Det går trender i allt. Även i politik. Den som är fångad i en trend har svårt att bryta sig ur den mentala bur man fastnat i, man är kanske till och med rädd för att ifrågasätta. Man kan ju bli idiotförklarad, tappa karriärmöjligheter och aldrig hinna bli statsråd eller ens landshövding.
Svensk politik är just nu fångad i en mental bur, där man har en gemensam världsbild och gemensamma föreställningar som till stor del bygger på fördomar.
De som befolkar de politiska, fackliga och ekonomiska etablissemangen - som anbefaller lösningar på den ekonomiska krisen - har inte tid att fråga: Vad gör vi nu? Det har fullt upp med att skrika: Skynda, skynda, bråttom, bråttom!
Som om Gunde Svan blivit ideolog för varenda riksdagspolitiker i vårt land. Och som om de själva var fångar på fortet, oförmögna att se vad som finns på andra sidan murarna. Isolerade från vad de gamla liberala, socialistiska och konservativa tänkarna en gång var överens om...Arbetslösheten är på väg till rekordhög nivå. Tolv procent kan vara arbetslösa om några få år. Detta hoppas man komma tillrätta med genom att
åter få fart på konsumtionen. De flesta av de kortsiktiga åtgärder man vill sätta in skall leda dit.
Men arbetslöshet hänger ihop med arbetstidslagen. Håller vi fast vi arbetstidsnormer från en annan tid, så får vi också problem. Att behålla 40-timmarsveckan som norm är befängt. Sedan den infördes har vi rationaliserat, effektiviserat, automatiserat, robotiserat, datoriserat. Det naturliga vore att vi anpassade arbetstiden till de nya förhållanden som råder.
Hade jag startat ett parti idag hade jag som en av de första punkterna infört krav på sänkt arbetstid. Det är en av
de absolut viktigaste nycklarna till ett robustare och mer hållbart samhälle. Jag förstår inte varför inget parti driver opinion för detta idag.
Nu kan vän av ordning säga att nyss var det tal om att det skulle
fattas arbetskraft i framtiden. Och det är sant att man hävdade att så skulle bli fallet. Men jag har aldrig hävdat det, och inte MP heller då jag företrädde partiet. Det har länge varit uppenbart att konsumtionsbubblan till slut skulle spricka, den byggde ju på lånade pengar.
Kanske kan man blåsa upp den en gång till, men i så fall bara under en kort övergångsperiod. "Full sysselsättning" med nuvarande arbetstidsnorm är en orimlighet. Ett klokt politiskt parti skulle nu ta tillfället i akt, sätta sig på tvären, våga utmana! Våga säga att det är dags att lämna tillväxtsamhället och istället gå in i utvecklingssamhället - det vill säga det samhälle där vi prioriterar utbildning, kultur, fri tid och sociala nätverk framför evigt växande konsumtion. På det sätt som socialistiska, liberala och konservativa tänkare en gång i tiden var överens om.
Finansieringen av den gemensamma nytto- och trygghetssektorn sker idag till mycket stor del med hög skatt på arbetstid - inkomstskatt och arbetsgivaravgifter. Vilket betyder att skola, omsorg, sjukvård, hälsovård, reparation och underhåll hårdbeskattas - eftersom just detta är verksamheter som kräver mycket arbetstid. Medan materiell konsumtion är jämförelsevis lågbeskattad.
Detta är en prioritering man gjort, en prioritering som bygger på värderingar - värderingar som säger att materiell tillväxt än idag är synonymt med att "få det bättre" och "standardökning". Men ingenting kan vara mer bedrägligt i ett redan materiellt moget samhälle.
En övergång från hög skatt på arbetstid till mer generell skatt på produktion och konsumtion är ett nödvändigt steg för byggande av ett mer robust, kvalitativt och hållbart samhälle.
Det är orimligt att den som tillverkar hundra handsydda skjortor skall bidra hundrafalt mer till den gemensamma nytto- och trygghetssektorn, än den som tillverkar 100 skjortor maskinellt. På det sättet kommer vi ju alltid, hur mycket vi än rationaliserar, att behöva driva fram lika mycket lönearbete som idag för att finansiera denna sektor.
Hade jag startat ett parti idag hade det partiet drivit opinion för krav på stegvis reformering av skattesystemet, såväl nationellt som internationellt.
Den som kritiserar frihandeln uppfattas som bakåtsträvande i hela den svenska politiska sfären, vilket förvånar mig. Inget parti vågar ta strid mot föreställningen om frihandel som givare av alla goda gåvor. Frihandel är motor för en ohämmad och önskvärd ekonomisk tillväxt, menar man, och därmed får den inte ifrågasättas. Men det resonemanget är ju bara uttryck för en primitiv rituell politisk floskeldans.
Anonym och ansvarslös frihandel utan sociala och ekologiska krav bygger på att vi skall köpa det som är billigast. Det skall sätta fart på efterfrågan, få hjulen att snurra, öka varuflödena, öka transporterna, öka de ekonomiska volymerna. Jag ifrågasätter starkt detta och hävdar att det finns stora fördelar med ökande
självtillit i regioner - det finns fördelar i att olika delar av världen löser problem på olika sätt, att
inte globaliseringen lägger en våt
likartsfilt över hela världen. Mångfald och
balans mellan självtillit och beroende är nödvändigt för en hållbar och mer robust värld. Att göra sig beroende av ett enda globalt systemtänkande är förödande. Dessutom saknar den anonyma frihandeln ett moraliskt ansikte.
Vi står inför en kombinerad klimatkris och finanskris med vidhängande lågkonjunktur och växande arbetslöshet. Ett bättre tillfälle att ställa sig frågan:
Vad gör vi nu? har aldrig funnits!
Men ingen ledande politiker vågar ställa den frågan. Istället utropar de, såväl från höger som vänster, att vi måste upp på banan igen genom att varva upp, växla upp och köra fort som fan, gärna ännu fortare än förr för att hålla igång de ekonomiska hjulen. Med hjälp av mer lönearbete, mer konsumtion och ständigt ökande varuflöden över världen.
Ständigt ökande ekonomiskt tillväxt är ett måste för de som är fångade i det politiska fortet. De har glömt att liberalismens och socialismens fäder var överens om att när vi uppnått en god ekonomisk och materiell tillväxt, så skulle det bli andra saker som skulle växa.
Men det är väl bara jag, och några andra förvirrade figurer som inte gillar att springa i flock, som vägrar tro på De Enda Politiska Sanningarna. Det är omodernt att ifrågasätta trender. Har förstått att alla partier idag betecknar sig som just "moderna", vilket väl passar bra när ideologer för tillfället är på utdöende. Då är det bekvämt att göra Gunde Svan till sin ideologiska guru...
Vad var det den gamle moderaten Staffan Burenstam Linder kallade idén om evig tillväxt? Jo,
tillväxtmani. Klokt sagt. Grundproblemet idag är inte bristande tillväxt, utan att man planterat för evig tillväxt. Mer om grundproblemen
här.
Första maj. En röd festdag för varje sosse som har sosseriet i blodet. De blir allt färre.
