värmer Victoriaplommonen och svinpesten drar genom Europa.
Funderar på spikmatttor och Gud. De har vissa likheter. En del tror på dem. Vetenskapen berättar att det inte finns några bevis. En del mår bra av dem i alla fall, andra skakar på huvudet och skrattar i mjugg.
För övrigt har ordet stökigt fått en ny innebörd. Svenskan och andra journalistiska produkter berättar om en stökig natt i Göteborg som bestod av att man eldat sex bilar, kastat sten på spårvagnar och slagit sönder annat som råkat komma i vägen. I Gottsunda var det också stökigt - stöket bestod av att pyromaner satte eld på lite av varje och misshandlade såna som stod i vägen.
Ordet stökigt har tagit sig från Pampers blöjreklam till huliganism, pyronmani och misshandel. De som håller på med de sistnämnda verksamheterna kanske behöver blöjer. Och spikmattor. Och kanske till och med Gud, trots att han nog inte finns. Men det kan säkert ge tröst, ungefär som en blöja i tider av ofärdighet.
Det kanske är så att världen är en enda stor Pampers village, vad vet jag...
Glöm tron att globaliseringen förintar inskränkt nationalism. I Sverige är medierna inte ett skit intresserada av rymd och vetenskap, manär intresserad av att en svensk befinner sig i rymden...
Att, den säkert alldeles väldigt duktiga, Fuglesang nu gör människans ungefär 600:e besök i rymden, kan man inte tro om man läser svensk media. Det framkom med ömklig klarsynthet när grabbarna i affären förvånat diskuterar att de just fått höra, i en bisats i radion, att det är kö till rymstationen. Ryssar, japaner, kvinnor och annat löst folk åker schytteltrafik...
Va fan, det är ingen som har sagt till mig,,, utropade en förvånad man vid en av frysdiskarna.
Det roligaste i radio var när en upphetsat reporter förklarade att vår svenske hjälte skall lyfta en 800 kg tung pryl, den tyngsta som någonsin en astronaut lyft... Efter några dagar kom man på att det råder tyngdlöshet...
Själv, måste jag erkänna, är jag ganska intresserad av rymden. Den sätter på något sätt oss uppblåsta människor i ett perspektiv. Arbetet med att ta sig ut i kosmos är fascinerande. Dessutom kan man alltid ställa sig och ropa rakt ut mot den gnistrande natthimlen, när man drabbats av rymd- kärn- och avveckla-Las-minister Maud Olofsson: "Olof Johansson, var är du????!!!)
Reinfeldt har lagt sig till med klassisk socialdemokratisk retorik om rättvisa utan att fylla det med handling.
Se där en likhet med Persson, Nuder och Sahlin.
Gemensamt lyckas de så fint. Den ena tar bort arvs- och gåvoskatt. Den andra tar bort förmögenhetskatt. Den ena skär i skola och omsorg på 90-talet. Den andra idag. Den ena säljer ut en del, den andra säljer ut resten.
Hand i hand ska de lyckas. (De moderata glina på moderatstämman, som Brors skriver om, kan vara lugna...)
fredagen den 28:e augusti 2009
Politik och pop, från P4 häromdagen. Nostalgi, blev intervjuad under almarna. Berättar att miljö en gång var ett högerprojekt. Medan vänstern såg varje bolmande skorsten, och varje slukad naturresurs, som en framgång. Vore nåt för Reinfeldt att ta till sig... Finns här.
Det är inte de som förnekar och ifrågasätter klimathotet som utgör ett problem.
Sedan må de vara reportrar som Elisabeth Höglund, näringslivsveteraner som Lars Bern eller populistiska politiker.
De som utgör problem är de som ser hotet, talar om det och låtsas att de gör något åt det. Till denna skara hör i stort sett alla etablerade politiker, oavsett om de vill kalla sig röda, blåa eller gröna, oavsett om de verkar i Stockholm, Bryssel eller Washington.
De flesta beslutsfattare har anammat slutsatserna från FN:s klimatpanel om människans påverkan på klimatet. Det finns i stort sett koncensus om att jordens temperatur inte får höjas mer än 2 grader. De flesta inser att nästa klimatavtal, det som ska bli följden av Köpenhamnsmötet om drygt tre månader, är avgörande för vår framtid. Gott!
Problemet uppstår emellertid när att man låtsas som om de åtgärder man vill genomföra skulle kunna leda till att klimatmålen uppnås.
I Sverige är hyckleriet större än på många andra ställen. Alliansregeringen slår sig på bröstet och påstår att man är bäst i klassen. Den rödgröna oppositionen skäller på regeringen och hävdar att deras egna marginellt ändrade förslag leder till att forskarnas målkrav uppnås. Men ingenting kan vara mer fel. Det är obehagligt och smärtsamt att se.
Det räcker inte med teknikutveckling, mer järnväg och fler vindkraftverk - eller fler kärnkraftverk om man är lagd åt det hållet. Det måste till något helt annat också. Något som är smärtsamt att erkänna för politiker och ekonomer som fastnat i tron på konsumtionssamhället.
Det är nämligen masskonsumtionen av varor som utgör det stora klimathotet för vår planet. Samtidigt vill politiker och ekonomer just se snabba och breda varuflöden genom samhället. Snabba varuflöden – grundade på ständigt ökande produktion och konsumtion – är bra för den ekonomiska tillväxten men således också ett hot mot klimatet.
Om detta dilemma vill inte någon ledande politiker tala. I- stället hävdar man, ofta mot bättre vetande vågar jag hävda, att det räcker med teknisk utveckling. Och visst kan vi, med ny teknik, producera både mer energieffektivt och mer klimatsmart. Men det räcker inte. Alla de miljö- och klimatvinster vi gör på att använda energi och råvaror på ett effektivare sätt äts nämligen upp av att två förhållanden: vi blir allt fler människor på jorden, och vi blir alltfler som masskonsumerar i allt snabbare takt. Det här brukar kallas rekyleffekten.
Dilemmat slår emot oss varje dag i Rapport, Nyheterna, Ekot och i tidningarna. Med jubel presenteras siffror som visar att vi shoppar allt mer, att vi kommer igång med långresandet igen, att vi ser positivare på framtiden – och med positivt menas inte sänkt arbetstid och mer kultur, utan just ökad traditionell konsumtion.
För ekonomin, som den räknas i vårt gamla tillväxtsamhälle, är det bra att modetrenderna har ett allt hetsigare tempo, att reklamen får oss att satsa vår fria tid i köplador, att vi snabbt blir missnöjda med det vi har. Men för klimatet, jorden och därmed oss själva, gränsar det till katastrof.
Det vanligaste knepet att förneka problemet är att skylla på andra. Gärna Kina. Men att ett land med 1,4 miljarder människor släpper ut mer än oss i Sverige är ju inte konstigt. Istället för att peka finger måste vi lära oss räkna utsläppen per individ. Då framkommer att vi som bor i Sverige släpper ut mer än dubbelt så mycket som varje kines. Och än värre blir det om vi räknar ärligt: det vill säga att vi som konsumerar kinesiska prylar får ta på oss de utsläpp som prylarna ger upphov till. Plötsligt ser vi sanningen i vitögat, och den är inte vacker!
Människorna på vår planet kan inte leva på det sätt som vi lever utan att det leder till enorma svårigheter – inte bara vad gäller klimatet, utan också när det gäller akut brist på vatten och en global kemikaliecocktail som vi har svårt att som biologiska varelser anpassa oss till.
Jag tror att det är först när vi är ärliga mot oss själva som vi kan förändra samhället, att gå från det kvantifierade tillväxtsamhället till det kvalitativa utvecklingssamhället. I ett sådant samhälle prioriterar vi fri tid, kultur och social närvaro högre än traditionell konsumtion.
Jag efterlyser att några idag ledande politiker orkar säga detta, istället för att gräva ner sig i blockpolitikens infantila drömmar om det evigt växande konsumtionssamhället eller bedrar sig själva i internationella förhandlingar. Nu, när det bara är tre månader kvar till det stora klimatmötet i Köpenhamn, där det nya klimatavtalet skall utformas, är det viktigare än någonsin att våga säga som det är.
Bild: Per Lager 17 aug 2008. Text publicerad som krönika
I skogarna där vi bor håller det till åtminstone en varghona. Nu är en pojke på väg, han som gått under namnet Ockelbovargen.
Det känns härligt att bo på vischan, med varg ibakom husknuten.
För ett par vintrar sedan var vi ute och gick sent på eftermiddagen, det hann bli mörkt och månen sken. Marken var vit och det gnistrade lite i snön. Då, när vi hade ett par hundra meter hem, hörde vi, mitt under fullmånen, en varg yla. Det var så oändligt vackert!
Nu blir förstås ett antal varghatare förbannade - och i byn hemmavid talar vi inte så mycket om varg, för vi blir bara osams. Hur som: snart kanske vi får vargungar i skosbrynet. Då blir det liksom mer skog...
En del är rädda för varg, men åker gladeligen bil på motorvägar. Det är på något sätt som med svininfluensan - ingen talar om att ungefär 3000 dör av den "vanliga" influensan årligen.
PS! För att undvika surret om att det är Stockholmare som inget begriper som försvarar vargen så vill jag påpeka att jag bott på vischan i 30 år efter lika många år i Stockholm, haft barn som gått kilometervis genom skog till skolbussen, ett antal får som betat inom stängsel och - ursäkta mig! - likt förbannat anser att vargen hör landet till.
LO måste väl ändå vara en av de mest misslyckade organisationer som finns.
Man har haft mängder med medlemmar, i ett globalt perspektiv har man haft en gigantiskt hög anslutningsgrad. För en tid sedan började man tappa en del. Skyllde på regeringen förstås. Men borde se på sin egen skuld.
Att nu tro att det är Wanja-effekten är väl enkelt. En borg som är byggd på lös sand ligger alltid illa till.
Under årtionden gick LO hand i hand med det statsbärande partiet. Så mycket makt, så mycket möjlighet att påverka regeringar, så mycket möjlighet att skapa opinion - och ändå ett totalt misslyckande. Få organisationer i Sverige är mer ansvariga för att kvinnor har lägre löner än män och att arbeten med vård och omsorg är lågstatusjobb.
Genom sitt agerande och sina prioriteringar har LO årtionde efter årtionde gjutit in den norm som innebär att vård och omsorg är just detta: lågstatus.
Min respekt för LO har aldrig varit speciellt hög. Delvis bottnar det i mina erfarenheter av LO-sfärens genuina motstånd mot miljökrav. Delvis i deras totala ovilja att uppvärdera de viktigaste arbeten som finns: vård och omsorg. Delvis i deras egen lönesättning för sina egna centralt placerade chefer. Delvis för deras sätt att prioritera arbetstillfällen före arbetsmiljö - aldrig skall jag glömma hur man hanterade asbestfrågan för att ta ett av alla exempel.
Någon gång under 80-talet tillfrågades partiernas styrelsemedlemmar av LO-tidningen vilka fackförbund man var med i. Tidningen kräktes, kändes det som, när man fick klart för sig att de flesta i i MP:s ledningsorgan var med i Syndikalisterna. Förmodligen inte för man älskade SAC, utan snarare för att man misstrodde LO. Jag skrev delar av MP:s handlingsprogram för arbetsmiljö och då insåg jag hur svagt LO agerat i den frågan. Men en sak har LO lyckats med...
I Ekots lördagsintervju med Miljöpartiets Mikaela Valtersson visade LO sin kraft. Deras propaganda och vrångbilder hade satt sig i knät på Ekots journalist. Hon påstod nämligen att småföretagare, på grund av Miljöpartiet, kan avskeda två anställda innan turordningsregeln träder i kraft.
Det är just det som LO i buskpropagandan hävdade redan då frågan diskuterades i riksdagen efter det att MP lagt en motion. LO satsade på storaffischer på stan (med bild på mig som fackets baneman), skickade material till lokala fackföreningar och påstod just det som nu Ekot hade fått in i ryggmärgen...
Regeln är inte som Ekot gav sken av efter att ha förläst sig på LO-propaganda. Regeln är att arbetsgivare med högst tio anställda får skydda upp till två anställda innan turordningsregeln träder i kraft. Det är en viss skillnad. Som kan betyda mycket för ett litet företag.
I varje debatt jag deltog i med lokala fackföreningsledare påstods samma sak som i Ekot. Och varje gång blev den stackars ombudsmannen snopen över att LO skickat ut papper som var ägnade åt att vilseleda.
Tja, det var dagens drapa... PS! Hans Karlsson, sedermera statsråd, tycks ha varit ansvarig för LO-kampanjen. Han är förresten idog dräpare av fjärilar - skrev en annan drapa om detta här...
Caster Semenya tog guld på 800 meter för damer i Berlin. Hon beskylls för att vara man, ynkliga medtävlare behandlade henne som luft. De blev utklassade. Därav krav på könstest.
Men egentligen sprang inte Semenya så ohyggligt fort. Hon slog inte världsrekord. Men hon var lika överlägsen som Usain Bolt. Bara 18 år gammal. Respekt! Vilket är svårt att känna inför korkade överklassglin som hon till höger, även om det tydligen är så man skall se ut...
Det finns böcker som är värda en sömnlös natt. Igår eftermiddag, på en tågresa, började jag med en sådan. En biografi. Cirka 550 sidor. Trist och mastigt? Glöm det! Skriven av en berättare - annorlunda, icke-traditionell, lättläst och lysande.
Boken - Mahatma! av Zac OÝeah - är den bästa biografi jag har läst. Precis som en skådis kan ha närvaro i sin roll, kan en författare ha närvaro i sitt skrivande. Den här svenske bokskrivaren (begreppet författare känns i det här fallet reducerande...) har det.
Han väver skickligt samman innehållet i Gandhis egna memoarer - som annars kan vara ganska tröttande att läsa - med egen forskning och egna upplevelser i Gandhis spår. Läsandet blir en läcker resa i tid och rum. Från dåtid till nutid, från kultur till kultur.
Boken, som är utgiven av Ordfront, finns här. Som pocket här.
PS! Självfallet finns det kopplingar mellan Elin Wägner och Mahatma Gandhi. Förutom att Gandhis icke-våldsprinciper låg som hand i handske med Elin Wägners värderingar ägnade hon tid och kraft åt att såväl i Sverige som i andra europeiska länder föreläsa om mahatman. Mer om detta har jag skrivit här.
Skapelsens krona, evolutionens seger över det djuriska, Guds avbild, homo sapiens sapiens, den visa människan. Hej och hå.
Vår lysande art har lyckats göra en kemikaliecocktail av jorden, är på väg att göra rymden till ett skrotupplag och nu är det då bekräftat - det gröna politiker varnade för redan i valrörelsen 1988 och fick skit för - att giftiga ämnen och fibrer från plastsopor fullständigt invaderat våra hav.
Att det inte skulle ske är naturligtvis mer osannolikt än att det nu sker. Man har uppmätt 10 000 plastfirbrer per kubikmeter hav.
Nu har japanska forskare bekräftat att bisfenol A frigörs från avfall vi vräker ut i haven - medvetet eller omedvetet. Men rika har vi blivit.
När jag hade blivit politiker upptäckte jag till min förvåning att det i den politiska världen uppfattades att långsiktighet var tio år, innan jag satte näsan i politikervärlden hade jag uppfattat långsiktighet som 10 000 år.
"Alla resurser som regeringen kan satsa bör gå till jobbskapande - det är viktigare än allt annat".
Smaka på det. Det är Sture Nordh, ordförande i TCO, som ger råd till regeringen i dagens pappersupplaga av SvD. Han kan sägas vara norm för hur debatten går.
Vi ska skapa jobb. Inget är viktigare, meddelande också Mona Sahlin, och kräver i egenskap av företrädare för Arbetarpartiet Socialdemokraterna fortsatt 40-timmarsnorm och allas rätt till heltid, däremot inte allas rätt till deltid...
Varför hör jag ingen enda nu levande ledande politiker säga: "Vi ska se till att viktiga arbeten blir utförda, men vi ser inte "ökad sysselsättning" som ett mål i sig. Tvärtom, ser vi stora möjligheter att sänka normalarbetstiden och dessutom ge alla människor rätten att välja deltid. Detta möjliggörs tack vare den rationalisering, effektivisering, automatisering och robotisering som skett. Vi vill stegvis lägga om beskattningen så att arbetstid beskattas allt mindre, och att välfärd finansieras i större utsträckning på beskattning av företagens omsättning. Vi ser sänkt arbetstid och minskande masskonsumtion i vår del av världen som avgörande medel för att, tillsammans med energieffektivisering och annan teknikutveckling, uppnå de klimatmål som forskarna kräver av oss. Vi ser det som avgörande för att komma tillrätta även med annan negativ påverkan på vår gemensamma miljö."
Och sedan skulle jag vilja att någon enda nu levande ledande politiker ställde några frågor till sina kolleger inom de olika partierna: Hur kommer det sig att du tror att just 40 timmars arbetsvecka, som norm, är det optimala? Tror du att det är en naturlag? Tror du på fullt allvar att vår planet klarar ständigt ökande masskonsumtion av varor? Tycker du att det är goda regelverk och ett bra ekonomiskt system vi lever under när det uppfattas som katastrof när vi i år "bara" har samma ekonomiska volym som 2006? Har du funderat över om vi är slavar under det som kallas ekonomi och kravet på evig tillväxt?
Så genomförs då valet i Afghanistan. Trots konflikt präglad av våld och etnisk egoism, snarare än politiska motsättningar, skall man nu låtsas att någon sorts demokrati är vunnen.
Allt annat vore ju att erkänna det totala missgrepp USA (och även Sverige) ägnat sig åt i det som inte kan kallas annat än regelrätt krig. Det går inte att bomba fram demokrati, menar bland annat Ursula Berge i dagens Aftonbladet. Medan socialdemokraternas talesman i utrikespolitiska frågor, i sann sosseanda, tycks anse att Obama nu lyssnar på sossarna, så därför är allt på väg att lösas... Suck.
Och alla har vi glömt att vi föredrog "frihetsälskade" talibaner så länge de slogs mot Sovjetunionens marionettregim i Afghanistan. (Själv höll jag tal utanför Sovjetunionens ambassad, rusigt målande i två färger: svart och vitt...).
Bilden föreställer ett obemannat amerikansk krigsplan, utrustat med missiler, och styrt från andra sidan jorden som om det vore ett dataspel.
Några funderingar:
För det första är också talibaner afghaner, i medierna utmålas emellanåt talibaner och afghaner som något väsensskilt. Det är alltså så att långt ifrån alla afghaner vill genomföra valet. Märkligt kan tyckas, men så är det.
Frågan man måste ställa sig är: Hur kan det komma sig att så stora delar av Afghanistan domineras av talibaner? Har möjligen USA, och de trupper under Natobefäl som blandas samman med USA:s krigförande trupper, skapat mer problem än de avvärjt?
För det andra har president Karzai själv utsett de som kontrollerar valet. Hur kan detta negligeras i Väst som en obetydlighet? Därför att han är Västorienterad? Hur trovärdiga är "vi" när vi talar om demokrati, men bara accepterar den när resultatet blir som "vi" vill? (Jämför hur Bush uppmuntrade demokratiska val i Palestina, men sedan vägrar acceptera resultatet).
"För den vanlige afghanen är det inte talibanerna utan ett förväntat fusk som hotar ett rättvist valresultat", skriver Jan Blomgren, som alltid balanserat, i SvD. Vilket ju de facto är något ganska oerhört! Hamid Karzai omger sig med krigsherrar, vilka i första hand ser till sina egna intressen. Det betyder bland annat fortsatt hög korruption, ökad kriminalitet och stor oro för säkerheten.
För det tredje: När bör man ha val egentligen? Vad är syftet med val? Är det en formalia som skall genomföras för att legitimera något som alls inte är demokratiskt? Eller är val något som bör genomföras då man ärligt försökt ersätta destruktiv konflikt med konstruktiva samtal - och kan man göra det när obemannade men missilbestyckade flygplan, styrda av grabbar från andra sidan jorden som om det vore ett dataspel, utgör lika stort hot för enskilda familjer som religiösa fundamentalister gör för andra?
PS! Henning Mankell uttalade att det var "för jävligt" att Sverige deltog i Afghankriget. På frågan varför det skulle vara "för jävligt" sammanfattade Pehr häromdagen på min blogg:
"Det är för "jävligt" därför att 1) svenska soldater verkar under Natobefäl, 2) därför att FN-truppen under Natobefäl inte kan skiljas från USA:s krigföring i samma land, 3) därför att denna sammanblandning förstärker intrycket att Väst för krig, 4) därför att kriget skapar fler terrorister än det avvecklar 5) därför att argumentet från början var att man skulle in och döda bin Laden, men sedan hittade på det ena argumentet efter det andra 6) därför att USA dödar civila i demokratins namn 7) därför att Sverige hade kunnat göra betydligt större insats om man tagit de resurser man nu satsar på att göra det som alla de övriga gör (militär) på att satsa på civila och humanitära insatser 8) därför att vi nu är deltagande part i ett regelrätt krig."
Jag delar helt denna analys, vilket säkert framkommit tidigare...
Fick frågan om vad som är mest sommar för mig. Det var någon slags enkät.
Svaret var givet: frossa i alldeles nyplockade, ännu solvarma tomater, skördade vid sommarens frukostbord. Och med doft av massor med basilika.
Så enkelt kan det vara.
Hade det inte varit tomatplantor och doft av utslagen basilika så hade det kanske varit sommarkonsert med Ulf Lundell och doft av utslaget öl. Livet är så komplext...
måndagen den 17:e augusti 2009
Publicerad 14 augusti 2009 - 10:44 Uppdaterad 14 augusti 2009 - 21:38
En knapp majoritet av svenskarna anser det rätt att Sverige har stridande förband i Afghanistan. Det visar en färsk Sifo-undersökning som Rapport låtit göra.
Detta var Rapports meddelande i fredags. Vad är då majoritet enligt Rapports rubrikmakare? Jo, 42 procent.... Möjligen bör matematik ingå i journalistutbildningen. Här kan du se inslaget.
Det är 58 procent som inte stöder svensk militär trupp under Natobefäl i Afghanistan. Men det är över 90 procent av riksdagens ledamöter som röstar för. Allt från Miljöpartiet till Moderaterna.
En centerpartistisk riksdagsledamot uttalar sig i teve och säger att man kanske måste tänka om, för nu verkar det bli farligt för de svenske... Mer hållningslöst kan väl ett argument ändå inte bli. Här finns det jag skrivit om Afghanistan.
Dessa glada utrop hör jag i telefonluren. Efter första utropet anar jag att det är någon från ortens frikyrka som vill meddela mig ett gudomligt budskap.
Efter det andra utropet, misstänker jag inte längre frikyrkan. Möjligen någon som drabbats av annan berusning än den andliga.
Det visar sig att mannen i luren läst att chefen för den liberala tankesmedjan Fores, Martin Ådahl, anar att sossarna och moderaterna bildar regering efter valet om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. Och det har jag hävdat ganska länge, bland annat här på bloggen, men nu senast i Nyhetspanelen i SVT.
Eliminerar man retoriken så är det mycket litet som skiljer Sahlin och Reinfeldt åt. Deras partier har närmat sig varandra, först genom sossarnas förflyttning, sedan genom moddarnas. Deras vision är ökad konsumtion, evig tillväxt, mer arbete och smyganpassning till Nato. De är överens om 97 procent av statsbudgeten.
"För Sveriges bästa i en tid av stormande hav och SD som vågmästare tar vi vårt ansvar", kommer Reinfeldt och Sahlin att säga.
"Genom att låsa in sig med varandra gör de sig oumbärliga", skriver Ådahl och påpekar diskret att "framför allt vet både Sahlin och Reinfeldt att just de personligen nog aldrig får någon mer chans att leda landet (eller rent av partiet)...".
- Fan, du är inte ensam, hojtar gentlemannen i luren. Och jag som trodde att bara du kunde bli så jävla dum...
Så har då Fokus försökt göra en seriös analys av vad som legat bakom bråket på Gotland. Något som övrig media inte har varit intresserad av att göra - risken fanns ju att det skulle komplicera en god historia målat i svart och vitt...
Fokus slutsats blev att bakom Marianne Samuelssons fall ligger en gammal konflikt mellan länsstyrelsen och kommunen.
Eller som tidningen skriver: "Är hon en grundlagshuligan som satt storföretagarnas väl framför folkets och struntat i allas likhet inför lagen? Eller blev hon utmanövrerad av politiska skäl? Svaret finns i ö-rikets styrelseskick. (-) Marianne Samuelsson gav sig ut i ingenmanslandet mellan kommunens expansionssugna politiker och länsstyrelsens experter på att skydda miljö och fornfynd. Hon hamnade ensam i korselden mellan kombattanterna. När hon hävdade lagen kallades hon tillväxtfientlig av företagare och politiker, när hon stödde nya etableringar sågs hon som svikare av sina anställda."
I hela intervjun, som Fokus publicerar enbart på nätet, kan man läsa:
Mariannes vådliga uttalande, som var fyra månader gammalt när det överlämnades till media, härrörde från ett irriterat samtal mitt under den värsta varselkrisen, när Marianne var i fullt arbete som varselsamordnare.
Den beryktade tennisbanan hade den tidigare landshövdingen godkänt.
Den polisanmälan som Marianne Samuelsson stoppade har det skrivits om. Men åklagare har konstaterat att det inte fanns grund för anmälan.
I mitt tidigare blogginlägg i detta ämne skrev jag bland annat: "Myten som nu sprids, att hon satt i knät på företagsledare och drack grogg på strandverandorna, tror jag inte mycket på. För det första dricker hon inte grogg, för det andra är också företagsledaren med tennisbanan förbannad på henne. Om ni inte läst hans ilskna brev till henne så finns det här! Gör det!"
Och jag upprepar: Gör det!
Frågan blir, när man läst detta brev, hur det står till med hyfs bland tjänstemän på den länsstyrelsen. Och hur det står till med företagsledares egenbild. Det finns uppenbarligen mycket skit i affären. Men hur som: Marianne var ute och cyklade. (På bilden tillsammans med mig, i samband med en politikervecka i Almedalen.)
Till Marianne skulle jag bara vilja säga: Tiden läker inte alla sår, men kan, om det vill sig, förvandla dem till en god historia.
Till folk som spelar in samtal - och det är helt lagligt så länge man själv deltar - och överlämnar till medier skulle jag vilja påpeka samma sak som Nils Funcke gör i dagens BT: Etik innebär att man lämnar över hela samtalet.
PS! I Gotlands Tidningar finns en intervju med Marianne. Bland annat säger hon att det känns snopet att falla på det där med gräddfiler. De som känner henne håller nog med. Varför inte lokaltidningen lyckats/vågat gräva som Fokus gjort är ett tragiskt tecken på mediernas ovilja att sabotera en bra, enkelt och svart-vit story.
Fredagens Nyhetspanel hittar du här. A-laget är samlat. Vilken innebörd du vill lägga i begreppet A-lag bestämmer du själv - svenska torgs eller idrottens...
Glatt budskap publicerat i DAGENS NYHETER 9:e augusti 2004
"Schlaug neurotisk till makten"
Birger Schlaug har ett neurotiskt förhållande till makten. Han vill vara med i debatten men inte påverka politiken på allvar, säger miljöpartiets språkrör Peter Eriksson sedan hans företrädare anklagat mp för anpasslighet mot regeringen.
Tidigare språkröret Birger Schlaug angrep på måndagens DN Debatt miljöpartiets nuvarande partiledning. Den offrar de gröna värderingarna för att få statsrådsposter, hävdade han. Nu slår Peter Eriksson tillbaka. Han menar att Schlaug efter valet 1998 missade en historisk chans att få genomslag för de gröna frågorna.
- Då gav han socialdemokraterna regeringsmakten utan att ställa några som helst gröna krav. Han vek ner sig totalt, trots att det fanns ett historiskt läge att få genomslag för grön politik.
Det var Birger Schlaugs hållning då som fick Peter Eriksson att lämna riksdagen 1998, säger han nu, tydligt irriterad över Schlaugs påhopp.
- I dag är skillnaden att vi ställer mycket tuffare krav. Vi får också igenom en grön politik på ett helt annat sätt än när han var språkrör.
Det tillhör väl det politiskt korrekta att hävda att Piratpartiet är ett enfrågeparti. Det är ju ett bra skydd för de etablerade partierna att påstå det. Gärna med en liten fnysning om att man inte kan bilda ett parti på FRA-frågan.
Nej, det kan man förstås inte. Men, som partiledare Falkvinge påpekar i dagens DN, det handlar om ett perspektiv. Precis på samma sätt som när Miljöpartiet bildades. Man tillför ett perspektiv.
Men risken är att Piratpartiet väljer den lätta vägen: det vill säga, att med all rätt, angripa den integritetskränkande staten men blunda för det verkliga hotet mot individens integritet... Då blir väl piraten mest att betrakta som Kapten Enben.
Vi vet att miniatyrseringen när det gäller mikrofoner, kamerateknik och sensorteknik pågår i rasande takt. Hur länge dröjer det innan du och jag på Clas Ohlson och Jula för någon hundralapp kan köpa avlyssningsteknik som gör det möjligt att enkelt, och i stort sett osynligt, hålla koll på grannarna, dagis, arbetskamraterna?
Hur känns det att leva under den ständiga frågan om man blir inspelad på tågtoaletten, hotellrummet, styrelserummet eller i ens eget sovrum av medresenären, tidigare hotellgäst, sur arbetskamrat resp grannen som verkar vara en konstig jävel...
I detta perspektiv tycks mig FRA, Ipred och annat vara lätt att åtgärda. Teknik utvecklas, och kommer att användas. I användning ingår alltid missbruk.
Det finns debattörer, t ex Bo Dahlbom, som utifrån det faktum att vi i ett historiskt perspektiv alltid varit övervakade av vår omgivning, nu efterfrågar ökad offentlig övervakning, men som också ställer den relevanta frågan: "Hur förverkligar vi det goda livet i ett tätbefolkat globalsamhälle med en teknik som snart gör det möjligt för alla att med enkla medel övervaka alla?"
Frågan är verkligen relevant. Och den frågan bör det parti som torgför att man lägger ett nytt perspektiv på politik och samhällsbygge kunna svara på. Annars är det inte så mycket bevänt med det nya partiet. Då riskerar det att bara utgöra en strålkastare med ljuskäglan på det offentligas övergrepp på individen - till glädje för dem som i skuggorna bakom strålkastaren kan bygga upp ett övervakningssamhälle in absurdum.
I övrigt: Det perspektiv som Piratpartiet vill lägga på politiken borde rimligen redan liberaler och gröna ha lagt, om man ser till de ideologierna.
Men liberalerna har för länge sedan anammat övervakningssamhället och, förmodar jag, applåderar den kommersiellt motiverade övervakningen över våra köpvanor etc med att den kan öka tillväxten.
De gröna högprioriterade integritetsfrågorna en gång i tiden - vi brände blankettertill folk-och bostadsräkningen - och ena v de första motionerna till riksdagen handlade om att förbjuda registrering av boklån på bibliotek. Till det kan läggas det lilla pikanta faktum att ett av de tyngre argumenten mot upplägget av EU just var att gränskontroller skulle komma att ersättas med "kompenserande åtgärder" i form av övervakning inom landet. Vilket vi naturligtvis hade rätt i, trots att det till en början förnekades av stora partier som S och M.
Nu är det förstås inte lätt för Piratpartiet att knäppa de gamla partierna på näsan. Det gäller för Falkvinge och Co att ta det utrymme som i medierna ges åt nya partier. Sverigedemokraterna är därmed ett större hot för piraterna än de etablerade partierna. Och med nya siffror i ryggen lär SD ha alla chanser att ta utrymmet som PP hoppas på. Falkvinge tycks dock vara medveten om hur illa det kan gå om partiets representanter gör bort sig, eller åtminstone enligt medierna gör bort sig. Därför tycks det vara hård central kontroll på gång: bara "de skarpaste" godkänns...
Hur som helst: Piratpartiet är välkommet, särskilt om det vågar bekymra sig över det mer svårbemästrade hoten mot vår integritet. Staten är lätt att kritisera, men samhället är mer än staten. Som sagt, annars blir det lätt Kapten Enben av alltihop... Mer om Kapten Enben här...:-)
Greenpeace häller grus i jordbruksminister Eskil Erlandssons maskineri. Det gläder mig. Trots att Eskil blir förbannad och skriver inlägg i DN.
Grus och grus förresten. Det är snarare natursten man släppt ner för att skydda artrika och ömtåliga havsområden i Kattegatt. Områden som för länge sedan skulle ha skyddats.
Stenarna är avsedda att hindra både formellt laglig och olaglig bottentrålning i områdena. Länsstyrelsen i Halland har godkänt... Dags för nästa landshövding att få sparken?
Om ni undrar vad bilden har med saken att göra så beror det på att den förställer en mogen variant av Grus i dojjan.
När inte regeringen gör det den skall för att skydda havsmiljö, så är det bra att Greenpeace agerar. Här kan du läsa om deras argument.
Jag har förresten skrivit på ett brev, som Greenpeace formulerat, till jordbruksminister Eskil.
Men jag ändrade lite i det, så det framkom att det inte bara är denna regering som struntat i att skydda havsområden, det har gällt även tidigare regering. Om rätt skall vara rätt. Sossarna är ju, om nu rätt skall vara rätt, inte bättre de. Att tro något annat är att bedra sig själv eller att vara en något enögd partiarbetare. Det är för övrigt bättre med stenblock i havet, än betongblock i riksdagen.
Klicka här så kommer du till Greenpeace brev, som du också kan bli en av avsändarna till genom några få klickningar. Bli gärna det!
PS! Fladen och Lilla Middelgrund, där Greenpeace lägger ut trålhindren, är de enda områdena i Sverige där så kallade bubbelrev påträffats. Havsbotten är rik på djur och växtliv. Natura 2000-områden regleras av EU:s habitatdirektiv.
Det är förstås trist med repriser, men här kommer en i alla fall, om än med ny rubrik...
Bilden föreställer den glädje man känner när man kommer på hur man skall lösa idétorkan...
Vart för oss den ekonomiska tillväxten? Kommer kraven på ekonomiska framsteg någonsin att bli helt uppfyllda? Hur kommer ekonomi och samhälle att gestalta sig, om de blir det?
Frågorna ställs i en klassiker: Den rastlösa välfärdsmänniskan, skriven 1969 av moderaten, tillika professorn i nationalekonomi, Staffan Burenstam Linder.
Han ger själv svar på frågorna. Och svaren är mer aktuella än någonsin. Han talar om tillväxtmani och hur vi riskerar att fastna i ett ekonomiskt slaveri. Hur detta leder till att vi inte kan utnyttja de ekonomiska framgångarna till att öka livskvaliteten och öka vår fri tid, utan tvärtom alltid kommer att vara jagade av kravet på ständig tillväxt. Han skriver:
"En ny form av ekonomiskt slaveri, som inte längre bottnar i kampen för ekonomiskt överlevnad utan i en tillväxtmani som ibland, i de bokförda expansionsökningarnas namn, tvingar oss att fördela våra ekonomiska resurser, inklusive tiden, destruktivt - så att vi raserar sådana naturliga grundvalar för vår existens som luft, vatten, jord, naturskönhet och vår egen arvsmassa".
Med knivskarp analys utnyttjar Staffan Burenstam Linder sin intellektuella skalpell för att lägga nutidssamhället sår i öppen dager. Denna bok borde få varenda politiker att våga ställa den viktigaste politiska frågan: Vad gör vi nu?
Vad gör vi nu när vi översvämmas i konsumtionsvaror, när vi drivs framåt av ett ekonomiskt system som medför att vi inte kan utnyttja allt det vi vunnit genom att öka vår fria tid? Vad gör vi när allt fler känner av att de är utshoppade, trötta på konsumtionssamhället och tidsjakt?
Så här skriver Burenstam Linder:
Allteftersom utvecklingssträvandena accelereras under den ekonomiska tillväxtens dekadensperiod, kommer följande fenomen att göra sig alltmer märkbara. Vilket avseende som skall fästas vid dem står det var och en fritt att själv avgöra. Men att begrunda deras innebörd kan ingen undgå.
Ett alltmer hektiskt livstempo, karakteriserat av genomtänkta försök att hushålla med en allt knappare tid.
De gamla, som i början av tillväxtperioden saknade husrum och mat, kommer mot slutet av tillväxtmanins utveckling istället att sakna folk som kan ta hand om dem.
En egendomlig kombination av en tilltagande bundenhet till varor och tilltagande likgiltighet för varje enskild vara, till följd av lågt utnyttjande grad och snabb omsättning.
Allt mindre möjlighet att ägna tid åt andliga odlingar och åt vissa kroppsliga njutningar. Dolce far niente.
Inkomstnyttan kommer att avta, men utan att våra behov blir helt fyllda; för att ytterligare kunna öka den materiella välfärden kommer man därför att ägna ökad uppmärksamhet åt fortsatt ekonomiskt framåtskridande.
I det ekonomiska framåtskridandets namn kommer man i stigande grad att betona vikten av rationellt ekonomiskt handlande, men just av detta skäl kommer följden också att bli ett växande antal oövertänkta beslut.
Vi kommer att fastna i en ny form av ekonomiskt slaveri...
Här hittar du ett tiotal andra blogginlägg om boken, från mig och andra. Sommarbok 1 finns här. Och Sommarbok 2 här.
Det här är mitt Ettusenförsta blogginlägg. Skriver det på en ö.
Paddlade ut i gryningen. Till ön som ligger lagom för frukost. Solen började värma. Efter frukost blev det långsim runt öarna.
Är beroende av åtminstone något långsim varje år. Detta tilltag började på Capri, när jag var en liten knatte. Till omgivningens förskräckelse simmade jag ut till klipporna på bilden. Och tillbaka. Det tog sin tid.
Någon gång blir långsimningen den sista. Tänkte på det under dagens smått absurda tur. En gång blir den sista. Precis som en gång blir sista gången man ser ett leende från de man älskar.
Efter långsimmet fortsatte paddlingen till Den Hemliga Sandstranden, väl bevakad från landsidan... Den är ungefär som den här, med aningen överdrift:
Apropå vatten så har vi en tjärn uppe i skogen därhemma. Den är fin att simma i när vattnet i stora sjön är för kallt. Första gången jag såg tjärnen blev jag övertygad om att den dag jag ser en älg stå vid dess strand och dricka vatten, den dagen blir min sista i livet.
Varifrån jag fått detta vet jag inte, kanske från min min första barnförbjudna film för bortåt ett halvt sekel sedan. I den handlade det förstås inte om en älg, utan om The Flaming Star. Pacer hade skådat ”the flaming star of death and must ride into the hills to meet it”. Det här är filmen, där hjälten förstås tog indianernas parti:
Vill du veta - men varför skulle du vilja det? - hur det var att uppleva den filmen så berättade jag omdet här.
Förresten anfaller hösten bakom skogsbrynet. Någon dag blir alltid årets sista sommardag.
Något blogginlägg blir också det sista - har du tänkt på att man kan skriva inlägg och bestämma när de skall publiceras? Så det här hade jag kunnat låta publiceras kl 08:15 2049 som en hälsning långt efter det att älgen druckit sitt vatten vid tjärnen.
Dags att packa ner datorn, paddla hemåt och se hur långt hösten hinner komma innan kanoten kan läggas på plats i hemmaviken. En gång blir det också sista gången. Det är bra att ha klart för sig, så inte livet slarvas bort.
Slarvas bort gör det om man inte lagt eventuella fördomar och föreställningar åt sidan och gett sig själv 3 minuter och 18 sekunder för att lyssna på det här... (nej, det är inte politik eller ens ett talat ord).
Tack för att du följer bloggen - ni har blivit fler och fler under de här åren. Ibland över 3000 per dygn, sällan under 1000. Så här såg det första inlägget ut.
Sommar, sommar, sommar… Att lyssna på Sommar i P1 är att lyssna på tidsdokument, som visar att vi lever i en tid när man gärna viker ut sig, bröstar upp sig och kryddar med nyliberala världsbilder...
Det är så jag tänker när jag plockar svarta vinbär från tomtens oändligt många svartvinbärsbuskar. Vi hittade dem i sly och ogräs när vi, med hjälp av motorsåg, banade oss fram genom den igenvuxna trädgården tillhörande det nyköpta kråkslott som vi ägnat två år att reparera. Läs mer här! Bilden förestället Milton Friedman
Hiroshima. Sjätte augusti 1945. Solen gick upp 5.24 den här morgonen. Det såg ut att bli en solig dag.
Och människorna i staden hade klarat sig ganska bra under kriget. Staden, Hiroshima, var en av de städer som ännu inte bombats.Så de tiotusentals barn som gick upp den här morgonen hade haft tur. Visserligen hade man matbrist, men nog kunde de flesta få lite frukost, till och med lite natto då och då.
Skolorna fanns kvar. Sjukhusen likaså. Även om man där hade trångt, man hade fått ta emot många skadade från andra städer...
Av de 66 största städerna i Japan hade bara 7 klarat sig från bombanfall. Hiroshima, med sina över 300.000 innevånare, var en av dem som klarat sig. Nagasaki en annan. Men nu var det dags.
Solen gick upp 5.24 den här dagen.
Några dagar innan hade president Harry Truman tagit beslutet att fälla… Bomben. Den fanns ju fix och färdig. Vetenskapsmän hade arbetat med den i åratal, stora ekonomiska resurser hade satts in. Och nu fanns den där. Så snopet om den inte kom till… användning. Något som gäller all teknik.Man måste ju visa världen.
Så man beslöt att Hiroshima skulle få äran att bli den första stad att uppleva frukterna av så många geniers kreativa och gedigna arbete.Arbetet med att avtäcka atomkraften hade redan gett ära och berömmelse. Eller som en rasande Elin Wägner, som då satt i Svenska Akademien, skrev i en debattartikel i Dagens Nyheter: ”Troget har Nobelpengarna stött de forskare som arbetat på det slutliga resultatet…”
Och tro det eller inte: Nobelpriset i kemi som delas ut av Vetenskapsakademin i december 1945, några månader efter det som hände i Hiroshima, går till Otto Hahn, som med Elin Wägners ord ”brutit inseglet varmed atomkraften var bunden”.
Men tillbaka till Hiroshima den 6 augusti 1945. Ännu klockan 8.10 förberedde sig många av stadens invånare för att gå till skolan eller jobbet. Fem minuter senare släppte det amerikanska bombplanet – 580 meter upp i luften – sin last mitt över hjärtat av Hiroshima. Nästan hela staden ödelades och inom några få historiska ögonblick hade 140 000 män, kvinnor och barn avrättats.
Inte bara dött. Utan avrättats.
Vi måste lära oss att använda rätt ord för krigets verkningar. Det är bara om vi använder rätt ord vi kan komma tillrätta med missförhållanden.
För att förmänskliga hela operationen hade USA namngett sina bomber med en liten kul klackspark: den här bomben hade fått namnet Lilla Pojken.
För att piloterna som släppte bomben skulle orka med, hade man, som i alla krig, fått kyrkans välsignelse.
Man hade också fått veta att japanerna var av en lägre stående ras. En ond ras.
Hur skulle piloterna annars stå ut med vetskapen att man fäller en bomb som skall utrota tiotusentals barn? Som skall steka tiotusentals kvinnor? Som skall föröda en hel stad med alla dess människor med sina skratt, sina förälskelser, sina tårar och sina sorger.
Nog är det lättare med kyrkans välsignelse, med tron att man har Gud på sin sida. Nog är det lättare om man blivit itutad att de man skall avrätta är av en annan sort, en lägre stående sort som är… just ond. Nog är det lättare när rasism ligger i botten.
Och här befinner man sig då när man gräver i historiska dokument från krigande parter. Jag vare sig vill eller kan dra jämförelser mellan gaskamrar och sprängda atombomber, det är naturligtvis artskillnad – men besluten som möjliggör dessa ohyggliga vanvett bottnar i något som borde vara främmande för den art på jorden som kallar sig Homo Sapiens sapiens, Den Visa Människan, eller den Förståndiga människan.
I vad ligger visheten?
I vad ligger förståndet?
Mycket lite har vi lärt. För ett drygt tiotal år sedan var vi många som trodde att kärnvapenhotet var övervunnet. Vi trodde inte att det skulle bli fred, men vi trodde att just kärnvapenhotet tillhörde en annan tid, det kalla krigets tid.
Men vi, som trodde detta, bedrog oss. Allt fler länder har skaffat kärnvapen, idag finns över 23 000 kärnvapen i världen, varav flera tusen står redo att avfyras med kort varsel. Och världens militärutgifter minskar inte, tvärtom. De senaste tio åren har den ökat med nästan 50 procent.
Det är hög tid för oss att avveckla vålds- och krigssamhället och istället ta steg in i utvecklingssamhället. Vi måste också ta till oss att det största problemet inte är att vi för krig än idag, utan att det största problemet är att vi är på krigsfot även i fredstid. Vi borde ha modet att säga nej till militära lösningar. Vi borde ta begreppet Den visa människan på allvar.
Här i västra Europa, inom EU, har USA placerat ut kärnvapen i Nederländerna, Belgien, Tyskland och Italien - en del av dessa kärnvapen har tolv gånger större sprängstyrka än den bomb som fälldes över Hiroshima.
Sverige är med i EU, en politisk union, med militära ambitioner och med kärnvapen på sin mark. Sverige bör utnyttja möjligheten att ställa det enda rimliga kravet: EU – en kärnvapenfri zon.
Hade vi kunnat ta beslut om detta krav, hade det varit vår hyllning till alla dem, främst kvinnor, som en gång tog kamp mot svenska kärnvapen. För det var så nära att Sverige blivit en kärnvapennation.
Genom att tyst acceptera att den union vi tillhör intar också Sverige ett förhållningssätt som i grunden bygger på icke-civilisationens fundament: hot att utplåna hundratusentals människor, inom loppet av några sekunder. Varför är svenska regeringar tysta?
Vi behöver gå från vårt det militariserade våldsamhället till utvecklingssamhället. Och vi måste göra det som är moraliskt rätt, även om det kräver mod. Elin Wägner, som dog för exakt 60 år sedan, formulerade det så här:
”Det finns en rad vägande skäl, som talar för krig. Till exempel: det är lättare att slåss än att tänka… Det är lättare att vara mycket tapper och spänna sina krafter till det yttersta under en kort tid än att vara vaksam, behärskad, tålig. Det är lättare att vara hjälte på gammalt vis, som besegrar sin fiende, än att vara en modern hjälte, som inte ger sig förr än han funnit vägen till samförstånd med honom.”
Och låt mig så avsluta med ännu några rader av Elin Wägner, från boken Väckarklocka som hon skrev mitt under Andra världskriget. Det är några rader som handlar om vårt tänkande, vårt sett att se på världen. Hur vi blir fångade i tankarnas och föreställningarnas bur - och hur vi plötsligt tror att krig är fred, att ont är gott och att mer och fortare är detsamma som bättre.
En fågel skyddar sin bur.
Det är det enda den kan göra
om den tillhör en gammal burfågelsläkt
och inte vet av någon annan uppehållsort.
Den öppna dörren
är då inte utgång till friheten
utan ingång för katten.
Fågeln har rätt i att det betyder
katastrof om katten
kommer in i buren,
men om den fria fågelns möjlighet,
att klara sig utanför vet den ingenting.
Utmaningen vi står inför är att göra oss förtjänta av namnet Den visa människan. Aldrig mer Hiroshima!
Klockan 21.30 i kväll läggs Birgers tal på Hiroshimadagen ut här på bloggen. Mikaela Holm
Torsdag den 6 augusti 21.30. Till minne av Hiroshima Tal av Birger Schlaug Slottsparken i Örebro
Jaha, så har den regering som mer än någon annan luckrat upp strandskyddet lyckats med att ta poäng på att man avskedar en landshövding som luckrat upp strandskyddet.
Det måste vara en guldklimp för Mats Odell. Två flugor i en smäll: låtsas värna något man inte värnar, och kunna sticka kniven i någon från oppositionen. Mats sov nog med ett litet leende i natt.
Nåja, hade jag varit statsråd så hade jag också avskedat en landshövding – från vilket parti det vara månde, även MP - som uttalat att man i vissa fall bör särbehandla direktörer för stora företag. Och, vilket jag generat tvingas medge, jag hade nog tyckt att det var en liten politisk knorr om det varit en moderat som sagt något sådant offentligt…
Men jag hade också haft ont i magen för jag vet hur stressande och obehagligt det är att ha journalister smygande runt husknuten, telefonerna ringande och jag anar hur jävligt det måste vara att reduceras till allmän spottkopp efter ett långt liv som kämpe:
Marianne är sjukvårdsbiträdet som blev förbannad över sakernas tillstånd, blev engagerad och uppoffrande gräsrot istället för att bara sitta vid köksbordet eller i tevesoffan och gnälla, drog igång MP lokalt långt innan partiet satt i riksdagen, slet bakom kulisserna i MP:s riksorganisation, alltid med stort hjärta och utan tanke på ersättningar. Hon var också den som, tillsammans med mig, var språkrör, ofta undersvåra förhållanden, när partiet gjorde det omöjliga: kom tillbaka till riksdagen efter att valet innan åkt ur.
Hur som: Marianne agerade i denna fråga otillåtet och dumt i sin roll som landshövding och situationen blev ohållbar. Hon gjorde dessutom ingen pudel. Det sistnämnda hedrar henne mitt i tragiken. Marianne är inte sån som gör pudlar för att rädda sitt eget skinn, det var en av de sakar jag gillade hos henne när vi var språkrör.
Myten som nu sprids, att hon satt i knät på företagsledare och drack grogg på strandverandorna, tror jag inte mycket på. För det första dricker hon inte grogg, för det andra är också företagsledaren med tennisbanan förbannad på henne. Om ni inte läst hans ilskna brev till henne så finns det här! Gör det!
Nu skall det bli intressant att se vad som händer.
• Är det så att Marianne Samuelsson avskedas för att hon sett mellan fingrarna när det gäller strandskydd så lär fler landshövdingar sova dåligt om nätterna, kan jag tänka. Medierna lär se potentialen i detta ärende…
• Är det så att hon avskedas för att hon uttryckt sig klumpigt så är det nog många landshövdingar, generaldirektörer och företagsledare som skall vara oerhört glada för att samtal i bastun, på kräftskivan eller inom hemmets väggar inte blivit inspelade i hemlighet.
Det komiska i den här affären är alla de ansikten tillhörande allsköns etablissemang som nu med allvarliga miner ger sken av att fattiga och rika behandlas lika i vårt land, att detta är en så grundläggande princip att den står över allt annat. Så är det ju inte: man behandlas olika beroende på vem man är.
Det är skillnad om man är rik eller fattig, utbildad eller outbildad, verbalt skicklig eller tystlåten, känd eller okänd, svensktalande eller brytande på afrikansk språk, man eller kvinna. Man blir olika behandlad. Den som inte vet det lever inte i verkligheten. De enda som tjänar på att en sådan myt sprids är de välbemedlade och etablerade.
Är det något som gör mig förbannad så är det just detta: läkare, försäkringstjänstemän, bilförsäljare, jurister, politiker, murare och simlärare behandlar människor olika beroende på plånbok, ställning, kändisskap etc. Herregud, jag vet väl hur jag blev behandlad som okänd lantis med liten plånbok och med dåligt självförtroende och hur detta förändrades i takt med att jag varit med i teve och blev etablerad.
Som nämndeman i Kammarrätten såg jag dessutom på nära håll hur outbildade personer med taskiga advokater hade betydligt sämre chans än verbala personer med snitsiga advokater. Behandlas lika? De som hävdar att det är en genomgående princip i samhället hycklar. Men det innebär inte att en landshövding bör säga, ens i ett slutet rum, att det är okej att särbehandla folk efter status. Värderingen, som den tyvärr framförts i (klippta?) teveintervjuer vad gäller hur företagsägare bör behandlas för vår gemensamma välfärds skull, gör nog Marianne lämplig för andra uppgifter inom den moderatledda regeringen. Min tydliga minnesbild av Marianne är annars att hon, som politiker med inflytande i förhandlingar, mer än de flesta drev krav för hemlösa, utsatta och illa åtgångna
Jag fick förresten några frågor från min lokaltidning häromdagen och så här svarade jag: 1. Vad tycker du om Marianne Samuelssons uttalande om strandskyddet på Gotland?
Korkat att hävda att rika och viktiga personer skall särbehandlas. Men när det gäller strandskyddet är jag inte säker på att hon brutit mot den lagstiftning som faktiskt finns. Folk inbillar sig att svenska miljölagar är speciellt hårda, men det är en myt.
2. Påverkar hennes uttalandet miljöpartiet?
Nja, kanske. Men en landshövding får ju inte ta med sig sin politiska värdering till jobbet, en landshövding är tjänsteman, statens förlängda arm i länet. Det är därför jag inte skulle passa till den rollen.
3. Märkte du av dessa åsikter när ni arbetade tillsammans?
Nej, Marianne var den mest jordnära av de jordnära. Avskydde gräddfiler och rika fåntrattar som ansåg sig vara förmer.
4. Tror du allmänheten reagerat annorlunda om uttalandet kommit från en före detta moderat?
Ja, det hade väl uppfattats som fullt naturligt, moderaterna har väl generellt ogillat strandskydd och pläderat för de rikas rätt att betala sig företräde i allt från sjukvård och skola till privata öar.
På torsdag är det 64 år sedan atombomen över Hiroshima fälldes - det är den som finns på bilden till höger.
Detta uppmärksammas världen över. Också i Örebro...
Man kan tycka det vara märkligt att Otto Hahn, samma år som atombomben fälldes över Hiroshima, fick ta emot Nobelpris för upptäckten av "fission av tunga atomkärnor".
Elin Wägner, som då blivit invald i Svenska Akademien, var djupt upprörd över att Vetenskapsakademien hade mage att år efter år ge pris till dem som skapat förutsättningarna för atomkraften.
Elin Wägners upprördhet över detta höll i sig och hon skrev en kraftfull debattartikel i Dagens Nyheter den 22 januari 1946. Här följer en del av artikeln:
"När konturerna av atomforskningens historia drogs upp fick man klart för sig hur troget Nobelpengarna stött de forskargenerationer som arbetat på det slutliga resultatet: atomkraftens frigörelse. Och nu var stunden inne att ge priset åt den nye Prometeus, dold på okänd ort under det borgerliga namnet Otto Hahn, en Prometeus som brutit inseglet varmed atomkraften var bunden.
Man tror gärna att priset givits som tack för den nya insikt i universums struktur som vunnits därmed. Nu kan man inte bara teoretiskt bevisa att materien är energi, utan också praktiskt demonstrera det genom att baklänges göra om den process varigenom energin en gång bands och blev materia. De som trott sig leva på en halvslocknad stjärna måste nu nu försöka fatta att det klot de vandrar på gömmer en potentiell energi så oerhörd att den skulle ställa till en katastrof om den släpptes lös. Att en sådan katastrof inte inträffat beror på att denna energi sedan svindlande tidsrymder låtit sig bindas, varigenom livets uppkomst och utveckling blivit möjlig...
Den frejdighet är förbluffande varmed vetenskapsmän, som inom sitt specialområde är obönhörligt sakliga, rör sig med antaganden när de ska resonera om forskningens verkningar... Vi förskonades inte Nobeldagen från att höra att mänskligheten befann sig vid en skiljevägg där den kunde välja mellan förstörelse och en underbar framtid.
Om det funnits en skiljeväg, så är den för länge sedan passerad.
Om atomkunskapen skall följa med in i vår framtid, då kommer vi inte från risken att den utnyttjas till verktyg i politikens farliga maktspel och av yrkesmilitärernas ambition. Men om fruktan för följderna skulle kunna hålla folkens ledare i tygeln till dess en ordning upprättats som förminskade risken, vilket naturligtvis är möjligt, då uppträder en annan fråga: Var finns de som vet så mycket om människan att de kan förutse och bedöma hur hon skall reagera på atomkraftens välsignelser?
Det är sant att en skugga av betänksamhet stundom drar över de lysande framtidsutsikterna. Det sägs att professor Hahn beklagar att atomkraften kommit i förstörelsens tjänst. Men vi har inte något intresse av hans beklagande, mer än så behövs...
Men än en gång: vi är inte betjänta med ett leider eller ett hoffentlich. Dessutom finns ingen bevisning som tvingar oss att godta försäkringarna om atomkraftens välsignelse."
Torsdag den 6 augusti 21.30. Till minne av Hiroshima Tal av Birger Schlaug Slottsparken i Örebro
Trött. Gräsmatta ska klippas, reglar skall mätas, text skall skrivas och föredrag skall hållas - allt medan den morgonkyliga höstsolen värmer Victoriaplommonen och svinpesten drar genom Europa.
